Alla inlägg av Lasse Garoff

Tre frågor till Johan Kvarnström

ny chefredaktör för Socialdemokraternas (SDP) svenskspråkiga webbtidning Arbetarbladet.

1. Vad vill du satsa på som chefredaktör?

– Jag tycker att det fina med uppdraget är att tidningen både är tydlig med sin agenda att den stöder finlandssvenska socialdemokrater, men också har oberoende journalistiska ambitioner. Värderingar behövs. Men utöver det hoppas jag att Arbetarbladet kan uppmuntra till och bidra med bredare analyser i nyheternas snabbflöde. På sikt vill jag införa ledartexter, och fokusera på det som är unikt för just denna tidning. En lockande utmaning är att samarbeta tekniskt och innehållsmässigt med SDP:s finskspråkiga tidning Demokraatti. Uppdragsgivarna är också måna om att föra fram ett nordiskt perspektiv, och jag tycker det är bra att det tänkesättet finns.

2. Vilka är utmaningarna med att driva en webbtidning?

– En stor utmaning är hur vi kan ge läsvärda artiklar längre livslängd. I nyhetsflödet försvinner allting i väldigt rask takt, det är lätt hänt att en text som någon arbetat på i en vecka försvinner på en timme. Alla mediehus kämpar med det här. Ett klart svar är att Arbetarbladet ska utkomma med en tryckt tidskrift en gång per år. Det första tryckta numret utkommer nu på vårvintern, och det är en bra tidskrift som jag själv inte har haft något att göra med. Men det är ett sätt att ge utvalt material mer livslängd.

3. Hur ser du på framtiden för partipolitisk press på svenska i Finland?

– Den behövs ju, det kan inte finnas för mycket god journalistik på svenska i Finland. Det fungerar bra i och med att det är tydligt uttalat vem som står bakom tidningen. Det är en bra sak att det finns olika tidningar som fungerar på olika ekonomiska grunder. Somliga är beroende av finansiering från stiftelser, den här är i praktiken beroende av partistöd. Alla är beroende av någon, och det är bra att vi är beroende av olika aktörer.

Text Lasse Garoff
Foto Ahmed Alalousi

”De tror ju att de ska rädda världen”

Historikern Maja Hagerman undersöker hur framstående forskare utvecklade idéer om de egna folkslagens utvaldhet från nationalmyter till biologiska fakta, och därmed skapade de falska uppfattningar om människoraser som i vår moderna historia visat sig ha en ofattbart destruktiv potential.

Historien vimlar av gränder, bakgårdar, schakt och genomfarter som leder vidare till oförutsägbara platser och upptäckter. Under medlet av 1990-talet gjorde sig Maja Hagerman bemärkt med uppmärksammade böcker om Sveriges medeltid och tidiga historia, men hennes fokus tog en plötslig vändning då hon snubblade över den forskningstradition som under flera decennier med stolthet framhävde Sverige som världens rasmässigt renaste germanska land.

– Jag skrev om medeltiden, arkeologi och kyrkor. Det var absolut inget jag planerade, att jag skulle börja syssla med det här. Det hände liksom bara. Jag började samla på konstiga böcker om vikingatiden, men ju mer jag läste i dem, desto mer häpnade jag över vad det stod, berättar Maja Hagerman.

Denna kuriosaläsning utvecklade sig till ett helt eget projekt som resulterade i boken Det rena landet, som utkom 2006.

– Det rena landet är min egen undersökning om varför det står så konstiga saker om svenskarnas forntid i gamla böcker. Boken blev en granskning av nationalmyter, och alla länder har ju dem. Men om man talar norska eller svenska så har man en nationalmyt som inte går av för hackor, säger Hagerman.

Under åren då nationalismen växte fram i Norden blev de mytomspunna vikingarna hårdvaluta då det gällde att konstruera uppfattningen om en ärorik forntid för de nordiska folken. Vikingaromantiken antog en stark politisk laddning som kom till uttryck även i Finland. Bland annat den finlandssvenska författaren Rolf Nordenstreng (1878–1964) gav uttryck för, som Hagerman beskriver det, ett lite ”överhettat engagemang” för vikingar under 1910- och 1920-talen, vilket sammanfaller med språkstriden i Finland. Nordenstreng var något av en föregångare då vikingalitteraturens riktiga glansdagar inföll några decennier senare, exempelvis första delen av Frans G. Bengtssons Röde Orm utkom år 1941.

– De här idéerna var mycket utbredda på den tiden, men författarna satte ord på de tankar och föreställningar som fanns i tiden, säger Hagerman.

Forskarnätverk

I Helsingfors har Maja Hagerman letat i arkiven efter information om Harry Federley, som var professor i genetik vid Helsingfors Universitet 1923–49. Federley var den ledande mannen inom rasbiologin i Finland. Internationellt var han respekterad för sin forskning om ärftlighet i djurriket, men han hade även ett brett kontaktnät bland  forskare inriktade på rashygien och det som kallades ”modern befolkningsförbättring”. I nätverket fanns personer i olika länder som stödde varandra och befrämjade varandras idéer, och de fick tillgång till en vetenskaplig arena genom att olika auktoriteter rekommenderade och bekräftade varandra.

– Det är jätteintressant att följa hur samspelet gick till. Jag är väldigt nyfiken på det jag hittat, och jag vet inte om jag kan syssla med något annat just nu. Jag är nyfiken på hur nätverken satt ihop mellan auktoriteterna inom rashygieniska rörelsen, där man idealiserade en nordisk typ. På 1910–1920-talen utvecklades idéer om att det här var en biologisk realitet. Dessa rasteorier var inflytelserika i Tyskland långt redan innan nazisterna tog makten, men detta har av förståeliga skäl hamnat i skuggan av förintelsen och det andra världskriget, säger Hagerman.

Idag vet vi att människoraser inte alls finns på det sätt som man då föreställde sig. Men lärorna har djupa rötter. Enligt Hagerman tar traditionen att forska i raser sin början i Sverige redan på 1840-talet då Anders Retzius (1796–1860) vid Karolinska institutet skapade skallmätningsmetoden, och därmed grundade en framgångsrik rasforskningstradition som hans son Gustav Retzius (1842–1919) byggde vidare på. På det viset skapade Retzius en naturvetenskaplig underbyggnad för rasteorin som varit en kulturell idé från början.

– Rasläran var helt enkelt en del av världsåskådningen i västvärlden, man antog att vissa raser skulle leda de andra. Den var ett sätt att förklara den rådande imperialistiska världsordningen och ekonomin, säger Hagerman.

Detta idébygge pågick i universitet i olika delar av världen, och Hagerman understryker att rasläran inte sprang ur befolkningens breda lager, utan konstruerades uppifrån.

– Rastänkandet är en produkt av den lärda världen. Den kom från universiteten, och det var både naturvetare och humanister som byggde upp de här teorierna med medicin och arkeologi och språkforskning. Och sen förde man ut det hela med populärvetenskap, säger hon.

Språket bestämde

I Förenta staterna bestämde hudfärgen vem som var svart och vit, medan rasteorin tog en speciell skruv i Europa där man i avsaknad av tydliga hudfärger behövde hitta andra sätt att sortera individer i rasliga fack. I Tyskland fokuserade forskarna på religion, och judendomen användes som ett raskännetecken. I Skandinavien var språket den främsta rasliga markören, tills man senare övergick till Retzius skallmätning som uppfunnits för att biologisera språkskillnaderna. Man antog att språken representerade raser och att folken sinsemellan var rasfrämlingar. Ungrare, finnar och ester hamnade snabbt i en burk för sig, berättar Maja Hagerman.

– Forskningen antog att det fanns olika raser i Europa och Skandinavien, och alltsammans gick ju ut på att ordna in dem i hierarkier enligt vem som är ”mest vit”. Vissa raser påstods vara ingenjörer och upptäcktsresande, vikingaättlingar, medan andra var konstnärstyper som satt hemma och sjöng vemodiga visor i bastun.

I grunden låg verkliga observationer om befolkningens tillvaro och villkor. Till exempel i samisktalande och finsktalande regioner i Sverige var befolkningen var fattigare, sjukare, hade mindre tillgång till utbildning och levde under större umbäranden, och man tänkte sig att det var något beskrivande för rasernas själsegenskaper. Följderna av ojämlika materiella omständigheter omtolkades till uttryck för de olika rasernas oföränderliga folksjälar.

Konsekvenserna

Idag har hela den akademiska rasforskningen i stort sett fallit i glömska. Efter det andra världskriget blev forskningen väldigt misskrediterad. Det var främst i Nazityskland som rasteorin aktivt omsattes i samhället och därmed visade nazisterna med största tänkbara tydlighet vart rastänkandet i slutänden leder. Man kan inte heller anta att forskarna var omedvetna om implikationerna av deras forskning. Bland annat den svenska rasbiologen Herman Lundborg (1868–1943) sympatiserade privat med det svenska nazistpartiet, men höll i offentligheten avstånd till dem för att inte äventyra det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet som han själv ledde.

– Nazisterna sade att de bara utgick från modern biologisk vetenskap om människan, och omsatte den i praktiken. Nazismen beskrevs som den politiska sidan av den rasvetenskap som bedrevs, och var dess yttersta konsekvens, säger Hagerman.

Rastänkandet har förmodligen lämnat många andra arv efter sig, men enligt Hagerman är det svårt att säga specifikt vilka de är eftersom man först på senare år har börjat forska i lärorna på allvar. Det är för tidigt för att avgöra. I Norge, Sverige och Finland satte rasforskningen samerna i starkt fokus.

– Den samiska befolkningen är liten till antalet, men oj, vad de gav blodprover, mättes och fotograferades. Politiken hängde också tydligt ihop med exploateringen av deras marker, och med en utbildningspolitik som hindrade dem från att få plats på universiteten, säger Hagerman.

Hennes senaste bok Käraste Herman från 2015 handlar om Herman Lundborg, en av dessa rasforskare som ständigt var på resa i Lappland och som visade en så stor fascination, men inte direkt välvilja, för samerna.

Det rena landet var en bok om den svenska nationalmyten. Den nya boken om Herman Lundborgs föreställningar om samer och finnar, och jag har hittat direkta länkar mellan honom och de gamla rasforskarna, säger Hagerman.

Glömskan skingras

Enligt Hagerman har det hänt mycket sedan Det rena landet utkom 2006. Den nästan totala glömskan kring rasbiologerna börjar småningom skingras.

– När jag arbetade med Det rena landet steg jag upp om morgnarna och det kändes som om jag drömde, att allt det här som jag har hittat inte kunde vara sant! Det kändes så overkligt att en enorm, grundläggande idé, som i generationer var den stora officiella sanningen om svenskarna, idag bara är totalt glömd och bortsopad. Det är fantastiskt att de här rasbiologerna kunde komma på tanken att just Sverige skulle vara utvalt för att det är världens rasrenaste land.

Till att börja med var det inte särskilt många som förstod varför man ens behövde berätta om det, säger Hagerman. Vissa kunde sucka och tycka att så där rasistiska är vi ju ändå inte i Sverige? Och det stämmer visserligen, men det är viktigt att veta att vi har ett rasistiskt förflutet. På det viset vill Hagerman gärna vända på frågeställningen.

– Upprördheten grundar sig i föreställningen att vi i Sverige alltid skulle ha varit mindre rasistiska än folk i andra länder. Men alla länder i världen har ju rasism i sitt förflutna, varför skulle inte också vi ha ett sådant arv? Jag befinner mig mitt i ett land som påstår sig vara bäst på mångkultur, och alla är superöverens om att vi är välkomnande. Men så hittar man mormor och morfars skolböcker där det står att Sverige är bäst därför att vi är så rasrena. Vi har fortfarande en självbild som världens underbaraste lilla land, där alla är snälla, och det är bara ett annat uttryck för samma utvaldhetstanke som fick oss att tro att vi var så rasrena.

– Jag är inte ute efter att peka ut skyldiga, utan jag tänker att vi har något att lära av det här. Det här är något som har hänt på riktigt och det är viktigt att vi vet mer om det. Det känns kusligt att tänka att en jättestor gemensam sanning bara kan sjunka undan och försvinna och lämna en fullkomligt blank yta efter sig. Det är skrämmande att man så snabbt kan glömma bort det som har tagits för sanning, säger Hagerman.

I Hagermans forskning handlar det också om att sätta sig in i de perspektiv och föreställningar som rådde i samhället för hundra år sedan. Till exempel undviker hon konsekvent att använda ordet rasism i sina böcker, eftersom ordet inte existerade då.

– När jag skriver som författare vill jag ju gå in i hur de själva tänkte. Det måste ha varit jobbigt att vara Harry Federley, och bo i ett land där man hela tiden ser sig omgiven av rasfrämlingar och degenerering. Det är spännande att upptäcka vad som händer när man ser på omgivningen inifrån deras perspektiv, då förändras väldigt mycket i hur man ser på världen. De tror ju att de ska rädda världen, säger Maja Hagerman.

Text Lasse Garoff
Foto Cato Lein

Museet som konstnärerna inte ville ha

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
slutet av november 2016 röstade Helsingfors stadsfullmäktige ner förslaget att grunda ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Förslaget röstades ner med en bred marginal, 53 röster emot och 32 för. Helsingfors största partier De gröna och Samlingspartiet var splittrade mellan ja och nej, medan vänsterblocket SDP och Vänsterförbundet i stort sett enhälligt röstade emot, liksom Sannfinländarna. Något överraskande röstade alla Centerpartiets tre ledamöter för museet, trots att centern traditionellt knappast profilerat sig med kulturfrågor och internationalisering. Men det ger också en fingervisning om vilka värderingar det föreslagna museet associerades med.

Och så nådde vi slutet på den långdans som startade i januari 2011, då Helsingfors stad meddelade att den beställt en utredning av Solomon R. Guggenheim-stiftelsen om möjligheten att grunda ett museum. Under dessa dryga fem år väckte museet en debatt som var både utdragen och polariserande, och inför den sista omröstningen genomsyrades diskussionen av trötthet och misstro. Hade vi inte redan avhandlat det här?

Det allvarligaste problemet var hur projektet presenterades för offentligheten. Efter en snabb och hemlighetsfull beredning röstade stadsstyrelsen i maj 2012 emot Guggenheimmuseet med minsta möjliga marginal. Efter det kom museet att betraktas som ett gammalmodigt och toppstyrt förslag precis i det känsliga läge då Helsingfors lärt sig uppskatta gräsrotsinitiativ.

PR-byrån Miltton anlitades för att föra saken vidare, och sedan dess kom museiförslaget att omges av en stämning av mygel som påminde om TTIP-förhandlingarna. Museet lanserade en arkitekturtävling och talade för sin sak i offentligheten, men också över privata luncher med beslutsfattare, vilket läckte ut och skapade ytterligare rubriker om lobbning och hemlighetsmakeri.

Museet kom att förknippas med termer och metoder som den kulturälskande vänstern lärt sig att avsky: branding, kommersialism, lobbning. Slutligen hade de partipolitiska positionerna kastats om så att en traditionellt kulturförespråkande vänster, med uppbackning av korvhögern och en icke försumbar del av bildkonstnärerna, torpederade en hundra miljoner euros investering i Helsingfors konstfält.

Förvisso hade knappast heller museets förespråkare bildkonsten främst i åtanke då de röstade för projektet. Redan i Guggenheimstiftelsens första rapport presenterades museet som ett sätt att profilera Helsingfors som resemål. Stiftelsens starka varumärke kunde få resenärer att stanna till i Helsingfors och kolla in det nya museet, innan de fortsatte mot Europa eller österut, och i längden skulle projektet visa sig vara en god investering för Helsingfors. Till och med näringslivet visade ett (blygsamt) intresse för projektet.

Dessa lönsamhetskalkyler blev snabbt en belastning för museiförespråkarna. Avsikten, att betona den ekonomiskt förnuftiga utgångspunkten, drunknade snabbt i flödet av sinsemellan motstridiga invändningar.

Dels betonade många att Guggenheim då knappast var ett konstprojekt utan ett turismprojekt (och det tror jag att centerns ledamöter höll med om, och därför röstade de för). Konstens associering med kommersiell nytta var något som många i ryggmärgen verkade uppleva som en kränkning av det stora egenvärde som finländare tillmäter konsten. En vacker värdering men något av en falsk motsättning, skulle jag vilja påstå.

Det förväntade besökarantalet på 550 000 personer årligen avfärdades som fullständiga fantasier, trots att bland annat Ateneums museichef Susanna Pettersson (Helsingin Sanomat 27.11.2016) ansåg dem höga men knappast orealistiska. Under 2016 hade Ateneum 400 000 besökare, och Pettersson konstaterade att besökarantalet på alla Helsingfors konstmuseer är stigande. Ifjol hade Helsingfors konstmuseer sammanlagt över en miljon besökare.

I regel uttalade sig museidirektörerna försiktigt positivt om Guggenheimplanerna. Ett museum till i staden skulle inte innebära en hårdare kamp om besökare, tvärtom skulle fler museer bygga upp en kritisk massa som hade inneburit att alla museerna fick fler kunder – särskilt om Guggenheim hade gynnat turismen och lockat helt nya besökare till staden. De här kalkylerna förblev förstås på spekulationsnivå, och nu är det givetvis omöjligt att säga om uppskattningarna hade infriats.

Prislappen på drygt hundra miljoner euro lät ofantlig, tills projektet ställdes i relation till andra medelstora investeringar i Helsingfors stads budget (en trafikrondell i Hertonäs konstaterades vara i samma storleksordning). Betydligt mer misstänksamhet väckte den administrativa avgiften på 18,4 miljoner som över museets första 20 år skulle betalas till Guggenheimstiftelsen, som i pressen fick smeknamnet ”licensavgift” trots att det inte var en korrekt beskrivning. Missuppfattningen visade sig tyvärr ytterst seglivad, och trots att stiftelsen visade sig beredd att sänka avgiften rotade sig snabbt ett egendomligt antagande om att Guggenheimstiftelsen bara var ute efter Helsingfors pengar.

För konstnärer på gräsrotsnivån var summan fortsättningsvis enorm, och våren 2012 grundade en bred arbetsgrupp av kuratorer, konstnärer och kulturarbetare föreningen Checkpoint Helsinki, som profilerade sig som ett gräsrotsalternativ till Guggenheimmuseet. Delvis drevs initiativet av en oro för att stadens kulturanslag skulle gynna en utländsk storaktör på bekostnad av inhemska gräsrötter, men även detta torde vara ett antagande snarare än ett faktum. Ansatsen var intressant, med såtillvida missriktad att det förslag som Checkpoint Helsinki drev – ”ge pengarna till ett inhemskt projekt istället” – aldrig existerade som ett reellt alternativ. Guggenheimmuseet hade en möjlighet att förverkligas därför att detta specifika förslag utgjorde en punkt där både konstnärliga och näringsmässiga intressen hade en chans att mötas. Guggenheims starka varumärke kunde generera ett omedelbart intresse hos en internationell publik, och kunde därför med viss trovärdighet utlova en relativt snabb utdelning på investeringen.

Det fanns inga inhemska aktörer som kunde fylla dessa kriterier, särskilt inte Checkpoint Helsinki, en nygrundad arbetsgrupp utan meriter eller fast organisation.(Sedan dess har Checkpoint Helsinki utvecklats till en aktiv producerande instans, vilket är glädjande, och har nyligen beviljats tre års finansiering av Konestiftelsen.) Det fanns ingen mening med att spekulera kring vad man hade kunnat göra med pengarna istället, därför att detta ”istället” inte existerade. Alternativet var att bygga ingenting alls, och det var det som vänstern och konstnärerna valde.

Jag tyckte mig urskilja en viss skadeglädje i hur vänstern röstade ner ett förslag från ”etablissemanget” med etablissemangets egna motiveringar. Personligen hade jag gärna sett museet byggas, och jag upplever att de som röstade nej gjorde det av fel orsaker – lite sådär som britterna röstade emot ett EU-medlemskap när det egentligen var något annat de hade på hjärtat. Visst har Helsingfors flera utmärkta museer, och det nya Amos Rex blir ett utmärkt tillskott när det öppnar 2018. Någon katastrof är det inte att Helsingfors nu blir utan ett Guggenheim, men jag har svårt att se det som någon seger för bildkonsten.

Lasse Garoff
är Ny Tids redaktionssekreterare

Byggarbetarens dröm

En sällskapssjuk ”doonare” – byggarbetare för er vattusvenskar – hälsar oss välkommen i sitt hem, där han lever mitt i renoveringens undantagstillstånd bland battingar och köksskåp, verktyg och damm: pjäsen spelas i ett konstverk av bildkonstnären Mika Helin. Och doonaren (spelad av Jan Korander) verkar inte har någon större lust att slutföra arbetet.

Ett lite nervöst småprat med publiken leder snart in på en svårmodig bekännelse om mannens mångåriga äktenskap, som under åren av småaktigheter och envishet puffats allt längre upp på blindskären. Hemmet det bor i har de valt ut tillsammans och det skulle bli deras drömhus, men med tiden blir det bara en väldig börda då livets rytm och innehåll dikteras av vad som behöver renoveras på kåken. Husets krav dikterar när de kan resa, när de måste arbeta och hur mycket.

Där sitter det äkta paret slut i ett förhållande som gått stadigt på grund, och har inget kvar utom ständigt bråk, gräl och verbalt krypskytte tills förhållandet slutligen, då drömkaklen från Italien ska upp på köksväggen, når den kritiska punkten då allting rämnar. Detta är berättelsen som vi får höra.

Renoveringsarbete är en mytomspunnen manlig verksamheter, genom arbetet kan en karl uppnå ett meditativt tillstånd som ger honom tillgång till de känslor som annars ligger oåtkomliga för honom. Det är som att bada bastu eller stirra in i en brasa, och under arbetet konstrueras inte bara hemmet eller sommarvillan, utan hela identiteter och samhällen. Föreställningen, med texter av Peter Lüttge och Jan Korander bearbetade av arbetsgruppen, skapar en fragmenterad berättelse som dyker huvudstupa in i den här byggsymboliken.

Mannen har tagit ett jobb på en byggarbetsplats. Ett bostadshus i flera våningar är i behov av en fasadrenovering, sprickorna mellan teglen ska bort, förklarar arbetsgivaren eller var det arbetsgivarens arbetsgivare, och det är viktigt att de nedre teglen sitter rakt, men de teglen som sitter högre upp på väggen är det inte så noga med för folk ser ju inte dit upp. Och då mannen kommer på jobb är det viktigt att han först tar fram skyliften, så att folk ser att han har kommit på arbete, men efter det är det inte så noga, sedan kan han smyga ner till pannrummet och dricka morgonkaffe och njuta av morgonen. Ordförande för husbolaget är mest noga med hur teglen sitter kring hans eget fönster. Mannen tar jobbet och blir så invecklad i dessa motstridiga förväntningar och krav som kan sägas teckna en bild av hur arbete inte sällan ser ut idag – en väldig vikt läggs vid att verka upptagen och ta betalt för det, medan det egentliga utförandet är sekundärt.

Under denna skildring av arbetet utanför hemmet låter regissören Janne Pellinen föreställningen tidvis spejsa ut i överraskande själslandskap. Då Jan Korander gestaltar Mannen som renoverar med en kännspak karisdialekt blir resultatet en slags magisk realism i Västnyland. Med sitt uttrycksfulla skådespelande lyckas Korander gå vidare från bilden av en karl som sitter fast i sina könsroller – och visst gör han det också – men framför allt trancenderar han den bilden, och visar upp en människa med ett nyansrikt känsloliv och överraskande själsdjup, bråddjup där åskådaren plötsligt störtas ner. Exotiska undervattensfantasier, och bärsärkagångar med motorsåg mot terapirummet. Ljuddesignern Roy Boswell låter hustruns bekännelse ringa i öronen. Det blir en förhöjd, suggestiv vardagsverklighet.

Föreställningen ryggar inte för smärtpunkterna i de gemensamma drömmar som fanns om ett lyckligt liv tillsammans. Och de ögonblick av stillhet som kan nås vid en vacker soluppgång på takåsen, då han önskar att frugan kunde sitta där med honom. Han älskar fortfarande sin hustru, och det är det tragiska i historien.

Pjäsen är ett slags tillståndspjäs, den slutar där den börjar, i samma ödelagda hus och liv. Och visst är det uppfriskande att den inte så mycket beskriver en handling, utan vägen till denna plats – och där slutar vi.

Lasse Garoff

Raksamonologer. Idé: Jan Korander. Text: Peter Lüttge, Jan Korander, arbetsgruppen. Bearbetning, regi: Janne Pellinen. På scen: Jan Korander. Ljud- och ljusdesign: Roy Boswell. Visualisering: Mika Helin. Producent: Kristin Helgaker. Svenska Teatern, Nickenscenen till och med den 4 mars 2017.

Hud utan närhet

I en elegant lounge med ljusbeige inredning möts två läkarpar för första gången på sex år. Karin (Minttu Mustakallio) och Martin (Niklas Åkerfelt) har arbetat som biståndsarbetare i ett onämnt afrikanskt land, som dras både med en lågintensiv krigsföring som hotar att eskalera i inbördeskrig, och en allvarlig epidemi av aids och andra smittsamma infektioner. Deras gamla vänner Frank (Kristofer Möller) och Liz (Cecilia Paul) har byggt upp ett konventionellt äktenskap där en borgerlig fasad täcker över en avgrund av främlingskap mellan makarna. Kvällen är dömd till katastrof. I denna småborgerliga mardröm glider karaktärerna av och an över gränsen till ett upplösningstillstånd orsakat av posttraumatisk stress och nödtorftigt kvävda relationsspänningar. Berättandet svävar mellan karaktärernas inre tankevärldar och fantasier och skär sig mot en obekväm realism.

Samvaron präglas av det som Martin Heidegger kallar för en inautentisk tillvaro, ett slags desperat, ytligt småprat i konventionernas våld. Inom denna ram är det omöjligt för Karin och Martin att beskriva kaoset och nöden som de ställts inför som biståndsarbetare. Men föreställningen i Anna-Mari Karvonens regi trancenderar från första stund den rimligt traditionella utgångspunkten om Den Pinsamma Middagsbjudningen kontrasterad mot Tredje Världens Verkliga Nöd. Iscensättningen tillför en ogenerad, rentav munter och grotesk kroppslighet till föreställningen där kroppsvätskor från tårar till var till avföring flödar okontrollerbart från föreställningens första ögonblick. Också de medicinskt utbildade proffsen finner sig hjälplöst utlämnade åt sina kroppsfunktioner och känslosvall. Skådespelarna utstrålar  en sällsynt styrka i sina gestaltningar av dessa barbariska omständigheter.

Den här påträngande kroppsligheten görs även närvarande även i Jaakko Pietiläinens kongenialt köttiga scenografi, som om hela inredningen var gjord av levande människohud. Denna kroppslighet utan intimitet, närgången och invasiv, tenderar att överrösta också de postkoloniala tankegångarna och det ömmande världssamvetet. Inför dessa kroppsliga faktum framstår också konfrontationen med utvecklingsländernas nöd som en inautentisk hållning som en överutbildad och självupptagen medelklass hänger sig åt som ett slags tidsfördriv eller habitus.

I detta verkar föreställningen göra det potentiellt hädiska påståendet att inget av det här faktiskt spelar någon roll. Ett försvunnet barn i krigszonen spelar lika liten roll som ett olyckligt äktenskap eller själviska små förfall i otrohet, eftersom vi alla i slutänden är lika utelämnade åt ödets kast som den som i mitten av en middagsbjudning drabbas av en våldsam magkramp och okontrollerat bajsar ner sig inför alla andra. Skammen är outhärdlig, men middagen får inte avbrytas utan de med-lidande hjälper till att putsa av honom, och omöjligt som det verkar klär de ändå på sig maskerna igen och återgår till sin invanda fasad, helt enkelt för att det inte finns något annat att göra.

Vem är då Peggy Pickit? En fantastisk gummidocka, som agerar ett slags stand-in för Liz och Franks frånvarande dotter. Genom Liz fantasi verkar hon vara den enda som kan kommunicera med den afrikanska träskulpturen – denna läckra exotiserande detalj i iscensättningen som kommer att symbolisera ett obegripligt Andra och som utgör fonden mot vilken dessa personligheter i upplösning tillfälligt kan konstruera något som liknar fasta konturer.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig. Regi Anna-Mari Karvonen. Scenografi, ljus och kostym Jaakko Pietiläinen. Ljuddesign Hanna Mikander. I rollerna: Cecilia Paul, Minttu Mustakallio, Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt. Spelar på Svenska teatern till och med den 22 april 2017.