Jörn Donner – ett liv omöjligt att recensera

av Janne Wass

“Att recensera Mammuten är som att recensera personen Jörn Donner,  en i sig omöjlig uppgift”, skrev Rabbe Kurtén i sin recension av Jörn Donners självbiografiska tegelsten i Ny Tid 2013. Ny Tid dyker ändå ned i arkivet för att hedra denna Finlands första och kanske största “kändis-intellektuella”.

Den finlandssvenska filmskaparen, författaren, politikern, journalisten och kulturpersonligheten Jörn Donner är död. Donner avled efter en tids sjukdom på sjukhus i Helsingfors den 30 januari. Han blev 86 år gammal.

Jörn Donner var en gigant inom både det finländska och svenska kulturlivet. Han ihågkoms i Sverige framför allt för sitt samarbete med Ingmar Bergman, men också som en provokatör som ifrågasatte auktoriteter och normer, inte minst på grund av filmer han regisserade på 60– och 70–talet, som innehöll ogenerade sexscener. Donner regisserade över ett tjog långfilmer och dokumentärer och producerade dubbelt så många, och han var under sin nästan 70 år långa karriär en av Finlands mest produktiva författare, med reportageböcker, biografier, romaner, självbiografier och essäböcker.

Författaren Donner inledde sin bana 1951, samma år som han började arbeta som frilansskribent för Ny Tid, med boken Välsignade liv. Donner, som kom från en förmögen, borgerlig släkt, gjorde i unga år upp med sin bakgrund och sällade sig till vänstern, men desillusionerades snart med kommunismen, något han beskrev i den autofiktiva romanen Jag, Erik Anders år 1955. Boken uppmärksammades även på Ny Tids sidor, Mikael Romberg skrev således:

“Det är med intresse man följt Jörn Donners utveckling från rabulistisk skolpojke till ung författare och journalist med anknytning till vänstern. Han tillhör den unga generation studenter, som är födda mellan två krig, och som upplevde krigsåren 1939-44 mitt under det skede av sitt liv då trycken utifrån tränger djupast. Det är särskilt två saker som påverkat Donners utveckling: kriget har drivit honom in fredsrörelsen och den bankruttmässiga klass han kommer från är orsaken till att han närmat sig arbetarrörelsen och anammat en socialistisk syn på livet.

”Jag, Erik Anders” är en så kallad bekännelseroman och det är med hänsynslös, för att inte säga cynisk öppenhjärtighet, författaren skildrar inte bara sin uppväxtmiljö utan även sin utveckling. Han försöker inte dölja sina svagheter och naturligtvis inte heller sina goda sidor, men han poängterar inte de senare, utan understryker ofta nog de förstnämnda. Jörn Donner är inte heller rädd att dra slutsatser, det är sedan en annan sak om de är riktiga. […]

Bokslutet blir sådant, som frågeställningen måste leda till. Hans princip är klar: fred och socialism i världen, men man bör inte sjunka så långt i socialismen, att man förlorar rätten till kritik. Man ska inte vara partibunden, utan man ska kunna pröva var sak för sig, kunna ta parti.”

Jag, Erik Anders blev startskottet på en 14 band lång romansvit om industrisläkten Anders, vars sista del, Hjärtat är en svekfull vän, utkom så sent som 2001. Hela Rombergs recension av boken kan läsas här. Som höjdpunkter i sviten uppskattas Angelas krig (1975), Gabriels dag (1982) och inte minst Far och son (1984), för vilken Donner mottog Finlandiapriset.

Donners reportageböcker Rapport från Berlin (1958), Rapport från Donau (1962) och Nya boken om vårt land (1967) räknas till Finlands klassiker i genren. Också på äldre dagar återkom Donner dock till den autofiktiva genren, inte minst i tegelstenen Mammuten (2013), som Rabbe Kurtén i Ny Tid beskrev som “det som uppstår vid en storstädning av ett överbelamrat skrivbord. Tematiskt sorterade pappershögar med avlagringar från olika tidsåldrar har legat sida vid sida på bordet och sorterar in sig som böcker i boken.”

I sin recension funderade Kurtén också på Donners personliga utveckling under sitt långa, händelserika liv:

“Att recensera Mammuten är som att recensera personen Jörn Donner,  en i sig omöjlig uppgift. Boken är den litterära gestaltningen av ett liv så som det har genomlevts av en person för vilken ”att skriva är att leva”. Man kunde också vända på satsen och säga att för Donner har att leva varit att skriva – att i skrift dokumentera sina upplevelser, klargöra sina känslor och reaktioner och formulera åsikter om allt och ingenting. Ibland kan sprången vara hisnande, från en reflektion kring nyttan av gräddfil till frukost kan han dyka rakt in i en längre essä om språket och om problemen med att vara författare i ett tvåspråkigt land där han dessutom skriver på minoritetsspråket. […]

Att Jörn Donner i dag inte är den samme som Jörn Donner för drygt femtio år sedan blir mycket tydligt i Mammuten. Boken bekräftar den bild han har gett av sig i sitt offentliga liv. Om någon kan sägas ge trolösheten ett ansikte så är det Donner. Han är trolös mot varje plats där han för tillfället råkar befinna sig, drivs av en längtan bort, vill resa, besöka nya platser, träffa nya människor. Han är trolös i sina relationer, tackar gärna ja när han blir inbjuden, kommenterar själv sin oförmåga att uppehålla en permanent vänskap, byter dock inte ut en relation mot en annan i något slags ”antingen-eller-slit-och-slängmentalitet” utan vill gärna behålla ”både-och”. Hade han varit född trettio år senare hade hans förhållningssätt haft ett namn och han hade kunnat träda fram som polyamorös.

Han är trolös mot all slags åsiktsgemenskap, accepterar inte att någon tar sig rätten att tala om för honom vad han får eller inte får tycka. I politiska sammanhang har han representerat såväl DFFF, Socialdemokraterna som Svenska Folkpartiet, han känner sig inte ens bunden av vad han själv tyckte för tio år sedan eller ens i går. Samtidigt är han solidarisk med sig själv och den han var en gång, sticker inte under stol med att han undertecknade sina brev till mamman med ”HEIL HITLER” när han var tio år och Finland ännu stred tillsammans med Tyskland i världskriget. Sen blev han tonåring och vänsterradikal och skrev i Ny Tid långt före 60-talets vänsterrörelser i studentvärlden.”

Under 2000-talet vände sig Donner också allt mer mot den växande nationalismen i Finland, som i boken SuomiFinland, utgiven Finlands hundraårsjubileum till ära år 2017, ett firande som Donner avfärdar typiskt syrligt: “Vi är inte världens navel, vi är dess stjärt”. Per-Erik Lönnfors recenserade boken för Ny Tid, bland annat med dessa ord:

Personomdömena i boken varierar från syrliga till oförskämda. Timo Soini har sympatiska personliga egenskaper, men Donner mår illa när han tänker på det samhälle han kan skapa med sina medsammansvurna. ”När jag ser dessa tre män grips jag av illamående och spysjuka” (SipiläStubb och Soini). Stubb är ”en säregen hundraprocentig narcissist”, en misstanke som riskerar att vändas mot den som framför den. De halvbildade ledarna i vår regering ”lever vidare i sin inskränkta provins utan att förstå att drömmen om ett mångkulturellt Finland håller på att gå upp i rök.

Ibland överskrids gränsen för god smak, som när Donner skriver att Kekkonen ”blev en storvuxen, övermogen och samtidigt torkad hårlös morot”.

President Niinistö är däremot en representativ och bildad person, ”i varje fall tillräckligt bildad för sitt ämbete”.

Donner fyller 84 år på Runebergsdagen den 5 februari, närmare 70 år efter att han inledde sin karriär som jounalistisk arg, ung man i Ny Tid. Ännu visar han få tecken på det jämnmod, eller den gerotranscendens som ibland infinner sig med hög ålder.

Försoningen får vänta.”

Inom filmvärlden är Jörn Donner antagligen mest känd som den enda finländare som fått äran att motta en Oscarsstatyett. Det skedde i samband med att Ingmar Bergmans klassiker Fanny och Alexander (1984) premierades som årets bästa icke-engelskspråkiga film på Oscarsgalan 1985. Donner fungerade som producent för filmen. Sin debut som långfilmsregissör gjorde han 1963 med filmen En söndag i september, som belönades med Opera Prime-priset för bästa regidebut på Filmfestivalen i Venedig. En söndag i september inledde Donners sextiotalssvit av filmer som uppmärksammades framför allt för deras nakenhet och sexscener. Flera av dem var stora publikframgångar, trots att de ofta splittrade kritikerna. Svart på vitt (1968) har gått till historien på grund av att skådespelaren Kristiina Halkola stämde filmens producenter för att Donner klippt in vågade klipp, filmade med en annan skådespelare, i en sexscen som Halkola deltagit i, utan att det nämndes att det inte var Halkola på bild. Redan titeln på Sixtynine 69 (1969) berättade vad den handlade om. Sviten avslutades med Naisenkuvia (1970), en självironisk satir om Donners egen karriär som filmskapare på 60-talet. Filmen skapade rabalder på grund av ett klipp där Donner erigerade penis syns på bild.

1978 regisserade Donner en filmadaption av Märta Tikkanens banbrytande roman Män kan inte våldtas, och 1984 utkom Dirty Story, som baserar sig på hans egen roman Gabriels dag. På senare år har Donner regisserat bland annat den kritikerrosade Förhöret (2009), förlagd till tiden för Fortsättningskriget, samt Armi lever (2015), en biografifilm om Donners vän, Marimekkos grundare Armi Ratia. 2007 producerade han Lauri Törhönens krigsfilm Gränsen 1918. Han regisserade under årens lopp också ett antal dokumentärfilmer om Ingmar Bergman. Donner var på 1950-talet med och grundade Finlands filmarkiv och var åren 1978–1982 vd för Svenska filminstitutet.

Men Jörn Donner var också verksam på den politiska fronten. Han valdes första gången in i Helsingfors stadsfullmäktige som kandidat för Vänsterförbundets föregångare Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) 1968, avsade sig mandatet 1976, men gjorde comeback 1984, den gången som SFP:are. I riksdagen satt han 1987–1995, 2007 samt 2013–2015. I riksdagsvalen ställde han upp för SFP, däremot hoppade han inför EU-valet 1996 över till SDP, och satt sedan i Europaparlamentet 1996–1999. Han satt sedan 2000–2003 i Ekenäs kommunfullmäktige, igen för SFP, men bytte på nytt parti då han flyttade tillbaka till Helsingfors och valdes in i stadsfullmäktige som socialdemokrat. Han ställde en sista gång upp i kommunalvalet i Helsingfors 2017, denna gång för SFP, och blev invald, men avgick dock 2019 av hälsoskäl. Inom politiken intresserade sig Donner framför allt för kulturfrågor. Han var dessutom Finlands generalkonsul i Los Angeles 1995–1996.

Donner utförde civiltjänstgöring 1959–1961 under en tid då det ännu var ovanligt och inte allmänt accepterat i samhället. Tjänstgöringsplatsen var ett sjukhus i Björneborg, och sina upplevelser sammanfattade han i boken På ett sjukhus (1960).

Risto Kolanen gjorde 1997 en lång intervju med Donner för Ny Tids räkning, där Donner sammanfattade sin politiska karriär. Kolanen konstaterar att Donner var en av de första “kändis-intellektuella” i Finland, och lånar den franska författaren-filosofen Régis Debrays term mediakrat för att beskriva “en ny typ av offentliga påverkare, gestalter som trivs i TV och andra audiovisuella media och som stiger fram bredvid – och förbi – de traditionella litterära intellektuella”. Enligt Kolanen har många “imitationer” Donner-typens mediakrat kommit och gått sedan 1960-talet, men: “de flesta kopiorna har saknat Donners ursprungliga litterära bas och bildning, som hela tiden följt kändis-Donner som ett andra jag”.

“– Våren 1951, när jag blev student, började jag skriva i den folkdemokratiska tidningen Ny Tid. Under de sista skolåren upplevde jag att Finland var inne i ett skede av mycket stark borgerlig kulturhegemoni. På den svenska sidan var det här ännu tydligare.”, säger Donner i intervjun. Kolanen fortsätter:

“Samma år grundade Donner kulturtidskriften Arena och finansierade den delvis med sin släktförmögenhet. Den väckte polemik i den finlandssvenska ankdammen som en “bolsjeviktidning”, trots att de medverkande var Christer Kihlman, Kai Laitinen, Th. Warburton, Bo Carpelan och Eino S. Repo. Eftersom Donner inte hade den lagstadgade åldern inne, fungerade den något äldre Kihlman som chefredaktör. Donner skrev också i Borgåbladet och Nya Pressen, så trots uppståndelsen kring Arena stängde de borgerliga tidningarna inte sina dörrar. […]

– Mina viktigaste politiska förebilder var två kultursocialister: Ny Tids chefredaktör Atos Wirtanen och Vapaa Sanas chefredaktör Raoul Palmgren, som bad mej bli tidningens filmkritiker år 1952. Jag blev god vän med bägge och vi hade långa diskussioner. Via dem skingrades mina illusioner om en finländsk kommunism mycket snabbt. Atos och Raoul häcklade skarpt de trånga horisonterna inom DFFF och kommunisternas inflytande i förbundet. […]

Donner betalade då och då den i ekonomiska frågor totalt opraktiska Wirtanens förfallna växlar. Donner har inte i traditionell mening varit “blint” lojal mot partier och idéer, men nog mot mänskor och gamla vänner. […]

Den västerländska vänstermannens roll som naiv medresenär (fellow traveller) i bredd med kommunisterna började ta slut först då Donner tillsammans med sin förebild och vän Wirtanen tog avstånd från sin tidiga idealism. I Far och son finns en träffande beskrivning av “kamrat Törns föreläsning”, där Viking Sund klassas som en excentriker, som utesluter sig själv från den kollektiva rörelsen.

– Historien har visat att det inte ryms ett tredje vänsterparti i Finland mellan socialdemokraterna och kommunisterna. Det fick också Atos bittert erfara, trots att han uppriktigt trodde på saken, summerar Donner.

Donner bevakade världskrigets segrarstaters utrikesministermöte i Berlin 1954 för Vapaa Sana. Resan, som han verkligen hett ville göra, fick den fattiga vänstertidningens korrespondent i stort sett betala själv. Omedelbart lärde sig Donner att mångdubbla sin reskassa genom valutafiffel mellan den ännu öppna metropolens väst- och östsida.

Att på plats uppleva gränslinjen för det kalla kriget var en spännande erfarenhet, och att protokollföra den blev utgångspunkten för en av huvudintrigerna i Donners livsverk. Det världpolitiska hotet kom från bägge hållen och var så kompakt att man kunde ta på det. I Berlin klädde verkligheten av teorin i observatörens ögon. I Arena hade Donner introducerat ungraren György Lukács marxistiska kultursyn och entusiasmerats av Bertolt Brechts teaterteorier. Dagarna fylldes av ministermötet, kvällarna av en annan slags teater, föreställningarna på Berliner Ensemble. Estetikern hittade en reporter, ett tidsvittne inom sej.

– Det var en upplevelse som fjärmade mig från de folkdemokratiska kulturkretsarna. Jag skrev mycket i svenskspråkiga tidningar om krossandet av det folkliga upproret i Ungern hösten 1956, vid den tiden hade jag bekantat mig med Jean-Paul Sartres kritiska åsikter om saken. Över hela världen fick Ungern vänsterintellektuella som trott på sina teorier att vakna upp.

– Jag hade rest lite i Ungern redan 1953, när arbetarna i Öst-Berlin gjorde uppror, och DDR var redan ett bekant land för mej. Därför hade jag inte de här illusionerna om realsocialismen, som universitetsungdomen ännu på 1970-talet länge hade. Jag förlorade min illusion om att systemet kunde fungera redan då – både vad beträffar ekonomin och de mänskliga rättigheterna. […]

– Jag blev bekant på det privata planet med kommande förmågor i den svenska socialdemokratin, som Olof Palme och Ingvar Carlsson. Dem träffade jag på jatkona efter filmpremiärer och andra kulturella evenamang. Harry Schein, grundaren av det svenska filminstitutet, var den som introducerade mej. Han rörde sej i sossekretsarna och hade goda personförbindelser. Jag fick kontakt med den svenska socialdemokratin, som byggde folkhemmet på ett förnuftigt sätt – ännu fanns inga valutakriser, ingen inflation. Det var en tid av föredömlig idyll.

– Det fanns en pedagogisk idealism i den svenska socialdemokratin, den syntes i hela folkparkssystemet, i folkbildningsarbetet, t.o.m. politikerna tänkte och handlade tvärkulturellt. Politikerna var inte isolerade i sin egen värld. Demarnas dominans i industrikommunerna ledde visserligen med tiden till en självtillräcklighet, kommunalpamparna styrde suveränt sin ort och resultatet kunde bli moralisk korruption. […]

Som den litterära mänska han är motiverade Jörn Donner sitt uppbrott ur DFFF-gruppen offentligt. Han publicerade sitt Brev till ettusen väljare i Helsingin Sanomat 11.10.1970 (på svenska i samlingen Sagt och gjort, 1976). I sitt inlägg går Donner grundligt igenom sitt förhållande till den folkdemokratiska vänsten, till situationen i världen och i Finland. Han erkänner det naiva i att gå med i DFFF:s beslutande organ som utomstående medlem:

– Om jag, vars åsikter torde vara kända, väljs in i en sådan församling, är det ett tecken på en befrielse.

Den andliga atmosfären hade efter ockupationen av Tjeckoslovakien blivit snävare inom DFFF, och befrielsen visade sig vara en illusion. […]

Den radikala kultursocialisten och rabulisten från början av 1950-talet har förvandlats till en marknadsekonomi-demare, som ser EU som ett naturligt redskap för att skapa ett gemensamt Europa. Att gå in i SDP:s led har länge varit på tapeten, men förverkligades först i fjol. I själva verket bad skogiterna Päivän Sanomat-skribenten Donner att kandidera i riksdagsvalet redan sommaren 1958, och utlovade också makt inom ramen för den kommande K-linjen. Den gången tackade Donner nej.

Ifall Donner släppts med i Koivistos valförbund 1982, skulle den senare utvecklingen ha kunnat se lite annorlunda ut. Skillnaden mellan SDP:s och SFP:s uppfattning av välfärdsstaten ser han inte som särskilt stor.

– Jag har alltid längtat efter ett friare samhälle. I SFP representerade jag vänstern, inom SDP troligen högern, eftersom min erfarenhet av marknadsekonomin och företagslivet den hårda vägen är annorlunda än hos många traditionella demare. Jag är en ideologisk ensamvarg. […]

Själv ser han sej bara vandra kulturradkalens långa och vindlande väg i en förändrad verklighet. I förordet till romanen Far och son betonar Donner för sig själv och för sina läsare:

– Det är viktigt, att någonting är viktigt.

Ofta faller det en in, att Jörn Donner inte själv tagit sig själv på allvar i sin medfödda roll som mediakrat, den har slitit på honom som analytiker och introduktör av viktiga saker. Det lönar sej ändå alltid att läsa, vad författaren själv sagt i sina meningar. I boken Motströms ger Donner oss en anständig förklaring av sina förehavanden i Finland och Europa.

– Skrivandet är en väg till jaget. Politiken är en väg från jaget. Kanske den också är en väg till större solidaritet i egoismens tid.”

Kolanens långa intervju kan med fördel läsas här.

Donners minne har hedrats av flera svenska och finländska medier och profiler. “Norden har förlorat en intellektuell som lämnat djupa avtryck i debatt och samhällsliv. Han kombinerade bildning och rättframhet. Han hördes. Förargade det någon fick det vara så.”, skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter. Philip Teir skriver i en nekrolog i tidningen att Donner “förkroppsligade hela det sena 1900-talet”. Filmregissören Dome Karukoski skriver att han fick mycket hjälp av Donner då han skrev manus för Mannerheimfilmen, och att Donner alltid behandlade “den unga snorvalpen” snällt och förstående: “Skol Jörn, det var en ära att känna dig!”. Författaren Jari Tervo skriver på Twitter att på tumanhand var Donner “varm, vänlig och smart. När han inte skrev, läste han.” Också journalisten och författaren Staffan Bruun minns i en nekrolog i Hufvudstadsbladet kontrasten mellan den offentliga och den privata Donner: “Den som hade förmånen att kalla sig Jörn Donners vän lärde sig känna två vitt skilda sidor av hans personlighet. I större sällskap återfanns kvälls- och damtidningarnas Jörn. En provokativ och cynisk retsticka som gärna bröt mot konventioner och gällande etikett. Men i mindre sällskap mötte man en lyhörd, omtänksam och empatisk Jörn.”

Helsingin Sanomat intervjuar litterära chefen Minna Castrén på bokförlaget Otava. Hon poängterar den otroliga bredden i Donners litterära produktion: “Han var oerhört beläst och hade dessutom ett brett nätverk såväl i Finland som i Norden och resten av världen. In till slutet var han nyfiken, följde med världspolitiken och den internationella litteraturen.”

Tapani Ritamäki, redaktör på Förlaget M, noterar i HS att Donners 68 skrivna böcker måste vara finskt rekord: “De bästa är verkligt bra. Själv skulle jag lyfta fram hans böcker om Ingmar Bergman och Mannerheim, hans Berlinbok, Mammuten och Lilla mammuten.”

Filmregissören och manusförfattaren Lauri Törhönen funderar också i HS på att Finland inom loppet av en kort tid förlorat två av sina stora renässansmän, Claes Andersson och Jörn Donner: “Det är svårt att hitta andra personer i Finlands kulturhistoria som liksom dem ända till slutet av sina liv varit så mångsidiga och så suveräna på så många saker”.

Philip Teir säger till HS att Donner inte var någon snobb, trots att många tror det: “Han rangordnade inte folk. När man läser hans sista böcker om Finland och politik, ser man hur han respekterade människor som gjorde sitt jobb och hade egna tankar. Dessutom var han verkligt cool. Också sådana som är födda på 1980-talet och inte har läst hans böcker tycker jan han var Finlands coolaste man.”

Ny Tid tar farväl av en forn medarbetare, en unik kulturpersonlighet, ett oefterlikneligt intellekt, en provokatör, rabulist och humorist. En person som gärna erkände att han hade många personliga och etiska skavanker, men som aldrig bad om ursäkt för sin narcissism, åtminstone offentligt. Jörn Donner ruskade om – om inte kanske så mycket i politiken, så åtminstone i kulturen och finländarnas och svenskarnas allmänna medvetande – under en tid då det behövde ruskas om. Hans nonchalanta tv-uppträdanden, ofta med cigarretten mellan fingrarna och hans släpigt knarriga sätt att tala har blivit kulturella fenomen som parodierats i årtionden, alltid med kärlek. Om det finns ett liv efter döden, får de se till att skaffa fram en riktigt bekväm fåtölj åt Jörn Donner att hänga i.

Donner efterlämnar närmast hustrun Bitte Westerlund och fem barn.

Foto: Lena Malm

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.