Alla inlägg av Lasse Garoff

Donner skriver blodigt gränsdrama

Jörn Donners senaste roman Blod är tunnare än vatten utspelar sig år 1918 i Terijoki, tätt intill den nya gränsen mellan det nyligen självständiga Finland – inbegripet i ett bittert och blodigt inbördeskrig där de borgerliga styrkorna med tysk hjälp mosar de sista resterna av sina röda motståndare – och Ryssland där tsaren nyligen avrättats och i vars inbördeskrig den röda sidan sakta befäster sin dominans. Mellan länderna råder ett svajigt och spänt fredstillstånd, och inom länderna ett blodigt kaos där väpnade skaror utövar ett godtyckligt envälde över civilbefolkningen.

Över floden Systerbäck till den finska sidan kommer den rysk-judiska flyktingen Alexander med roddbåt, och efter en blöt landstigning tar han sig stelfrusen och utsvulten fram till sitt eget hem, en datja på Näset. Där väntar honom en överraskning – huset är redan bebott av en kvinna som hotar honom med en pistol. Efter deras inledande konfrontation finner sig Alexander och Anna, som hon heter, tvungna att acceptera varandras närvaro. Läget är prekärt. Det vimlar av röda soldater på flykt, de vita styrkorna beter sig som en plundrande rövarhop, och de vita myndigheterna förpassar så många ryska flyktingar som möjligt tillbaka över gränsen till livshotande omständigheter. En slags makt- och kärlekstriangel utvecklas mellan den företagsamma Anna, Alexander, och Kaptenen, den vita kommendanten i Terijoki.

Det historiska bakgrundsarbetet är imponerande och skapar en stark känsla för den tid då romanen utspelar sig. Huvudpersonerna förblir däremot tunna och verket liknar mest ett slags idédrama där karaktärerna får representera olika positioner inom det historiska skeendet. Handlingen arbetar sig fram till en rad avslöjanden som känns en smula påklistrade.

Boken utkommer tätt efter Donners och Samu- Nyströms faktabok Märklig är nu världens gång (Schildts & Söderströms, 2017) som i ett urval av dagboksanteckningar och annat källmaterial skildrar Helsingfors under den tumultartade perioden 1917–1918. Blod är tunnare än vatten kunde betraktas som en slags spin-off i romanform till denna.

Donners bok blandar partier ur arkivdokument och dagböcker med den fiktiva handlingen, och bokens starkaste behållning är känslan av en vid omvärld. Romanen är en medryckande skildring av en liten avkrok av världen som ruskas om av väldiga historiska förlopp. Donner beskriver på ett närmast äckelrealistiskt vis det hårresande våld som döljer sig bakom historieskrivningen om den ryska revolutionen och inbördeskriget. Boken kommer lämpligt till jubileumsåret 1918, och kan läsas som en uppgörelse med en borgerlig historieskrivning som gjort sitt bästa för att hölja inbördeskrigets segrare i ett romantiskt skimmer. Sin vana trogen sparkar Donner jämlikt både höger- och vänsterut, men lägger sina egna synpunkter lite väl direkt i huvudpersonen Alexanders mun, vilket skapar en anakronistisk bild av en livrädd men småsur flykting som sitter med världshistoriens facit på hand.

Lasse Garoff

Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten.
Förlaget, 2018.

Goter möter Sartre möter McCarthy

Del två av pjästrilogin Will You Still Love Me Tomorrow har temat ”Verkan” och utspelar sig i ett skyddsrum, eller ”graven” som de kallar det. Väggarna och golvet är intäckta i svart plast, och mitt på golvet står ett badkar fyllt med en blekröd vätska där en kropp ligger nedsjunken och orörlig (Wilhelm Grotenfeldt). Två got-punkare (Ada Halonen och Anttoni Halonen) fördriver tiden med att lyssna på radio och repetera mörka små föreställningar. Emellanåt ringer de på dörrklockan till en stängd dörr, som förblir stängd.
Över radion upplyser väderleksrapporten om de kataklysmiska väderförhållandena som gör allt liv på jorden omöjligt, och avslutningsvis berättar uppläsaren att detta är hans sista sändning, han har inte sett en levande människa på flera månader. Denna undergång är lika total som i Cormac McCarthys dystraste visioner.
Till allas förvåning kvicknar liket i badkaret till, tar en öl och börjar sträckkolla gamla säsonger av ungdomsserien Dawson’s Creek medan olycksbröderna spelar kort vid kaffekokaren, ett nostalgiskt tidsfördriv i väntan på ödets fullbordan.
Föreställningen gestaltar världens slutgiltiga undergång som kommer som den förutsägbara följden av människans ohämmade slöseri. Slöseriet i sin tur gestaltades i trilogins första del med temat ”Orsak”, där åskådarna som passagerare i ett flygplan bland annat serverades drinkar i engångsförpackning. Allt det där lilla extra som vi människor unnat oss har lett oss hit, till världens begravning. Denna dystra tillställning iscensätter ensemblen med svart humor men också med en sträv värme.
Dörren ut förblir en liten nickning till Sartres Lyckta dörrar eller Becketts I väntan på Godot, men får aldrig en större betydelse än så. Karaktärerna har inga namn, det utspelar sig inget drama mellan personerna. Istället får vi en serie monologer och performanser där ett slags existentiellt förhållande till den gemensamma undergången sakta vaskas fram. Tacksamt nog undviker föreställningen alla moraliserande pekpinnar och skuldbeläggande, utan vänder sig istället till en slags buddhistisk acceptans. Allt är förgängligt, även livet på jorden, och nu är det dags att gå vidare. Det laddar föreställningen med en djup sorg och kanske ett styng av ånger. Men all ånger är meningslös inför det oundvikliga. När världen har gått i graven fortsätter stjärnhimlen att stråla.

text Lasse Garoff
foto Ada Halonen

Will You Still Love Me Tomorrow – Part Two. Av och med Wilhelm Grotenfelt, Ada Halonen, Anttoni Halonen. Spelade på Universum 25–26.5.2018.

Suggestiv stäppskildring

Den finländska språkforskaren Gustaf John Ramstedt (1873–1950) var en av sekelskiftets resenärer och forskare som utforskade Centralasiens geografi och språk. Från och med 1898 finansierade det nygrundade Finsk-ugriska sällskapet forskningsresorna som tog honom till Mongoliet och nuvarande Xinjiang i Kina. Här tillbringade han en stor del av sitt liv fram till 1912 på forskningsresor som avbröts av oroligheterna kring det rysk-japanska kriget 1905.

Han lämnade efter sig en banbrytande forskargärning och medryckande resedagböcker, som dokumentärfilmarna Niklas Kullström och Martti Kaartinen använder som narrativ grund för dokumentärfilmen G. J. Ramstedts värld, en nutidsskildring av de områden där Ramstedt rörde sig.

Filmen är en suggestiv beskrivning av de ofantliga och oföränderliga mongoliska vidderna där Ramstedt tillbringade så många år, och av de människor som lever där nu, från munkar till moderna rappare som stolta förvaltare av en tusenårig språklig tradition. Ramstedt lämnade också efter sig ett bestående rykte som forskare i Mongoliet, och det är något överraskande att höra de mongoliska intervjupersonerna tala ingående och engagerat om hans forskargärning.

Miljöskildringarna ackompanjeras av skådespelaren Frank Skogs hypnotiska högläsning ur Ramstedts memoarer, där vi får ta del av fatalistiska iakttagelser som vittnar om en livsåskådning som känns grundligt främmande vår egen. Som då Ramstedt berättade att man i väst skriver papper på att man äger jord, och säljer pappret till varandra. Då skrattade de mongoliska herrarna åt honom och föreslog att de gärna skriver ett papper på månen om han vill köpa den av dem.

Filmen gör också intressanta nedslag i 1900-talets politiska historia. Ramstedts reser i Asien både före och efter den ryska revolutionen, och han spelar en roll både då Mongoliet bryter sig loss från det kejserliga Kina och (något överraskande) då Nationernas Förbund löser Ålandsfrågan 1921.

1919 utses Ramstedt till Finlands diplomatiska representant i Japan, Kina och Siam, med stationeringsort Tokyo, och där kommer han något motvilligt att tillbringa åren fram till 1930, då han slutligen tillåts återvända hem. Kullström och Kaartinen följer med till Japans metropoler där de bland annat intervjuar japanska downshiftare, och till Korea, vars språk Ramstedt också forskade i. Kontrasten mellan den tidlösa stäppen till de hypermoderna och postindustriella samhällena är chockartad, och som åskådare kan man inte låta bli att fascineras av hur olika livet kan te sig på olika platser, och undra över vilka de människor är vars röster och ansikten flimrar förbi på duken.

Lasse Garoff

G.J. Ramstedtin maailma. Regi Niklas Kullström, Martti Kaartinen. Musik Rasmus Hedlund. Finland, 2018. 86 min.Visades på dokumentärfilmfestivalen DocPoint i Helsingfors i februari.

Tidskapsel på Mars

Året 1998 är tillbaka då Fylla sex 2.0 spelas på Universums scen. Det är ett tankeväckande och chockartat möte med nutiden.

Tjugo år efter den ursprungliga premiären sätter Teater Mars upp Fylla sex med manus och regi av Joakim Groth, i versionen 2.0. Året är fortfarande 1998, vilket bekräftas av den gamla väggkalendern bredvid kylskåpet, och fyra par i medlåldern möts för att fira en av de gamla kompisarnas födelsedag med en överraskningsfest.

Umgänget har inte varit tätt under de senaste åren, men när de gamla vännerna (spelade av Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius) sammanstrålar är stämningen som på en avslagen hemmafest i gymnasiet – samma incestuösa relationer där kompisarna inom gänget har bytt partners med varandra i flera omgångar, och samma låsta sociala hierarki, och en bedövande känsla av att ingenting egentligen förändras utom att alla bara blir lite äldre hela tiden. Alla verkar lika trötta på varandra, återseendet är något stelt medan de fördriver tiden i väntan på att födelsedagsbarnet KG (Sam Huber) ska komma hem till överraskningsfesten. Sällskapet utökas av den smågaggiga granngubben Moberg (Dick Idman) och tevereportern Kalles betydigt yngre flickvän Denise (Sara Soulie).

Kvällen urartar i otrohetsdramer och gräl, avslöjanden, fylleri och slagsmål, en slags sängkammarfars kryddad med livslögner och slentrianmässiga relationer. En existentiell tomhet ligger i centrum av pjäsen, som handlar om hur livet för en relativt välbärgad medelklass känns bortkastat och förslösat. Denna tomhet gestaltas tydligast i scenen mellan två forna älskare (Bremer och Parkkomäki) över whisky på morgonnatten, då Parkkomäki avslöjar lögnerna i sitt liv med en svidande resignation.

Formen trogen skrattas denna hårda insikt bort på slutet, eftersom den principlösa livsåskådning som Fylla sex gestaltar helt enkelt inte har några svar att erbjuda. Glöm det där, vi har ändå inget annat kvar än sprit och sex. ”[E]fter att tron på allmängiltiga sanningar har gått förlorad återstår bara det egna jagets jakt på tillfredsställelse i en värld där det mesta är till salu”, som Groth själv konstaterar i programbladet.

Groths fascination för sitcom-genrens stillastående format, som lyftes upp till ett bärande tema i Teater Mars tidigare produktion Receptet på lycka, finns starkt närvarande redan i Fylla sex. Komiken bygger på ekivoka anspelningar och one-liners, det är så att man kan föreställa sig teveseriernas inspelade skrattsalvor ackompanjera dialogen.

Humor har en normskapande effekt som är så stark att den till och med kan kännas aggressiv. Med övertydliga skämt skapar fiktionsprodukter en påbjuden reaktion hos åskådaren – detta förväntas du tycka att är roligt. Men då många av de värderingar som föreställningen förmedlar känns betänkligt gammalmodiga nu tjugo år senare, så skapar den farsaktiga inramningen hos mig en känsla av främlingskap.

Jag såg Fylla sex på Hangö teaterträff för tjugo år sedan, och jag är redan tillräcklig gammal för att uppleva det avståndet i tid som en förvirrande blandning av nutid och närhistoria. Fylla sex 2.0 fungerar som en tidskapsel som plötsligt visar upp en tydlig och överraskande bild av det förflutna, och visar hur mycket som har förändrats utan att vi lagt märke till det.

Främst av allt är det fråga om att moralen kring relationer har blivit striktare. Inställningen till otrohet inom äktenskapet har hårdnat, det är inte längre något som enkelt kan skrattas bort på teaterscenen. Där ute i verkligheten kanske folk är otrogna lika mycket som förr i världen, men på scenen har jag svårt att acceptera att en otrogen karl blir förlåten efter lite bannor och en stunds klädsam skamsenhet.

Samtidigt är äktenskapet som självklar samhällsinstitution numera stadd på snabb reträtt, i alla fall på teaterscenen. I teaterproduktioner är det snarare regel än undantag att olika sorters tvåsamhetsnormer ifrågasätts. Äktenskap är inte längre någonting som alla förväntas ingå, men de som gifter sig förväntas respektera sin partner.

Det kanske mest obekväma elementet i föreställningen är medelåldersmannen Kalles tjugonåntingåriga flickvän Denise. Å ena sidan kan det verka motsägelsefullt att reagera på åldersskillnader inom förhållanden i en epok där friheten att välja partner allt mer betonas. Men å andra sidan har vi fått upp ögonen för maktstrukturers starka inverkan på sexuella relationer.

I pjäsen gestaltas förhållandet mellan Kalle och Denise som jämställt men utsiktslöst – tydligen bör äldre män trots allt hålla sig till sina jämnåriga trots det tilltalande i tanken på en ung och vacker älskarinna. Men det är den yngre kvinnans attraktion för den tafatta äldre mannen som känns så osannolik. Upplägget framstår som en ofrivilligt Woody Allen-esk fantasi som i sin tur leder associationen till Me too-avslöjandena om honom som person, som i sin tur gör recensenten tjugo år senare obekväm, förvisso fullt medveten om att den här åsnebryggan inte är en rättvis tolkning av verket. Kanske jag är miljöskadad, vad vet jag. Men verk framstår väldigt olika beroende på den tidsliga kontext de spelas i.

Medan det kan vara lätt att se ett tjugo år gammalt avsnitt av Friends genom ett tryggt lager av nostalgisk ironi, så visar teaterns tidsliga och rumsliga närhet upp alla de här relationsnormerna utan det tidsliga filtret. Kanske attityderna till våra romantiska relationer har genomgått en lika stor förändring som mobiltelefonerna under de senaste tjugo åren.

Text Lasse Garoff
Foto Stefan Bremer

Teater Mars: Fylla sex.
Manus & regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Sam Huber, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius, Sara Soulié, Dick Idman. Scenografi: Markus R. Packalén. Rekvisita: Anu Sallinen. Spelas på Universum till och med 15.3.

Levnadsbeskrivning i alfabetisk ordning

Med romanen Självbiografiskt lexikon gör litteraturforskaren och kritikern Michel Ekman en ansats att, i 25 kapitel i alfabetisk ordning, skildra hur han kom att bli den han är, och hur hans liv kom att ta den form det har. Varje kapitel tituleras med ett ord (kapitel 1 ”Avsked”, kapitel 18 ”Sakna”) som författaren går in för att skildra sin personliga upplevelse av, och så gestaltar Ekman sin personliga utveckling från barn till vuxen till tröskeln till ålderdomen, ett begrepp åt gången.

Michel Ekman skildrar sin barndom i det purfinlandssvenska Munksnäs i en genomborgerlig familj där föräldrarna försöker tiga ihjäl sina trauman, och de bär med sig sina bitterheter till graven. I det starka inledningskapitlet blir det tydligt att den ålderstigna modern inte längre kan bo ensam hemma, och alla hennes ägodelar förvandlas plötsligt till en otacksam börda som de anhöriga måste handskas med, och det förflutna tränger sig på i form av ett raseri mot alla mammas ”saker”.

Den Ekmanska släkthistorian visar sig vara fascinerande, bakom den finlandssvenska fasaden finns ryska, finska, judiska och litauiska rötter, men Självbiografiskt lexikon är också en sorglig beskrivning av hur ett genuint mångkulturellt arv under föräldrarnas generation aktivt utplånas, och för att ersättas med en rent finlandssvensk borgerlig habitus.

Somliga epoker framställs som mer formativa än andra, bland annat gymnasietiden då berättaren börjar delta i skolans konventsaktivitet som har kraftigt politiserade förtecken, och den vägen börjar bryta sin sociala isolation och söka en gemenskap med jämnåriga.

Den alfabetiska ordningen gör berättandet uppfriskande olinjärt. Relativt snart byggs konturerna av ett levnadsnarrativ upp, och småningom börjar kapitlen prydligt ordna in sig i denna berättelse. Barndomens isolation bryts under tonåren, ungdomen präglas av mindervärdighetskänslor, som i sin tur sakta ger vika under arbetslivet, men föräldragenerationens oförmåga att kommunicera går i arv och bidrar till ett emotionellt instabilt familjeliv, skilsmässa, och ett nytt och mer harmoniskt förhållande, och en lugnare medelålder.

En rejäl dos av självrannsakan framträder i verket, kanske främst i form av det äldre jagets otålighet med sitt yngre jags omognad. (Det är ett tecken, misstänker jag, på ett lyckligt åldrande, att inte nostalgisera över förflutna epoker.) Men jag får känslan av ett ganska starkt redigerat levnadsnarrativ som på sitt sätt föregår den lexikala framställningen; berättelsen finns där redan då beskrivningen börjar. Vilket på sitt sätt är synd, då den lexikala framställningen känns inspirerad och kunde ha potential att utmana den determinism som den mogna människans självbild präglar berättandet med. Det sagt så är Självbiografiskt lexikon ett rikt och mångsidigt verk och Ekmans smidiga språk gör boken till en njutningsfull läsupplevelse.

Lasse Garoff

Michel Ekman: Självbiografiskt lexikon.
Schildts &
Söderströms, 2017.