Alla inlägg av Lasse Garoff

Ett djärvt och välkommet steg

Ska det ske förändring så är det bra om den genomförs beslutsamt. Hangös tjugosjätte teaterträff signalerade förändring, från och med sitt visuella uttryck. Antonia Ringboms brokiga och lekfulla stil, som under 25 år kommit att bli synonym med den fartfyllda, brokiga och halvt improviserade stämningen under festivalen, ersattes i år av illustratören och grafikern Ulla Donners knallgula, avskalade och eleganta layout.

I oktober i fjol tog festivalen ett steg i en ny riktning den utsåg en ny styrelse. Det var väldigt konkret fråga om en föryngring av ledningsgruppen då de långtida festivalprofilerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti efterträddes av trettio-ish-arna Jonas Welander, Annina Blom, Anni Klein, Sinna Virtanen, Kira-Emmi Pohtokari, Tom Rejström och Rasmus Slätis. Och medan festivalens utformning under den tidigare ledningen vuxit fram organiskt och resulterat i ett vildvuxet och färggrant programutbud blev det tydligt att den nya styrelsen eftersträvade en mer tuktad konstnärlig profil.

Tidigare år har programmet kommit att bestå huvudsakligen av de bästa flyttbara svenskspråkiga teaterföreställningarna, och därmed har festivalen fått utformningen av ett slags ”greatest hits” av det finlandssvenska teaterspelåret, från fria grupper till institutionsteatrar. Dessutom har utformningen fått den praktiska effekten att den samlat en stor del av det svenskspråkiga teaterfältet kring festivalen – alla har varit tvungna att dyka upp bara för att bygga och spela sina föreställningar. Det stora behovet av frivilligarbetare har också fungerat som en otroligt effektiv inkörsport till branschen för teaterintresserade unga vuxna. Det är en trygg gissning att det finlandssvenska teaterfältet utan sin teaterträff skulle vara mycket mindre sammanhållande, och antagligen mycket mindre punkt, med färre teatergrupper och -proffs. Utan att sträcka sig utanför rimlighetens gränser kan man till och med påstå att Hangö teaterträff kommit att få en definierande funktion för det finlandssvenska teaterfältet.

Därför kan också festivalens utformning 2017 upplevas som något av en omvälvning. Programmet bestod av betydligt färre föreställningar än tidigare, och i festivalprogrammet var det bara ett fåtal av föreställningarna som var bekanta från det svenskspråkiga teaterfältet (typ Raksamonologer, Wunderkinder, och ljudinstallationen Vägen – Revisited).

Därtill hade den interaktiva ljudföreställningen Track premiär, det arrangerades diskussioner och workshops, LUST arrangerade en demoföreställning för den andra årskullen av utvecklingsprogrammet Den Autonoma Skådespelaren, och därtill kom ett flertal performansföreställningar, och flera internationella gästspel, samt några rätt avancerade barnföreställningar. Överlag var festivalens profil klart mer internationell, strävade över språkgränser, experimentell, tvärkonstnärlig, postdramatisk … Och ambitiös i sina avsikter, och konsekvent genomförd, särskilt med tanke på att den nya styrelsen valdes in i oktober, och hade väldigt kort tid på sig att planera och genomföra sina vidlyftiga planer. Däremot är det tänkbart att denna förnyelse i alla fall inledningsvis möter en viss friktion.

Dels kan man förvänta sig att homologin mellan det finlandssvenska teaterfältet och festivalen kommer att luckras upp en smula. Den största delen av de föreställningar som spelas på svenska i Finland representerar ju fortfarande dramatisk och textcentrerad teater, medan festivalen prioriterar konstnärligt utforskande scenkonst. Vi får hoppas att teaterfestivalen klarar av att förvalta sin roll som ett samlande gräsrotsinitiativ också i framtiden.

Under de senaste sex åren har Hangö teaterträff också gjort ansatser att engagera ortsborna mer i festivalen, vilket också den nya styrelsen omfattar. Frågan är på vilket sätt den strävan går att kombinera med en mer avantgardistisk profil – det är inte sagt att det föreligger någon absolut motsättning i detta, men om ortsborna ska involveras i högre grad kräver det förmodligen att de känner sig delaktiga av festivalen. Det är även rimligt att anta att mycket av festivalen också i fortsättningen av en viss nödvändighet arrangeras huvudsakligen på teaterfältets villkor, och i så fall är det värt att erkänna utmaningen i att få de här gruppernas intressen att mötas.

Självspäkningstendensen inom det finlandssvenska teaterfältet är stark och improduktiv och ihållande, och – med risk för att formulera mig vagt och svepande – jag har länge anat en viss frustration över ett upplevt navelskåderi inom branschen. En kluven inställning till en minoritetsposition som upplevs som privillegierad, samtidigt som den möjliggör ett relativt fritt konstnärskap. Många gånger har det efterlysts mer nordiska och europeiska influenser, mer samarbete med det finskspråkiga fältet, kort sagt en frigörelse från den klaustrofobiska finlandssvenska gemenskap som Merete Mazzarella kallat för ”det trånga rummet”. Den nya konstnärliga linjen på Hangö teaterträff känns som ett djärvt och välkommet steg i den riktningen, en festival som blickar utåt istället för inåt, och personligen väntar jag med stort intresse på att se hur Hangö teaterträff utvecklas och tar form under de kommande åren.

Text: Lasse Garoff
Illustration: Ulla Donner

Artikeln uppdaterad 16.6. kl 11.52.  Wunderkinder spelade ursprungligen på svenska, inte på engelska.

Energisk ungdomsmusikal

I musikalproduktionen Connected ger Svenska Teatern över stora scenen åt Musikteaterskolan Nya TADAM, som framför en medryckande ungdomsmusikal med stark energi.

Emma (Vilma Eklöv) har flyttat med sina föräldrar till Helsingfors från Jakobstad, och hamnar i den känsliga situationen som den nya eleven i en vilt främmande klass i mitten av tvåan i gymnasiet. De sociala klickarna är sedan länge etablerade och alla ungdomarna vet sin plats i en sträng social hierarki med innegäng och utegäng – och vem man pratar med på rasterna ingår i ett intrikat socialt spel med höga insatser. Och Emma känner ingen och vet inte var de osynliga gränserna går. Som ny i klassen blir hon den person som flera människor talar om än talar till, och det är svårt för henne att veta vem som vill vara hennes kompis, och vem hon borde akta sig för, samtidigt som alla hennes klasskamrater har olika åsikter om den saken.

Killarna i klassen med Mikael i spetsen (Kenneth Mattila) lägger snabbt märke till skolans nya elev, vilket får skolans rykteskvarn och sociala drottning Kata (Anna Hedström och Denjah Leinson i utmärkta rollprestationer som hänsynslös manipulatör) som kastar sidoblickar på sitt ex Mikael att börja sprida otäcka rykten om Emma i förebyggande syfte.

En lovande vänskap med Robin (Victor Suhonen i en annan av produktionens förträffliga skådespelarinsatser), en utfryst enstöring med tusenniohundra vänner på sociala medier, sabbas av Katas skickliga intriger, och den sårade Robin blir en av de värsta ryktesspridarna som sprider skvallret långt utanför skolans väggar. Robin är en av föreställningens nyckelkaraktärer som ger en gripande gestaltning av hur en ung människa kan vara fullkomligt uppkopplad och totalt isolerad samtidigt, och hur lätt det är att gömma sig och låtsas vara någon annan.

Inom kort börjar ryktena surra på för fullt i de sociala medierna tills de eskalerar i fullskalig nätmobbning med busringningar och otäcka sms. Emma vågar inte berätta för någon vad som pågår utom för sin gamla vän Madde (Linda Helakoski) från hennes förra skola i Jakobstad.

Connected av dramatikern Craig Christie (i översättning till helsingforsfinlandssvenska av Henrik Harley Laine) har också flera starka och rörande musikstycken, och använder melodiska teman till att göra inspirerade paralleller – bland annat hur den trevande vänskapen mellan Emma och Robin får ett eko i hur Robins mamma anar att något är på tok med sin son men vet inte vad, och längtar efter en närmare kontakt med honom men vet inte hur hon ska nå fram till honom. Föreställnignen bjuder också på krävande dansnummer med Matilda Vaenerberg och Ellen Wikholm.

I Seija Metsärinnes regi visar också skådespelarna Charlotta Ahonen, Linnéa Lang, Nelli Salonen och Jacob Waselius vad de går för i gestaltningen av en skolmiljö där mobbningen blivit digital.

Text: Lasse Garoff
Foto: Vladimir Pohtokari

Text och musik Craig Christie. Regi Seija Metsärinne. Koreografi Anne Pihlström. Översättning till svenska Harley Henrik Laine (manuskript) och Karolina Sveiby (sånger). Musikarrangemang Staffan Strömsholm. Körarrangemang Hanna Mannerström. På scenen Nya TADAM: Charlotta Ahonen, Vilma Eklöv, Anna Hedström, Linda Helaskoski, Linnéa Lang, Denjah Leinson, Kenneth Mattila, Nelli Salonen, Victor Suhonen, Matilda Vaenerberg, Jacob Waselius och Ellen Wikholm. Musiker på scenen: Staffan Strömsholm, kapellmästare/keybord – Birger Sirviö, elgitarr – Matti Ukkola, elbas – Ossian Jaakkola, trummor – Julia Krogius, violin – Carmela Lönnqvist, violin och Alevtina Parland, trumpet.

Tre frågor till Jonas Welander

styrelseordförande för Hangö teaterträff.

1. Hur kommer festivalen att vara annorlunda i år, då den fått nya huvudarrangörer?

– Den kommer att bli annorlunda, bara av det enkla fakum att det skett ett generationsskifte. De tidigare frontfigurerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti har varit där i 25 år, och under deras tid har saker vuxit fram organiskt. Vi har försökt uppmärksamma helheten kring festivalen och identifiera förändringar som vi vill sträva efter, och saker vi vill börja titta på på ett annat sätt. Men i praktiken kommer förändringen inte att vara så stor direkt. Vi i den nya styrelsen blev invalda först i oktober, och det är en kort tid att göra program och förändringar.

– Den tydligaste förändringen är att vi minskar en aning på antalet enskilda föreställningar, men vissa av dem kommer istället att spela flera gånger. Vi kommer också att arrangera föreställningar som är mer synliga i stadsbilden, som inte kräver att man köper en biljett eller ens läser om dem i ett program, utan som man bara krockar in i på stan. Tidigare har festivalprogrammet bestått av årets bästa flyttbara föreställningar, och det har vi lite försökt omformulera. Vi vill lägga lite större fokus på att presentera sådant som är inte är så synligt i teatrarnas ordinarie repertoarer. Vi vill skifta fokus så att festivalen blir en plattform för att göra saker, och inte enbart visar upp färdiga föreställningar.

2. Har ni långsiktiga utvecklingsplaner för festivalen?

– Definitivt. Vi vill på lång sikt utveckla samarbeten med andra aktörer och kunna verka som samproducent i att skapa föreställningar och föreställningskoncept. Det är inte så synligt i år, för det kräver en viss framförhållning. En långsiktig dröm är initiera samarbete och samproduktioner internationellt. Vi tar det lugnt, styrelsen jobbar trots allt på frivillig basis, så vi försöker bromsa ambitionerna. Det ska få ta den tid det kräver.

3. Vad kommer ni att göra för att Hangöborna ska känna sig delaktiga i festivalen?

– Vi gör vissa produktioner synliga i stadsbilden, så att man slipper köpa en biljett, och bara sänka tröskeln så mycket som möjligt. Vi hoppas att det ledder till att folk blir nyfikna, och tar till sig mod att också se andra föreställningar. Hangö är också en stad utan en egen proffsteater. Där finns amatörteater och det kommer gästspel dit ibland, men vi vill se till att det teaterutbud som kommer till staden med Hangö teaterträff når ut, och att publiken kommer åt att välja lite bredare i utbudet.

Text Lasse Garoff
Foto Otto Donner

Finland efter Panamapappren

Projekt Panama skildrar Minna Knus-Galán sina erfarenheter av arbetet med den enorma läckan från advokatbyrån Mossack Fonseca. Arbetet med de 11,5 miljoner dokumenten förlöper rutinmässigt, men ur vardagslunket spränger dramatiska händelser fram.

Samarbetet inom International Consortium of Investivative Journalists (ICIJ) i sig markerar en ny journalistisk era, där en intern strategi av radikal delning möter stenhårda krav på sekretess utåt, kombinerat med ett traditionellt journalistiskt ansvar för att skydda både den anonyma visselblåsaren, och andra privatpersoner som nämns i samband med läckan som inte förtjänar att hängas ut i offentligheten. Tiden då Wikileaks utan urskillning publicerade stora mängder av känsliga dokument är förbi. För att läckorna ska få största möjliga genomslagskraft behövs journalister som en ansvarstagande och analyserande mellanled.

Då publiceringen närmar sig växer skaran av journalister som invigs i arbetet, och osannolikt nog lyckas de slutligen 376 journalisterna i 76 länder undvika att läckan läcker – bara The Guardian bryter disciplinen och publicerar nyheten 10 minuter innan den överenskomna tidpunkten – och nyheten slår ner med ett väldigt genomslag. Men det intressantaste partiet av boken tar vid då Knus-Galán redogör för myndigheternas reaktioner på avslöjandena.

Dels kan man konstatera att journalistgruppens Pulitzerpris var välförtjänt. Mycket av uppmärksamheten i offentligheten riktades mot enskilda kändisar och politiker, men myndigheter runtom i världen har nu uppmärksammat skattesmitningens strukturella natur. Knus-Galán citerar Piia-Noora Kauppi, vd för Finansbranschens centralförbund i Finland, som kommenterar att ”det har skett en politisk väckning.”

I Finland utövar skattemyndigheterna hård påtryckning mot Yle för att få tillgång till materialet, och Yle vägrar givetvis med hänvisning till källskyddet. Att bryta källskyddet skulle förtsätta visselblåsaren i stor fara och automatiskt utesluta Yle ur alla framtida journalistiska samarbeten. Knus-Galan spekulerar att det kan ha varit fråga om ett populistiskt utspel från dåvarande finansminister Alexander Stubbs (saml) sida. Som finansminister hade Stubb försökt genomdriva reformen med förvaltningsregistret, och gjort bort sig med uttalandet att ”nittio procent” expertutlåtandena stödde reformen då det visade sig att den verkliga siffran låg närmare tio procent. Då Stubb fann sig utmanad av Petteri Orpo i kampen om Samlingspartiets ordförandepost kan han ha sett det här som ett enkelt sätt att markera en hård linje mot skattesmitare. 

”Så länge det finns länder som inte skyddar visselblåsare juridiskt, får myndigheterna ty sig till sina egna resurser eller till mediernas rapportering,” kommenterar den anonyma visselblåsaren själv. Men någon sådan lag finns fortfarande inte i Finland, trots att saken diskuterats i åratal.

Lasse Garoff

Minna Knus-Galán: Projekt Panama– Ett år med världens största
läcka. Schildts & Söderströms, 2017.

Makten och litteraturen

Litteratur är kunskap och kunskap är makt, var kontentan av det vidsynta perspektiv på skönlitteraturen som Vasa Littfest 2017 erbjöd sina besökare.

Med ”Freaks” som sitt tema anslog Vasa Littfest en karnevalistisk ton. Och trots att programmet under lördag kvällen kulminerade i blod och sex – Fakiren Orthae stack fingrarna i rävsaxar och krossade en glödlampa i handen, medan Lady Laverna som uppträdde med en rodnadsframkallande burleskshow – så var det istället begreppet ”makt” som med en nästan arrogant självklarhet intog mittpunkten av de litterära diskussionerna i Littfestens program.

Under rubriken ”Freaks förr och nu” diskuterade författarna Leena Parkkinen, Karolina Ramqvist och Pajtim Statovci under ledning av Karin Tötterman, och begreppet ”freak” störtade intet ont anande in i en sociologisk aikidouppvisning där det dekonstruerades till en hårsmån ifrån total utplåning. Statovci värmde upp med konstaterandet att ”freak” traditionellt använts som en synonym för personer som inte möter förståelse i samhället.

– Nu lever vi i en tid då vi ifrågasätter vad identitet är, och vilka de egenskaper är som gör en människa till ett freak, och vem som tar sig rätten att definiera det. Och i den bemärkelsen verkar samhället gå framåt, säger Statovci.

Leena Parkkinen, som i sitt författarskap fokuserat på olika former av utanförskap, bland annat skildrat siamesiska tvillingar och två mäns kärlekshistoria i Åbolands skärgård, konstaterade att författarskap traditionellt utövats av medelklassen, och ofta av en vit medelklassman. Visserligen kan författaren gå utanför sig själv och ta sig an att skildra normavvikelse, men kommer ändå att göra det utgående från sin egen position och sin förståelse.

– Finland är ett så nytt land, och har en så bred historia utanför den historia som vi lär oss i skolan. Bland annat de homosexuellas historia har inte skrivits ner utan gömts undan och marginaliserats.

”Litteratur är också makt”, konstaterade hon i en av festivalens minnesvärda oneliners.

– Den stora drömmen för min generation av sexuella minoriteter har varit att få vara normala, och vi har kämpat för saker som att få gifta oss och få barn. Tidigare generationer kämpade för rätten att få vara synliga och vara en radikal minoritet som utmanade ett normativt ideal. Vi vill vara helt vanliga människor, säger Leena Parkkinen.

Mer än representation

Om litteratur är makt, vari består då den makten? Är det fråga om något större än en fråga om representation inom ett system av relativt respekterad underhållning? Frågan behandlades vidare i diskussionen ”Hjärnan som freak” där författarna Claes Andersson och Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), samt hjärnforskaren Minna Huotilainen intervjuades av filosofen Nora Hämäläinen.

UKON förde fram litteraturen som en metod som gör det mänskliga tänkandet omänskligt, det vill säga tillåter människan som art att förankra sitt tänkande i världen utanför sig själv. Vårt tänkande resulterar i texter och redskap, och vi kan föra vidare vår kunskap till följande generation. I sista hand är det detta som möjliggör den ackumulation av vetenskap är förutsättningen för det framåtskridande som vi trots allt kan urskilja i mänsklighetens historia.

– Jag tänker mig att den mänskliga tekniken, all forskning är ”farmakon”, det grekiska ordet som betyder både gift och botemedel. Vi kan se stora förbättringar och framsteg, men vi gör oss också helt beroende av en teknologi som skapar klimatförändring och andra allvarliga problem, som gör att världen går åt helvete, säger UKON.

Kunskap är makt, men när vi en gång uppnått den blir vi beroende av den. När problemen med våra skapelser blir tydliga finns det inget sätt för oss att frigöra oss från dem och gå tillbaka.

Psykiatrikern och författaren Claes Andersson lyfte fram mytologi, religion och sagor som ett annat exempel på sådan kunskap.

– Det är en otrolig mängd överförbar kunskap och visdom som finns i skönlitteraturen och i sagorna, som alla finns närvarande i vårt språk idag. Det sägs inom psykiatrin att det som Sigmund Freud hade rätt i, det hade han stulit från den grekiska mytologin. Allt det andra hade han hittat på och det var helt fel. Till exempel i pjäsen Fadren visar August Strindberg hur en människa görs vansinnig och bryts ner, genom att han behandlas som ett omyndigt barn, folk talar om honom i tredje person fast han sitter i samma rum, ända till den punkt att han hamnar i tvångströja. Allt det här har senare beskrivits i schizofreniforskningen med en vetenskaplig terminologi, men det är exakt samma sak, säger Andersson.

Ord är handling

Enligt Minna Huotilainen visar hjärnforskningen tydligt att ord är början till handling, när vi talar om en sak så förbereder sig hjärnan redan för att ta itu med den saken. Därför är det av väldigt stor betydelse vilka ord vi väljer att använda då vi talar om någon företeelse.

– Att tala är att förbereda sig för handling, säger Huotilainen.

Det är givetvis en påminnelse om varför olika former av hatretorik är något att ta på stort allvar i samähllet. Men som Nora Hämäläinen påpekade är det också en påminnelse om hur litteratur, och tillgången till den, är en vital form av makt som det är en jämställdhetsfråga att medborgaren har tillgång till.

– De ord vi väljer beskriver att vi förhåller oss till världen på ett visst sätt. Ord är redan ett stadium av handling, och ett rikt språk betyder att våra handlingsmöjligheter i förhållande till världen är större. Därför är det viktigt att till exempel barn ges tillgång ett rikt språk, genom att de får läsa litteratur. Det är en fråga om rättigheter, säger Hämäläinen.

Eller som Andersson formulerade sig i en annan slagkraftig oneliner, ”språket är tankens mikroskop”.

Den tvåspråkiga litteraturfestivalen Vasa Littfest arrangerades den 17–19 mars på Vasa Stadsbibliotek. Festivalens konstnärliga ledare var Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo.

Text Lasse Garoff
Foto Eija Aromaa & Janne Wass

Se galleri från Vasa littfest nedan: