Den amerikanska medborgarrättsaktivisten Angela Davis var på 1970-talet känd som en kompromisslös socialist, medlem i Svarta pantrarna och inte minst för att hon i ett skede var en av FBI:s mest efterlysta brottsmisstänkta. I dag reser hon världen runt och visar sitt stöd för förtryckta minoriteter. Ny Tid träffade Angela Davis i Uruguays huvudstad Montevideo.
Den legendariska medborgarrättskämpen Angela Davis är inbjuden till Montevideo av ett kollektiv bestående främst av unga svarta kvinnor, som bildar en grupp som försöker bryta sig loss från konservativa föräldrar och kämpa mot det osynliggörande de utsätts för i landet.
Uruguay har en liten befolkning på tre miljoner invånare och tio procent av dem är svarta eller av blandad härkomst. Men de har ingen representation i landets politiska ledning. Trots 12 år av vänsterstyre har fortfarande inga svarta valts in i landets riksdag – med ett enda undantag, Edgardo Ortuño, som var riksdagsledamot mellan 2000 och 2005, och en kort tid Uruguays industriminister.
Busslaster och lastbilar fulla av svarta kvinnokollektiv och aktivister har kommit från landsbygden till huvudstaden Montevideo för att lyssna på Davis. Vissa av dem har kommit ända från den brasilianska gränsen, åtta timmar bort. Samma dag tog Davis emot ett hedersdoktorat från Universitetet i Uruguay, och för första gången ordnades ceremonin på gatan utanför universitetsbyggnaden för att så många som möjligt skulle kunna ta del av hennes tal. Tusentals studerande dök upp för att lyssna på henne, och de vita rektorerna lovade arbeta för att underlätta svarta studenters studier vid universitetet. Utbildning är också huvudtemat i hennes föreläsning.
– Min mamma var lärare. Hon berättade om slavarna som studerade om nätterna för att lära sig läsa och skriva. Deras ägare ville inte det, de visste att utbildningen var nyckeln till deras frigörelse.
Sitt kändisskap viftar Davis bort då Ny Tid får en privat pratstund med henne.
– Jag ser inte mig som någon speciell person. Jag kom in i kampen via filosofin, och via det liv som jag levde. Jag kämpade mot apartheid i Sydafrika och för att förändra fängelsesystemet i USA. Vi bor i en demokrati som i grunden är helt felkonstruerad, en demokrati som inte tar hänsyn till klass, kön och ras är ingen riktig demokrati. Vi väljer in politiker från medelklassen, men vi har inga arbetare eller jordbrukare i vår riksdag. Visst, vi har storbönder som äger tusentals hektar mark, vi har industrimagnater eller fastighetsägare som Trump, men vi har inga politiker som kommer från gräsrötterna, säger hon.
Efterlyst och på rymmen
Davis är kanske den mest kända av de nu levande afroamerikanska människo- och medborgarrättskämparna i USA, och under hela sitt vuxna liv har hon arbetat för svartas rättigheter. Som svart kommunist, feminist och akademiker var hon under 1970- och 1980-talen en nagel i ögat på den konservativa och företrädesvis vita eliten i Amerika. Hennes medlemskap i det amerikanska kommunistpartiet låg henne tidvis i fatet inom den akademiska världen, men trots det arbetade hon i flera årtionden som professor i bland annat de svartas historia och feministisk teori vid Universitet i Kalifornien.
Under början av 1970-talet stod hon åtalad i en internationellt uppmärksammad rättegång. Den 7 augusti 1970 smugglade hennes 17-åriga livvakt in tunga skjutvapen i en rättssal i Kalifornien, fritog och beväpnade den åtalade och två fängslade Svarta pantrar som inkallats som vittnen, och tog domaren och tre jurymedlemmar som gisslan. Gisslandramat slutade i ett skottintermezzo där tre av kidnapparna och domaren dödades. Davis åtalades för medhjälp till mord, eftersom hon hade köpt flera av vapnen som livvakten använde sig av.
Davis flydde Kalifornien av rädsla för ett justitiemord och hamnade i samband med det på FBI:s lista över tio mest efterlysta brottslingar. Efter två månader på rymmen greps hon i New York, ställdes inför rätta, och friades i juni 1972 på alla åtalspunkter. Även om hennes inblandning i mordrättegången låg som en black om foten på henne i många år, bidrog den också till hennes ryktbarhet.
Davis, som i dag är 75 år gammal, intresserade sig för politik redan från tidig ålder. År 1962 deltog hon i den kommunistiska Världsungdomsfestivalen i Helsingfors. Under 1960-talet studerade hon franska och filosofi, både i USA och Frankrike, och hennes intresse för Frankfurtskolan ledde till studier vid Universitetet i Frankfurt.
Sedan dess har Davis gjort en lång karriär som galjonsfigur i Europa och Latinamerika för den amerikanska kommunismen. Hon har skrivit ett dussin böcker om sociologi, feminism, rasfrågor och socialism, och är en ofta anlitad talare och uttalad försvarare av (och vissa skulle säga språkrör för) kommunistiska länders regeringar i amerikanska medier. I år har hon hunnit publicera en bok om Herbert Marcuse, en av Frankfurtskolans grundare.
Stödde vänstergerillan
På 1970-talet kritiserades Davis av Aleksandr Solzjenitsyn för att hon vägrade stöda politiska fångar i Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Idag medger hon sina misstag.
– Jag är en livslång kommunist. Jag gick med i partiet på 1960-talet och tror fortfarande på rättvisa och på arbetarmakt, men självklart är inte min kommunism idag den samma som på 1960-talet. Vi har gjort misstag, Sovjet gjorde misstag, Kuba gjorde misstag. Men ni i Uruguay fann en väg. Jag försvarade Tupamaros på 1970-talet, säger Davis.
Tupamaros var ursprungligen en ungdomlig socialistisk rörelse i Uruguay, som omkring 1970 i samband med den snabbt ökande fattigdomen och högerregeringens förtryck av politiska oliktänkare utvecklades till en urban gerillarörelse. Tupamaros rånade banker och vapenaffärer och delade ut bytet bland de fattiga. De väckte internationell uppmärksamhet med kidnappningar av högt uppsatta affärsmän och utländska diplomater. Rörelsen krossades i samband med militärkuppen i Uruguay 1972, av en slump ungefär samtidigt som Angela Davis släpptes fri från häktet efter sin rättegång.
– När jag blev fri 1972 hamnade de flesta av Tupamaros ledare i fängelset, och dödades eller torterades. Elva män och nio kvinnor togs till fånga och behandlades omänskligt i 13 år, säger Davis.
1985, då demokrati återinfördes i Uruguay, släpptes de överlevande ledarna för Tupamaros fria och erhöll amnesti.
– Vi som hade trott på Tupamaros som en revolutionär rörelse blev glada och förvånade när rörelsens ledare frigavs och grundade ett politiskt parti, säger Davis.
Efter frigivningen allierade sig många av de tidigare gerillamedlemmarna med den breda vänsterkoalition som gick under namnet Frente Amlio, bokstavligen ”Bred Front”, som sedermera tog makten i landet. Bland de fängslade Tupamarosledarna fanns bland annat José Mujica,- som tjänade som landets president 2010–2015, och som rönte internationell berömmelse på grund av sin enkla livsstil och för att han donerade merparten av sin presidentslön till landets fattiga.
Segregeringen lever kvar
Men i dag är Angela Davis alltså inte i Uruguay för att tala om Tupamaros, utan om den diskriminerade svarta minoriteten i landet.
– Jag är förvånad. Jag möter här så många begåvade tjejer, men ändå finns det så få svarta politiker och så få svarta politiska funktionärer. Varför är det så? frågar hon de svarta aktivisterna under diskussionen.
– Vi lever i ett kulturellt apartheid, svarar Tania Ramirez, en av Uruguays mest kända svarta aktivister.
Under Angela Davis tal fäster hon uppmärksamhet vid att tillställningen ordnas i den prestigefyllda Solis-teatern, Uruguays nationalteater, och som sådan traditionellt förknippad med landets vita elit. Ramirez är en av ledarna för Mezingas, ett nätverk av svarta feminister, och var en av de pådrivande krafterna då Uruguay 2017 drev igenom en av världens mest liberala translagar. Ramirez blev känd över hela landet i december 2012 blev då hon utsattes för en brutal misshandel med rasistiska förtecken.
– Utbildningen är gratis, alla i landet garanteras en plats på universitetet, men om man bor i periferin i usla bostäder utan rinnande vatten och el är det svårt att prestera i studierna, säger hon.
Angela Davis besöker Uruguay för att försöka bidra till en förändring i det här förhållandena, som hon jämför med tillvaron under hennes egen barndom.
Davis är en av de vänsteraktivister ur den äldre generationen som aldrig har glömt sina rötter, och fortfarande är trogen sina gamla ideal. En annan sådan är Noam Chomsky,- som liksom Davis under årtionden varit en uttalad kritiker av Israel och stött det palestinska folket. Föga överraskande stöter de på varandra titt som tätt på olika konferenser och tillställningar, och de har föreläst tillsammans.
– Vi är nödvändiga, vi gamla aktivister, säger Davis, kanske både med hänvisning till Chomsky och till mig själv.
– Det är vi som måste lämna vidare till de unga. N
Intervju: Ana Valdes, som var själv medlem i Tupamarosgerillan och satt fängslad i Uruguay mellan 1972 och 1976.
Bakgrund: Janne Wass
Foto:Columbia GSAPP
