Alla inlägg av Lasse Garoff

Suggestiv stäppskildring

Den finländska språkforskaren Gustaf John Ramstedt (1873–1950) var en av sekelskiftets resenärer och forskare som utforskade Centralasiens geografi och språk. Från och med 1898 finansierade det nygrundade Finsk-ugriska sällskapet forskningsresorna som tog honom till Mongoliet och nuvarande Xinjiang i Kina. Här tillbringade han en stor del av sitt liv fram till 1912 på forskningsresor som avbröts av oroligheterna kring det rysk-japanska kriget 1905.

Han lämnade efter sig en banbrytande forskargärning och medryckande resedagböcker, som dokumentärfilmarna Niklas Kullström och Martti Kaartinen använder som narrativ grund för dokumentärfilmen G. J. Ramstedts värld, en nutidsskildring av de områden där Ramstedt rörde sig.

Filmen är en suggestiv beskrivning av de ofantliga och oföränderliga mongoliska vidderna där Ramstedt tillbringade så många år, och av de människor som lever där nu, från munkar till moderna rappare som stolta förvaltare av en tusenårig språklig tradition. Ramstedt lämnade också efter sig ett bestående rykte som forskare i Mongoliet, och det är något överraskande att höra de mongoliska intervjupersonerna tala ingående och engagerat om hans forskargärning.

Miljöskildringarna ackompanjeras av skådespelaren Frank Skogs hypnotiska högläsning ur Ramstedts memoarer, där vi får ta del av fatalistiska iakttagelser som vittnar om en livsåskådning som känns grundligt främmande vår egen. Som då Ramstedt berättade att man i väst skriver papper på att man äger jord, och säljer pappret till varandra. Då skrattade de mongoliska herrarna åt honom och föreslog att de gärna skriver ett papper på månen om han vill köpa den av dem.

Filmen gör också intressanta nedslag i 1900-talets politiska historia. Ramstedts reser i Asien både före och efter den ryska revolutionen, och han spelar en roll både då Mongoliet bryter sig loss från det kejserliga Kina och (något överraskande) då Nationernas Förbund löser Ålandsfrågan 1921.

1919 utses Ramstedt till Finlands diplomatiska representant i Japan, Kina och Siam, med stationeringsort Tokyo, och där kommer han något motvilligt att tillbringa åren fram till 1930, då han slutligen tillåts återvända hem. Kullström och Kaartinen följer med till Japans metropoler där de bland annat intervjuar japanska downshiftare, och till Korea, vars språk Ramstedt också forskade i. Kontrasten mellan den tidlösa stäppen till de hypermoderna och postindustriella samhällena är chockartad, och som åskådare kan man inte låta bli att fascineras av hur olika livet kan te sig på olika platser, och undra över vilka de människor är vars röster och ansikten flimrar förbi på duken.

Lasse Garoff

G.J. Ramstedtin maailma. Regi Niklas Kullström, Martti Kaartinen. Musik Rasmus Hedlund. Finland, 2018. 86 min.Visades på dokumentärfilmfestivalen DocPoint i Helsingfors i februari.

Tidskapsel på Mars

Året 1998 är tillbaka då Fylla sex 2.0 spelas på Universums scen. Det är ett tankeväckande och chockartat möte med nutiden.

Tjugo år efter den ursprungliga premiären sätter Teater Mars upp Fylla sex med manus och regi av Joakim Groth, i versionen 2.0. Året är fortfarande 1998, vilket bekräftas av den gamla väggkalendern bredvid kylskåpet, och fyra par i medlåldern möts för att fira en av de gamla kompisarnas födelsedag med en överraskningsfest.

Umgänget har inte varit tätt under de senaste åren, men när de gamla vännerna (spelade av Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius) sammanstrålar är stämningen som på en avslagen hemmafest i gymnasiet – samma incestuösa relationer där kompisarna inom gänget har bytt partners med varandra i flera omgångar, och samma låsta sociala hierarki, och en bedövande känsla av att ingenting egentligen förändras utom att alla bara blir lite äldre hela tiden. Alla verkar lika trötta på varandra, återseendet är något stelt medan de fördriver tiden i väntan på att födelsedagsbarnet KG (Sam Huber) ska komma hem till överraskningsfesten. Sällskapet utökas av den smågaggiga granngubben Moberg (Dick Idman) och tevereportern Kalles betydigt yngre flickvän Denise (Sara Soulie).

Kvällen urartar i otrohetsdramer och gräl, avslöjanden, fylleri och slagsmål, en slags sängkammarfars kryddad med livslögner och slentrianmässiga relationer. En existentiell tomhet ligger i centrum av pjäsen, som handlar om hur livet för en relativt välbärgad medelklass känns bortkastat och förslösat. Denna tomhet gestaltas tydligast i scenen mellan två forna älskare (Bremer och Parkkomäki) över whisky på morgonnatten, då Parkkomäki avslöjar lögnerna i sitt liv med en svidande resignation.

Formen trogen skrattas denna hårda insikt bort på slutet, eftersom den principlösa livsåskådning som Fylla sex gestaltar helt enkelt inte har några svar att erbjuda. Glöm det där, vi har ändå inget annat kvar än sprit och sex. ”[E]fter att tron på allmängiltiga sanningar har gått förlorad återstår bara det egna jagets jakt på tillfredsställelse i en värld där det mesta är till salu”, som Groth själv konstaterar i programbladet.

Groths fascination för sitcom-genrens stillastående format, som lyftes upp till ett bärande tema i Teater Mars tidigare produktion Receptet på lycka, finns starkt närvarande redan i Fylla sex. Komiken bygger på ekivoka anspelningar och one-liners, det är så att man kan föreställa sig teveseriernas inspelade skrattsalvor ackompanjera dialogen.

Humor har en normskapande effekt som är så stark att den till och med kan kännas aggressiv. Med övertydliga skämt skapar fiktionsprodukter en påbjuden reaktion hos åskådaren – detta förväntas du tycka att är roligt. Men då många av de värderingar som föreställningen förmedlar känns betänkligt gammalmodiga nu tjugo år senare, så skapar den farsaktiga inramningen hos mig en känsla av främlingskap.

Jag såg Fylla sex på Hangö teaterträff för tjugo år sedan, och jag är redan tillräcklig gammal för att uppleva det avståndet i tid som en förvirrande blandning av nutid och närhistoria. Fylla sex 2.0 fungerar som en tidskapsel som plötsligt visar upp en tydlig och överraskande bild av det förflutna, och visar hur mycket som har förändrats utan att vi lagt märke till det.

Främst av allt är det fråga om att moralen kring relationer har blivit striktare. Inställningen till otrohet inom äktenskapet har hårdnat, det är inte längre något som enkelt kan skrattas bort på teaterscenen. Där ute i verkligheten kanske folk är otrogna lika mycket som förr i världen, men på scenen har jag svårt att acceptera att en otrogen karl blir förlåten efter lite bannor och en stunds klädsam skamsenhet.

Samtidigt är äktenskapet som självklar samhällsinstitution numera stadd på snabb reträtt, i alla fall på teaterscenen. I teaterproduktioner är det snarare regel än undantag att olika sorters tvåsamhetsnormer ifrågasätts. Äktenskap är inte längre någonting som alla förväntas ingå, men de som gifter sig förväntas respektera sin partner.

Det kanske mest obekväma elementet i föreställningen är medelåldersmannen Kalles tjugonåntingåriga flickvän Denise. Å ena sidan kan det verka motsägelsefullt att reagera på åldersskillnader inom förhållanden i en epok där friheten att välja partner allt mer betonas. Men å andra sidan har vi fått upp ögonen för maktstrukturers starka inverkan på sexuella relationer.

I pjäsen gestaltas förhållandet mellan Kalle och Denise som jämställt men utsiktslöst – tydligen bör äldre män trots allt hålla sig till sina jämnåriga trots det tilltalande i tanken på en ung och vacker älskarinna. Men det är den yngre kvinnans attraktion för den tafatta äldre mannen som känns så osannolik. Upplägget framstår som en ofrivilligt Woody Allen-esk fantasi som i sin tur leder associationen till Me too-avslöjandena om honom som person, som i sin tur gör recensenten tjugo år senare obekväm, förvisso fullt medveten om att den här åsnebryggan inte är en rättvis tolkning av verket. Kanske jag är miljöskadad, vad vet jag. Men verk framstår väldigt olika beroende på den tidsliga kontext de spelas i.

Medan det kan vara lätt att se ett tjugo år gammalt avsnitt av Friends genom ett tryggt lager av nostalgisk ironi, så visar teaterns tidsliga och rumsliga närhet upp alla de här relationsnormerna utan det tidsliga filtret. Kanske attityderna till våra romantiska relationer har genomgått en lika stor förändring som mobiltelefonerna under de senaste tjugo åren.

Text Lasse Garoff
Foto Stefan Bremer

Teater Mars: Fylla sex.
Manus & regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Sam Huber, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius, Sara Soulié, Dick Idman. Scenografi: Markus R. Packalén. Rekvisita: Anu Sallinen. Spelas på Universum till och med 15.3.

Levnadsbeskrivning i alfabetisk ordning

Med romanen Självbiografiskt lexikon gör litteraturforskaren och kritikern Michel Ekman en ansats att, i 25 kapitel i alfabetisk ordning, skildra hur han kom att bli den han är, och hur hans liv kom att ta den form det har. Varje kapitel tituleras med ett ord (kapitel 1 ”Avsked”, kapitel 18 ”Sakna”) som författaren går in för att skildra sin personliga upplevelse av, och så gestaltar Ekman sin personliga utveckling från barn till vuxen till tröskeln till ålderdomen, ett begrepp åt gången.

Michel Ekman skildrar sin barndom i det purfinlandssvenska Munksnäs i en genomborgerlig familj där föräldrarna försöker tiga ihjäl sina trauman, och de bär med sig sina bitterheter till graven. I det starka inledningskapitlet blir det tydligt att den ålderstigna modern inte längre kan bo ensam hemma, och alla hennes ägodelar förvandlas plötsligt till en otacksam börda som de anhöriga måste handskas med, och det förflutna tränger sig på i form av ett raseri mot alla mammas ”saker”.

Den Ekmanska släkthistorian visar sig vara fascinerande, bakom den finlandssvenska fasaden finns ryska, finska, judiska och litauiska rötter, men Självbiografiskt lexikon är också en sorglig beskrivning av hur ett genuint mångkulturellt arv under föräldrarnas generation aktivt utplånas, och för att ersättas med en rent finlandssvensk borgerlig habitus.

Somliga epoker framställs som mer formativa än andra, bland annat gymnasietiden då berättaren börjar delta i skolans konventsaktivitet som har kraftigt politiserade förtecken, och den vägen börjar bryta sin sociala isolation och söka en gemenskap med jämnåriga.

Den alfabetiska ordningen gör berättandet uppfriskande olinjärt. Relativt snart byggs konturerna av ett levnadsnarrativ upp, och småningom börjar kapitlen prydligt ordna in sig i denna berättelse. Barndomens isolation bryts under tonåren, ungdomen präglas av mindervärdighetskänslor, som i sin tur sakta ger vika under arbetslivet, men föräldragenerationens oförmåga att kommunicera går i arv och bidrar till ett emotionellt instabilt familjeliv, skilsmässa, och ett nytt och mer harmoniskt förhållande, och en lugnare medelålder.

En rejäl dos av självrannsakan framträder i verket, kanske främst i form av det äldre jagets otålighet med sitt yngre jags omognad. (Det är ett tecken, misstänker jag, på ett lyckligt åldrande, att inte nostalgisera över förflutna epoker.) Men jag får känslan av ett ganska starkt redigerat levnadsnarrativ som på sitt sätt föregår den lexikala framställningen; berättelsen finns där redan då beskrivningen börjar. Vilket på sitt sätt är synd, då den lexikala framställningen känns inspirerad och kunde ha potential att utmana den determinism som den mogna människans självbild präglar berättandet med. Det sagt så är Självbiografiskt lexikon ett rikt och mångsidigt verk och Ekmans smidiga språk gör boken till en njutningsfull läsupplevelse.

Lasse Garoff

Michel Ekman: Självbiografiskt lexikon.
Schildts &
Söderströms, 2017.

Minnenas länder

Svenska Teaterns ambitiösa drömspel Landet med manus av Christoffer Mellgren och regi av Maria Lundström är en fragmentarisk historia om – nå, många saker, men bland annat tillhörighet och åldrande, och den baserar sig på över 40 berättelser ur insamlingen Berätta din historia som gjorts i samarbete med Svenska litteratursällskapet.

Teatern beskriver föreställningen som kaleidoskopisk, och det är verkligen ett myller av både stora och små situationer som gestaltas på Svenska teaterns stora scen. Det är ett slags släktkrönika som spänner över flera generationer som handlar migration och krig, sjukdom och död, och barndom, lek och smygrökande. På scenen reser sig ett halvfärdigt hus (imponerande scenografi av Erik Salvesen) vars stödbjälkar bjuder in till en till synes mödolös lek (slående koreografi av Carl Knif) där unge Arvid (Patrick Henriksen) och barndomskompisen Viktor (Dennis Nylund) klänger runt med en avundsvärd fysisk rörlighet. Ett litet och välfungerande band (Mamba Assega, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen) uppträder med ett rivigt bluessound på låtarna.

Ett nav i föreställningen är Niklas Åkerfelts starka roll som den gamle Arvid som förlorar sig i sina minnen, men som också kämpar med förlust och rotlöshet. Men är det fråga om samma person hela vägen igenom, eller smälter flera olika röster samman i hans karaktär? Berättelsen befinner sig genomgående i den här sortens läckra flertydighet där konkret och symboliskt smälter samman.

Starkast är föreställningen i de partier som berör åldrande och känslan av att någonting går förlorat. I en kort scen växer Arvids dotter Breeta (Stella Laine) upp och blir vuxen, och Arvid svarar med en replik som är genialisk i sin enkelhet: ”Det gick snabbt. Kan du göra det på nytt?” Nej, naturligtvis går det inte att upprepa, och lite för sent inser föräldern att han gått miste om någonting oersättligt. Arvid får också spela föräldern i en hjärtskärande lek med barndomsvännen Stina (Cecilia Paul), där hon spelar upp sin egen sjukdom och död. In i det sista dikterar hon på sitt beslutsamma vis hur leken ska gå.

Landet handlar om att resa bort, och resa långt och vara isär, längta hem, med ekon av Kristinas hemlängtan i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, men också om rotlöshet och rastlöshet, och en oförmåga att förbinda sig vid platser eller människor.

Föreställningen gör en grandios ansats att berätta så att säga alla historier, ur allas perspektiv. Simon Häger gör en djup gestaltning av Arvids gamla mor Rakel, som är just så upprorisk och härlig som vissa äldre damer blir då deras ålder tillåter det. ”Det är ju något speciellt med att gå på teatern”, säger hon, hon tjatar till sig fribiljetter och ser föreställningarna om och om trots att hon faller i sömn, och hon knyter an till en konstform eller en institution då hennes egna anhöriga finns på andra sidan jordklotet – hennes son skickar henne ”ett foto på en känguru och ett av min dotter.”

Men utöver det lägger föreställnigen ett extra metaplan över en redan rik tematik, med olika scener och grepp som bryter berättelsen för att påminna oss om att de som står på scenen är skådespelare och att detta är en produktion som vi tittar på. Anna Hultin gör den något otacksamma rollen av en producent som avbryter och ropar instruktioner (men gestaltar även den betydligt intressantare rollen av Arvids angliserade hustru Edith). Medan detta grepp funkade för föreställningen Titanic (i regi av Akse Pettersson) som behandlade hybris och narcissism kring konstnärskap, känns metaplanet i denna föreställning löstgjort i förhållande till de verkliga berättelser som dramat grundar sig på.

Det finns kanske lite för många saker som ska berättas, så när slutscenen kommer känns den svår att känna igen. Med så här många tematiska trådar känns det svårt att lägga fingret på vad specifikt det är som föreställningen handlar om. Visst kan man räkna upp flera saker som den handlar om, och bygget av det halvfärdiga huset är en kraftig metaforisk bild, så kanske huset som byggs är vårt land som byggs? Men min upplevelse av föreställningen bekrigar en sådan konventionell nationalistisk tolkning. Snarare kanske den handlar om att bygga sin identitet, och kanske en kollektiv sådan, ett framskridande men aldrig fullbordat arbete i en föränderlig värld – men gestaltningen och berättelserna stöder inte riktigt heller en sådan tolkning, även om den trösterika slutbilden uttrycker ett hopp om att berättelsen skulle leda fram till denna punkt. Det är kanske orsaken till att slutet känns som om det tillhörde en annan pjäs. Det är klart att jag kan säga den tolkningen, men jag kan inte känna den.

I min upplevelse är föreställningens betydelse kärvare: Landet handlar om att befinna sig i en främmande ålderdom och blicka tillbaka på sitt eget liv som ett fortfarande halvfärdigt hus. Man befinner sig på slutet, men allting viktigt är fortfarande ofärdigt, och man ställs inför den svårmodiga insikten att just det här är det som ens liv har blivit, vare sig man vill det eller inte, och det är för sent att ändra på nåt. Men ändå sträcker man sig efter något att fästa sig vid, samtidigt som det är för tungt att frigöra sig från sitt förflutna. Det handlar om ålderdom och ensamhet och känslor som liknar längtan och saknad. Att sakna en plats som inte längre finns, eller människor som blivit andra än de var, och någon väg tillbaka till dem finns inte.

Landet är en visuellt slående föreställning med en imponerande tematisk bredd, och en emotionell laddning som i viss mån lämnas oförlöst.

Text Lasse Garoff
Foto Cata Portin

Landet. Text: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Skådespelare: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Musiker: Mamba Assefa, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljus: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

”Greppa världen ett tema i taget”

Denna höst återvände Marcus Floman till Ny Tids redaktion efter tre års vistelse i Stockholm. Under de tre åren har både Finland och Ny Tid genomgått stora förändringar.

– Tre år är en ganska lång tid att bo i ett annat land och hela familjen hann vänja sig vid vardagen och vid att bo i en helt svenskspråkig omgivning.

Men framför allt är det den snabba samhälleliga förändringen i Finland som Floman väntar på att ska sjunka in.

– Jag har ju följt med utvecklingen i medierna, dels har det talats mycket om det hårdnade samhällsklimatet och den nya regeringen. I viss mån hade ju attitydklimatet redan blivit kyligare då jag flyttade till Sverige. Men det omfattande motståndet mot regeringens politik från flera håll i samhället har varit jätteintressant att följa med från Sverige. Det är inte längre bara antirasister och anarkister som demonstrerar, utan stora yrkesgrupper och fackförbund, säger Floman.

Månadsutgivning rätt beslut

Den största förändringen på Ny Tids redaktion är givetvis att tidskriften nu utkommer en gång i månaden istället för veckovis.

– Jag läste ju Ny Tid medan jag bodde i Sverige; att gå över till månadsutgivning framstår som helt rätt beslut. Artiklarna håller sig också i det nya formatet livskraftiga och aktuella och det halvt tidlösa greppet funkar bra. Att tänka kring en eller två temahelheter är också bekant från andra tidskrifter som jag jobbat med. Jag tycker det är ett bra sätt att greppa världen, ett tema i taget.

Det viktigaste för Ny Tids framtid är att hitta nya läsare. Tidskriften har lyckligtvis många trogna läsare, men att fortsätta nå ut till nya läsare är som Floman ser på saken det allra viktigaste för framtiden.

– På ett allmänt plan känns det som om Ny Tids betydelse i det finländska och finlandssvenska medielandskapet bara har blivit viktigare under de senaste, säg fem åren. Det är en pressröst som behövs, och som också hörs. När jag började läsa tidningen på 1990-talet så var den lika viktig och analytisk som nu, men det avtryck tidningen gjorde i det omgivande samhället var inte lika synligt. Då kändes det som ett mirakel om exempelvis Hufvudstadsbladet lyfte upp något som stod i Ny Tid, men numera noteras Ny Tid i andra medier allt oftare. Ny Tid har fått en tyngre position i opinionsbildningen och samhällsdebatten.

Då nyhetsförmedlingen i regel har blivit kortare, snabbare och mindre strukturerad reser sig Ny Tids utgivning ur flödet.

– Folk är intresserade av andra perspektiv på nyhetsgröten, säger Marcus Floman.

text & foto Lasse Garoff