Etikettarkiv: Narkotika

Konkursfestivalen levererade

Då jag anländer till festivalområdet i Södervik är det svårt att veta vad jag ska tro. Festivalen jag är på väg till har nämligen gått i konkurs för en vecka sen.

Närmare bestämt är det inte själva festivalen, Visio Festival 2017, som gått i konkurs utan dess produktionsbolag Visio Productions Ab. Och i en intervju för Helsingin Sanomat för en vecka sen hävdar huvudarrangör Shpat Qerimi optimistiskt att allting ännu kommer att gå av stapeln, med endast ett minimum av praktiska ändringar i arrangemangen. Detta trots rykten om att hela festivalen kommer att ställas in.

Jag anländer lite innan festivalens egentliga början för att hinna bekanta mig lite med de speciella omständigheterna. Festivalen Visio ordnades för första gången förra året, och fick goda betyg både av Ny Tids reporter Elis Karell  och av den inflytelserika musik- och evenemangssajten Resident Advisor. Båda reportagen satte dock också fingret på samma problem: antalet besökare var särskilt under dygnets ljusa timmar relativt glest. Även om detta skapar en intim känsla som rentav kan vara trivsammare än ett kvävande, kaotiskt folkhav är det svårare för evenemanget att gå runt på god stämning än på rena försäljningssiffror.

Motsägelsefull kultur

Rave- och undergroundkulturen, vars rötter fortfarande när den moderna teknoscenen, fungerar på andra villkor än mainstreamsamhället både dygnsmässigt och ekonomiskt. Försöken att utvinna kommersiella vinster ur en festkultur som uppkommit som en egalitär revolution mot en elitstisk nattklubbsvärld riskerar att snubbla på sin egen motsägelsefullhet. I artikeln ”Letter of recommendation: Detroit Techno” publicerad den 13 juli i The New York Times beskriver musikern och journalisten Shuja Haider hur hela technogenren uppstod som ”ett totalt misstag” då alienerade själar i USA:s långsamt döende rostbälte använde föråldrade syntetisatorer på sätt som tillverkarna aldrig tänkt sig för att skapa ett revolutionerande sound som aldrig riktigt slog igenom i deras hemland.

I Europa slog technon däremot igenom med besked, och under senare år har den blivit ett slags flaggskeppsgenre för Helsingfors uppvaknande och försök att profilera sig som kulturellt resemål. Genrens trendighet har lockat till sig så väl idealistiska som vinstsugna nya aktörer. I den ena ändan av spektret kan en klarögd sovrums-DJ fortfarande låta basen dunka i en fuktskadad källare utan mer belöning än kärlek och kamratskap från dem som delar hens passion. I den andra finns multinationella fastighetsbolag som bokar internationella namn och investerar i överdådig dekoration för att sätta sprätt på oanvända lokaler som väntar på att omvandlas till lyxfastigheter, som marknadsförs till samma konsumtionsgrupp som har råd med biljetter till deras lyxrejv.

Speciell blandning

Visio festival innehåller element av båda ytterligheterna: artistlistan är en blandning av utländska namn som Berlinbaserade Answer Code Request eller Detroitproducenten Patrice Scott, samt en uppsättning inhemska skivsnurrare från Helsingfors ”teknomaffia”. Kollektivet som tills nyligen drev festlokalen MK54 på Backasgatan är med på ett hörn, likaså namn som ekar bekant från nattklubben Kaikus affischer som tapetserar delar av innerstan.

Priset på runt 60 euro för två dagar känns förmånligt om man beaktar en speciell detalj i serveringsarrangemangen: evenemanget saknar en serveringspartner och låter deltagarna ta med sig egna förfriskningar. Qerimi berättar att idén funnits länge.

– Med tanke på målgruppen kändes det logiskt, säger han.

Elektroniska musikfans är jämfört med andra målgrupper inga storkonsumenter av alkohol, och många arrangörer av mindre fester väljer att undvika den byråkrati och inskränkning av öppethållningstider som en alkohollicens skulle innebära, och täcker istället förlusterna med inträdet.

Publikvänlig ekonomisk risk

Att ordna en flera dagars festival utan egen alkoholservering är ett riskabelt projekt, eftersom den brukar dra in merparten av intäkterna. I fjol tog arrangörerna det säkra före det osäkra och sålde egen alkohol, men i år fick Qerimi möjlighet att testa sin originalidé då festivalens serveringspartner i samband med konkursen drog sig ur hela projektet.

– Vi gör knappast några större vinster så här men huvudsaken är att det blir en bra fest, säger Qerimi.

Ett av mina egna helhetsintryck från festivalen är verkligen att alkoholarrangemangen bidrar till en bättre fest. ”Obegränsad alkohol” för en finländsk festivalpublik låter som en destruktiv kombination, men de unga helsingforsare och européer som frekventerar Visio tycks sakna intresse av att råsupa. Festivalen har ett helvegetariskt matutbud, och de flesta sköljer ner sina falafelbullar från matbilen The Alexanders med småbryggeriöl eller lådvin ur diskret trendmedvetna tygkassar.

Onödigt att moralisera

Mot natten tätnar stämningen och en observant moralist kanske rynkar på näsan då den märker att en och annan fesivalbesökare kanske piggat upp sig inför dansgolvet med nånting lite mer exotiskt än koffeinläsken Club Maté. Personligen tycker jag att det krävs rätt märkliga moraliska prioriteringar för att denna detalj ska förstöra intrycket av en festival som är uppfriskande befriad från snedfyllans råa nihilism. Efter nästan ett dygn på festivalområdet (och en betydande stund i snägärekön, denna demilitariserade zon av lågt blodsocker och macho-laddade köaggressioner) har jag inte sett en droppe av vare sig spyor eller blod, eller upplevt att jag eller någon i min närhet blivit hotfullt eller respektlöst behandlad en endaste gång. Jag ser inte heller polisen stanna sina bilar utanför festivalområdet en endaste gång, trots att den vanligtvis upprätthåller en synlig närvaro för att göra intryck på söderviksområdets skejtarungdomar. Mina egna intryck bekräftas efter festivalens slut av arrangörerna som säger att samarbetet med så väl polis som publik förlöpt ytterst smärtfritt.

Annat är det i Sverige, där en bekant samma veckoslut besöker Cult Cosmic, en småskalig elektronisk musikfestival. I ett meddelande på facebook beskriver han hur ett tiotal uniformerade och civilklädda poliser varje eftermiddag patrullerar festivalområdet, slumpmässigt söker igenom folks kläder och underkläder på jakt efter narkotika, och i allmänhet beter sig hotfullt mot besökare och arrangörer. Den svenska polisens unikt aggressiva attityd mot alla former av marginell ungdomskultur, med en unikt restriktiv narkotikapolitik som svepskäl, är bekant för mig från tidigare men att upplevd så här känns kontrasten direkt hisnande. En liten del av mig, präglad av ett finlandssvenskt lillebrorskomplex, kan inte låta bli att känna sig uppfriskad av att en liten aspekt av vårt samhälle känns mer modernt och upplyst än grannen i väst.

Bastufördelar

Festivalen har också i år svårt att locka besökare tidigare under dagen.  Den trivsamt inredda innegården (som dock placerar och skyltar om askkoppar och burksinsamling förvånande ojämnt) har lyckats locka några dussin kvällspigga sol- och IPA-lapare då jag anländer åttatiden på lördag  kväll. De verkar trivas, och det känns onödigt att klaga då kvällssolen värmer och man kan se fram emot ett urval lika välfyllda dansgolv inatt som igår. Men efter en stund börjar den tidiga kvällens ljudmattor kännas lite för enformiga för att återge dansfötterna deras spänst riktigt ännu. Jag besluter mig för att ge mig på en utflykt medan festen kommer igång.

De halvfärdiga byggnadsområdena kring Fiskehamnen och det gamla gasverket i Södervik har länge fungerat som kulturell knutpunkt, inte bara för festfolk och skejtare. Längst ut på udden Sumparn, tio minuters promenad från festivalområdet, ligger Helsingofrs allmänaste bastu, Sompasauna. Bastun förtjänar en alldeles egen historik, men just nu räcker det att nämna att den är byggd med frivilligkrafter, brinner så gott som dygnet runt under sommarmånaderna, och välkomnar när som helst alla som uppför sig vänligt och hänsynsfullt. Stärkt av ett ordentligt vedbastubad och ett isande dopp slår jag mig ner vid stranden och upptäcker att jag inte är den enda som hittat hit från festivalen: två schweiziska technoturister som jag under gårdagen intervjuade om deras upplevelser hälsar glatt på mig, och tillsammans beger vi oss tillbaka mot det rytmiska dunkandet, som vid det här laget vuxit i styrka och intensitet under en mörknande himmel.

Text Otto Ekman
Foto Frej Vuori

Revolution och yoga

Före det anglofona vänsteruppsvinget med Bernie Sanders och Jeremy Corbyn, ruskades Storbritannien om av en otippad politisk aktivist. Fram till 2013 var Russell Brand främst känd som kokainsnortande, sexdrypande stå-upp-komiker och filmstjärna. Men plötsligt steg han fram som den nya symbolen för den brittiska antikapitalistiska rörelsen, och valdes 2015 av vänstertidskriften Prospect till årets fjärde största tänkare, efter Thomas Piketty, Gianis Varoufakis och Naomi Klein.

russell brand pärmI oktober 2013 slog Brand ner som en bomb i den brittiska pressen, uppmanade alla invånare att sluta rösta i politiska val och dra ut på gatorna mot giriga bankirer, onda storbolag och korrumperade politiker. Kort och gott: revolution. Till och med gamla punkaren Johnny Rotten var chockad.

Ett år senare kom boken Revolution, där Brand presenterar sina politiska och filosofiska idéer, och som gavs ut som pocketversion på svenska i vintras. Som så många missbrukare har Russell Brand tagit till trons hjälp för att bli kvitt drogberoendet. Det är också i samband med det som hans politiska glöd tagit fyr. Således har han snickrat ihop en heimlaga politisk filosofi där han varvar idéer av vänstertänkare som David Graeber, Thomas Piketty och Noam Chomsky med bibelcitat och livsvisdomar av Dalai lama, sufiska poeter och hinduiska yogis.

Då det gäller problemformuleringen – storkapitalet styr världen och politikerna går i deras ledband – är det lätt att hålla med. Brands klassanalys, eller snarare frånvaron av en sådan, är dock problematisk. Brand gillar att tala om ”vanliga människor” versus ”politiker” och ”de rika”, men där stannar analysen. Hans enahanda tes om att politiker per definition är systemets lakejer och alla borde störtas känns en aning förenklad.

Brand orkar inte stressa över siffror eller strukturella analyser, utan tar sig an kapitalismkritiken med den nyfrälste amatörens entusiasm och moraliska indignation. För Brand handlar det om en inre revolution. Utgångspunkten finns i hans eget samhälleliga uppvaknande i arbetet med att bli drogfri. Och häri ligger också bokens, och Brands filosofis, största stötesten. Politik och ekonomi fungerar inte på samma sätt som ett personligt andligt uppvaknande. Att gå ut på gatorna och uppmana folk att vara snälla med varandra gör inte mycket nytta utan ett system att implementera godheten i. Brand skriver flyktigt om närdemokrati och delningsekonomi, men kommer aldrig djupare in på temat. 

Boken är ändå intressant såtillvida att den speglar mycket av den aktivism som uppstått under 2000-talet, som snarare springer ur en individualistisk känsla av orättvisa än ur en bredare samhällelig analys. Det har gett oss folkrörelser som antingen enas under ensaksfrågor, som Tahdon-kampanjen för könsneutralt äktenskap, eller Occupy, en bred men brokig rörelse som på sätt och vis runnit ut i sanden utan en klar struktur eller enhetlig ideologi att arbeta vidare med.

Brand är ändå intelligent nog för att inse att han inte är någon stor politisk tänkare, utan lånar i stället sina teser av andra. Han har senare sagt att hans revolution snarare handlar om att förverkliga de idéer som redan finns, och otvivelaktigt behövs också karismatiska agitatorer som Brand för att sätta hjul i rullning. Boken är dessutom njutbar läsning, och Brands anarkistiskt respektlösa humor och självironi får en att skratta högt flera gånger. Lena Öhrström har inte haft någon lätt uppgift att översätta Brands sprakande, idiomfyllda språk, men med undantag för en viss svengelska och några klumpiga satslösningar löper texten bra.

Text: Janne Wass
Foto: D P Young/Wikimedia Commons

Russell Brand: Revolution. Översättning: Lena Öhrström. Massolit förlag, 2015.

Där dödens helgon håller i timglaset

Mexiko har näst flest katoliker i världen, men katolicismen har fått konkurrens av såväl frikyrkor som folkliga helgon, som La Santa Muerte. Dödshelgonet för-knippas ofta med knarkkarteller och kriminella, men blir allt mer populärt även bland fattiga, arbetare och utstötta.

De små gulgröna paketen med choklad ramlar hela tiden ur Miguel Angels famn och folk omkring hjälper honom att plocka upp dem. På armen bär han en liten staty av ett skelett i klänning: dödshelgonet Santa Muerte, eller ”den vita flickan” som är ett av hennes många smeknamn.

Det är fyra månader sedan Angel kom ut ur fängelset, där han satt i tio år för rån. Idag ska ha be till Santa Muerte för att de familjemedlemmar som fortfarande sitter inne också ska få komma ut snart, med hälsan i behåll. Chokladen och ett äpple ska han lämna för att visa sin tacksamhet.

– Så länge du tror på och följer henne så hjälper hon dig, vilken situation du än befinner dig i, säger han.

För bara femton år sedan var det ganska få mexikaner som kände till dödens helgon. En stor del av förklaringen till att hon idag är så populär finns just här, i den ruffiga stadsdelen Tepito i Mexico City, där Enriqueta Romero Paredes, Doña Queta, satte upp ett stort altare utanför sitt hus 2001.

– Jag är anhängare av Santa Muerte sedan 57 år, förklarar hon.

Att det den första dagen varje månad kommer över tusen personer till ceremonin vid hennes altare har hon ingen förklaring till.

– Det är personligt. Var och en har sin egen anledning till att ha ett altare eller komma hit.

Länge var kulten snarast underjordisk och ingenting man skyltade med. Den levde enligt historikerna vidare genom ett fåtal kvinnor som främst bad ”den vita flickan” om hjälp i sina kärleksrelationer.

Nu är det annorlunda.

– Santa Muerte är så populär att hon utan motstycke är den snabbast växande religiösa rörelsen, inte bara i Mexiko utan i hela Amerika, från Chile till Kanada, säger Andrew Chesnut, professor i religion vid Virginia Commonwealth University i USA.

Han har studerat kulten i sju år, skrivit en bok om den, och uppskattar att Santa Muerte idag har mellan 10 och 12 miljoner anhängare.

På gatan Alfarería i stadsdelen Tepito i Mexico City samlas varje månad tusentals människor för att tillbe Santa Muerte.
På gatan Alfarería i stadsdelen Tepito i Mexico City samlas varje månad tusentals människor för att tillbe Santa Muerte.

Döden runt hörnet

Lorena Hernández sitter i en plaststol vid en vägg över gatan från altaret och väntar på att ceremonin ska börja. Ovanför vänster bröst syns det karakteristiska skelettet med en lie över axeln sticka fram från under det vita linnet.

– Jag har mycket att tacka henne för. Alla mina tatueringar har en historia; den här gjorde jag för min dotter, som jag inte hade sett sedan hon var tre, men fick tillbaka för två år sedan.

Hernández säger att alla hennes fem tatueringar står för mirakel som Santa Muerte har utfört åt henne. Hon lyfter upp höger vad och visar:

– Här har jag en annan, från när min mamma förlorade synen. Jag lovade Santa Muerte att om hon gav min mamma synen tillbaka skulle jag tro ännu mer på henne och göra den här tatueringen.

Enligt Andrew Chesnut har ryktet om att Santa Muerte är extremt snabb och effektiv på att utföra mirakel gett henne stjärnstatus. Men han ser också en koppling till den våldsamma utvecklingen i Mexiko sedan förre presidenten Felipe Calderon inledde det så kallade kriget mot knarket för tio år sedan.

– Många av de som följer Santa Muerte i Mexiko lever med döden runt knuten och ber henne helt enkelt om ytterligare några sandkorn i livets timglas, som hon håller i.

Gerardo säger att han lever ett hårt liv och att Santa Muerte har hjälpt honom mycket. Han har bulor i pannan och överkroppen i bandage, men vill inte säga vad som hänt, mer än att livet är hårt.
Gerardo säger att han lever ett hårt liv och att Santa Muerte har hjälpt honom mycket. Han har bulor i pannan och överkroppen i bandage, men vill inte säga vad som hänt, mer än att livet är hårt.

Satanism

Åtta av tio mexikaner identifierar sig som katoliker, vilket innebär att landet har näst flest katoliker i världen, efter Brasilien. Samtidigt har kyrkan de senaste decennierna förlorat anhängare till framför allt pingstvännerna och andra evangelistiska frikyrkor. Många av Santa Muertes anhängare ser sig också som katoliker, trots att Vatikanen har fördömt kulten, som onekligen är problematisk för kyrkan.

– Dels representerar hon konkurrens, och kyrkan är redan panikslagen över konkurrensen från andra religioner. Dels, från ett teologiskt perspektiv, borde en kristen inte tillbe en dödsfigur, eftersom det är en fiende till Jesus, som offrade sig på korset för att ge kristna evigt liv. Oavsett om du är medveten om det eller inte, innebär vördnad för en dödsfigur att du ägnar dig åt satanism, säger Chesnut.

Diskriminerar inte

Det är inte bara kyrkan som ser ”den beniga damen” som sin fiende. 2009 skickades militären att förstöra runt 40 helgedomar som hedrade henne längs med gränsen till USA, och på många håll ses hon fortfarande som knarkkartellernas helgon.

– Det är ingen tvekan om att det är en av hennes roller. Eftersom hon inte är ett katolskt helgon, är det lättare att be henne om saker som ligger utanför den kristna moralen. Är du med i Sinaloakartellen och vill vara säker på att din last med metamfetamin kommer fram till Houston, så kan du be henne om hjälp, säger Chesnut.

Men kartellerna utgör bara en liten del av anhängarna. I kvarteret framför Doña Quetas hus trängs hbtq-personer och andra som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan, med fattiga och sjuka i behov av mirakel. Flera personer närmar sig altaret på knä och Doña Quetas son Jesús Romero Romero förbereder sig för ceremonin.

– Många tror att Santa Muerte är för tjuvar, prostituerade, knarkhandlare och dåliga människor. Men alla från hemmafruar, barn och studenter, till arbetare som ber för jobb, och sjuka som ber för sin hälsa kommer hit. Santa Muerte är för alla. Hon diskriminerar ingen utan älskar alla sina följare lika mycket, säger han.

Rösterna från folkmassan fyller luften och människor höjer sina statyer mot himlen. Romero leder dem genom bönen med en monoton röst som går upp på slutet av varje mening. Många har med sig ljus som de ska lämna vid altaret efter ceremonin.

De populäraste ljusen, som säljs tillsammans med statyer, radband och smycken, är de vita och de röda. Den vita färgen står för hälsa; den röda för kärlek. Andra symboliserar pengar, studier och arbete.

– Till skillnad från många katolska helgon, som ofta specialiserar sig på en viss typ av mirakel, är hon en verklig mångsysslare, säger Andrew Chesnut.

Transpersoner som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan kan i stället hitta stöd hos dödens helgon, som inte diskriminerar någon. Bland besökarna vid ceremonin i Tepito är det inte ovanligt med drogpåverkade människor, som ber Santa Muerte om hjälp med sina problem.
Transpersoner som inte känner sig välkomna i den katolska kyrkan kan i stället hitta stöd hos dödens helgon, som inte diskriminerar någon. Bland besökarna vid ceremonin i Tepito är det inte ovanligt med drogpåverkade människor, som ber Santa Muerte om hjälp med sina problem.

Västerländsk influens

Till utseendet påminner Santa Muerte om en mexikansk variant av liemannen. Även om ledare för kulten gärna vill framhäva kopplingen till aztekernas dödsgud Mictecacihuatl, talar mycket för att det också finns ett släktskap till den europeiska personifieringen av döden. Historiker har kopplat framväxten av kulten till spanjorernas intåg i början av 1500-talet, då de ska ha fört bilden av liemannen med sig.

Idag finns anhängare och altare över hela Mexiko och Chesnut tror att dödskulten kommer att fortsätta växa i popularitet, både i och utanför Mexiko. Han påpekar att det redan nu finns en stor grupp vita nordamerikaner utan kopplingar till Latinamerika som tillber henne.

– Det handlar om ett nytt förhållningssätt till döden. Människor vänder sig mot platser som Mexiko för inspiration och ett mer holistiskt sätt att se på döden som en del av livet, vilket jag tror tilltalar framför allt unga i USA och Västeuropa. N

Text: Åsa Welander
Foto: Alfredo Durante

Vägen mot en ny global narkotikapolitik

Den 19–21 april samlas Förenta Nationerna i New York för att dra upp riktlinjer för den framtida globala narkotikapolitiken. Det är första gången på 18 år som generalförsamlingen träffas för att diskutera en politik som får utstå allt mer kritik. Men debatten i medierna skiljer sig kraftigt från den som sker i det politiska rummet.

FN:s nuvarande narkotikakonvention från 1961 har ratificerats av mer eller mindre hela världen. Den har satt ramarna för den globala narkotikapolitiken med sina två grundstenar: att begränsa produktion av och efterfrågan på droger. Detta ansvar har långt fördelats mellan väst, där efterfrågan har funnits, och länder som Afghanistan, Colombia och Mexiko, där produktionen har funnits. Denna gräns delar också upp erfarenheterna av den globala narkotikapolitiken.

Narkotikamötet i april har kallats samman på initiativ från Colombias, Guatemalas och Mexikos presidenter. De representerar länder med en hög produktion av droger, som år 2012 meddelade att det är tid att utvärdera den narkotikapolitik som förts och analysera nya alternativ.

Legaliseringen av cannabis i Uruguay och en rad amerikanska delstater har väckt hopp hos många. Kunde mötet tänkas öppna upp konventionen för legalisering av droger?

Svaret är nej, verkligheten ser annorlunda ut. På bordet finns redan ett utkast för en resolution som länderna har kommit överens om och som med stor sannolikhet inte kommer att förändras i New York. Mötet kommer överhuvudtaget inte att beröra narkotikakonventionen utan ska dra upp riktlinjer för medlemsstaterna och FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå verksamhet UNODC.

Narkotika en icke-fråga i Finland

Inte ett enda land har inför mötet lagt fram ett förslag om att legalisera cannabis, inte ens Uruguay. Diskussionerna i korridorerna skiljer sig kraftigt åt från dem som förs i det förberedande organet FN:s narkotikakommission, berättar Elina Kotovirta, tjänsteman vid social- och hälsovårdsministeriet.

– Cannabis finns inte på agendan. Mötet handlar om att balansera kontroll och behandlingsåtgärder. Det är en enorm skillnad mellan diskussionerna i mötet och dem som förs bland allmänheten.

Kotovirta säger att ståndpunkter i debatten lätt dras till sin spets. Då någon säger att kriget mot narkotika har misslyckats, tolkas det lätt som att legalisering är alternativet. Ofta syftar kommentaren ändå på att tillgång till behandling borde ökas och kontroll- och straffåtgärder minskas.

Jämfört med grannlandet Sverige har det politiska intresset för narkotikafrågor i Finland varit näst intill noll. Från Sverige ska folkhälsominister Gabriel Wikström (S) och två riksdagsledamöter att delta i mötet, medan det från Finland inte är en enda politiker på väg (situationen när denna tidning går till tryck). Finlands officiella delegation kommer att bestå av tjänstemän.

Det politiska språket styr

I praktiken handlar mötet långt om att komma överens om ett språk kring narkotika som alla länder kan acceptera, berättar Kotovirta. Begrepp som exempelvis mänskliga rättigheter har varit svåra att få med i resolutionen. ”Skadereduktion” är inte ännu med, och ord som att ”kämpa” eller ”slåss” mot drogproblemet har bytts ut mot att ”uppmärksamma”. Till och med frågor om jämställdhet har varit svåra att komma överens om.

Kotovirta säger att resolutionen inte kommer att resultera i några bindande påbud för deltagarländerna, men tycker att den är en bra öppning för länder att rannsaka sig själva.

– Jämfört med tidigare resolutioner har språket mjukats upp i detta utkast. Processen har lett till att länderna har rannsakat sin narkotikapolitik. De har fått fundera i vilket läger de står.

Lägren som Kotovirta hänvisar till är de som satsar på behandling och de som satsar på straff. I denna globala uppdelning placerar sig Finland i det liberala lägret. Under förberedelserna inför mötet har även möjligheten att dela upp konventionen luftats. Det skulle tillåta liberala länder att liberalisera sin politik ytterligare. Kotovirta ser risker med en sådan uppdelning.

– Som det är nu har de liberala länderna inflytande över dem som betonar straff. Att förlora det här inflytandet kunde vara farligt, säger Kotovirta.

En flexibel konvention

Resolutionen behandlar inte avskaffandet av dödsstraff för narkotikabrott, vilket har ansetts vara ett stort nederlag i förarbetet. Bland andra Indonesien, Kina, Pakistan och Egypten motsätter sig förslaget och anser att det är en juridisk fråga för de enskilda länderna.

Konventionen ger redan idag utrymme för breda tolkningar. Den tillåter länder att avkriminalisera bruk, vilket har skett bland annat i Danmark och Tjeckien, men däremot förbjuder den ännu legalisering av narkotika. Länder som bryter mot konventionen, som exempelvis Uruguay, behöver inte utstå direkta sanktioner. Däremot kan det påverka möjligheterna att arbeta politiskt inom FN, exempelvis försämra möjligheterna medlemskap i säkerhetsrådet. Detta kan ses som en orsak till varför Finland som ett av 15 länder motsatte sig att Bolivia fick återratificera narkotikakonventionen med undantag för att tugga kokablad, en tradition i landet. Frågan togs nämligen upp samtidigt som Finland ansökte om medlemskap i säkerhetsrådet och ett annat beslut från Finlands sida kunde ha riskerat landets möjligheter att bli invalt.

Julius von Wright

Nerifrån upp

 – om medborgaren, drogen och en narkotikapolitik i skiftning

Michael Lodberg Olsen startade Danmarks första injektionsrum i en gammal ambulans och arrangerar nu utbildningar i första hjälp vid överdoseringar. Han bara hjälper sina grannar, säger han, och försöker omkullkasta en förlegad narkotikapolitik.

Stadsdelen Vesterbro på baksidan av Köpenhamns centralstation hör till Nordens öppnaste drogscener. Längs med Istedgade och dess parallellgator rör sig män och kvinnor med opiathärjade ansikten och tunga blickar. Nålar och kanyler ligger fastkilade i springorna mellan dörrtrappornas stenblock. 800 missbrukare rör sig genom dessa kvarter varje dag i jakt på sin nästa fix.

Vesterbro är inte bara missbrukarnas land. Hundra meter västerut börjar det nyrenoverade Køttbyen, där hipsters hyvlar kreditkort, småsmakar det ekologiskt närproducerade köttet och smuttar på mikrobryggeriets senaste öl. Trendigt. Dyrt. Danskt.

Tillbaka mot järnvägsstationen, hundra meter bort, men flera samhällsklasser ifrån, sitter Henrik i ett injektionsrum. Det är ett kalt rum med golv och väggar i olika nyanser av gult där två ensamma pallar står längs ett smalt bord som löper längs med väggen.

– Vad tar du, Henrik, frågar sjukskötaren som redan känner honom vid namn. Henrik är en stammis.

– Coke, säger Henrik och tar fram ett litet foliepaket inte större än en fingerspets.

Sjukskötaren skriver ner klockslag, namn, kön och drog på en lista och ger Henrik en kanyl, plastkopp och destillerat vatten att blanda kokainet med.

Henrik drar upp den bruna vätskan i en kanyl. Han klämmer sin arm mellan sina lår, knyter ihop sin hand och släpper, knyter ihop och släpper, knyter ihop och släpper.

Han tystnar då han letar efter ådern med nålen under huden. Han misslyckas. Sjukskötaren ger honom en ny nål och Henrik försöker på nytt med andra handen. Till sist lyckas han och en strimma blod flyter upp i kanylen likt en strimma rök som sakta upplöser sig i luften. Han injicerar den bruna vätskan långsamt och låter nålen hänga kvar en stund.

Henrik sitter tyst på sin pall. Blundar. Andas tungt. Allt är stilla, allt är tyst. Han ber om ett papper för att stoppa blödningen efter sticket. Han sätter skyddet tillbaka på nålen, samlar ihop skräpet och slänger det i skräpkorgen. Han torkar bordet efter sig, lämnar sin plats lika prydlig som den var innan han kom. Han säger tack, stiger ut och ger plats för nästa i kö.

Henrik överdoserar den kvällen under sitt tredje besök i injektionsrummet Fixelancen. Han förlorar medvetandet och krampar ihop. Den kvicka sjukskötaren ger honom motgiftet Naloxon för att stoppa krampen och ge hjärnan syre igen. En kort stund senare stiger han ut, med svaga knän men med livet i behåll.

Många som överdoserar överlever, men kan få hjärnskador på grund av syrebrist, ofta på grund av att vänner i omgivningen inte vet vad de ska göra. En del är rädda för att ringa ambulans och komma i kontakt med myndigheter, andra har hört rykten á la Pulp Fiction (där Vincent Vega hugger den överdoserande Mia Wallace i hjärtat med en spruta ”adrenalin”) om vad man borde göra vid överdoser, som att till exempel injicera vatten i blodet. Rädsla för och felinformation om ett tabubelagt ämne har styrt många missbrukares livsöde.

Missbrukarnas vän

Michael Lodberg Olsen (bilden) kallar sig själv en social entreprenör. 2011 grundade han Danmarks första injektionsrum Fixelancen – en gammal ambulans som körde runt Vesterbro och gav missbrukare möjlighet att injicera med rena nålar och med sjukvårdspersonal närvarande ifall något gick fel. Fixelancen drevs av 200 frivilliga som hade tröttnat på att se injicerande missbrukare fara illa på Vesterbros gator.

Nu har de frivilliga försvunnit och kommunen tagit över. De flesta länder som tillåter injektionsrum har följt samma mönster: först har det varit en frivilligverksamhet arrangerad av medborgare som en lösning på ett lokalt problem, sedan har verksamheten tagits över av staden och sakta blivit del av den lokala eller nationella narkotikapolitiken. Fixelancen är inte längre mobil, utan står nu ständigt parkerad vid Halmtorvet bredvid andra injektionsrum som har öppnats runtom Vesterbro. Ännu flera är på väg.

– Vi visste inte om vi skulle gripas då vi startade Fixelancen. Det enda vi visste var att det skulle bli en kamp, berättar Olsen och beskriver första gången Fixelancen körde runt Vesterbro. Polisen och kommunen var skeptiska och de varnades för att det de gör kan vara olagligt. Då på den första kvällen greps varken Olsen eller Fixelancens besökare.

– Den första som besökte Fixelancen var så rädd att bli gripen att han injicerade flera gånger så att han skulle klara sig en tid i fängelse utan att få avvänjningssymtom, säger Olsen.

Då han flyttade till Vesterbro för ungefär 20 år sedan var det inte ovanligt att se personer överdosera och dö på gatan, beskriver Olsen. Nu är situationen helt annorlunda, trots att drogkulturen ännu är väldigt öppen i området.

– Förr samlade vi 8 000 till 12 000 använda nålar varje vecka bara i Vesterbro och nu är antalet ungefär 1 000. Ingen har dött i injektionsrummen och det är sällan jag ser droganvändare döende på gatan.

– Det är mina grannar det handlar om och det är lätt att hitta lösningar bara man pratar med dem, säger Olsen och tycker att missbrukare alldeles för sällan blir hörda i frågor som gäller dem.

Polisen nöjd

Den danska narkotikapolitiken, precis som den finska, har under de senaste 20 åren rört sig allt mer från strikt nolltolerans mot fler skadereducerande initiativ. Sprutbyte, substitutionsvård, injektionsrum och nu heroinbehandling är några av de åtgärder som tagits i Danmark för att underlätta missbrukares liv utan att kräva att de blir drogfria. Enligt Sundhedsstyrelsen är dessa åtgärder orsaken till att narkotikadödligheten gått neråt en aning på senare år. 2013 registrerades 213 narkotikarelaterade dödsfall i Danmark, varav tre fjärdedelar skedde på grund av förgiftning.

Förskjutningen av tyngdpunkten från nolltolerans mot skadereduktion har beskrivits som ett skifte från en politiskt styrd fråga till en mer praktiskt förankrad sådan. Ideologier har fått ge rum för pragmatism, men det är inget som skett över en natt och inte heller alltid på politikernas initiativ. Frivillig verksamhet som respons på en ohållbar situation, ofta lokalt, har i vissa fall fungerat som startskott för politiska reformer, som just injektionsrummen i Danmark, eller som substitutionsvården i Finland.

Skadereduktionspolitiken betyder också nya konfliktytor mellan olika offentliga sektorer. De som besöker injektionsrummen grips inte av polisen, men det får heller inte bedrivas narkotikahandel i dess omgivning. Det är en överenskommelse som har gjorts mellan polisen och kommunen.

Vid Halmtorvets injektionsrum, någon timme efter Henriks överdosering, uppstår det ett slagsmål inte långt från Fixelancen. Personalen ringer polisen och snart är en polisbil på innergården (polisstationen är inte längre än 100 meter därifrån). Polisen parkerar två meter från Fixelancen och ger knappt den lilla kön utanför injektionsrummet ett ögonkast. De är inte intresserade av dem, och personerna i kön håller sig också överraskande lugna, de vet att de inte kommer att gripas.

Efter att injektionsrummen införts har polisen blivit positivare mot initiativ som dessa, och stadens polismästare har uttryckt sin tacksamhet för injektionsrummen. Oroligheterna på gatan har minskat markant, säger polisen.

– Då jag började arbeta med missbrukare för 20 år sedan, tyckte polisen att allt vi gör för att hjälpa dem är olagligt. Nu har de börjat se på narkotikamissbruk som ett socialt problem, säger Olsen.

Finansiering för missbruket

ILLEGAL 6 forside webbFör några år sedan grundade Olsen tidningen Illegal, som säljs av missbrukare på gatan för att finansiera missbruket. Tidningen trycks i 15 000 exemplar och försäljningen följer samma modell som Big Issue eller Iso Numero – försäljarna köper nummer för några kronor och får sedan hela försäljningspriset.

– Istället för att de stjäl för att få nästa fix, en daglig rutin här i Vesterbro, är tanken att det här minskar kriminalitet och gör livet mer värdigt, säger Olsen.

Olsen medger att tidningsförsäljningen inte finansierar ett tungt beroende, men han säger att det är ett sätt att bemyndiga personer med missbruk. Att hålla tider är svårt för dem, därför är det knepigt att hålla ett jobb, men tidningsförsäljningen är ett sätt att tjäna pengar som är anpassat till deras vardag.

– Reaktionerna har överlag varit positiva, men för många hindrar tanken på att finansiera drogmissbruk dem från att köpa tidningen.

För tillfället fokuserar Olsen på att utbilda personer i att använda opiaten Naloxon, samma motgift för överdosering som Henrik fick i Fixelancen. Nässprayet Naloxon motverkar muskelkramper som överdosering orsakar och ser till att andningen återupptas och att hjärnan får syre.

I Danmark är Naloxon receptbelagt och får bara injiceras av läkare – på papper. Däremot får personer som har blivit utbildade i hur man injicerar det rätten att använda det, om de har intyg från en läkare.

Olsens projekt Antidote drivs av frivilliga läkare som lär ut hur man ska reagera vid en överdosering och hur man ska använda Naloxon. Sedan kan de som lärt sig köpa ett Naloxonset för 300 danska kronor.

– De flesta som går kursen är personer som arbetar med missbrukare, men vi har också en del deltagare som själva är brukare, säger Olsen.

Senare på eftermiddagen ska han till ett fängelse och utbilda fångar. Nyss frigivna fångar löper större risk att överdosera eftersom deras toleransnivå sjunkit under fängelsetiden. Det betyder att kroppen inte nödvändigtvis klarar av samma narkotikamängd som förut.

Välfärdssamhället
och ansvaret

Michael Lodberg Olsen är egenföretagare, men har tidigare arbetat för kommunen. Det märks i hans sätt att tala att han inte hyser stor tillit till den offentliga sektorns möjlighet att påverka missbrukarnas livskvalitet. Han varnar för välfärdssamhället där medborgare inte har något ansvar, eller inte tar något.

– Om vi ska minska missbruk måste civilsamhället reagera. Vi kom före partipolitiken, trots att partierna ofta tror att de kom före oss. Jag tycker vi har skjutit oss i foten med det välfärdssamhälle vi har idag. Vi måste ta ansvar och insistera på att det är vårt ansvar. Tänk dig ett samhälle där folket inte har något ansvar. Det är inte en särskilt trevlig tanke, säger Olsen, och menar att gapet mellan medborgare och välfärdssamhället har vuxit sig allt för stort.

– Kontakten mellan välfärdssystemet och civilsamhället är borta. De som jobbar med till exempel Fixelancen gör ett jättebra jobb, men vi måste hitta kontakten, säger Olsen. N

Text & foto Julius von Wright