Etikettarkiv: Forskning

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.

Professorspionjär och kommunisthatare

boken Att skriva sin värld (1993) konstaterar Merete Mazzarella att det bland litteraturvetare är en självklarhet att betrakta självbiografiskt skrivande som fiktivt. Detta eftersom varje försök att strukturera livets kaos av intryck och upplevelser till en berättelse innebär att göra våld på verklighetens mångfald. Mazzarellas nya roman Alma är till stor del baserad på historikern och författaren Alma Söderhjelms egna memoarer, samt på dagböcker och brev. Därmed befinner sig romanen enligt Mazzarellas eget synsätt inte mindre än två steg från den verkliga Söderhjelms liv. Fiktion byggd på fiktion. Det som  huvudsakligen gör romanen intressant är ändå den realitet som skildras, filtrerad genom två författare.

Ur ett jagperspektiv får vi ta del av en ålderstigen Almas liv i sjuksängen på vilohemmet Saltsjöbaden i Stockholm. Livet består av kallprat med sjuksystrarna och av vännernas pliktskyldiga besök. Den händelsefattiga ramberättelsen ställs i skarp kontrast till det intensiva liv som Mazzarella låter sin Alma tänka tillbaka på och reflektera över.

Alma Söderhjelm blev 1927 Finlands första kvinnliga professor. Hon var dessutom internationellt uppmärksammad inom sitt fält, inte minst i Frankrike där det fanns ett särskilt intresse för hennes forskning om franska revolutionen. I sitt andra hemland Sverige var hon en uppmärksammad kåsör och societetsperson, nära vän med uppburna kulturprofiler som regissören Mauritz Stiller, estradören Karl Gerhard, och den skrivande Prins Wilhelm.

Mazzarella har låtit Alma berätta om sitt liv med samma humor och lätthet som finns i Söderhjelms memoarböcker, men här i en ännu ledigare samtalston. Med en nästan genomskinlig prosa framkallar hon en tydlig röst, en individ. Därmed lyckas Mazzarella levandegöra det historiska innehållet. För det första återaktualiserar och levandegör hon ett liv och en forskargärning som förtjänar att bevaras i det allmänna medvetandet. För det andra ger hon genom Söderhjelm en inblick i viktiga skeenden i Finlands historia, sett ur ett engagerande inifrånperspektiv. Detta gäller inte minst inbördeskriget, där Söderhjelm helhjärtat ställde sig på den vita sidan. Efter kriget ställde hon offentliga krav på hämnd med en hatpredikants uppskruvade retorik.

Kanske är det också med hänsyn till minnesåret som Mazzarella särskilt lyfter fram Söderhjelms systerson Erik Grotenfelt, poeten som efter kriget agerade vit bödel i Västankvarn och 1919 tog sitt eget liv. I ett brev till sin hustru beskriver Grotenfelt njutningsfullt hur han agerar krigsrätt och avrättar rödgardister. Söderhjelm kände sig särskilt besläktad med sin systerson, och Mazzarellas Alma tror att det beror på att de har samma hetsiga temperament och samma hat mot de röda. Till skillnad från Söderhjelm i memoarböckerna låter dock romanens Alma sin sorg över systersonen glida över i skuldtyngda reflektioner kring den egna rollen i att spä på hatet 1918. Och Mazzarella låter Alma fälla en entydig dom över sig själv: ”Ja, jag är medskyldig”.

Merete Mazzarella: Alma. Schildts & Söderströms, 2018.

Fredrik Österblom

Fånglägret vid huvudstadens port

Ska vi åka på picknick till Sveaborg? Ska vi visa Sveaborg för våra utländska gäster? De flesta helsingforsare har väl ställt sina närmaste den frågan. Sveaborg representerar för de allra flesta ett vackert utflyktsmål med lite spännande historia från 1700- och 1800-talet. Inbördeskrigets fångläger med över 8 000 fångar, massdöd och avrättningar är om inte nedtystade så väldigt väl undangömda.

Här, om vi går lite framåt här så borde vi hitta fram till minnesmärket över fånglägret.

Det är Lauri Kallio som pratar. Vi har stigit av Sveaborgsfärjan en dag i mars. Kallio har guidat både utländska och inhemska turister på Sveaborg sedan 2010. Han är en öppen och pratglad person, så där som guider brukar vara. Det visar sig att han är filosof – har doktorerat om J.V. Snellman. Under vår över en timme långa diskussion på ön, om Sveaborg och fånglägren visar Kallio många intressanta sidor av ön och han slår på hemfärden fast att han som guide verkligen inte vill ta ställning i politiska frågor – och att just inbördeskriget är ett tema där det är viktigt att lyssna på de människor man guidar.

Ny Tid besöker Sveaborg för att få en inblick i en av de platser där inbördeskriget fortsatte också efter att krigets krutrök och strider formellt lagt sig. Fånglägren hörde till de platser där den vita sidans hämnd kunde få ett utlopp. I Helsingfors skärgård fängslades över 13 000 personer efter inbördeskriget, merparten av dem fördes till Sveaborg.

– Någon har sopat snön här på klipphällen, se där ser ni årtalen 1918-1919.

Hur ofta vandrar Sveaborgs guider via det här minnesmärket?

– Under de år jag jobbat här har det inte hänt många gånger. Två-tre gånger om jag minns rätt. Det har varit finländska grupper som haft ett stort intresse för historia, de har velat se minnesmärket.

Känner du till anledningen till att minnesmärket är så pass okänt – det är ju också rätt modest till sitt uttryck?

– De guidade rundturerna här på Sveaborg som arrangeras av Samfundet Ehrensvärd tar mellan 60 och 90 minuter och då räcker tiden inte till att besöka alla platser. Byggandet av Sveaborg, den svenska och den ryska tiden har prioriterats särskilt i de internationella guidningarna, säger Kallio och tillägger att det med jämna mellanrum blir tal om fånglägret med finska turister.

Kallio resonerar också kring att Sveaborg inte spelade någon- märkbar roll i inbördeskrigets händelseförlopp, fästningen användes till exempel inte till att försvara Helsingfors – om så varit fallet tror han att Sveaborg skulle ha fått en synligare plats i historieskrivningen om inbördeskriget och också i vad som berättas om ön för eftervärlden.

Svaret på frågan om minnet av ett stort fångläger rakt utanför landets huvudstad inte är tillräckligt betydelsefullt för att under åren ha fått lite mer uppmärksamhet får vänta lite till.

Vi står en god stund och tittar på miljökonstverkets årtal som är inhuggna i en klipphäll. Konstnären Marja Kanervo har planerat verket, som är uppfört 2004, så att en jämn ström vatten under de varma årstiderna rinner över siffrorna 1918 och 1919.

Men finns här någon annan antydan än årtalen, någon liten informationstavla som berättar för förbipasserare vad årtalen syftar på?

– Nja, det finns det väl inte … jo, men där uppe är ju en liten skylt, säger Kallio.

Vi vandrar några meter uppför en sluttning. Där är den lilla skylten med texten: ”Fånglägret på Sveaborg 14.4.1918-14.3.1919”.

– Och här har någon hämtat ett ljus, säger Kallio och tillägger:

– Datumet är väldigt intressant! Slaget om Helsingfors var 13 april 1918 – så redan dagen efter har de första fångarna skjutsats över till Sveaborg. Och anledningen till att fånglägret ihågkoms är ju att förhållandena var så hårda. Särskilt under sommaren 1918 när fångarnas antal var som högst och det var stor brist på mat – då dog många i sviterna av svält och sjukdomar.

Lauri Kallio.

Lauri Kallio berättar att många av de mellan 1 500 och 1 600 personerna som omkom på lägren på Sveaborg, Sandhamn och Stora Mjölö hade tillfångatagits i väntan på rättegång. Beroende på källa arkebuserades mellan 70 och 80 röda fångar på Sveaborg.

– En av de stora tragedierna är att flera av de röda fångar som dog av sjukdomar sannolikt skulle ha dömts till väldigt lindriga straff i en framtida rättegång, detta på grund av att en stor del av de som togs till fånga hade spelat en väldigt liten roll i krigets förlopp.

Nu under denna vår och sommar kommer allmänheten att få möjlighet att bekanta sig med Sveaborg uttryckligen ur inbördeskrigets synvinkel. De en timme långa rundvandringarna fokuserar på fånglägret på ön.

De dödsdömdas celler invid dagens daghem

Vi har stämt träff också med Carita Wilenius-Rantala, utvecklingschef på Samfundet Ehrensvärd.

Hon har lovat öppna dörren till den sannolikt kusligaste platsen på Sveaborg: cellerna där de dödsdömda på fånglägret vistades under sina sista dagar.

– Här inne vistades de dödsdömda den allra sista tiden – annars gick de omkring bland de andra fångarna, berättar Wilenius-Rantala när vi vandrar in i den stenbelagda gången.

– De som hade dömts till döden fick gå omkring med ett kantband på kläderna. Kantbandet var prytt med ett kors. De gick omkring med detta kors även före de sattes i de här cellerna, medan de vistades bland andra fångar. Det finns texter där man kan läsa om hur de andra fångarna reagerat – och man kan bara tänka sig hur depressiva de dödsdömda var.

De dödsdömdas celler.

Medan Carita Wilenius-Rantala pratar, på ett respektfullt och lågmält sätt, hör vi glada tjut och stojande utifrån: Sveaborgs daghem är beläget precis granne med de forna cellerna för de dödsdömda.

– Under den första tiden var det ju tyskarna som höll i trådarna som fångvakter – det finns vissa historiker som har teorier om att det tyska militära väsendet förde vidare denna vana att märka fångar till Tyskland – sådant som man sedan tillämpade på koncentrationslägren. Det här är en teori.

Fångarna var i cellerna tvungna att höra på när arkebuseringsplutonerna övade.

– Dessa övningar hölls avsiktligen precis utanför denna byggnad, så här har man verkligen använt sig av inhumana metoder

– Oftast hämtades de dödsdömda utan förvarning från cellen klockan fem på morgonen. Före avrättningen hade den dödsdömda rätt att skriva ett brev till familjen och att träffa en präst – sedan fördes de iväg till avrättningsplatsen vid Gustavssvärd.

Restaurang vid avrättningsplatsen

Gustavssvärd är en av de mest berömda platserna på Sveborg. Dagens passagerarfärjor till Stockholm åker förbi Gustavssvärd, och så finns där ju den snofsiga restaurangen Walhalla. Planerna att etablera en restaurang på Sveaborg kom igång redan på 1940-talet och den stod klar lämpligt inför Helsingfors sommar-OS 1952.

En som förundrar sig över att de dåtida beslutsfattarna inte tog hänsyn till att restaurangen etablerades just vid fånglägrets avrättningsplats är Maria Eskelinen, som skrivit en pro gradu-avhandling i historia om Sveaborgs historia som turistmål. Eskelinen konstaterar att kännedomen om  avrättningsplatsen fanns, men:

”Det är värt att notera att planeringen av en restaurang precis där bårhuset och avrättningsplatsen från 1918 låg inte väckte någon diskussion. Det finns inga hänvisningar till detta faktum i någon av de källor jag forskat i. Det är ytterst svårt att föreställa sig att saken inte lyfts upp i samtalen [om restaurangens plats]; det väcker en tanke om att ihjältigandet av saken i dokumenten har varit en medveten strategi.”

Om du besöker restaurang Walhallas webbplats idag finns en kort text (på finska, engelska och ryska) om restaurangens tarina, story: där nämns 1700-talets historia och så hoppar man över till år 1949 när restaurangen börjar byggas. Namnet Walhalla kommer från en hemlig förening som verkade på Sveaborg på 1780-talet. Story-texten avslutas med följande fras:

”I nordisk mytologi är Walhalla en paradisisk boning, där de stupade krigarna och hjältarna efter döden får fira i eviga festligheter (fritt översatt från finska).”

Vilken roll spelar fånglägrens existens?

Vi återvänder till frågan om vilken roll fånglägren på Sveaborg spelar för de efterföljande generationerna. Vilka minnen och händelser återberättas i historieskrivningen och i de fakta om öns historia som berättas för turisterna som besöker ön?

– Min uppfattning är den att fånglägren här på Sveaborg – precis som historieskrivningen om inbördeskriget i samhället överlag – till en början har blivit åsidosatt. Jag har jobbat här i 20 år och kan säga att medvetenheten om fånglägren har ökat hela tiden. Man har inte tidigare tigit om inbördeskriget och fånglägret; det har varit en del av många andra händelser, säger Carita Wilenius-Rantala.

– Det nationella uppvaknandet till att mer och mer börja tala om inbördeskriget och de svåra sidorna av det har ökat markant under de senaste, säg, 10-15 åren. Och allt detta är en väldigt hälsosam utveckling. Historieskrivningen om Sveaborg är i det här perspektivet inte på något vis konstigare än den som skrivits om andra platser i Finland.

Wilenius-Rantala påpekar att Allan Tiitta redan 1983 publicerade en bok med kalla fakta om dödsantal, dödsorsak och matransoner från fånglägrets verklighet, men för den stora allmänheten har lägrets verklighet öppnats upp mer nyligen.

Nu har vi varit i de dödsdömdas celler länge nog. Det känns som att det är dags att gå ut i vårljuset igen. På vägen tillbaka till Sveaborgsfärjan blir det tal om guiders roll att berätta om svåra och traumatiska händelser i ett lands historia. Lauri Kallio påpekar att han har svårt att godkänna en del av den turismtrend som gottar sig i rysligheter.

– Denna svarta turism, där man besöker ställen där grymheter och massmord inträffat – det är ofta rätt osmakligt. Det är människor som fallit offer för grymheterna och då är det viktigt att visa respekt för de döda på ett lämpligt sätt.

– I jobbet som guide måste man vara finkänslig och också noga fundera på vem det är man berättar åt, vilken bakgrund människor har. N

Text: Marcus Floman
Foto: Janne Wass

Försonaren om 1918: Ryssland var aldrig ett hot

Såren efter inbördeskriget läks långsamt. Det vet Lars Westerlund. Han ledde för 20 år sedan ett forskningsprojekt som syftade till att främja försoningen efter det finska inbördeskriget.

Jag träffar docent Lars Westerlund i Riksarkivet i Helsingfors. I dag är han pensionerad, men ränderna går aldrig ur. Nu är han i färd med att forska i mellankrigstidens spritsmuggling. Westerlund är hemmastadd i arkivens värld. Han botaniserade bland sanningens byggstenar i samma byggnad för –
20 år sedan då han räknade inbördeskrigets dödsoffer.

– Det var statsminister Paavo Lipponens regnbågsregering som 1998 tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att utreda inbördeskrigets personförluster. Försoningsprocessen gick som en röd tråd genom vårt arbete, säger han.

Arbetsgruppen tillsattes formellt av Statsrådets kansli och bestod av topphistoriker som Heikki Ylikangas, Jaakko Paavolainen, Elina Haavio-Mannila, Maria Lähteenmäki och Sune Jungar. På Lars Westerlunds inrådan gick arbetsgruppen in för att bredda tidsperspektivet till åren 1914–1922.

– Vi ville på det här sättet bilda oss en uppfattning om hur många som också strök med under första världskriget, upptakten till inbördeskriget och det ryska inbördeskriget där många finländare var inblandade.

En stor del av projektet handlade om att bedöma tillförlitligheten i de siffror som har använts av inbördeskrigets bägge parter då man talat om dödsoffren. Det gällde att verifiera olika källhänvisningar och kolla upp personernas identitet och födelseorter för att städa bort frågetecken och dubbleringar. Kilometertals av mikrofilmer och dammiga personkartotek har digitaliserats.

Tiotusentals dödsoffer

– Enligt kyrkans statistik var det ungefär 21 000 personer som fick sätta livet till under inbördeskriget medan till exempel Socialdemokratiska partistyrelsens förfrågan 1919 uppgav 24 000 offer. Omkring 7 procent av SDP:s uppgifter kunde inte beläggas med andra källor.

Vad kom ni fram till? Hur många var det som dog i inbördeskriget?

– Vi kom fram till att det handlar om närmare 38 800 dödsoffer. Omkring 5 000 vita och 6 000 röda stupade i väpnade sammandrabbningar medan 10 000 röda arkebuserades och 13 500 röda dog av svält och sjukdomar i fångläger. Återstoden dog under oklara omständigheter.

Varför är det så viktigt att räkna antalet dödsoffer?

– Det är viktigt att vi kommer sanningen på spåren genom en ordentlig och adekvat dokumentation. Annars börjar sifforna leva sitt eget liv. Att forska i inbördeskriget var långt in i modern tid förknippat med risker och tabun. Att tala öppet om krigets fasor bidrar till försoningen.

Enligt Westerlund spökade politiserade förväntningar i bakgrunden då projektet lanserades.

– Det fanns en del tongivande krigsveteraner som uttalade sig skeptiskt om projektet. Bland andra general Adolf Ehrnrooth och professor Gösta Mickwitz tyckte att det var onödigt att riva upp gamla sår. I vissa vänsterkretsar blev man besviken över att vi forskare inte kommenterade arkebuseringarna i fördömande ordalag.

För Westerlund och hans kolleger gällde det alltså att hålla tungan rätt i mun så att arbetsgruppens opartiska ställning inte blev ifrågasatt.

– Den stora allmänheten förhöll sig positivt till vårt arbete. Vi hade stöd av en bred medborgaropinion. Vi blev nerringda av vanligt folk som ville veta vad som hade hänt med deras släktingar i inbördeskriget. Jag insåg ganska snart att vi var tvungna att utse en forskningsassistent som hanterade sådana förfrågningar.

Varför valde så många fattiga jordlösa att strida på den vita sidan?

– Det handlade inte så mycket om personliga val utan om grupptryck. På industriorter, där arbetarna var välorganiserade, var det många som gick med på de rödas sida, men på landsbygden följde värvningen av rödgardister andra mönster. Den vita regeringen införde allmän värnplikt i februari 1918 och då blev många torpare tvungna att bli värvade på den vita sidan.

Ryska soldater inget hot

Enligt Westerlund var det många fattiga vitgardister som förleddes att tro att kriget handlade om att driva ryssarna ut ur landet. Den här vanföreställningen var djupt rotad trots att Lenins regering hade påbörjat en demobilisering och förflyttning av de ryska trupperna. Till exempel i Österbotten fanns det i slutet av 1917 över 12 000 ryska soldater och en dryg månad senare återstod endast 5 000 ryssar i regionen.

– De ryska trupperna utgjorde aldrig något reellt hot mot Finland 1918. Den militära kommandostrukturen hade kollapsat och de soldater som fanns kvar slog mest dank. Då det under senhösten 1917 hölls val till den konstituerande församlingen i Ryssland var det endast 40 procent av de ryska soldaterna i Finland som röstade på bolsjevikerna. Det fanns alltså inte någon systematisk rysk uppbackning av rödgardisternas kamp i Finland.

I striderna i Tammerfors och Rautus deltog ryska frivilliga och mindre ryska truppenheter. Det röda gardet samarbetade också med en del ryska militärinstruktörer. I övrigt var det främst finländare som stred mot varandra. Omkring 2 500 ryska soldater och civila miste livet i det finska inbördeskriget.

Hur ser du på den rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius klassificering av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass?

– Hennes tolkning verkar vara väl schematisk.  Visst drevs den svenskspråkiga eliten i Helsingfors och på andra orter av en hätskhet mot finskspråkiga röda, men det var många finlandssvenska rödgardister som stred mot de vita framför allt i Nyland och Åboland. I Åbo fanns flera svenskspråkiga röda i ledande ställning. Svenskspråkiga rödgardister som blev tillfångatagna på finskspråkiga orter kunde bli avrättade av finskspråkiga enheter.

Förklaringen till den röda mobiliseringen på den nyländska landsbygden går att spåra till jordfördelningen. Omkring 60 procent av befolkningen var obesuttna daglönare eller torpare. Motsättningarna mellan de jordlösa å ena sidan och hemmansägarna eller godsägarna å andra sidan var starka. Fyra år senare godkände riksdagen Lex Kallio som tvingade fram en omfördelning av den odlingsbara jorden.

– Det gammalfinska partiet föreslog en motsvarande jordreform redan 1905. Lex Kallio byggde till stora delar på samma förslag. Den konflikten liksom andra sociala motsättningar hade kunnat lösas utan ett krig, säger Lars Westerlund. N

Text & foto: Mikael Sjövall

Frisk jord med hjälp av svampar

Frisk, levande jord som kryllar av organismer är en förutsättning för all växtlighet på vår jord. Svampmycel är ett nytt, smart och miljövänligt sätt att rena förorenad mark och avloppsvatten på.
– Svampar har stor potential, säger Marja Tuomela, forskare i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Gifter och tungmetaller som hamnat i jorden sprider sig i naturen och sipprar på sikt ut i vattendragen där de upptas av organismer, växter och djur och transporteras uppåt i näringskedjan. Marksanering har därför en grundläggande prioritet.

Svampar, som tillhör ett eget rike bland livsformerna, bryter ner organismer till mull och fungerar som naturens egna renhållningsverk.

Jag söker upp Marja Tuomela, doktor i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitets Biocenter i Vik. Tuomela har forskat i möjligheten att använda svampar för att att rena kontaminerad mark och avloppsvatten.

– Svampar har stor potential, berättar Tuomela. Obba rivulosa är en vitt utbredd men ändå sällsynt svampart som förekommer på det nordliga halvklotet. Den har kartlagts minutiöst för att bättre förstå hur svampen bryter ner trä. Arten är fridlyst. Det största hotet utgörs av modernt skogsbruk. De exemplar vi arbetat med tillvaratogs redan på 1990-talet.

Svårt få finansiering

Tuomela berättar om fältprojektet Pima-Fun. Metoden testades under två och ett halvt år med jord från en övergiven såg. Projektet var ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Tekniska högskolan och Finska miljöinstitutet. Flera företag deltog också i projektet. Metodens fader, Kari Steffen, utvecklade patentet som sedan såldes till en samarbetspartner, Ekokem.

– Metoden fungerar, säger Tuomela. Det betydelsefulla är att man inte behöver gräva bort några jordskikt. Behållare med förångad bark ympas med svampmycel och grävs ner i jorden. Där förökar sig mycelet, sprids och verkar som transportleder för en mängd enzymer, som har förmågan att bryta ner skadliga föreningar till ofarliga beståndsdelar.

Problemet för all forskning är finansiering på mellanstadiet, berättar Tuomela.

– Laboratorieförsök understöds, men när nödvändiga test i större skala ska utföras är svaret ofta att laboratorieforskning redan har gjorts. Nu när Tekes och FinnPro har gått ihop till Business Finland kommer det att bli ännu svårare. Endast projekt som siktar på export understöds.

– Det är trots allt en liten landvinning att man nu har börjat främja marksanering på platsen, fortsätter Tuomela. Regeringen har startat ett spetsprojekt i NMT-centralens regi.

Bionautit, ett fristående forskarkooperativ som erbjuder expertis och konsulttjänster i biologi och mikrobiologi, är också med på ett hörn.

– Jag önskar att man snabbt övergår till mindre brutala metoder än att mekaniskt flytta kontaminerad jord till avfallsdeponier, det är en föråldrad teknik. Deponier kräver ständig tillsyn. Efterbehandlingen med förbränning vid temperaturer på över 1000 grader är energikrävande och transporterna belastar miljön ytterligare, säger Tuomela.

Djärva företagare behövs

Blånadsvamp, eller blårötesvamp, används redan i träindustrin som ett naturligt färgämne. Det är en svamp som utnyttjar endast kåda som näring.

Träindustrin använder en naturlig färglös mutation för att avlägsna kåda från virke på ett miljövänligt sätt.

– Metoden är ett värdefullt verktyg när det gäller att rensa hormonhärmare och läkemedelsrester ur avloppsvatten för att kunna kompostera sörjan till mull. Den kan också användas för att minska mängden kemiska gödselmedel i jordbruket.

Färgämnen är en stor miljöbelastning inom textilindustrin i Asien. Fotografier av floder som slingrar sig genom landskapet i säsongens modefärg, visar behovet att åtgärda utsläppen. Enligt Tuomela är det lätt att använda reningsfilter med svampmassa, som bryter ner färgerna, innan vattnet förs ut i vattendragen.

– Jag är förvånad över att tekniken inte redan tagits i bruk, säger hon.

Brist på finansiering, djärva företagare och misstänksamhet mot nya metoder gör att det inte alltid är lätt att omsätta högklassig forskning i kommersiellt bruk, trots fungerande och briljanta idéer.

Angela Oker-Blom