Alla inlägg av Lasse Garoff

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.

Ett djärvt och välkommet steg

Ska det ske förändring så är det bra om den genomförs beslutsamt. Hangös tjugosjätte teaterträff signalerade förändring, från och med sitt visuella uttryck. Antonia Ringboms brokiga och lekfulla stil, som under 25 år kommit att bli synonym med den fartfyllda, brokiga och halvt improviserade stämningen under festivalen, ersattes i år av illustratören och grafikern Ulla Donners knallgula, avskalade och eleganta layout.

I oktober i fjol tog festivalen ett steg i en ny riktning den utsåg en ny styrelse. Det var väldigt konkret fråga om en föryngring av ledningsgruppen då de långtida festivalprofilerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti efterträddes av trettio-ish-arna Jonas Welander, Annina Blom, Anni Klein, Sinna Virtanen, Kira-Emmi Pohtokari, Tom Rejström och Rasmus Slätis. Och medan festivalens utformning under den tidigare ledningen vuxit fram organiskt och resulterat i ett vildvuxet och färggrant programutbud blev det tydligt att den nya styrelsen eftersträvade en mer tuktad konstnärlig profil.

Tidigare år har programmet kommit att bestå huvudsakligen av de bästa flyttbara svenskspråkiga teaterföreställningarna, och därmed har festivalen fått utformningen av ett slags ”greatest hits” av det finlandssvenska teaterspelåret, från fria grupper till institutionsteatrar. Dessutom har utformningen fått den praktiska effekten att den samlat en stor del av det svenskspråkiga teaterfältet kring festivalen – alla har varit tvungna att dyka upp bara för att bygga och spela sina föreställningar. Det stora behovet av frivilligarbetare har också fungerat som en otroligt effektiv inkörsport till branschen för teaterintresserade unga vuxna. Det är en trygg gissning att det finlandssvenska teaterfältet utan sin teaterträff skulle vara mycket mindre sammanhållande, och antagligen mycket mindre punkt, med färre teatergrupper och -proffs. Utan att sträcka sig utanför rimlighetens gränser kan man till och med påstå att Hangö teaterträff kommit att få en definierande funktion för det finlandssvenska teaterfältet.

Därför kan också festivalens utformning 2017 upplevas som något av en omvälvning. Programmet bestod av betydligt färre föreställningar än tidigare, och i festivalprogrammet var det bara ett fåtal av föreställningarna som var bekanta från det svenskspråkiga teaterfältet (typ Raksamonologer, Wunderkinder, och ljudinstallationen Vägen – Revisited).

Därtill hade den interaktiva ljudföreställningen Track premiär, det arrangerades diskussioner och workshops, LUST arrangerade en demoföreställning för den andra årskullen av utvecklingsprogrammet Den Autonoma Skådespelaren, och därtill kom ett flertal performansföreställningar, och flera internationella gästspel, samt några rätt avancerade barnföreställningar. Överlag var festivalens profil klart mer internationell, strävade över språkgränser, experimentell, tvärkonstnärlig, postdramatisk … Och ambitiös i sina avsikter, och konsekvent genomförd, särskilt med tanke på att den nya styrelsen valdes in i oktober, och hade väldigt kort tid på sig att planera och genomföra sina vidlyftiga planer. Däremot är det tänkbart att denna förnyelse i alla fall inledningsvis möter en viss friktion.

Dels kan man förvänta sig att homologin mellan det finlandssvenska teaterfältet och festivalen kommer att luckras upp en smula. Den största delen av de föreställningar som spelas på svenska i Finland representerar ju fortfarande dramatisk och textcentrerad teater, medan festivalen prioriterar konstnärligt utforskande scenkonst. Vi får hoppas att teaterfestivalen klarar av att förvalta sin roll som ett samlande gräsrotsinitiativ också i framtiden.

Under de senaste sex åren har Hangö teaterträff också gjort ansatser att engagera ortsborna mer i festivalen, vilket också den nya styrelsen omfattar. Frågan är på vilket sätt den strävan går att kombinera med en mer avantgardistisk profil – det är inte sagt att det föreligger någon absolut motsättning i detta, men om ortsborna ska involveras i högre grad kräver det förmodligen att de känner sig delaktiga av festivalen. Det är även rimligt att anta att mycket av festivalen också i fortsättningen av en viss nödvändighet arrangeras huvudsakligen på teaterfältets villkor, och i så fall är det värt att erkänna utmaningen i att få de här gruppernas intressen att mötas.

Självspäkningstendensen inom det finlandssvenska teaterfältet är stark och improduktiv och ihållande, och – med risk för att formulera mig vagt och svepande – jag har länge anat en viss frustration över ett upplevt navelskåderi inom branschen. En kluven inställning till en minoritetsposition som upplevs som privillegierad, samtidigt som den möjliggör ett relativt fritt konstnärskap. Många gånger har det efterlysts mer nordiska och europeiska influenser, mer samarbete med det finskspråkiga fältet, kort sagt en frigörelse från den klaustrofobiska finlandssvenska gemenskap som Merete Mazzarella kallat för ”det trånga rummet”. Den nya konstnärliga linjen på Hangö teaterträff känns som ett djärvt och välkommet steg i den riktningen, en festival som blickar utåt istället för inåt, och personligen väntar jag med stort intresse på att se hur Hangö teaterträff utvecklas och tar form under de kommande åren.

Text: Lasse Garoff
Illustration: Ulla Donner

Artikeln uppdaterad 16.6. kl 11.52.  Wunderkinder spelade ursprungligen på svenska, inte på engelska.

Energisk ungdomsmusikal

I musikalproduktionen Connected ger Svenska Teatern över stora scenen åt Musikteaterskolan Nya TADAM, som framför en medryckande ungdomsmusikal med stark energi.

Emma (Vilma Eklöv) har flyttat med sina föräldrar till Helsingfors från Jakobstad, och hamnar i den känsliga situationen som den nya eleven i en vilt främmande klass i mitten av tvåan i gymnasiet. De sociala klickarna är sedan länge etablerade och alla ungdomarna vet sin plats i en sträng social hierarki med innegäng och utegäng – och vem man pratar med på rasterna ingår i ett intrikat socialt spel med höga insatser. Och Emma känner ingen och vet inte var de osynliga gränserna går. Som ny i klassen blir hon den person som flera människor talar om än talar till, och det är svårt för henne att veta vem som vill vara hennes kompis, och vem hon borde akta sig för, samtidigt som alla hennes klasskamrater har olika åsikter om den saken.

Killarna i klassen med Mikael i spetsen (Kenneth Mattila) lägger snabbt märke till skolans nya elev, vilket får skolans rykteskvarn och sociala drottning Kata (Anna Hedström och Denjah Leinson i utmärkta rollprestationer som hänsynslös manipulatör) som kastar sidoblickar på sitt ex Mikael att börja sprida otäcka rykten om Emma i förebyggande syfte.

En lovande vänskap med Robin (Victor Suhonen i en annan av produktionens förträffliga skådespelarinsatser), en utfryst enstöring med tusenniohundra vänner på sociala medier, sabbas av Katas skickliga intriger, och den sårade Robin blir en av de värsta ryktesspridarna som sprider skvallret långt utanför skolans väggar. Robin är en av föreställningens nyckelkaraktärer som ger en gripande gestaltning av hur en ung människa kan vara fullkomligt uppkopplad och totalt isolerad samtidigt, och hur lätt det är att gömma sig och låtsas vara någon annan.

Inom kort börjar ryktena surra på för fullt i de sociala medierna tills de eskalerar i fullskalig nätmobbning med busringningar och otäcka sms. Emma vågar inte berätta för någon vad som pågår utom för sin gamla vän Madde (Linda Helakoski) från hennes förra skola i Jakobstad.

Connected av dramatikern Craig Christie (i översättning till helsingforsfinlandssvenska av Henrik Harley Laine) har också flera starka och rörande musikstycken, och använder melodiska teman till att göra inspirerade paralleller – bland annat hur den trevande vänskapen mellan Emma och Robin får ett eko i hur Robins mamma anar att något är på tok med sin son men vet inte vad, och längtar efter en närmare kontakt med honom men vet inte hur hon ska nå fram till honom. Föreställnignen bjuder också på krävande dansnummer med Matilda Vaenerberg och Ellen Wikholm.

I Seija Metsärinnes regi visar också skådespelarna Charlotta Ahonen, Linnéa Lang, Nelli Salonen och Jacob Waselius vad de går för i gestaltningen av en skolmiljö där mobbningen blivit digital.

Text: Lasse Garoff
Foto: Vladimir Pohtokari

Text och musik Craig Christie. Regi Seija Metsärinne. Koreografi Anne Pihlström. Översättning till svenska Harley Henrik Laine (manuskript) och Karolina Sveiby (sånger). Musikarrangemang Staffan Strömsholm. Körarrangemang Hanna Mannerström. På scenen Nya TADAM: Charlotta Ahonen, Vilma Eklöv, Anna Hedström, Linda Helaskoski, Linnéa Lang, Denjah Leinson, Kenneth Mattila, Nelli Salonen, Victor Suhonen, Matilda Vaenerberg, Jacob Waselius och Ellen Wikholm. Musiker på scenen: Staffan Strömsholm, kapellmästare/keybord – Birger Sirviö, elgitarr – Matti Ukkola, elbas – Ossian Jaakkola, trummor – Julia Krogius, violin – Carmela Lönnqvist, violin och Alevtina Parland, trumpet.

Tre frågor till Jonas Welander

styrelseordförande för Hangö teaterträff.

1. Hur kommer festivalen att vara annorlunda i år, då den fått nya huvudarrangörer?

– Den kommer att bli annorlunda, bara av det enkla fakum att det skett ett generationsskifte. De tidigare frontfigurerna Antonia Ringbom och Miki Pöysti har varit där i 25 år, och under deras tid har saker vuxit fram organiskt. Vi har försökt uppmärksamma helheten kring festivalen och identifiera förändringar som vi vill sträva efter, och saker vi vill börja titta på på ett annat sätt. Men i praktiken kommer förändringen inte att vara så stor direkt. Vi i den nya styrelsen blev invalda först i oktober, och det är en kort tid att göra program och förändringar.

– Den tydligaste förändringen är att vi minskar en aning på antalet enskilda föreställningar, men vissa av dem kommer istället att spela flera gånger. Vi kommer också att arrangera föreställningar som är mer synliga i stadsbilden, som inte kräver att man köper en biljett eller ens läser om dem i ett program, utan som man bara krockar in i på stan. Tidigare har festivalprogrammet bestått av årets bästa flyttbara föreställningar, och det har vi lite försökt omformulera. Vi vill lägga lite större fokus på att presentera sådant som är inte är så synligt i teatrarnas ordinarie repertoarer. Vi vill skifta fokus så att festivalen blir en plattform för att göra saker, och inte enbart visar upp färdiga föreställningar.

2. Har ni långsiktiga utvecklingsplaner för festivalen?

– Definitivt. Vi vill på lång sikt utveckla samarbeten med andra aktörer och kunna verka som samproducent i att skapa föreställningar och föreställningskoncept. Det är inte så synligt i år, för det kräver en viss framförhållning. En långsiktig dröm är initiera samarbete och samproduktioner internationellt. Vi tar det lugnt, styrelsen jobbar trots allt på frivillig basis, så vi försöker bromsa ambitionerna. Det ska få ta den tid det kräver.

3. Vad kommer ni att göra för att Hangöborna ska känna sig delaktiga i festivalen?

– Vi gör vissa produktioner synliga i stadsbilden, så att man slipper köpa en biljett, och bara sänka tröskeln så mycket som möjligt. Vi hoppas att det ledder till att folk blir nyfikna, och tar till sig mod att också se andra föreställningar. Hangö är också en stad utan en egen proffsteater. Där finns amatörteater och det kommer gästspel dit ibland, men vi vill se till att det teaterutbud som kommer till staden med Hangö teaterträff når ut, och att publiken kommer åt att välja lite bredare i utbudet.

Text Lasse Garoff
Foto Otto Donner

Finland efter Panamapappren

Projekt Panama skildrar Minna Knus-Galán sina erfarenheter av arbetet med den enorma läckan från advokatbyrån Mossack Fonseca. Arbetet med de 11,5 miljoner dokumenten förlöper rutinmässigt, men ur vardagslunket spränger dramatiska händelser fram.

Samarbetet inom International Consortium of Investivative Journalists (ICIJ) i sig markerar en ny journalistisk era, där en intern strategi av radikal delning möter stenhårda krav på sekretess utåt, kombinerat med ett traditionellt journalistiskt ansvar för att skydda både den anonyma visselblåsaren, och andra privatpersoner som nämns i samband med läckan som inte förtjänar att hängas ut i offentligheten. Tiden då Wikileaks utan urskillning publicerade stora mängder av känsliga dokument är förbi. För att läckorna ska få största möjliga genomslagskraft behövs journalister som en ansvarstagande och analyserande mellanled.

Då publiceringen närmar sig växer skaran av journalister som invigs i arbetet, och osannolikt nog lyckas de slutligen 376 journalisterna i 76 länder undvika att läckan läcker – bara The Guardian bryter disciplinen och publicerar nyheten 10 minuter innan den överenskomna tidpunkten – och nyheten slår ner med ett väldigt genomslag. Men det intressantaste partiet av boken tar vid då Knus-Galán redogör för myndigheternas reaktioner på avslöjandena.

Dels kan man konstatera att journalistgruppens Pulitzerpris var välförtjänt. Mycket av uppmärksamheten i offentligheten riktades mot enskilda kändisar och politiker, men myndigheter runtom i världen har nu uppmärksammat skattesmitningens strukturella natur. Knus-Galán citerar Piia-Noora Kauppi, vd för Finansbranschens centralförbund i Finland, som kommenterar att ”det har skett en politisk väckning.”

I Finland utövar skattemyndigheterna hård påtryckning mot Yle för att få tillgång till materialet, och Yle vägrar givetvis med hänvisning till källskyddet. Att bryta källskyddet skulle förtsätta visselblåsaren i stor fara och automatiskt utesluta Yle ur alla framtida journalistiska samarbeten. Knus-Galan spekulerar att det kan ha varit fråga om ett populistiskt utspel från dåvarande finansminister Alexander Stubbs (saml) sida. Som finansminister hade Stubb försökt genomdriva reformen med förvaltningsregistret, och gjort bort sig med uttalandet att ”nittio procent” expertutlåtandena stödde reformen då det visade sig att den verkliga siffran låg närmare tio procent. Då Stubb fann sig utmanad av Petteri Orpo i kampen om Samlingspartiets ordförandepost kan han ha sett det här som ett enkelt sätt att markera en hård linje mot skattesmitare. 

”Så länge det finns länder som inte skyddar visselblåsare juridiskt, får myndigheterna ty sig till sina egna resurser eller till mediernas rapportering,” kommenterar den anonyma visselblåsaren själv. Men någon sådan lag finns fortfarande inte i Finland, trots att saken diskuterats i åratal.

Lasse Garoff

Minna Knus-Galán: Projekt Panama– Ett år med världens största
läcka. Schildts & Söderströms, 2017.