Etikettarkiv: asylsökande

Idén med asylprocessen

Ida Sulin
Ida Sulin
Efter det som hände i Åbo känns det omöjligt att skriva om något annat än avvisade asylsökande. Debatten som förts efter attacken har karaktäriserats av okunskap, rädsla och en politisk strategi att använda asylsökanden som handelsvara.

En sanning med få undantag är att ingen människa som har andra möjligheter att få uppehållstillstånd ställer sig i kö för ett asylbeslut. Alltså är människorna i asylprocessen antingen skyddsbehövande, vilket närapå automatiskt betyder att de har grymma upplevelser i bagaget, eller så pass desperata att skapa ett nytt liv, att de famlar efter halmstrån.

Man måste med stort allvar se på hur alla som får avslag på sina ansökningar hanterar sin tillvaro. Ett besked som drar mattan undan det enda hopp som finns är tungt för vem som helst, men en människa som redan är på upphällningen av sina resurser kan ha mycket svårt att fungera efter det.

I debatten under de senaste dagarna har det skrikits mycket om missbruk av asylprocessen och att den infiltreras av terrorister och spioner. Och jo, i asylprocessen finns det också människor med andra intressen än uppehållstillstånd. Spioner har sänts ut bland asylsökande så länge systemet har existerat, som ett redskap för underrättelsetjänster att hålla reda på oppositionsmedlemmar och dissidenter.

Att asylprocessen skulle vara ett system för att föra in terrorister i västländer är alltså säkert realitet till viss del. Och på den punkten är det klart att också Finland måste göra allt som står i sin makt för att ta övertaget över dessa intressen.

Men vad är då alternativet? Att vi stänger asylprocessen för marockaner? Eller att vi slutar med förfarandet helt och hållet? Det, om någonting, är att låta terrorn ta makt.

Det fina med Tortyrkonventionen och den Europeiska människorättskonventionen är ju att de inte ger oss något alternativ. En människa som riskerar förföljelse, tortyr eller omänsklig behandling får inte avvisas om hen en gång tagit sig hit.

En annan lösning som presenterats är uppsamlingsläger. Utgångspunkten är att Finland sänder tillbaks dessa antingen till sina hemländer eller till det EU-land som är ansvarigt för deras ansökan. Problemet är ju att 1+1 inte blir 2 i detta sammanhang.

Alla länder går nämligen inte med på att ta emot sina avvisade landsmän, och i så fall är det litet Finland kan göra. Avvisad eller inte så kan inte en före detta asylsökande återvända till sitt hemland om hemlandet vägrar ha något med hen att göra.

I princip föreslås alltså evigt fängelse för personer som inte har rätt att vistas i Finland och inte är välkomna i sina hemländer.

I och för sig borde jag ju inte bli överraskad – efter de senaste årens lagändringar har vi gått från att vara ett land som beviljar tidsbundna uppehållstillstånd (och med dem en möjlighet att leva ett ordentligt liv) till de som väntar på att en avvisning skall verkställas, till att vara ett land som kastar ut avvisade asylsökande på gatan utan någon form av uppehållstillstånd eller samhälleliga rättigheter.

Ida Sulin
som inte längre vågar tänka på hur jag skulle klara mig som asylsökande

Obehaglig stämning, obesvarade frågor

Publikens inträde till en bakgård ”någonstans i Europa” börjar bländande upplyst framför galler. ”Var är biljetterna?” och ”Köpte du den själv?” hetsar maskbärande karaktärer ivrigt. Programbladet ställer mer gåtfulla frågor: ”Får du vara här? Har du tillstånd? Får du vara med i leken?”

Wonderland är en tvåspråkig trancemaskföreställning vars dramaturgi arbetsgruppen Teater Venus utvecklat tillsammans. Metoden trancemask är ursprungligen utvecklad av improvisationspedagogen Keith Johnstone, och dess avsikt är att genom masken ta fram djupt begravna, primitiva sidor hos skådespelaren. Då blir rollen egentligen inte en roll, utan verklig. Dessa välspelade karaktärer visar primitiva sidor i form av hysterisk glad, hotfullt skrattande iver. Det märkliga gårdsgänget inger en stark närvarokänsla, särskilt i de improviserade delarna där de ofta interagerar med publiken. Pauliina Lintulas och Anna Uschanovs välgjorda halvmasker bidrar stort till den bisarra stämningen: de är svullna, skära och böldiga.

Första raden involveras i ”sanning eller konsekvens”: ”Vad är det pinsammaste som någonsin hänt dig?” Den rätt oskyldiga frågan får en obehaglig underton då den ställs med karaktärernas kännetecknande, förvridet infantila röster. Det väcker ett intressant obehag. Publiken blir utsatt, sårbar. Den märkliga stämningen fortsätter i en lek där gårdens gränser vaktas noggrant från ”invandrare och flyktingar”. Tankarna far osökt till immigration, särskilt då det preciserats att vi befinner oss på en bakgård just någonstans i Europa. Karaktärerna – vuxna skådespelare klädda i mjukisoveraller – leker också någon slags babylekar. Infantil elakhet, kanske just hos vuxna, gränsvaktande, europeiska människor, verkar framhävas.

Lekarna avbryts med jämna mellanrum av scener utan tal. Dels industriellt surrande, småkusliga stämningar där karaktärerna rör sig apatiskt över scen, dels drömska scener där scenen är svagt, stämningsfullt upplyst, där piano, körsång eller stråkmusik spelar och där några ensamma karaktärer rör sig långsamt med en lykta. (Kristian Smeds Tabu känns inte som någon otänkbar influens här.) Det blir meditativa stunder för kontemplation, i stark kontrast till det småmobbande, hysteriskt skrattande. Ett förundrat sökande och en stund för tystnad, fri från kvicka, elaka repliker.

Wonderland förblir rätt gåtfull. Titeln illustrerar den undran jag fortfarande har då jag stiger upp från min stol. Det är helt i sin ordning: intressant teater smäller inte några enkla sanningar i ansiktet på en. Föreställningens beskrivning har dock ställt många frågor som upprättat en del förväntningar. ”Får du vara med i leken?”

Utanförskap som tema nuddas, särskilt i obehaget som de välspelade trancemaskfigurerna framkallar, men utforskas inte på djupet. Föreställningens styrka ligger i dess intensiva, intressanta stämningar: bisarrt färgat obehag, industriell tomhet och meditativt körklingande scener. En kombinerad, insiktsgivande effekt av dem uteblir – men poängen kanske är att publiken själv reflekterar över de intressanta stämningar som föreställningen skapar. Kanske de i bästa fall vidrör några djupa, primitiva sidor hos åskådaren, helt i trancemaskens anda.

Edith Keto

Regi Max Bremer. Manus och dramaturgi av arbetsgruppen. På scenen: Sam Huber, Markus Luukkonen, Paul Holländer, Åsa Nybo och Max Bremer. Masker Pauliina Lintula och Anna Uschanov. Scenografi, dräkter, grafik Paula Koivunen. Ljus Teemu Nurmelin. Ljud Sam Huber.

Fästning Europa sluter sig

Lamepdusa på teater Viirus är en välgjord föreställning vars styrka ligger i den intima tilltalet, och en fängslande rytm där kollektiva scener växlar med monologer. Men representationen är problematisk, anser Ylva Larsdotter.

Ingen kan ha missat de här berättelserna. Vi vet att över en miljon flyktingar reste över Medelhavet till Europa förra året och att för många blev havet deras grav. Vi vet att över 20 000 personer i Finland väntar på sitt asylbesked. Vi vet att Danmarks nya lag ger myndigheter tillåtelse att konfiskera ägodelar värda mer än 10 000 danska kronor av flyktingar. Vi vet hur Sannfinländarnas ”drömsamhälle” ser ut. Svarta ord och siffror mot vit bakgrund. Dagligdags läser vi och hör dem  – och scrollar vidare. Vår självbild börjar tillhöra Europa av igår, för vi måste på allvar förstå att den här världsdelen, som fortfarande självgott bröstar upp sig mot omvärlden och säger sig stå för frihet (för vem?), jämlikhet (för vem?), broder- och systerskap (för vem?) står på en mycket lös grund inom de murar som vi i rasande fart bygger. Fästning Europa är inte science fiction utan en högst verklig mardröm för många.

I Teater Viirus nya uppsättning Lampedusa – Dreams of EUtopia, i regi av Tanya Weinsten och dramaturgi av Christoffer Mellgren, vill man tränga bakom siffrorna och rapporterna. Man lyfta fram människorna bakom rubrikerna och låta dem berätta för oss om sin väg hit, hur de ser på samhället, omvärlden, sina förhoppningar och farhågor.

Skildringarna är konkreta. En ung man lyckas efter en våldsam Hadesflykt ta sig till Finland – bara för att bli anklagad för människosmuggling. En ung kvinna med rötter i Somalia berättar om sitt liv för oss. En ung man från Ghana vill inget annat än att få ett arbete i Finland. En invandrarkoordinator ger oss sin vision av sitt hemland, för att ge några exempel på de röster som kommer till tals.

Pjäsen är en dokumentär i den bemärkelsen att den bygger på intervjuer som skådespelarna gjort och som återges autentiskt. Vi får höra om de tungt överlastade flyktingbåtarna, och om dödskräcken ute till havs. Vi får ta del av förnedring och våld mot skyddslösa kroppar, och rasism på den finska landsbygden. Arbetsgruppen har även besökt Lampedusa, den italienska ön i Medelhavet, som för många båtflyktingar är den första anhalten och mötet med Europa.

Representation

Efter ett tag börjar det emellertid skava och jag vill här resa frågan om representation. Jag betvivlar inte alls att att anledningen till att man valt att sätta upp föreställningen är att man vill visa upp dagens Finland och göra ett inlägg i flyktingdebatten, att man vill motverka rasism och fördomar. Därför är det synd och ytterst problematiskt att vi inte ser en enda person med annan etnisk bakgrund och att man inte är mer etnisk överskridande i själva rollbesättningen och produktionen som helhet. Som när vi ser en vit medelålders finlandssvensk skådespelare som – än välspelat – gestaltar en ung svart man från Ghana på bruten engelska. För trots att det är flyktingarnas och invandrarnas vittnesmål vi tar del av förblir de tämligen anonyma, förutom ett tack i programhäftet. Det gör att föreställningen delvis befäster de strukturer som man så envist kritiserar och sist och slutligen vill råda bot på.

I en intervju med Svenska Yle (16.3.2016 ”Pocahontas är inte John Smiths rekvisita”) poängterar koregraften Sonya Lindfors angående sin kommande föreställning Noble Savage att kulturinstutionerna behöver större mångfald, och föreslår att man kan kvotera in minoriteter. För det handlar om makt och om vem som har tillgång till scenen och rummen. Det här en diskussion som måste börjas föras på allvar och det skulle vara intressant att höra hur de medverkande resonerat kring detta.

Det skulle också ha varit på sin plats att visa på den där gråsvarta skalan av vardagsrasismen, för nu uppfattar jag de två ”etniskt finska” rösterna som väldigt schablonmässiga och enkelspåriga. Det räcker inte med arg punkrock som vrålar ”fuck the rascist”. Ja visst men sen då, när sista ackordet är slaget. Det är sällan svart eller vitt. För har vi civilkurage att säga ifrån på bussen, i badhuset, på fikarasten?

Starkt tilltal

Men Lamepdusa är en välgjord föreställning och dess styrka ligger i den intima tilltalet. Weinstein skapar en fängslande rytm, där kollektiva scener växlar med monologer. Ensemblens skådespelare genomgår ett otal skjortbyten för att glida igenom roller som politiker på högerkanten, rockmusiker, båtflyktingar. Talande är de mer fysiska inslagen, dansernas koreografi och skådespelarnas samspel på scenen.

Som jag tog upp i början så tvivlar jag inte på Teater Viirus sätter upp Lampedusa med ärligt uppsåt – de vill verkligen berätta om Finland och invandring idag – men de kunde ha tänkt och jobbat ett par varv till kring just representationen. Den tillför inget som jag redan vet om flyktingskapets mörker och kamp. Eller om rasismen i Finland idag. Jag skulle vilja ha fått nya synvinklar, fördjupning, alternativ som får mig att tänka om.

Slutet då? På den här historien finns inget försonade slut. Den 3 april började Grekland deportera  flyktingar till Turkiet. Fästning Europa har sluter sig tätare.

Ylva Larsdotter

Foto: Tani Simberg.

Regi Tanya Weinstein. På scenen Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Eeva Soivio, Nicke Von Weissenberg. Dramaturg Christoffer Mellgren. Kostym, hår, rekvisita Tyra Therman. Scenografi Nicke Von Weissenberg, Mari Agge, Tanya Weinstein. Ljusdesign Mari Agge. Producent Matilda von Weissenberg.