Alla inlägg av Lasse Garoff

Minnenas länder

Svenska Teaterns ambitiösa drömspel Landet med manus av Christoffer Mellgren och regi av Maria Lundström är en fragmentarisk historia om – nå, många saker, men bland annat tillhörighet och åldrande, och den baserar sig på över 40 berättelser ur insamlingen Berätta din historia som gjorts i samarbete med Svenska litteratursällskapet.

Teatern beskriver föreställningen som kaleidoskopisk, och det är verkligen ett myller av både stora och små situationer som gestaltas på Svenska teaterns stora scen. Det är ett slags släktkrönika som spänner över flera generationer som handlar migration och krig, sjukdom och död, och barndom, lek och smygrökande. På scenen reser sig ett halvfärdigt hus (imponerande scenografi av Erik Salvesen) vars stödbjälkar bjuder in till en till synes mödolös lek (slående koreografi av Carl Knif) där unge Arvid (Patrick Henriksen) och barndomskompisen Viktor (Dennis Nylund) klänger runt med en avundsvärd fysisk rörlighet. Ett litet och välfungerande band (Mamba Assega, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen) uppträder med ett rivigt bluessound på låtarna.

Ett nav i föreställningen är Niklas Åkerfelts starka roll som den gamle Arvid som förlorar sig i sina minnen, men som också kämpar med förlust och rotlöshet. Men är det fråga om samma person hela vägen igenom, eller smälter flera olika röster samman i hans karaktär? Berättelsen befinner sig genomgående i den här sortens läckra flertydighet där konkret och symboliskt smälter samman.

Starkast är föreställningen i de partier som berör åldrande och känslan av att någonting går förlorat. I en kort scen växer Arvids dotter Breeta (Stella Laine) upp och blir vuxen, och Arvid svarar med en replik som är genialisk i sin enkelhet: ”Det gick snabbt. Kan du göra det på nytt?” Nej, naturligtvis går det inte att upprepa, och lite för sent inser föräldern att han gått miste om någonting oersättligt. Arvid får också spela föräldern i en hjärtskärande lek med barndomsvännen Stina (Cecilia Paul), där hon spelar upp sin egen sjukdom och död. In i det sista dikterar hon på sitt beslutsamma vis hur leken ska gå.

Landet handlar om att resa bort, och resa långt och vara isär, längta hem, med ekon av Kristinas hemlängtan i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, men också om rotlöshet och rastlöshet, och en oförmåga att förbinda sig vid platser eller människor.

Föreställningen gör en grandios ansats att berätta så att säga alla historier, ur allas perspektiv. Simon Häger gör en djup gestaltning av Arvids gamla mor Rakel, som är just så upprorisk och härlig som vissa äldre damer blir då deras ålder tillåter det. ”Det är ju något speciellt med att gå på teatern”, säger hon, hon tjatar till sig fribiljetter och ser föreställningarna om och om trots att hon faller i sömn, och hon knyter an till en konstform eller en institution då hennes egna anhöriga finns på andra sidan jordklotet – hennes son skickar henne ”ett foto på en känguru och ett av min dotter.”

Men utöver det lägger föreställnigen ett extra metaplan över en redan rik tematik, med olika scener och grepp som bryter berättelsen för att påminna oss om att de som står på scenen är skådespelare och att detta är en produktion som vi tittar på. Anna Hultin gör den något otacksamma rollen av en producent som avbryter och ropar instruktioner (men gestaltar även den betydligt intressantare rollen av Arvids angliserade hustru Edith). Medan detta grepp funkade för föreställningen Titanic (i regi av Akse Pettersson) som behandlade hybris och narcissism kring konstnärskap, känns metaplanet i denna föreställning löstgjort i förhållande till de verkliga berättelser som dramat grundar sig på.

Det finns kanske lite för många saker som ska berättas, så när slutscenen kommer känns den svår att känna igen. Med så här många tematiska trådar känns det svårt att lägga fingret på vad specifikt det är som föreställningen handlar om. Visst kan man räkna upp flera saker som den handlar om, och bygget av det halvfärdiga huset är en kraftig metaforisk bild, så kanske huset som byggs är vårt land som byggs? Men min upplevelse av föreställningen bekrigar en sådan konventionell nationalistisk tolkning. Snarare kanske den handlar om att bygga sin identitet, och kanske en kollektiv sådan, ett framskridande men aldrig fullbordat arbete i en föränderlig värld – men gestaltningen och berättelserna stöder inte riktigt heller en sådan tolkning, även om den trösterika slutbilden uttrycker ett hopp om att berättelsen skulle leda fram till denna punkt. Det är kanske orsaken till att slutet känns som om det tillhörde en annan pjäs. Det är klart att jag kan säga den tolkningen, men jag kan inte känna den.

I min upplevelse är föreställningens betydelse kärvare: Landet handlar om att befinna sig i en främmande ålderdom och blicka tillbaka på sitt eget liv som ett fortfarande halvfärdigt hus. Man befinner sig på slutet, men allting viktigt är fortfarande ofärdigt, och man ställs inför den svårmodiga insikten att just det här är det som ens liv har blivit, vare sig man vill det eller inte, och det är för sent att ändra på nåt. Men ändå sträcker man sig efter något att fästa sig vid, samtidigt som det är för tungt att frigöra sig från sitt förflutna. Det handlar om ålderdom och ensamhet och känslor som liknar längtan och saknad. Att sakna en plats som inte längre finns, eller människor som blivit andra än de var, och någon väg tillbaka till dem finns inte.

Landet är en visuellt slående föreställning med en imponerande tematisk bredd, och en emotionell laddning som i viss mån lämnas oförlöst.

Text Lasse Garoff
Foto Cata Portin

Landet. Text: Christoffer Mellgren. Regi: Maria Lundström. Skådespelare: Max Forsman, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Stella Laine, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Mitja Sirén, Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt. Koreografi: Carl Knif. Musik: Robert Kock. Musiker: Mamba Assefa, Jori Hulkkonen, Kari Hulkkonen. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Tiina Kaukanen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljus: Hanna Mikander. Specialeffekter: Jonas Runeberg.

”Greppa världen ett tema i taget”

Denna höst återvände Marcus Floman till Ny Tids redaktion efter tre års vistelse i Stockholm. Under de tre åren har både Finland och Ny Tid genomgått stora förändringar.

– Tre år är en ganska lång tid att bo i ett annat land och hela familjen hann vänja sig vid vardagen och vid att bo i en helt svenskspråkig omgivning.

Men framför allt är det den snabba samhälleliga förändringen i Finland som Floman väntar på att ska sjunka in.

– Jag har ju följt med utvecklingen i medierna, dels har det talats mycket om det hårdnade samhällsklimatet och den nya regeringen. I viss mån hade ju attitydklimatet redan blivit kyligare då jag flyttade till Sverige. Men det omfattande motståndet mot regeringens politik från flera håll i samhället har varit jätteintressant att följa med från Sverige. Det är inte längre bara antirasister och anarkister som demonstrerar, utan stora yrkesgrupper och fackförbund, säger Floman.

Månadsutgivning rätt beslut

Den största förändringen på Ny Tids redaktion är givetvis att tidskriften nu utkommer en gång i månaden istället för veckovis.

– Jag läste ju Ny Tid medan jag bodde i Sverige; att gå över till månadsutgivning framstår som helt rätt beslut. Artiklarna håller sig också i det nya formatet livskraftiga och aktuella och det halvt tidlösa greppet funkar bra. Att tänka kring en eller två temahelheter är också bekant från andra tidskrifter som jag jobbat med. Jag tycker det är ett bra sätt att greppa världen, ett tema i taget.

Det viktigaste för Ny Tids framtid är att hitta nya läsare. Tidskriften har lyckligtvis många trogna läsare, men att fortsätta nå ut till nya läsare är som Floman ser på saken det allra viktigaste för framtiden.

– På ett allmänt plan känns det som om Ny Tids betydelse i det finländska och finlandssvenska medielandskapet bara har blivit viktigare under de senaste, säg fem åren. Det är en pressröst som behövs, och som också hörs. När jag började läsa tidningen på 1990-talet så var den lika viktig och analytisk som nu, men det avtryck tidningen gjorde i det omgivande samhället var inte lika synligt. Då kändes det som ett mirakel om exempelvis Hufvudstadsbladet lyfte upp något som stod i Ny Tid, men numera noteras Ny Tid i andra medier allt oftare. Ny Tid har fått en tyngre position i opinionsbildningen och samhällsdebatten.

Då nyhetsförmedlingen i regel har blivit kortare, snabbare och mindre strukturerad reser sig Ny Tids utgivning ur flödet.

– Folk är intresserade av andra perspektiv på nyhetsgröten, säger Marcus Floman.

text & foto Lasse Garoff

Vägval vid revolutionsåret

Med sin bok När Mannerheim valde Finland gör Mats Dumell sitt bidrag till den omfattande litteratur som skrivits om och kring Gustaf Mannerheim (1867–1951). Dumell väljer fräscht nog att fokusera på den korta brytningstiden mellan februarirevolutionen i Ryssland 1917 och inbördeskriget i Finland 1918. Dumell målar upp berättelsen om hur den tsartrogne kavalleriofficeren Mannerheim, under den tilltagande oredan i Ryssland, gradvis ser sig tvungen att bryta sina lojalitetsband till kejsarfamiljen, för att istället förskansa sig i den nyligen självständiga avkroken Finland och bekämpa den socialistiska revolutionen därifrån.

Dumell skildrar Mannerheims roll i Finlands politiska utveckling fram till självständigheten, grundandet av jägarrörelsen och upptrappningen till inbördeskriget, och presenterar lärorika samband och pikanta detaljer som att Privatbanken finansierade Mannerheims vita armé i Österbotten med ett lån på 15 miljoner mark.

När Mannerheim valde Finland planerades ursprungligen som ett filmprojekt om vändpunkterna i Mannerheims liv, men filmen blev inte av och projektet kom att förverkligas som bok istället. Detta förklarar på sitt sätt de friheter som författaren tar sig, Dumell spekulerar bland annat om Mannerheims kärleksrelationer, om möten som det inte existerar några bevis för, och lägger ord i munnen på sina forskningsobjekt. Sådana friheter platsar i en historisk spelfilm men känns oförenliga med en faktaboks sanningsanspråk, och boken landar på ett förvirrande sätt någonstans mellan spänningsroman, politisk historia, societetsskvaller och fiktion och förlorar sig i ett pedantiskt överflöd av detaljer av stundtals oklar betydelse.

Bokens ursprung som filmprojekt kanske också förklarar den närsynthet som präglar skildringen. Dumell håller sig väldigt nära Mannerheims egna upplevelser, med ingående skildringar av hans klädstil, familjeförhållanden, kalfaktorer och bekanta, vilket ger en levande gestaltning av Mannerheims tillvaro och habitus, men dessvärre på bekostnad av en bredare historisk kontext. Det vore intressant att se Mannerheim placerad i förhållande till de aktörer och idéer som var verksamma vid ”det korta 1900-talets” början, men Dumell ger efter för en romantisk fascination för Mannerheim som hindrar honom från att upprätthålla en kritisk distans till sitt forskningsobjekt.

Det finns en kraftig mytbildning kring Mannerheim som närmar sig personkult, han röstades bland annat till ”den störste finländaren genom tiderna” i en omröstning på Yle år 2004. Trots att När Mannerheim valde Finland är en medryckande skildring av omvälvande tider så tenderar Mats Dumells bok att snarare spä på kulten än nyansera bilden av Gustaf Mannerheim.

Lasse Garoff

Mats Dumell:
När Mannerheim valde Finland. Förlaget, 2017.

En nyttig påminnelse

En sen höstkväll under fortsättningskriget knackar de på dörren hos jordbrukaren Johannes Lehikoinens (Mikael Andersson), och de österrikiska judarna Hermann Fischer (Kristofer Möller) och hans mor Edith (Janina Berman) stiger på. De kommer från Helsingfors, där de bott som flyktingar från Tredje riket, men nu när tyska styrkor finns i staden har alla flyktingar beordrats att hitta inkvartering på landsorten för att undvika sammanstötningar med tyskarna. Kan inte herr Lehikoinen tänka sig att hyra ett rum i stugan åt dem…? Den reserverade Lehikoinen är inledningsvis avvisande. Men eftersom han är i akut behov av hjälp – skörden håller på att gå förlorad i höststormarna och han har en skottskada från vinterkriget – lyckas de till slut nå en överenskommelse.

Handlingen i teaterpjäsen Tro på Svenska Teatern utspelar sig under loppet av vintern. Lehikoinen och Hermann finner en gemenskap i de gemensamma sysslorna, fisket och skidandet. Flyktingarnas välgörare ”farbror” Stiller (spelad av Riku Eklundh) kommer till deras hjälp med smått och behövligt, mediciner och matvaror, men även duk och ljus för att fira sabbaten – vilket starkt bjuder den ateistiska Edith emot. Men även där lyckas vänskapen värma upp henne så hon går med på att fira de judiska högtiderna.

Trots höstmyset i stugan är de judiska flyktingarnas situation konstant oviss, och på grund av Finlands samröre med Nazityskland hänger hotet över dem som ett damoklessvärd, när som helst kan de bli utvisade till Tyskland, där de utan tvekan skulle skickas rakt till förintelselägren. Lagarna är godtyckliga och orättvisa, och minsta överträdelse kan få de gruvligaste följder.

Det blir en hel del förklarande. Pjäsen har för många trådar för sitt eget bästa och vissa konflikter känns svårmotiverade, och verkar främst ha funktionen av dramaturgiska redskap.

Däremot har iscensättningen ett fint sinne för detaljer. De judiska förrättningarna, fiskandet, pianolektionen, funkar fint i de scener då karaktärerna utan brådska låter sig gå upp i det de har för händer. Då handlingen är så rik på extrema yttre omständigheter (världskrig, flyktingskap och förintelser) känns det i sig betydelsebärande att se karaktärerna framträda som människor och individer i sina sysslor. Hanne Hortes scenografi är kraftfull, väggarna täckta av kläder för tankarna till koncentrationslägrens enorma och gastkramande upplag av kläder och kappsäckar. Men också signalerar den en instängdhet och stagnation som känns mer förenlig med den finländska minneskulturen kring kriget, än med Julian Garners pjäs som faktiskt är en fräsch uppgörelse med all denna bittra vördnad.

Pjäsen, skriven och regisserad av Julian Garner, utspelar sig under under ett smärtsamt skede av Finlands historia. Tidpunkten är väl vald på grund av den nationella skam som associationen med Nazityskland av begripliga skäl för med sig. Rastänkandet var starkt förankrat även i Finland och Norden, och behandlingen av judiska flyktingar och de judiska krigsfångar som de finländska styrkorna tog, var hårresande. Finlands delaktighet inte bara i förintelsen, men i hela den nazistiska terrorn och rasismen har aldrig direkt medgetts i en officiell historieskrivning. Historikern Oula Silvennoinen, som intervjuas i produktionens programblad, konstaterar att Finlands attityd till flyktingar idag är besynnerligt lika som på 1930- och 1940-talen, de ses som en ekonomisk belastning och en säkerhetsrisk.

Den här skulden har aldrig riktigt behandlats i Finland, av skäl som står att finna i närhistorians rättsvidriga krigsansvarighetsprocess, kalla krig och tigande Kekkonen-era. Men likt andra länder i Europas östra delar har Finland aldrig rannsakat sig själv, utan har istället hållit fast vid en fosterländsk krigskult, totala oskuld, och en myt om ett oundvikligt ”separatkrig” mot Sovjet, för att i efterhand skyla över vilken total moralisk kollaps det andra världskriget innebar. Det var hemskt för alla, och alla gjorde vidriga saker. Och se det som ett uttryck för vad vi fått i modersmjölken, att vi än idag har så svårt att acceptera att det inte finns någonting i allt det här för oss att vara stolta över, oberoende vem som vann, eller hur det slutade – och må den som vill tacka försynen för att den höll en skyddande hand över oss. Den enda lärdomen som finns att hämta här är ”aldrig mer”. Det är åtminstone vad jag tycker om allt det här. Pjäsen träffar rätt.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Svenska Teatern: Tro.
Text och regi: Julian Garner. Översättning Marianne Möller. Scenografi och kostymdesign: Hanne Horte. I rollerna: Mikael Andersson, Kristofer Möller, Janina Berman, Riku Eklundh. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Andreas Lönnquist. Hår och mask: Pirjo Ristola.

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.