Från OA till Kolbeinn Karlsson

2,6K

Serieforskaren Fred Andersson ger en överblick över den alternativa svenska serie-världen – från tidigt 1900-tal fram till i dag. 

De första inflytelserika teorierna om hur serier fungerar skrevs av personer som själva var serietecknare men saknade akademisk bakgrund. Jag tänker till exempel på Scott McClouds Understanding Comics (på svenska: Serier – den osynliga konsten) från 1994. McClouds bok är något så oakademiskt som en serieteori i form av en serie. Det är i sig inget fel med det – formen är innovativ och pedagogisk. Men hos McCloud finns en del egendomliga påståenden som visar att hans metod har sina begränsningar. Han är till exempel helt övertygad om att det unika med serier är att de innehåller en viss sorts bilder och ord – enkla bilder och enkla ord.

Redan i det gamla Egypten och i mayakulturen i Mexico fanns motsvarigheter till vår tids serieteckningar, menar McCloud. Där var figurerna inte avbildningar av individer utan av mer abstrakta människotyper. Skrivtecknen i bilderna hade kvar sin karaktär av bildtecken, eller piktogram. De var med andra ord konkreta. Men från och med renässansen i 1400-talets Europa utvecklades bild och ord i omvänd riktning. Bilderna blev detaljerade tavlor av konkreta, specifika gestalter och ting. Orden underordnades abstrakta stukturer i romaner och avhandlingar. De konkreta bilderna behövde inga ord, och de abstrakta texterna behövde inga bilder. Seriernas genomslag under 1900-talet tycks McCloud se som en återgång till ett mer sunt sätt att kommunicera. Han ansluter sig till Marshall McLuhans tes om den ”gutenbergska” skriftkulturens undergång till förmån för bilder och elektroniska medier. Serieteckningen visar åter igen en abstrakt och förenklad avbildning tillsammans med korta konkreta ord som antingen kompletterar eller upprepar informationen i bilden.

McCloud ignorerar då att detta verkligen inte stämmer för alla typer av serier. Det finns serier som innehåller stora mängder text, och det finns serier som inte innehåller någon text alls – ordlösa serier. Det finns serier där bilderna inte är stiliserade utan detaljerat naturalistiska. Ibland består de av inklistrade och manipulerade fotografier. Titta till exempel på den unga svenska serietecknaren Nanna Johanssons helsideskommentar om tv-personligheten Janne Josefsson (se nedan). Förutom att blanda teckning och foto är detta en serie där det skrivna budskapet är det primära. För att förstå budskapet måste läsaren ha tillgång till en hel rad koder knutna till medier, makt och kön i dagens Sverige – till exempel historien bakom uttrycket ”gubbslem” och dess innebörd. ”Gubbslem” betecknar verkligen inte någon enkel och konkret sak, och abstraktionsgraden i en text är knappast beroende av antalet ord. I Nanna Johanssons serie finns inte heller någon klar handling att följa från ruta till ruta. Det rör sig ju inte om en berättelse utan om en kommentar i form av ett bild- och textkollage. Frånvaron av en handling som överbryggar gapen mellan bilderna gör att det istället är berättarens/Johanssons röst och hela sidans komposition som gör budskapet läsbart. Men i McClouds teori saknas redskap för att förklara hur en serie som denna fungerar.

Ordlösa & alternativa

Den moderna tecknade seriens framväxt kring år 1900 är intimt förknippad med den moderna pressen. Så också i Sverige, där amerikanska dagstidningsserier som Bringing up father (på svenska som Gyllenbom) tidigt började översättas. Hur stort intryck svenska serietecknare tog av amerikanerna är en omtvistad fråga. Serier i olika former fanns långt tidigare i 1800-talets omfattande skämtpress, och en tecknare som OA (Oskar Andersson) hade helt klart sin egen stil i En resa jorden runt (tryckt i Söndags-Nisse 1899). Vill man hitta förebilder till berättelsens två gossar som reser världen runt och överlistar de vuxna, får man snarare gå till Tyskland. Där hade Wilhelm Busch tecknat berättelsen om de två odågorna Max och Moritz redan 1865 – en serie som tidigt blev känd och uppskattad i det tyskorienterade Skandinavien.

OA dog ung och det var inte han som först kom att göra svenska serier kända utomlands, utan en annan Oskar – Oscar Jacobsson. Men såväl OA som Jacobsson hade en förkärlek för ordlösa serier. OA:s Urhunden och Mannen som gör vad som faller honom in är två svenska klassiker i den genren. Jacobssons ordlösa serie Adamson gav sin upphovsman stora framgångar i Tyskland och USA under 1920-talet. I sin serie renodlade Jacobsson den typiska korta skämtserien med en situation, en komplikation och en oväntad upplösning. När han väl hittat sitt koncept ändrade han det inte: ofta bara fyra numrerade rutor och alltid samma rena och skarpa teckningsstil som var helt i harmoni med modet i 20-talets Art Deco.

Jag tror att föregångare som OA och Jacobsson starkt har bidragit till att just den ordlösa serien har en så stark position även på nutidens svenska seriescen. Och då tänker jag inte på de serier som kan betecknas som mainstream – oavsett om man talar om den svenska utgåvan av Donald Duck eller ursvenska antihjältar som Kronblom och 91:an Karlsson. Jag tänker på den starka vågen av alternativa serier som startade i slutet av 60-talet och som var en del av den svenska varianten av amerikanernas flower power och underground. Här fanns en tecknare som Hans Esselius, alias ”Herr Esse”, och hans märkliga Professor Hoffmans promenader: en ordlös serie uppkallad efter den professor som av misstag upptäckte ämnet LSD:s sinnesutvidgande egenskaper. Någon handling finns inte i serien. Däremot händelser i form av de fantastiska omvandlingar som sker i landskapet där professorn ständigt är på väg, alltid åt samma håll och alltid med samma drömska målmedvetenhet. Serien cirkulerade ”underground” i stencilform innan den 1974 trycktes i Vargen, en tidskrift utgiven av konstnären Carsten Regild. Regild och hans krets hade många kontakter i Finland, vilket ledde till att Professor Hoffmans promenader gick som vinjett i konsttidskriften Taide i många år.

 

Fenomenet Galago

Serieentusiasten och förläggaren Horst Schröder är en annan nyckelfigur på den alternativa seriescenen i Sverige. På 1980-talet blev han skandalomsusad när hans två magasin Pox och Epix utmanade landets moralväktare med briljanta översättningar av amerikanska och europeiska undergroundserier. Schröders förlag Epix finns fortfarande. Men det var ett annat och mindre projekt som länge skulle vara synonymt med begreppet svenska vuxenserier, nämligen tidningen Galago. Redaktören Rolf Classon startade Galago 1979 tillsammans med de unga tecknarna Olle Berg, Kerold Klang och Joakim Pirinen. Första numret kom ut 1980.

Bland dem som var med redan från början fanns också Gunnar Lundkvist och Ulf Lundkvist – två tecknare som trots sitt gemensamma efternamn är helt olika. Ulf Lundkvist hade redan börjat göra sig ett namn som illustratör, och hans populära serie om den vandrande wienerkorven Assar kan betecknats som en sorts postmodern bondkomik. Gunnar Lundkvists värld är däremot konsekvent svart. Han debuterade mycket ung år 1979 med albumet Klas Katt i Hell City. Huvudpersonen är en deprimerad katt i en stad dominerad av känslokalla grisar och hundar. Även hos Gunnar Lundkvist kan serierna vara ordlösa. När han återanvänder den enkla strukturen med fyra eller sex rutor blir det inte en komisk poäng som hos Jacobsson 50 år tidigare, utan ett uttryck för total tomhet och meningslöshet.

Litet drastiskt skulle man kunna säga att det fanns två huvudgrupper bland de seriekonstnärer som medverkade i Galago under 1980-talet och det tidiga 90-talet. Den ena gruppen bejakade det absurda, drömlika eller det apokalyptiskt pessimistiska. Surrealisten John Andersson gjorde drömserier i en stil hämtad från Batman och Fantomen. Martina Edoh och Olle Berg skapade dekorativa lekvärldar. Max Andersson ökade svärtan och likstanken till maximum i ett album som Pixy – en berättelse om ett aborterat fosters återkomst.

Den andra gruppen var mer utåtriktad, ofta politisk. Här skapade Lena Ackebo ordrika och groteska parodier på rikssvensk vardag och dito språk. Charlie Christensen firade publiktriumfer med sin Arne Anka – en misslyckad poet i Stockholms nattliv, till humöret ganska lik sin grälsjuke släkting Donald. Ett hot om stämning från Disneykoncernen kom mycket riktigt. David Nessle parodierade deckargenren, och sedermera också det mesta som han stötte på inom konsthistoria och politik. Joakim Lindegren parodierade sig själv som huvudperson i serier där det egentligen var politiker och mediepersoner som var de verkliga måltavlorna för satiren. Senare tillkom ett annat lindegrenskt alter ego med en alldeles egen mytologi – Kapten Stofil.

Joakim Pirinen är mycket svårare att placera i ett fack. Det surrealistiska och absurda är ett starkt inslag i hans produktion, men på flera sätt kan han också ses som en starkt politisk tecknare. Hos Pirinen får vi se samhällsmaskineriet genom särlingarnas och förlorarnas ögon. Och ofta rör det sig bokstavligen om ett maskineri – staden omvandlad till en metalldjungel av gigantiska konstruktioner med oklar funktion. Kanske är Pirinens identifikation med det avvikande också en förklaring till hans breda experimenterande med former och stilar. I perioder har han slutat teckna – han är också känd som författare och dramatiker – men han hör ändå till dem som lojalt ställt upp för Galago under tidningens hela existens. Inte minst ekonomiskt, när försäljningen rasade under 90-talet.

 

Självbiografiska män

Den ännu mycket unge Mats Jonsson (f. 1973) blev biträdande redaktör för Galago under turbulensen på 90-talet, och huvudredaktör 2004 när Rolf Classon lämnade tidningen. Detta markerade ett generationsskifte på den alternativa seriescenen i Sverige. Kring år 2000 och ett tiotal år framåt dominerade de självbiografiska serierna, med Jonsson själv som ett av de främsta exemplen. Andra är Simon Gärdenfors och David Liljemark. Dessa tre män är alla uppvuxna på landsbygden – i Bollstabruk, Hjärup och Karlstad. De har insett den exotiska potentialen i ett ganska ordinärt tonårsliv när det utspelas utanför storstadens horisont. Särskilt Jonsson och Gärdenfors använder också sina pågående liv som material och skapar därför metaskildringar om själva serievärlden. Stilistiskt är de olika – Gärdenfors växlar drivet mellan olika stilar medan Jonsson öppet erkänner att han är en valhänt tecknare. Men han vänder valhäntheten till sin fördel eftersom den ger ett intryck av autenticitet. I den självbiografiska serien Och köttet blev till ord återger han hur han som barn beundrade stilen i Gunnar Lundkvists Klas Katt.

 

Politiska kvinnor

De kvinnliga serietecknarna har fått större utrymme under 2000-talet. Tecknare som Eva Björkstand, Anneli Furmark och Sara Olausson har varit viktiga för den självbiografiska vågen. Men hos många andra är det självbiografiska inslaget inte alls lika starkt. Nanna Johansson och Liv Strömquist har en feministisk skärpa som kan vara personlig, men definitivt inte privat. Detsamma gäller för Sara Granér och Nina Hemmingsson. Ingen av dessa fyra mycket framgångsrika tecknare arbetar med någon enkel realism i första person singularis. Snarare arbetar de performativt. De skapar med andra ord scenerier, kommentarer, roller och attribut där läsaren nog ibland kan tolka in tecknarens egen person i en roll. Nina Hemmingsson har till exempel gjort serier i jagform om en knubbig tjej med svart hår. Men det är inte så Nina själv ser ut, och figurernas ögon är blanka och tomma som biljardbollar. I Sara Granérs serier är alla figurer björnar. Detta skapar en distanseringseffekt. Kollageestetiken och den kommenterande texten i Nanna Johanssons och Liv Strömquists serier utgör ett skådespel à la Brecht som pekar ut allmänna skevheter i samhället.

I Malmö existerar sedan ett antal år en skola för serietecknare. Den drivs av den svenska vänsterns folkhögskola Kvarnby och leds av serieskribenten Fredrik Strömberg. När man bläddrar igenom de årliga antologier (hittills fjorton) som skolan ger ut, ser man att såväl de självbiografiska männen som de politiska kvinnorna har fått många efterföljare. Det finns också gott om serier i internationell fantasy- och mangastil. Men något som det talas allt mer om är att drömmen och fantasin nu spelar en allt större roll för nya tecknare – som en reaktion mot det förra decenniets realism. En uppmärksammad tecknare som Kolbeinn Karlsson kan skapa scener bortom kända ramar och ibland bortom språket. Jag ska inte avslöja hur hans serie om djurisk glädje och hotande katastrof slutar, utan vill bara säga att den slutar på ett både väntat och oväntat sätt. Såväl Nanna Johanssons som Kolbeinn Karlssons serier visar bredden i vad som kan göras och uttryckas med serier och att alla försök att enkelt förklara hur vi ”förstår” serier är dömda att misslyckas. Som tur är.

 

Fred Andersson

är koordinator för ämnet Visuella studier vid Åbo Akademi och medlem i forskarnätverket NNCORE (nordiska nätverket för serieförskning) 

 

Läs också:
Den obotliga satirikern