Idealrealisation
”Bokutgivning skiljer sig från all annan verksamhet på en väsentlig punkt. Det är den enda produktionen där man redan från början vet att en stor del av utgivningen blir en ekonomisk förlust … Anledningen är att produktutvecklingen, det som i andra verksamheter sker på laboratoriet, när det gäller böcker enbart kan göras genom själva publicerandet … Ingen kan svara på om en bok kommer att sälja, förrän den är utgiven och läst.”
Så skriver den rikssvenske förläggaren Per Gedin i det nyaste numret av Axess, som handlar om priset vi betalar för kulturens kommersialisering. Bokförlag som styrs av ekonomer med vinstmaximering som ledstjärna leder till en lose-lose-situation: både litteraturen och kommersen lider.
De ”investeringar” i författarskap som förlag gör kan mätas först efter en generation, vissa säger efter ett sekel. Då ser vi vilka böcker som blivit klassiker. Litteraturens tidsskala är en helt annan än ekonomernas kortsiktiga årsrapporter. När en förlagsredaktör jobbar med en bok kan och skall hon därför bara tänka på hur just denna bok blir så bra som möjligt – för endast en bra bok säljer på lång sikt, när skandal- och populärlitteraturen glömts. (För att inte tala om trender som hälsa, kokböcker o.s.v.) Små förlag med rimliga utgifter kan leva länge på sin backlist.
Ett skönlitterärt förlag har ingen uppgift utan författare. Det är författarna som skapar det som idag kallas ”innehållet”, det som egentligen heter litteratur. I bästa fall hjälper förlaget författaren på vägen med ”produkten”: diskuterar, inspirerar, språkgranskar, typsätter, korrekturläser, paketerar, säljer, lagrar o.s.v. Men författaren är inte förlagets kund, heller inte anställd. Däremot kan man hävda att förlagen är författarnas serviceanrättningar.
Den finlandssvenska litteraturen har varit sinnessjukt bra. Medan vår minoritets tillgångar på många vis har krympt har kvaliteten på vår litteratur inte gjort det. En del av tacket ska gå till fonderna, som låtit förlagen pyssla på ostört med skönlitteratur i ett sekel (vid sidan av den mer inkomstbringande läromedelsutgivningen) och med stipendier gjort det möjligt för författare att skriva för en skrattretande liten marknad (och tyvärr för en skrattretande dålig lön ändå). Niklas Herlin, ägare till förlaget Teos, hade i veckan en kolumn i Uusi Suomi om hur alla seriösa förlag för allmän litteratur på finska tidvis gått med förlust. Så varför i herrans namn ens diskutera i ekonomiska termer om en minoritetslitteratur med en marknad på 5 procent? Herlin hatar hur litteraturdiskussionen börjat handla bara om lönsamhet och varumärken och han har rätt: Det ekonomiska språket har ätit sig in som en cancer. Alla fondgubbar, upprepa efter mig: litteratur är konst. Den skrivs av författare. Den bedöms enligt estetiska kriterier fast alla givetvis älskar en bok som når ut. Jag hoppas att allt detta är självklarheter.
Jag citerar igen Per Gedin: ”Det är inte ekonomer utan yrkeskunniga bokförläggare som ständigt har förnyat bokmarknaden. Om den nuvarande utvecklingen får fortsätta kommer bokmarknaden obönhörligt att minska. Inte bara många presumtiva läsare kommer att lockas till andra delar av kultur- och underhållningsvärlden, även unga litterära begåvningar kommer att söka sig bort från böckernas värld till andra kreativa verksamheter.”
Detta är ödesfrågan, för litteraturen och för den finlandssvenska kulturen. Vem är vi då vi inte har en Monika Fagerholm vars amerikanska flicka väljs till 2000-talets näst mest inflytelserika roman – i Sverige? När en Kjell Westö i Där vi en gång gått inte längre skriver in finlandssvenskarna i staden Helsingfors historia, för hela Finland? När morgondagens Tove Jansson, Tua Forsström, Ulla-Lena Lundberg, Claes Andersson och Hannele Mikaela Taivassalo inte skriver böcker alls? Har vi råd att förlora våra gemensamma berättelser? Så länge fyrk finns? Churchill lär under brinnande världskrig ha tillfrågats om han ville skära ner kulturbidragen för att istället sätta pengarna på försvaret. ”Så vad kämpar vi då för?” var hans svar.
Sara Ehnholm Hielm
är förlagsredaktör på Söderströms
Alltid den där Lars
”Melankolikern är en dubbelnatur”, skriver idéhistorikern Karin Johannisson i sin lysande bok Melankoliska rum där hon spårar ett känslotillstånd genom historien. ”Han är konstruerad kring ytterligheter: från hyperkänslighet till okänslighet, från stumhet till högljuddhet, från förstening till ångest, från apati till raseri. Han pendlar mellan slipad normalitet och latent våldsamhet”. Lars von Trier, förmodar jag?
We’re not gonna take it – anymore
”I en afrikansk stad är folkmassorna inte på väg någonstans: det finns ingenstans att gå och ingen orsak att gå dit … De har inget att göra. Ingen väntar dem. … Deras situation karakteriseras främst av rotlöshet. De kommer inte att återvända till landsbygden och i staden finns ingen plats för dem. De uthärdar. På något sätt existerar de.”
Levande döda
Det är allhelgonakväll, dagen då de levande minns de döda. Den råfuktiga kylan sveper över stan och utanför kyrkogårdsmuren är mörkret kompakt. Den lilla undrar om där finns något alls, om någon farmor alls ligger där? Men ljusen flämtar som ett hav på Sandudds kyrkogård, på nästan varannan grav lyser ljusen. Vi minns. Här ligger våra döda. Som tysta skuggor besöker vi dem i mörkret.
Jag kan inte lita på mig
Självförtroende är idag barnuppfostrans A och O. Liksom ”tänk positivt” eller lycka hör det till mål som nästan inte går att motsäga – vem önskar sitt barn olycka? Allt från ohövlighet till ondska ursäktas med att hon/han har så dåligt självförtroende, stackarn. Men förklaringskraften i såna universallösningar är lika urvattnad som homeopati. Så klart är det trevligt för individen att lita på sig själv och kunna trösta sig själv – världen kan inte så lätt slå ner en optimist. Men vart leder denna övertro på självförtroende för samhället?
