Etikettarkiv: Sexualitet

Kultur för alla: Gratis är inte alltid nog

Den statligt finansierade organisationen Kultur för alla ser bland annat till att vissa specialgrupper får tillgång till högklassig kultur gratis. Men det är inte alltid tillräckligt.

Om du saknar det kulturella eller sociala kapitalet som gör att du känner dig välkommen och vet vad du ska göra på en teater, då räcker det inte med att få en biljett i handen, säger verksamhetsledaren Rita Paqvalén på Kultur för alla.

Hon uppger att samma fenomen finns både i Finland och i många andra länder.

– Du kanske känner dig osäker på hur du ska klä dig eller hur du ska bete dig. Då kan det krävas andra initiativ, man kanske kan gå i grupp eller diskutera tillsammans med andra före föreställningen. Det kan alltså behövas olika satsningar för att du ska känna dig välkommen. Jag tycker det är viktigt att fundera på att vi har det ekonomiska kapitalet – det är en fråga – och så har vi socialt och kulturellt kapital. Ibland behövs allt det för att kunna ta del av kulturen, speciellt då det gäller opera och sånt där det finns en bild av att man ska bete sig och se ut på ett visst sätt, säger Paqvalén.

”Demokratifrågor”

Kultur för alla jobbar framför allt för att de kulturorganisationer som får offentliga bidrag ska vara öppna och tillgängliga.

– Så det handlar mycket om demokratifrågor inom konst- och kulturfältet. Alla ska ha rätt att ta till sig kultur och allas berättelser borde finnas med och synas. Kulturfältet i Finland borde spegla den mångfald som samhället består av, men också att människor med olika bakgrunder och olika slags funktionsvariationer ska kunna vara med och producera kultur och konst. Det kan också handla om på vilket sätt konstskolor och konstuniversitet är öppna för människor med olika slags bakgrunder – både språklig och annan bakgrund och olika funktionsvariationer. Kommer man till exempel in på en skola om man är rullstolsanvändare eller om man behöver en teckenspråkstolk? Hur ser det ut om man är nyanländ – vilka slags möjligheter är öppna?

Paqvalén uppger att konstaktörer inte alltid prioriterar rätt.

– Man kanske tänker att vi tar konsten först, sen tillgängligheten. Eller att ”det har ju aldrig kommit nån i rullstol, varför skulle vi investera i en dyr hiss?”. Då handlar det ju också om att man antagligen inte kommer om man vet att ett utrymme är otillgängligt. Det kan till och med vara så att man är så trött på att det finns så många otillgängliga utrymmen att man inte ens orkar ta den striden.

Under tidigare år blev Kultur för alla ofta kontaktade av organisationer och enskilda kulturaktörer som ville ha stöd med till exempel tillgängligheten inom kulturen. I dagsläget siktar organisationen också på att jobba mer proaktivt, uppger Paqvalén.

– Vi ger till exempel utlåtanden till lagförslag som har med kultur att göra, säger Paqvalén, som är mycket nöjd med kulturfältets reaktioner på de senaste årens stora flyktingströmmar.

– Kulturfältet har varit alldeles otroligt tillmötesgående och jobbat hårt för att stöda de nyanlända genom olika publiksatsningar. Däremot tänker inte alla kulturaktörer på att en person med funktionsvariation eller en som är nyanländ kunde vara en professionell kulturutövare och kan behöva en scen att stå på. I synen på konstnärer så är normen hemskt vit. Det är en viss slags människa som man föreställer sig att går på konstskolor, blir utbildad och är en proffskonstnär.

Allt för alla?

Att lyssna på hur Kultur för alla arbetar gör det lätt att dra paralleller till den tidigare folk- eller arbetarkulturen, där det mesta skulle göras tillgängligt för de flesta. Men att gå på till exempel dyr opera eller dyr teater är väl ändå ingen mänsklig rättighet?

– Det är en svår fråga, men i vårt samhälle är ju inte allt tillgängligt för alla. Däremot anser jag att alla människor ska kunna ta del av till exempel opera på något sätt om de är intresserade, säger Paqvalén.

Kulturen ska alltså vara tillgänglig via till exempel tv-sändningar och olika öppna evenemang, även om alla inte har råd att se kultur på plats. Kultur för alla jobbar ändå för att de som har det ekonomiskt tungt ska ha möjligheten att få full tillgång till åtminstone delar av den lite dyrare kulturen via ett kort som kallas Kaikukortti. Det används främst i landskapet Kajanaland och i Esbo. Kortet är ett samarbete mellan kulturaktörer och ett antal sociala organisationer. En viktig detalj är att den som använder kortet inte ska skiljas från mängden.

– Du får inte de sämsta biljetterna. Då du fått din biljett ska du vara likvärdig – det ska inte synas något på din biljett. Det är meningen att du ska kunna vara precis som alla andra.

Ideologiskt?

De ideal som Kultur för alla jobbar för påminner mycket om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Rita Paqvalén har ingenting emot den jämförelsen, men är noggrann med att målet inte bara ska vara att kulturorganisationer lockar alla samhällsklasser som publik.

– En sida som jag tycker är jätteviktig är att man talar om rätten att få jobba inom dessa organisationer, att man blir uppmuntrad. Till exempel att ett barn till en invandrare, en flicka, ska uppmuntras till att bli skådespelare i stället för att bli närvårdare. På samma sätt kunde man tänka sig att en arbetarklasskille ska kunna uppmuntras att bli balettdansare. Det är viktigt att inte sätta människor i en form, ”det här yrket passar för dig”.

Kultur för alla jobbar mycket brett – både med tillgänglighetslösningar och mot diskriminering av sexuella minoriteter. Finns det någon risk med att bunta ihop så pass olika grupper? Visst, men enligt Rita Paqvalén finns ett mycket tydligare och återkommande problem som är mer centralt.

– När vi talar om mångfald och tillgänglighet så ses det ofta som något som är separat från konsten. Och det är det som är risken – oavsett om man har en organisation som vi, som jobbar med alla de här frågorna, eller en organisation som bara jobbar med tillgänglighet eller en organisation som jobbar bara med mångfald. I alla dessa fall är risken att man ses som något separat från konsten. Och det är det som vi försöker motverka. Mångfald och tillgänglighet bör ses som en del av det konstnärliga arbetet – att mänskliga rättigheter står som en grund för det konstnärliga skapandet och så försöker man hitta lösningar.

Utställningar ska kunna integrera alla tillgängslighetslöningar från början, betonar Paqvalén.

– På det viset kan de också bli designmässigt intressanta lösningar som ger något åt själva utställningen.

Är Kultur för alla alltså en ideologisk verksamhet?

– Om mänskliga rättigheter är en ideologi så är vi nog ideologiska.

text & foto Öjvind Strömsholm

Backström: Kommentar till Trygve Söderling

Trygve Söderling (TS) resonerar högintressant kring relationen mellan sex, makt, kärlek och förälskelse (läs Söderlings kolumn här) . Han menar att man inte kan skilja makt från sex, och att det viktiga istället är att skilja mellan bra och dåliga (förtryckande) former av sexuell makt. Vi tycks se olika på problematiken här, men inte riktigt på det sätt TS tror. Uppfattningen att makt i sig är sexigt visar på ett ointresse för sex, citerar TS mig. Jag uttryckte mig otydligt; jag menade att maktintresset är ett ointresse för den människa man har en sexuell relation med, alltså ett ointresse för att utforska de möjligheter till mänsklig kontakt sexuellt umgänge rymmer. Men också att tala om ”ointresse” är egentligen helt missvisande, ett alldeles för neutralt ord för det som djupast är rädsla för den andra och äckel för en själv, det jag kallade beröringsångest. Maktsträvan uppstår som ett symptom på och ett försök att förtränga denna beröringsångest.

Att vårt sexuella liv, liksom livet i övrigt, är genomsyrat av beröringsångest och olika maktsträvanden  förnekar jag inte, utan vill understryka. Men frågan är hur detta ska förstås. Det väsentliga, menar jag, är att skilja på, och se den ständiga spänningen mellan ömsesidighet, eller hellre öppenhet mellan människor och, å andra sidan, det TS kallar olika ”former för ensidighet”. Öppenhet handlar om längtan till och försöket att nå den andra, ensidighet om att spela ut olika fantasier om den andra och en själv. Materialet till fantasierna är kollektiva stereotypier, och de är förbundna med en maktsträvan medan öppenheten, eller med ett annat namn kärleken, är ett bokstavligen maktlöst tillstånd där båda söker den andras gensvar och ingendera försöker tvinga, pressa, manipulera för att få som den vill, få sin fantasi utspelad. Och i förbigående sagt är ”det romantiska kärleksidealet” (TS), i motsats till kärleken själv, en av våra mest potenta och destruktiva kollektiva fantasier, där rollerna och koreografin är strikt normerade, alltså helt opersonliga, som varje romantisk Hollywood-komedi illustrerar.

Om man uppfattar livet bara i makttermer, vad vore då problemet med sexuella trakasserier eller ens våldtäkt? Att man inte fick som man själv ville utan den andra lyckades trumfa igenom sin maktsträvan? Varför skulle det vara värre än att den som har en svagare förhandlingsposition i en affärstransaktion tvingas ta förlusten? Kränkningen, det djupt destruktiva i en våldtäkt blir osynligt om man ser på det hela i rena makttermer, och att tala om ”oförtjänta belöningar” (TS) missar helt målet. Paradoxalt nog kan man inte ens förstå makten själv i rena makttermer. Om det bara fanns makt skulle det inte ens finnas makt, med allt vad den inbegriper av ”berusande, beroendeframkallande” maktkänslor (TS), av fantasier, förnedring och skuldkänslor, utan bara rent instrumentella, känslolösa förfaranden. Och som TS noterar är en simulation av ömsesidighet centralt för sexuella fantasier: till och med våldtäktsmän försöker ofta inbilla sig att offret ”var med på det”. Men om allt var ”rent” maktspel, varför skulle man, och hur kunde man ens, simulera något annat?

Joel Backström

Är de Clérambaults syndrom mannens öde? – kommentar till Joel Backström

Trygve Söderling
Trygve Söderling.
“Vad tycker hon om mig, hur tog hon att jag…, vad menade hon med att le sådär?”

I förälskelsen är vi alla hyper-semiotiker, letar desperat efter ord och gester från den åtrådda, tolkar på högvarv alla tecken på att förhållandet ”går framåt”.

Fantasier är stapelvara i det förälskade tillståndet, det nyktra omdömet ofta ovälkommet. Ibland spårar vi ur helt. I filmen À la folie… pas du tout (”Vansinnigt förälskad”, 2002) gestaltar Audrey Tautou (bekant från bland annat Amélie) Angéliques, en 20-årig konstuderandes, hemliga romans med Loïc, medelålders hjärt(!)läkare, gift. Det är ingen bra film, Laetitia Colombanis regi hugger sig fram med stora yxan, men uppbyggnaden är intressant. I filmens första halva ser vi, genom Angéliques ögon, hur hon och Loïc utbyter hemliga tecken, hur hon organiserar att han ska lämna sin gravida fru och sticka iväg med henne, Angélique, till Firenze, för deras första kärleksmöte – hon har redan köpt flygbiljetterna.

När han sen (ursäkta spoilern) inte dyker upp i terminalen, rasar hennes värld samman. Efter ett självmordsförsök kommer den formellt intressanta vändpunkten: plötsligt snabbspolar filmen tillbaka till början och nu är Loïc fokalisator. Han har aldrig noterat den där tjejen i grannhuset, han har inte förstått vem de mystiska presenterna kommer från, och hans äktenskap är lyckligt.

En bit in i del 2 kan man som tittare ännu fråga sig vilkendera som är den sanna versionen – kanske den osympatiska Loïc är en opålitlig berättare? Ljuger han och döljer sitt förhållande med Angélique för oss? Det kunde ha varit en lösning. Istället utmynnar filmen i en helt entydig bild: det är hon som varit besatt av sina förhoppningar, som har tolkat alla ’svaga signaler’ fel. Vill man ha diagnos så heter tillståndet erotomani eller ”de Clérambaults syndrom” och är släkt med autism, alltså nedsatt ”social interaktions-, kommunikations- och föreställningsförmåga”.

Det leder mig osökt in på Joel Backströms kolumn i föregående nummer av Ny Tid (6–7/2018), där han i kölvattnet på #metoo diskuterar ”sex, makt och beröringsångest”. Backström hör till Svenskfinlands ytterst få kreativa tänkare, både i Ny Tid och i sina inhopp i Radio Vega-programmet –Eftersnack har hans roll varit att dra upp diskussionen ur plattitydernas trista träsk. I just den här kolumnen verkar han ändå inte ha tänkt igenom saken till slut.

Backströms tes är att de trakasserier som #metoo lyft fram i ljuset inte egentligen handlar om sexuellt intresse, utan om maktutövning. ”Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex”. Intressant tanke, men jag anser ändå att JB hugger i sten, till och med i två stenar i en smäll. Hans resonemang förutsätter 1) att makt är något fult och skumt, 2) att sex är ljuvlig, ren och underbar dialog mellan jämställda varelser.

Ingetdera ’är’ håller för granskning.

Ett lika ytligt resonemang som man ofta hör lyder:”våldtäkt handlar inte om sex utan om makt”. Man säger alltså makt, fast man menar förtryck. Man säger sex, fast man menar kärlek.

Utan att nu gå in på motexemplet sadistiska sexlekar mellan vuxna i fullt samförstånd (fast varför inte?), vet vi alla att också helt konventionellt romantiskt standardsex kan inge en sällsynt känsla av makt – berusande, beroendeframkallande, förstås också öppen för missbruk. I Helsingin Sanomat intervjuades för en tid sen en holländsk professor, Robert Horselenberg, som forskar i skillnaden mellan äkta och falska våldtäktsanklagelser (”Viihteen luomat myytit antavat raiskauksista väärän kuvan – Tutkija: puskaraiskaus ei aina ole nopea, tekijä käyttäytyy kuin rakkaussuhteessa” – HS 9.7.2018). En av myterna kring våldtäkt sitter enligt Horselenberg i förövarens huvud: förbluffande ofta vill han skapa ett slags simulation av ömsesidighet, till och med kräver att offret för övergreppet ska spela förälskad.

Våldtäkt är inte trakasserier, på samma sätt som trakasserier – systematisk förföljelse – är något annat än ångersex eller de klumpiga flirtförsök som också har förtecknats inom ramen för #metoo-berättelsernas oerhört breda spektrum. Ändå ingår alla de här formerna för ensidighet – kriminell eller bara obehaglig för den drabbade – i samma ’struktur’ och poängen är 1) att de verkligen ”handlar om sex” (vad annat?) och 2) att förövaren oftare än man kanske tror faktiskt är besatt av det romantiska kärleksidealet; vill desperat tro att det han eller hon gör handlar om ömsesidighet.

Många män lider alltså av samma självpåtagna blindhet, samma de Clérambault-syndrom som Angélique, den sinnesrubbat erotomana kvinnan i filmen À la folie.

Det kunde vara intressant att diskutera #metoo i termer av mansrollsbetingad signalblindhet, det vill säga att pojkar och män uppfostras till bristande förmåga att ’läsa av’ sina medmänskor, inte minst i erotiska sammanhang. Den mansroll som nu håller på att dö innehåller fröna till erotisk autism, till en tondövhet i förhållande till den man åtrår.

Varför är många av de här socialt inkompetenta individerna så framgångsrika? För att patriarkatet ger dem (oss?) gratis makt på andra vägar än den makt man kan förtjäna så att säga hederligt, genom att vara lyhörd, empatisk. Donald Trump vet vad jag pratar om här. Det är inte ’lönsamt’ att vara en normalkänslig och -vettig typ, ifall Systemet belönar en buse, en ’bully’. I globala handelsavtal lika väl som på firmafesten.

Makt och sex är verkligen en sammanflätad ”härva”, som JB skriver, men det är inget konstigt med det. ”Makt” är inget brott i sig, bara för att den också förekommer i kriminella och förtryckande versioner. Tänk bara på den makt som den åtrådda har över dig.

Lösningen är alltså inte att på prokrustesianskt sätt med våld försöka skilja mellan sex och makt (det går inte) utan att arbeta för att de oförtjänta belöningarna uteblir. Ett första praktiskt steg kunde vara att sänka mäns löner.

Läs Joel Backströms svar här.

Trygve Söderling
är litteraturvetare

Från epokgörande sexsymbol till förvirrad cyberpunkare

eller hur Billy Idol sabbade sina chanser att vara relevant i en post-Reagan-värld.

Billy Idol som besökte Kuopio RockCock-festivalen i juli (se recensionen på sidan 49) var ett av 1980-talets stora MTV-fenomen. Med sitt peroxidblonda hår och sin utmanande persona var han omedelbart igenkännlig och blev ett uttryck för 1980-talets excess. Men han försvann nästan helt ur det kollektiva medvetandet efter floppen med Cyberpunk-albumet 1993 och det skulle dröja långt in på 2000-talet innan han igen var tillbaka. Att göra musik med cyberpunktema, en litterär genre som är ett slags mishmash av futuristisk teknologi ur ett gatuperspektiv, sociala omvälvningar och nationalstatens haveri, var Idols försök att hålla sig relevant i ett 1990-tal där artister som etablerat sig ett decennium tidigare hade allt svårare att behålla sin publik, och framför allt att hitta en ny.

Billy Idol, född som William Broad i Storbritannien, är i dag 62, han turnerar, gör ny musik, och verkar ha hälsan i behåll. Med tanke på hans livshistoria är det ett mindre under att han är där han är i dag, och han har utan tvekan spelat sina kort betydligt bättre än många andra av 1980-talets storheter. Trots det har den här självutnämnda eviga rebellen knappast känts relevant sedan karriärtoppen på 1980-talet. Går det längre att chocka en värld som upplevt både Marilyn Manson och president Donald Trump?

Innehåll bakom ytan

Billy Idol lyckades redan en gång med en förvandling: 1981 lämnade han den döende punkscenen som han varit med om att forma i London med sitt band Generation X, och landade som soloartist i New York.

Idol hittade gitarristen Steve Stevens, vars effektiva, behärskade spelstil genast fungerade i samspel med Idol: även om Billy Idol-soundet är stort finns det i Stevens spelande en känsla av tryckkokare. Idols egen framtoning växlar mellan det glammiga, som han också uttryckte i Generation X, och det aggressivt punkiga med peroxidblont hår och nävar pumpande i luften.

Tittar man noggrannare ser man att Billy Idols pumpande nävar inte så mycket är en invit till verkligt slagsmål som det är en pose, och i sin svettiga rytmiskhet har han något annat på hjärtat än att slåss med etablissemanget. Det här noterades också inom punkkretsar under Generation X-tiden på 1970-talet, inte alltid med gillande.

Efter EP:n Don’t Stop och albumet Billy Idol, båda framgångsrika, slog Billy Idol definitivt igenom 1983 med det andra albumet Rebel Yell. Idols manager Bill Aucion, som också var KISS’ manager, hade kopplingar till TV-branschen och visste att Nordamerika skulle begåvas med en TV-kanal som sände musikvideor dygnet runt. Billy Idol var snabb att utnyttja sin visuella framtoning maximalt genom MTV och han antog en provokativ persona som man för att parafrasera American Psycho-författaren Bret Easton Ellis kunde säga att till en inte obetydlig del byggde på att utmana imperiet.

Idols provokation bestod inte av idéer om hur samhället skulle vändas upp och ner, däremot körde han med en utpräglad bad boy-image som svarade direkt mot den sortens figurer som morsor och farsor varnat för i alla tider. Utanför musiken höll han ofta på med ett töntigt högstadievärsting-uppförande, detta långt in på 1990-talet, vilket också gjorde att han var enkel att avfärda som en idiot. Det här var inte heller, ens enligt honom själv, en helt orättvis beskrivning. Men det var bara en del av sanningen – något väldigt fundamentalt fattade han bättre än de flesta eftersom han blev ett av 1980-talets stora fenomen inom pop/rockmusiken. Det har också blivit tydligt då han på senare år talat om sin musik och kontexten han växte upp i, eller skrivit om i sin biografi, som han tvärtemot många andra i branschen faktiskt har skrivit själv.

uppror mot vem?

Billy Idols första musikvideor, ”White Wedding” och ”Dancing With Myself” (den första regisserad av musikvideolegenden David Mallet, den senare av TobeTexas Chainsaw Massacre” Hooper) etablerade Billy Idol som MTV:s (degenerade) ansikte. Hans videor är genomgående estetiskt intressanta, oftast osande av kåthet. Filmerna objektifierar ofta främst Billy Idols egen kropp i den då nya 1980-talsstilen där kameran inte viker eller drar sig för att hårt styra ögat. Men genom hela hans karriär finns i bakgrunden också ett världsbygge som både grafiskt och ljudmässigt transcenderar hans signaturvrål owww, yeah, come-on.

På hans två skivor från 2000-talet finns direkta ljudreferenser till låten ”White Wedding” från 1982, i ”Trouble With the Sweet Stuff” från skivan Charmed Life finns rösttekniker som återkommer i Cyberpunk-albumet, ”Dancing With Myself”-videon har klara cyberpunk- och Mad Max-referenser och videon till ”Catch My Fall” (David Mallet, 1985) leker med både noir och futuristisk estetik. Karaktären Billy Idol är som en seriefigur som kan placeras i olika fiktioner som ändå alla har en omisskännelig Billy Idol-stil. En distinktion kan ändå göras i ”New York-känsla” för 1980-talet (mörkare, blåtoner, tätare), och ”Los Angeles-känsla” (orange färgskalor, vidare, öppnare) för 1990-talet och framåt.

Den explicita sexuella/pornografiska framtoningen är också intressant. Hur placerar den sig i en manlig rock/pop-kontext? Glam- och hårdrocken har alla ingredienser av den, men få, om någon, i mainstreamfåran var så nära att slira över i obscenitet som Idol. Med obscenitet menas här en för tiden ”sexuell oanständighet” som kunde ha gjort honom portförbjuden i officiella sammanhang. Hur framstår Idols framtoning i jämförelse med kvinnliga artister av samma tid? Är han närmare en samtida Samantha Fox än Madonna? Den fullständiga skamlösheten (som är beroende av ett skam-samhälle – mer om detta senare) är närmare Fox, medan stilmedvetenheten och förståelsen för det visuella mediet är närmare Madonna. Han är också närmare Madonna i den raka blicken, men långt från Madonna i att han inte har någon dialog med det samhälle som kan tänkas bli upprört. Det finns heller inga faders- eller modersfigurer han gör upp med.

Ännu om det explicita: det finns ingen som ska förföras, övertalas, luras i säng – i blicken finns en direkthet som förväntar sig samma direkthet av den som möter. Tillsammans med hans seriefigursframtoning och att han överlag är over the top på alla fronter, i kombination med hans signaturflin – det sneda, svårtolkade, lite hotfulla Elvisgrinet – finns det en fråga om vad direktheten betyder. Men något över tilltalet är uppfriskande, samtidigt som den väg han valt och bjuder in på inte nödvändigtvis leder in i den stora friheten utan snarare till akuten – dit den också tog honom själv ett antal gånger. En av gångerna var han kliniskt död av en överdos av partydrogen GHB.

Blade Runner och Neuromancer

Billy Idols texter innehåller inte sällan kulturella referenser, men består ofta av nonsens med en del fyndiga ordföljder och direkta sexuella markörer. Det stora rytmdrivna soundet fungerar bra i vardagsrum, kök och bil, men det är i kombinationen ljud och bild som hela Billy Idol framträder. Förutom 1980-talsvideorna bör nämnas den av David Fincher regisserade videon till Doorscovern ”LA Woman”, som har tydliga Blade Runner- och andra cyberpunkinslag, och de musikvideor som gjordes i samband med Idols kommersiella haveri: Cyberpunk-albumet.

Cyberpunk, utgiven 1993, blev en katastrofal flopp. Hur Idol kunde föreställa sig att något sådant skulle kunna gå hem för en större publik är obegripligt. När han står på scen i ett av de få tillgängliga videoklippen från No Religion-turnén verkar samma sak ha gått upp för honom själv, men albumet förtjänar ändå en djupare analys. Världsbygget är intressant som helhet, och nu talar vi om Billy Idol och inte Iron Maiden: Idols cyberpunksånger tar en ut på märkliga erotiska och psykopatiska äventyr och inte ut på något slagfält som soldat i framtiden. Men delarna i sig, speciellt texterna, är helt hopplösa – de är, om inte helt och hållet camp, så ibland alltför nära.

Cyberpunkfantasierna säger Idol att började då han råkade ut för en motorcykelolycka år 1990. Han var på väg hem från studion, kollrig i tankarna efter de rapporterat fantastiska excesserna under inspelningen av Charmed Life, och satt och tänkte på Peter O Toole på motorcykel i filmversionen av Lawrence av Arabien, då han blev påkörd från sidan och nästan förlorade ena benet. På akuten, kopplad till diverse maskiner och efter omfattande operationer, blev han inspirerad av cyberpunken, kopplingen mellan människa och maskin och kemikaliernas förmåga att förändra medvetandet – det senare som nämnt ingen nyhet för honom.

När det år 1993 blev dags för presspresentation av det nya Cyberpunk-albumet sade han sig ha läst William Gibsons Neuromancer, vilken han också krävde att journalisterna skulle ha läst innan de fick prata med honom, och han verkade på allvar tro att det fanns en mainstreambeställning på technopop-rock som skildrar en dystopisk framtidsvärld. Han var också begeistrad av att med en Macintosh ha skapat sin egen studio i garaget och där framställt ett album i vad som för honom var rekordfart, samt det nya internet. I promomaterial från tiden sitter han och skriver på ett tangentbord med en något osäker tvåfingersteknik – direkt kommunikation över nätet med fansen i en BBS! Han säger att Cyberpunk är hans svar på Nirvana och grungen.

Vad gick fel?

Det är svårt att på kort utrymme utreda exakt var det går snett, men vill man sätta fingret på något, så är det ”påklistradheten”. Billy Idol lyckas inte göra kopplingen mellan samtid och framtid – om man vill hitta ett album som fångar stämningen i William Gibsons litteratur så är U2:s Zooropa inte det dummaste stället att börja. Och vill man annars bara få en känsla för vad cyberpunk kan vara år 2018, som redan i många avseenden seglat förbi cyberpunklitteraturens mest fantastiska och dystopiska scenarier, är nästan alla album av Massive Attack att rekommendera – särskilt Mezzanine från 1999.

Ändå finns det mycket som gör skivan Cyberpunk intressant mer än som bara en studie i missberäkning. Billy Idol är framtiden på spåren, men han lyckas inte förankra sina ambitioner. I intervjuer från tiden försöker han ansträngt göra sitt projekt socialt relevant, men det blir för halvhjärtat, för slarvigt. Idol lyckas inte genom sin persona tala allvar om dessa saker, han saknar förmågan som till exempel David Bowie visade prov på att resonera vettigt och visionärt om internet och framtiden i en BBC-intervju (som i och för sig är från 1999, det vill säga sex avgörande år senare).

I Billy Idols cyberpunkprojekt involverades personer som Timothy Leary (känd motkultursmänniska som kombinerade Harvard och LSD) och Stan Winston (effektspecialist, bland annat till filmen Terminator). En hel del av estetiken är intressant (dock inte hans scenutstyrsel som ser ut som något Grotesco skulle använda för att göra parodi på ett kroatiskt millennieskiftesdisko), albumet har en specialversion med en diskett med multimediamaterial (Idol var kanske den första mainstreamartist att lansera dylikt) och han gav sig ut på turné med stora ambitioner. Men floppen var mer eller mindre total. Publiken förstod inte vad han höll på med och han verkar inte själv heller ha haft tillräcklig koll. Ett av problemen med albumet är även att han är för explicit och inte tillräckligt mångtydig i sitt visionerande. En större mångtydighet skulle  ha tillåtit honom att både säga saker om samtiden och framtiden på samma gång – visa att världen vi lever i kan beskrivas som science fiction, vilket skulle ha gjort det lättare för publiken att engagera sig i Idols vision.

Vilse i postimperiet

Efter Cyberpunk försvann Billy Idol från offentligenheten. Motorcykelolyckan gjorde att han förlorade rollen som mördarroboten T1000 i Terminator 2 och att hans roll i Oliver Stones Doors-film skars ner betydligt. Hans privata problem och drogmissbruk accelererade – han gjorde en mycket bra singel, ”Speed”, men det dröjde ända till 2005 innan han släppte ett nytt album. När han återkom med Devil’s Playground var det musikaliskt med fina Billy Idol-takter: hutlösa ”Scream”, och den mörka ”John Wayne” är speciellt bra sånger.

Men om man tar fasta på Bret Easton Ellis idé om imperiet och postimperiet är det oklart var Billy Idol ska sätta ner fötterna. Han kan inte vara aktuell som provokatör – den tiden är förbi – vilket är Bret Easton Ellis poäng: det finns inte längre någon publik att chockera – Marilyn Manson var den sista som hann med på chocktåget. Ronald Reagan är inte president, Bill Clinton har varit ute och tänjt på gränserna för hur mycket nonsens man kan säga offentligt med ett pokeransikte, Madonna- kan inte utmana någon med ”Like A Virgin”. I den nya tiden, i postimperiet, behöver kändisar inte längre låtsas vara ångerfyllda för att ha blivit ertappade med den ena eller andra substansen. Paradise Hotel är det nya normala, publiken rycker på axlarna och behöver inte legitimera sin voyerism med låtsad indignation. Billy Idol hörde heller aldrig till dem som brydde sig om att spela ångerfylld framför kamerorna – men samhället som hans excesser utspelade sig i brydde sig, vilket delvis bidrog till hans popularitet, eller åtminstone till hans kändisskap.

Senare kommer Donald Trump som beviset för skamlöshetens triumf och Hillary Clinton som missberäkningens ansikte, och en publik som är alert för minsta möjlighet att personligen bli kränkt och göra sig till offer för generaliseringar och pikar. I denna nya värld har Billy Idol svårt att hitta någon samhällelig relevans, om han inte vill bli en Morrissey och börja häva ur sig politiskt laddat struntprat – vilket är en roll som tack och lov nog ligger långt från honom.

Det han är är helt enkelt en kompetent rockare – det hörs på hans senaste album, Kings and Queens of the Underground (2014) – till skillnad från det obegripliga julalbumet Happy- Holidays (2006). Men Billy Idol slarvade bort det sena 1990-talet och början av 2000-talet då han kunde ha omskapat sig själv till något annat än den seriefigur han förblivit sedan 1980-talet. N

LÄS OCKSÅ: Kommentar: Vem är vår tids Billy Idol?

Text: Marcus Prest
Foto: Elis Karell

Jägarinnor bland bönehus − en österbottnisk uppväxtskildring

“Jag sög av en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen”. Tonen i Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten är alltigenom explicit och humoristisk med en känsla av uppriktighet. I centrum står relationen mellan jagberättaren Rakel och bästa vännen Hanna och den präglas av såväl kärlek som hat.

”Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara” säger Rakel, samtidigt som hon njuter av att Hannas ex kritiserar henne. Romanen är uppbyggd av tillbakablickar vars ordning inte begränsas av tidsmässig kronologi. Rakel tillbringar tid hos sina morföräldrar och cyklar omkring med Hanna, men i många av sekvenserna har cykeln blivit utbytt mot bilar och vännerna söker sig mot vatten eller möter pojkar och män i badhytter.

Gymnasietiden utgör en lätt fokuseringspunkt, samtidigt som läsaren också får följa Rakel långt upp i vuxen ålder. Morföräldrarna lever inte efter Rakels barndom och hennes mamma försvinner till Sverige, vilket utgör en jakt på vatten som går längre än till bilfärder i nejden. Även nattetid går Rakel och Hanna ner till havet, för att vara så nära Sverige och resten av världen som möjligt.

Stundvis ter sig helheten spretig och sträckläsning är därför på sin plats. Samtidigt bidrar det splittrade berättandet också till den uppriktiga tonen, då minnen sällan har en tydlig kronologi. Under ytan finns det ett hjärtskärande allvar i skildringen av Rakels och Hannas relation. Rakel är en jagberättare, men genom dialog och reaktioner får läsaren en större inblick i relationen än hon själv avslöjar.

På ett avdramatiserat sätt är det stort fokus på sex i romanen. Sex är främst ett tidsfördriv för Rakel och Hanna, liksom att köra omkring i den österbottniska bygden. Det är dynamiken i vänskapsrelationen som är i fokus och Strömberg lyckas skildra det ambivalenta förhållningssättet till en nära vän på ett nyanserat sätt.

Den österbottniska tillvaron skildras samtidigt träffsäkert med bönehus och rävfarmer i bakgrunden. Den råa beskrivningen av uppväxt starkt präglad av hemorten för tankarna till Kalmars jägarinnor (2014) av Tove Folkesson. Klassperspektivet är också närvarande, exempelvis då Rakel reflekterar över sig själv i relation till andra konststuderande som är alternativa på ”rätt sätt”. Liksom Folkesson är Strömberg även orädd inför att skapa osympatiska karaktärer, vilket i allra högsta grad bidrar till att göra Jaga vatten till en skickligt uppbyggd och högst trovärdig uppväxtskildring. Läsningen är inte alltid njutbar, men romanen är roande, hjärtskärande och rå, precis som livet och de relationer som präglar en uppväxt.

Janina Svart

Ellen Strömberg: Jaga vatten. Schildts &
Söderströms, 2018