Alla inlägg av Markus Drake

Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse

Brev till MEP Jussi Halla-Aho

Markus Drake
Markus Drake.
med anledning av att Timo Soini kallat Heidi Hautala för ”grönsak”

Bästa Jussi,

Först en fråga till din chef: Ärade Utrikesminister Timo Soini, uttrycker Er politik en ”insats för de fattiga”?

Så, till saken: Jussi, jag såg dig sitta ensam vid ett bord i matsalen i Europaparlamentet. Jag förstår att en finsk man bör få sitta ensam ibland, men ändå. I din position måste man i alla fall sitta ensam bredvid någon, så det inte ser så illa ut. Jag pekade ut dig åt ett par franska och spanska Europaparlamentariker, och de skrattade. Jag hade inte tänkt berätta det här åt någon, men din chef gav mig anledning. För politik har och måste ha konsekvenser.

Det kommer som en överraskning för dig, då du huvudsakligen ”gjort politik” genom att trolla på nätet, men politik har sina konsekvenser, en av vilka är att du inte har någon att sitta med. Utan andra människor sitter du, vid en självbetjäningsbricka, utan någon som fyller på ditt vattenglas. Du sitter ensam för att du är rasist, och för att du är ett nättroll.

Det gick ju inte så bra med hela er rasistiska ”Stäng gränserna”-rörelse. I fjol talade du på Narinken i Helsingfors på ett evenemang organiserat av ”nationalanarkisten” och en av de galnaste människorna på högerkanten, återgrundaren av Lapporörelsen, Susanna-fucking-Kaukinen. Hon hade skaffat busstransport åt alla alkoholiserade medelålders rasister hon hittat, och de par hundra utgjorde hela publiken när du talade. Du är beroende av sådana som hon ifall du vill hålla tal, och henne vill ingen sitta bredvid, det förstår jag. Så du sitter hellre ensam.

Med ditt nättrollande ser det på ytan ut att ha gått litet bättre. Du har inspirerat en ny generation inom Sannfinländarna som bryr sig om verkligheten ännu mindre än du. Tack vare dig har ni nu ungdomspolitiker som Sebastian Tynkkynen, er före detta vice partiordförande och bisexuell i #Twinks4Trump-anda, som leder ungdomsorganisationen och gör sin politik genom att trolla sönder allt han når. Jag antar att han lärt sig det av dig. Att se er två kommunicera känns som att av misstag vandra in på en pågående orgie där någon idkar riktigt dåligt oralsex: ni använder bara naglar och tänder, och ingen verkar ha så hemskt roligt. Helst skulle man knuffa er åt sidan och visa hur det egentligen skall göras, men det skulle väl vara ohyfsat.

Nej, jag förstår att du inte vill sitta med Sebu Tynkkynen heller, kanske ännu mindre än bredvid Kaukinen, och de är ju dina alternativ. Men det är något problematiskt i just din ensamhet som finsk man, ett maskulinitetsproblem. Ni i Sannfinnländarna har väl inga positiva mansförebilder över huvud taget. Ni har ett par döda krigsbrottslingar och lönnmördare vars gravar era ministrar och riksdagsmän besöker.

Jag vill ervjuda er nåt mer positivt. Jag behöver bara se till min morbrors man, Kenneth: bergsjägare och bergsbestigare, och den coolaste läderbögen jag känner. Lever utomhusliv, har en naturlig sexualitet som han inte måste pressa på andra, och lägger mindre tid på att neurotiskt stirra på datorskärmar. Rent politiskt kan jag föreslå en av dina före detta kolleger som modell: en annan bergsbestigare, Reinhold Messner. Han var Grön Europaparlamentariker 1999–2004, och är en man som gick upp på Nanga Parbat tillsammans med sin bror men kom ensam ner. En man som vet att bergsbestigning, likt politik, har sina konsekvenser. Jag hoppas ni kan lära er av honom.

Och så tillbaka till din chef. Utrikesminister Soini, ännu en gång: uttrycker den politik Ni gör en ”insats för de fattiga”, i det sinne som påven Franciskus avser i sin apostoliska uppmaning Evangelii Gaudium? Jag frågar eftersom Ni i frågor om abort hänvisat till vår gemensamma teologi som basen för Er position. Vi måste få veta vilka andra delar av teologin Ni tänkt göra politik av.

Markus Drake
är medlem i partifullmäktige i De Gröna

12 meter till vänster

Markus Drake
Markus Drake
Vad historiska skeenden gäller så var vänsterpopulistiska Podemos och deras tredjeplats i riksdagsvalet i Spanien precis före julen kanske inte det största.

Visst, Podemos bröt årtionden av tvåpartisystem i Spanien. Jo, partiet är en sammansmältning av radikala, progressiva gräsrotsrörelser som kämpar mot orättvisa vräkningar, bankirvälde och som klarade av att också alliera sig med olika lokala och nationella vänster- och gröna partier, utan att alltför många av dem slog knivar i ryggen på varandra. Fina prestationer. Men historiska?

När partichef Pablo Iglesias håller sitt segertal på valkvällen den 20 december så placerar han sig själv, partiet och valet i det sammanhanget. Iglesias flyttar oss alla som står på torget framför Museo Reina Sofia i Madrid nästan 80 år tillbaka i tiden. Han startar med det spanska inbördeskriget, och med sin egen släkt tre generationer bakåt, och försvaret mot Francos trupper. Det är en historisk dag, säger Iglesias, en dag då vi hör rösterna från poeter, generaler och fackföreningskämpar från förr. Han berättar om sin släkts kamp och död för en republik och vad de levde för: de små sakerna, de som inte bygger på hat eller på besegrade fiender, utan på att få vistas i parken på andra sidan gatan, ha hela skor, gå i skola. Detta skapar folket, patria, säger han.

Iglesias ler hela tiden. Inte bara när han talar, utan också när han förbereder sig, när han snackar med bekanta, hela tiden spelar ett leende på hans läppar. Det ser äkta ut, han trivs så bra med det han gör. Att han verkar nervös beror på axlarna, hur han hela tiden håller sina armar tätt längs med kroppen, hur stela de verkar när han lyfter sitt långa, litet slitna hår för att fånga det i en hästsvans. Men på hela hans korta, smala kropp är det bara leendet som betyder något.

Han vill tacka folk, tacka folket, las gentes y los pueblos, på ett sätt jag inte tror att man kan göra annat än på spanska. Han tackar lärare och sjukskötare, rättvisa poliser och rättmätiga banktjänstemän. Han säger att det är deras alldagliga handlingar som gör en revolution.

Men så går han in på martyrerna. Namnen han nämner säger mig inte så mycket, García Lorca känner jag igen, och Durruti. Iglesias mal på, namn efter namn. Sångare, konstnärer, hjältar, spansk revolutionär historia, martyrer vars röster han säger sig höra, när Madrid kämpar mot en invasion.

Jag står där, utanför kamerornas synvinkel, kanske 12 meter från partichefen som med styrkan av partiets tredje plats håller sitt välförtjänta segertal till redan övertygade anhängare. Jag är inte målgruppen, jag känner mig utanför. När alla börjar sjunga, ¡El pueblo unido, jamás será vencido!, så sjunger jag med, medveten om det kitchiga i det hela. Men det hör väl till populismen.

Podemos har lyckats med att dra in folkrörelser, gräsrotstendenser och så gott som allt med någon relevans under sitt paraply, förutom några katalanska självständighetskämpar och de sista hårdnackade i Izquierda Unida. Och Podemos fick Den förenade vänstern, Izquierda Unida, att framstå som irrelevanta – de nästan utraderades ur parlamentet. Och däri ligger mitt problem med Iglesias projekt: vad blir kvar ifall de vacklar? Vad finns kvar utanför partiet, hur kan det utmanas eller utvecklas om det inte finns en stark rörelse utanför? Att sammansmälta Rörelsen med Partiet på det sätt som både Alexis Tsipras och Iglesias gjort känns våghalsigt. Men man kan inte annat än gratulera dem till deras framgångar.

Det gör jag. En halv timme efter att talet är över bufflar jag mig fram till Iglesias, till Pablo, presenterar mig och säger att vi träffats en gång tidigare, 2001, på ett No Border-läger i Tarifa i södra Spanien. Han ljuger kanske när han säger att han minns mig. Men jag minns honom så väl, vi satt i samma diskussionsrunda, vi talade samma språk, vi kollade in varandra och nickade. Jag gratulerar till segern, från Finlands vita overaller till Spaniens Monos Blancos. Han skrattar, tackar. Jag tror killen från Syriza hann före mig, men det känns i alla fall bra.

Markus Drake
bor i Bryssel

Europa-whiplash

Grekland har delats en ful hand. Ett klientelistiskt system skapat av korrupta mittenpartier, en omöjlig skattebas och överdimensionerade militärutgifter, men de tyska och finska regeringarna som sagt nej till en väg till ekonomisk återhämtning är också en del av problemet.

Alexis Tsipras, premiärministern från vänsterpartiet Syriza, gick med på ett ekonomiskt nedskärningsprogram efter ett intensivt eurogruppsmöte i juli. Avtalet fördömdes från olika håll, främst från vänster. Av några kastades samtidigt Tsipras och Europa som politiskt projekt ut med badvattnet.

Hände det faktiskt? Kring avtalet och under parlamentsomröstningen i Grekland för att acceptera det sade partiordförande Paavo Arhinmäki att ”han aldrig varit något Syriza-fan”. Samtidigt började jag gräla med några goda vänstervänner som följt med Grekland mer än jag och vet mer om förhållandena där. Men inte bara den finska vänstern drog tillbaka sitt tidigare entusiastiska stöd för det första demokratiskt valda statsöverhuvudet från ett vänsterparti i Europa.

Det finns ett problem med att de texter som sprids och läses om Grekland och ett möjligt euro- och EU-utträde är skrivna på engelska, då den brittiska och amerikanska vänstern har varit snabba och tvära i sina kast. The Guardians Paul Mason, som skrev rubriken ”Hoppet börjar i dag” då Syriza vann valet i januari, skriver nu om demokratins död. I den amerikanska vänstertidskriften Jacobin, som publicerat texter av finansminister Gianis Varoufakis och som för ett år sedan såg Syriza som en källa till hopp, sågas den grekiska regeringen av den franska professorn Cédric Durand under titeln ”The end of Europe”.

Storbritannien närmar sig en omröstning om sitt eget möjliga utträde ur EU, ”brexit”, och den brittiska vänstern arbetar för sitt eget vänsterpopulistiska ”left exit” under det hopplösa namnet ”lexit”. Den amerikanska vänstern å sin sida producerar goda tänkare men har varken något att förlora på att kräva ideologisk korrekthet eller erfarenhet av vad det betyder att regera.

Den finska vänstern å andra sidan har båda, och därför har tvärvändningen känts för snabb, litet chockerande.

Kanske är vändningen begränsad till några internationellt inriktade intellektuella som följt med Grekland, och jag överreagerar för att jag känner mig så nära till dem? En stor del av vänstern har ju hela tiden varit skeptisk till ett gemensamt borgerligt Europa, så det som sker nu är kanske snarare en sorts normalisering.

Jag tror ändå att några av den mer gammalmodiga vänsterns ideal passar väl just nu. En lojalitet till de egna ledarna, och tålamod. Kanske också litet strategiskt tänkande. Nej, en valseger och en vänsterregering räckte inte för att stoppa den europeiska åtstramning som orsakar så mycket skada, men trycket för en politisk styrning av ekonomin i eurozonen har inte försvunnit. Sossarna Renzi och Hollande kräver nu minimilöner i Europa och en arbetslöshetsfond för stater i ekonomisk kris. Det är inte fy skam.

Visst skulle det ha varit spännande och kanske också bra att se en organiserad Varoufakis-ledd utmarsch ur institutionerna och en vägran att betala. Men att hoppas att en konspirativ minoritär vänsterfalang inom Syriza skulle tvinga fram det verkar löjligt. Backa då hellre Tsipras och hans regering. Och ifall vi i något skede går Argentinas väg och vägrar betala illegitima skulder så hoppas jag vi gör det gemensamt, inte som europeiska länder i kamp mot varandra.

Markus Drake
är totalvägrare som gett upp pacifism men inte optimism
Foto: Janne Wass

Ett demokratiskt försvar av demokratin

Markus Drake
Markus Drake är totalvägrare som gett upp pacifism men inte optimism och ställer upp i riksdagsvalet i Nyland för De Gröna.
 De sitter på militärakademier någonstans, eller på träningsläger. Nästan alla är män, många slätrakade, andra skäggiga, i uniform eller utan. Vi vet att de finns, de som planerar attacker på Europa, de har alltid funnits, precis som det i Storbritanniens, Frankrikes och också så klart Finlands militära institutioner finns de som hela tiden planerar attacker på andra. Det är rutin. Det kallas krigsspel, att rita upp scenarier eller militära simulationer. Bara en minimal bråkdel av planerna spelas någonsin ut i verkligheten.

Fortsätt läsa Ett demokratiskt försvar av demokratin