Etikettarkiv: DFFF

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Folkrepubliken Svenskfinland

Var den finlandssvenska vänstern bara en svenskspråkig del av den finska arbetarrörelsen, eller var den något mera? Det pågående forskningsprojektet Klasskamp på svenska kastar nytt ljus över historiska aktörer som tidigare forskning har ignorerat.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av finlandssvenskarna röstar på Svenska folkpartiet. Så har det alltid varit, och inget tyder på att det skulle vara på väg att förändras.

Svenskfinlands fortlevnad förknippas inte sällan med den liberala, borgerliga demokratins fortlevnad. Historikern Henrik Meinander skriver i Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015 till exempel att ett efterkrigstida kommunistiskt maktövertagande skulle ha ”inneburit en total kollaps” för Svenskfinland.

Särskilt inom den akademiska världen är den endimensionella bilden av finlandssvenskheten stark, i och med att det råder nästan total avsaknad av forskning i den finlandssvenska arbetarrörelsen. Nu ska ett pågående forskningsprojekt på Åbo Akademi fylla tomrummet.

– Med mina kollegor på ÅA konstaterade vi att det nästan helt och hållet, främst på grund av ett fokus på borgerligheten, saknas forskning om den finlandssvenska vänstern under 1900-talet. Det är en enorm lucka, speciellt då man beaktar att finlandssvenskar annars är en väldigt utforskad folkgrupp, säger Mats Wickström, forskare på ÅA.

– Den finlandssvenska historieskrivningen har främst fokuserat på borgerliga aktörer, personer som tillhört eliten. Vi vill synliggöra aktörer inom den finlandssvenska vänstern, och vidare problematisera förhållandet mellan klass och språk i allmänhet, säger Matias Kaihovirta, forskare på ÅA.

Tillsammans med Holger Weiss, Jonas Ahlskog, Yasmin Nyqvist och Anna Sundelin jobbar Wickström och Kaihovirta med forskningsprojektet Klasskamp på svenska, som pågår till 2020 vid Åbo Akademi. Det tvärvetenskapliga projektets syfte är att undersöka hur den finlandssvenska arbetarrörelsen under 1900-talet skapade sin identitet – å ena sidan genom socialismens fokus på klass, å andra sidan genom det svenska språkets minoritetsställning i Finland.

– Vi är intresserade av den finlandssvenska arbetarrörelsen som en ideologisk minoritet i språkminoriteten, men också som en språklig minoritet i den primärt finskspråkiga arbetarrörelsen, säger Wickström.

I och med att grundforskning i ämnet helt och hållet saknas uppstår flera frågor.

Den finlandssvenska vänstern fanns och var aktiv under hela 1900-talet, och det var inte bara frågan om något marginellt fenomen. Men vad var den? Vad ville den? Hur skapades en icke-borgerlig finlandssvensk identitet?

Forskningsprojektets banbrytande inblick i den finlandssvenska vänsterns tankevärld ger, bland annat, en uppfattning av hur finlandssvenskheten kunde ha sett ut i den eventuella Folkrepubliken Finland. Meinanders dystopiska hypotes om Svenskfinlands undergång är naturligtvis en möjlig utveckling, men en närmare granskning av den finlandssvenska vänsterns verksamhet, såväl teori som praktik, visar att det mycket väl kunde ha sett annorlunda ut.

Delad finlandssvenskhet

När de första riksdagsvalen ordnades 1906 kom det för många som en överraskning att socialdemokraterna inte fick ett så massivt stöd som det hade förväntats. Istället för att rösta enligt sina egna klassintressen, marxistiskt sett, valde många svenskspråkiga arbetare att ge sin röst åt SFP.

Sedan dess har frågan om varför svenskspråkiga arbetare ”röstar fel” ständigt lyfts upp bland den finlandssvenska vänstern. Kände de finlandssvenska arbetarna större samhörighet med den lokala maktpersonen – husbonden, patronen, fabriksägaren – än med sina finskspråkiga kamrater, eller var helt enkelt språkfrågan tillräckligt viktig för att överskrida klassgränser?

– Det skulle antagligen kräva mera forskning för att ge något definitivt svar på frågan om varför finlandssvenskhet förknippas så starkt med borgerlighet, men språkfrågan verkar ha haft en stark mobiliserande effekt i alla tider, säger Matias Kaihovirta.

– Språkfrågan kan ju kopplas till sociala frågor, som till exempel att det finns dagvård, skola och hälsovård på svenska. Man menar helt enkelt att SFP bäst kan driva dessa frågor.

Trots att SFP genom alla tider lyckats samla in majoriteten av den finlandssvenska befolkningens röster har de aldrig varit ensamma om att driva språkfrågan. Under så gott som hela 1900-talet har den socialistiska arbetarrörelsen varit SFP:s främsta konkurrent om de finlandssvenska rösterna. Finlands svenska arbetarförbund (FSA, nuförtiden Finlands svenska socialdemokrater, FSD) grundades redan 1899, sju år innan SFP grundades.

K.H. Wiik.

En av den tidiga finlandssvenska arbetarrörelsens mest framträdande personer var K.H. Wiik, som kombinerade socialistisk klasskamp med strävan efter att värna om finlandssvenska intressen, i hopp om en enad finlandssvensk vänsterfront. Motivationen i korthet: socialismen kunde värna för det svenska småfolkets frågor, medan borgerligheten och SFP var förrädare som endast agerade utgående från sina egna klassintressen.

– K.H. Wiik menade att det inte går att samarbeta med de finska socialdemokraterna, utan föreslog i början av 1900-talet att man skulle grunda ett eget, svenskt socialdemokratiskt parti. Man kan ju fråga sig hur saker skulle ha sett ut i dag om vi istället för SFP hade fått ett socialistiskt minoritetsnationalistiskt parti, säger Kaihovirta.

Inte långt senare ändrade sig Wiik dock, och började i högre grad fokusera på den nationella arbetarrörelsen, men den socialistiska minoritetsnationalism vars grunder lades i början av 1900-talet blev på många sätt riktgivande för den finlandssvenska vänsterns framtida verksamhet.

Socialistiskt familjeföretag

Finlands svenska arbetarförbund har länge varit den mest synliga aktören i den finlandssvenska arbetarrörelsens historieskrivning, och ett av de centrala syftena med Klasskamp på svenska-projektet är att lyfta fram de finlandssvenska vänsteraktörerna på övrigt håll, största delen av vilka efter kriget samlades under paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finland Folk (DFFF).

DFFF hade en omfattande svenskspråkig verksamhet, bland annat en egen bildningsorganisation och en egen tidning.

Harri Edgren, Folkets Bildningsfšörbunds sekreterare 1955-1974. Bilden antagligen tagen pŒå 1960-talet.

1946 grundade FSA och DFFF:s svenska sektion Folkets bildningsförbund (FBF). FBF:s studiecirklar som framförallt dess studierektor Harri Edgren ordnade runtom hela Svenskfinland blev en inkörsport får många blivande folkdemokrater. För Edgren och FBF var kampen för finlandssvenska intressen tätt sammanflätad med klasskampen, och endast finlandssvenskar fick vara styrelsemedlemmar.

Efter en långvarig tid som ledare på FBF efterträddes Edgren på 70-talet av Birgitta Boucht och Carita Nyström, som var pionjärer för jämställdhetskampen i Finland. Feminismen fick dock aldrig något större genomslag inom den folkdemokratiska rörelsen, utan betraktades i allmänhet som en reaktionär rörelse i och med kommunismens fokus på klass som utgångspunkt. De folkdemokratiska feministerna fick häftigt mothugg av sina kamrater, framför allt de manliga minoritetskommunisterna.

Carita Nystršöm och Birgitta Boucht vid kongresscentret i Siikaranta i KyrksläŠtt i september 1974. Foto: Peter Lodenius.

Folkdemokraternas egen tidning, Folktidningen, bytte 1947 namn till Folktidningen Ny Tid, då Atos Wirtanen blev chefredaktör, efter att ha hoppat över från socialdemokraterna till folkdemokraterna och fått sparken från Arbetarbladet. Wirtanen hade en dröm om finlandssvensk vänsterenighet – bland kommunister, socialdemokrater, och allt där emellan – och blev även ordförande för det kortlivade Socialistiska enhetspartiet i strävan efter detta. Under Wirtanens sex år som chefredaktör uppskattades journalistiken vid Ny Tid högt, men drömmen förverkligades aldrig.

Många av den tidens övriga inflytelserika finlandssvenska folkdemokrater kom till tals på tidningens sidor. Som ett säreget drag i den finlandssvenska folkdemokratin nämner Wickström de gifta paren av framträdande folkdemokrater – Georg och Aili Backlund, Runar och Aili Nordgren, Mikael och Margaretha Romberg, som alla medverkade i Ny Tid under tidningens första årtionden.

Ny Tids chefredaktšör, riksdagsmannen och skŒådespelaren Georg Backlund avtackas av en representant fšör samfundet Finland-Sovjetunionen i samband med Backlunds pensioneringsfest pŒå Kulturhuset i Helsingfors 11.11.1977. I bordet, fr.v: Aili Backlund, Georg Backlund, Ingegerd Asplund, Margaretha Romberg, Mikael Romberg. Atos Wirtanens nŠäsa sticker fram till vŠänster.

– Då man talar om den så kallade ”proffsnivån” av finlandssvensk folkdemokrati, det vill säga människor som är anställda inom rörelsen, är det egentligen frågan om ganska få aktörer. Ibland känns det lite som om den tidiga finlandssvenska folkdemokratin skulle vara någon slags socialistiskt familjeföretag, konstaterar Wickström.

På gräsrotsnivå var verksamheten däremot väldigt utbredd. Under 1940-talet grundades svenskspråkiga lokal-, ungdoms- och kvinnoföreningar runt hela Svenskfinland.

Språkfrågan och den delade vänstern

Efterkrigstiden var på många sätt en omvälvande tid för arbetarrörelsen i Finland. Många på socialdemokraternas vänstra kant hoppade över till det nyligen grundade DFFF, vilket ledde till dåliga relationer och en uppblossad rivalitet mellan de två vänsterpartierna.

Socialdemokraterna, med K.-A. Fagerholm i spetsen, såg folkdemokraterna som utbrytare och splittrare av den enade arbetarrörelsen (som dock tidigare också hade präglats av ideologiska skiljelinjer). Folkdemokraterna å andra sidan strävade efter en enad, bred vänsterfront, trots att makten inom rörelsen alltid i praktiken behölls av det nyligen legaliserade Finlands kommunistiska parti (FKP).

Under den tiden drevs språkfrågan särskilt hårt av folkdemokraterna, som Wickström med sin forskning vill visa att var betydligt mera svensksinnade än man kanske kunde tro.

– För folkdemokraterna fanns det absolut ingen motsättning mellan att jobba för det svenska språket i Finland och för ett socialistiskt Finland, tvärtom – socialismen skulle frigöra det finlandssvenska folket från det borgerliga förtrycket.

För att analysera och beskriva den folkdemokratiska inställningen till språkfrågan använder forskargruppen begreppet minoritetsnationalism, myntat av nationalismforskarna Will Kymlicka och Montserrat Guibernau. Liksom ”vanlig nationalism” strävar minoritetsnationalismen också efter att försvara den population som definieras som en nation, med den skillnaden att nationen i fråga saknar en egen nationalstat.

Bland de finlandssvenska folkdemokraterna var denna minoritetsnationalism väldigt stark. DFFF konkurrerade om svenskspråkiga väljare med både SFP och SDP, och var således tvungna att formulera en unik språkpolitisk retorik. Medan SFP efter vinterkriget tonade ner den minoritetsnationalistiska retoriken i sitt principprogram började DFFF ytterligare betona frågan om den finlandssvenska nationaliteten.

Den finlandssvenska minoritetsnationalismen var också stark bland de socialdemokratiska medlemskårerna, påpekar Kaihovirta. Men likt SFP försökte partiets ledning upprätthålla en diplomatisk inställning till språkfrågan och bevara språkfreden som uppnåtts under vinterkriget. Då folkdemokraterna började driva språkfrågan starkare än väntat, och locka till sig mera och mera medlemmar från socialdemokraterna, blev de ändå tvungna att reagera.

– De finlandssvenska socialdemokraterna riktade sin minoritetsnationalistiska retorik främst mot SFP, och betonade den socialdemokratiska reformpolitikens vikt för språkfrågan. Samtidigt angrep man folkdemokraterna för att ha gått för långt till det extremnationalistiska hållet, de anklagades för att uppvigla till språkhat, eller språkpopulism, för att använda lite modernare terminologi, säger Kaihovirta.

Den finlandssvenska nationaliteten

Sin förankring hade den folkdemokratiska minoritetsnationalismen i marxistisk-leninistisk teori, främst i verket Marxismen och den nationella frågan från 1913 av Josef Stalin. Under mellankrigstiden tillämpade de finländska kommunisterna teorin med entydig innebörd för frågan om Svenskfinland – exempelvis av Otto Wille Kuusinen, FKP:s de facto ledare på 1930-talet, som med hänvisning till Stalin konstaterade att finlandssvenskheten utan tvekan är en nationalitet, och förkastade synen på finlandssvenskarna som endast en språkgrupp inom den finska nationen.

I själva verket hade FKP redan på 1920-talet överträffat SFP i deras kärnfråga. I sitt partiprogram skrev kommunisterna att finlandssvenskarna inte endast bör ha rätt till territoriell autonomi inom den finska statens ramar, utan även rätt att helt och hållet utträda ur denna stat om de så önskar. I det hypotetiska, självständiga Svenskfinland skulle demokratiseringen vara närmare till hands – SFP och borgerligheten skulle förlora sin självklara ställning som det svenska språkets försvarare, och arbetarna skulle kunna rösta enligt sina klassintressen istället för att låta språkfrågan styra deras val.

I den folkdemokratiska utopin skulle socialismen inte bara försäkra finlandssvenskhetens fortlevnad, utan förstärka dess livsvillkor, låta den finlandssvenska nationaliteten frodas.

I artikeln Vårt finlandssvenska språk, publicerad i oktober 1956 i Ny Tid, ger tidningens dåvarande kulturredaktör Margaretha Romberg ett tydligt exempel på den starkt minoritetsnationalistiska retorik som var typisk för de finlandssvenska folkdemokraterna.

– Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? skriver Romberg med hänvisning till reaktionära språkvårdares och ”professorkulturens” puristiska inställning till det svenska språket.

– Att finlandssvenskarna utgör en egen, från sverigesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel.

Nya frågor tar över agendan

Inom den folkdemokratiska rörelsen var den finlandssvenska minoritetsnationalismen som starkast under de första efterkrigstidsåren, men det tog inte länge innan den sakteligen började tona bort.

Redan 1951 innebar en omorganisation av FKP:s partiorganisation att alla enspråkigt svenska partiavdelningar lades ner. Den stalinistiska nationalitetsuppfattningen av finlandssvenskheten levde ändå kvar i praktiken, trots att Stalins oantastliga auktoritet några år efter hans död 1953 så småningom började ifrågasättas även inom DFFF.

Mot slutet av 60-talet skedde ett politiskt uppvaknande inom universiteten och högskolorna, och ungdomsverksamheten fick nytt liv. De finlandssvenska folkdemokratiska studenterna – som till stora delar bestod av nyfrälsta taistoiter – grundade massvis av nya föreningar och vitaliserade den tynande finlandssvenska folkdemokratin. Även den finlandssvenska nationalitetsfrågan gjorde en försiktig comeback, men ur de vildaste drömmarna om den självständiga Folkrepubliken Svenskfinland hade luften gått ut redan tidigare.

Kanske berodde det på att frågor om internationell solidaritet hade börjat ta upp mera utrymme på agendan, kanske var det någon annan orsak. Den frågan får hursomhelst någon annan fördjupa sig i.

– Det ursprungliga ambitiösa målet var att innefatta hela 1900-talet, men på grund av tidsbrist måste vissa avgränsningar göras, förklarar Wickström.

Som det nu ser ut kommer forskningsprojektets tyngdpunkt att ligga på efterkrigstiden, med 1968 som övre gräns. Finansieringen räcker i två år till. N

Text Elis Karell
Bild Folkets arkiv

Utöver intervjuer användes även opublicerade manuskript av Ahlskog, Kaihovirta och Wickström som källor för artikeln.

Klassamhällets barn

Lea Johansson växte upp i ett Dalsbruk där arbetarklassen bodde som packade sillar och där järnfabriken hade absolut makt över sina arbetares liv och död. Hon är en av de få vänsterveteraner på orten som minns 1930-talets misär, och hur arbetarrörelsen växte fram och med tiden erövrade den ena milstolpen efter den andra med en enkel princip: solidaritet.

– Jag föddes i Sibirien, säger Lea Johansson, där hon sitter nedsjunken i sin fåtölj.

På bokhyllan i det lilla vardagsrummet står en mängd fotografier och några prydnadsföremål, dock inte så många böcker, trots att Johansson är en ivrig läsare. Det mesta i bokväg kommer i dagens läge från biblioteket. Det som finns kvar i hyllan är däremot desto mer beskrivande: Karl Marx Kapitalet i två band, och några böcker om marxismen-leninismen.

Några övriga kopplingar till vårt östra grannland har Johansson ändå inte. Det ”Sibirien” hon talar om är ett av de många husen i den lilla industriorten i Dalsbruk som har fått kreativa namn i folkmun. Arbetarbaracken Råttfällans öknamn uppstod på grund av risken att bli i kläm mellan ytterdörrarna i den smala loftgången. I Hundkojan bodde järnfabrikens tjänstemän som jämt skällde på arbetarna. Sibirien fick sitt namn av att bostäderna i huset var kalla och dragiga.

I dag bor den över 90-åriga Johansson ensam i en rymlig tvåvåningslägenhet i området Sabbels. Här bodde hon i flera årtionden tillsammans med sin man Rudolf ”Rudo” Johansson, som i decennier var den tongivande kommunisten på den röda orten på Kimitoön i Åboland, och en formidabel kraft i Dragsfjärds kommunalpolitik. Lea Johansson förstår bättre än många att uppskatta den samhällsutveckling som gjort att hon i dag kan bo som hon gör. När hon växte upp på 1920- och 1930-talen var situationen en helt annan.

– Vi bodde hela familjen, mina föräldrar, jag och min bror i ett rum. Ja, och så hade vi också en kvarterskarl.

Kvarterskarlarna (från finskans kortteerismies) blev vanliga i början av 1900-talet, då järnindustrin växte och nya arbetstagare flyttade till industriorter, som inte hade nog med bostäder för att inkvartera dem alla. Nykomlingarna garanterades ofta inkvartering i fabrikernas bostäder. Ilmar Talve skriver i en artikel i Åbolands landskapsmuseums årsbok 1985 att de familjer som redan hade bostad kunde tvingas ta in ogifta, ensamkommande män – mot en liten betalning från arbetsgivaren.

Leas pappa Väinö Pakarinen arbetade som de flesta andra män på fabriken, och mamman skötte om barnen och hemmet. Den politiska övertygelsen kom hemifrån – Väinö hörde till de röda under inbördeskriget.

Arbetare K.J. Sjöholms bostad på Vals­verksholmen i Dalsbruk, som den såg ut 1923. I dylika bostäder kunde det som värst bo upp till tio personer, och den motsvarar på stort när den enrummare som Lea Johanssons familj bodde i på 1920-talet.
1. Matbord
2. Säng
3. Bord
4. Kärlskåp
5. Byrå
6. Spis
7. Vedlåda
8. Skafferi
ET: Farstu
Foto: Åbo universitet

Djup bostadskris

– Nog var det fattigt, nog var det så fattigt, säger Johansson då jag frågar om förhållandena i Dalsbruk under hennes uppväxt.

Inte bara var det bostadsbrist, fabriken betalade också låga löner i nationell jämförelse, och några moderna bekvämligheter var det inte tal om. Johansson berättar att mödrarna i hemmen hade fullt upp med att sköta både hushåll och barn. Rinnande vatten fanns inte, och brunnarna var relativt få, så vatten måste ofta bäras långt ifrån. Avlopp fanns inte heller, så slaskhinkarna skulle bäras till slaskuppsamlingen. På den här punkten gick utvecklingen långsamt. I en artikel om bruksarbetarnas socioekonomiska ställning i Dalsbruk från 1985 visar Tomy Wass att den stora majoriteten av alla bostäder i Dalsbruk ännu 1975 var utan både vatten och avlopp.

Fabriken tillhandahöll tvättstugor, och mycket av Johanssons och andra kvinnors tid gick till arbetsdryg handtvätt.

– Fast å andra sidan blev det ju inte så mycket tvätt, folk hade så lite kläder på den tiden. Jag minns en gång då jag tvättade med tvättbräde och det kom en gammal gumma och blev riktigt arg på mig. Man skulle tvätta kläderna i bottnen av tvättbunken och inte på bräde, menade hon. Brädet slet så mycket på kläderna.

Kämpade för åldringshem

Det är alltså mot den här bakgrunden som arbetar- och vänsterrörelsens strävanden ska ses, inte bara i Dalsbruk, utan även i resten av Finland, som snabbt industrialiserades under 1900-talets första hälft.

Arbetarrörelsen var naturligtvis aktiv i Dalsbruk redan innan kriget. Vänstern opererade under socialdemokraternas baner, fackrörelsen började organisera sig i slutet av 1800-talet, och 1908 grundades arbetaridrottsföreningen Jäntevä, som länge var en av de mest framstående arbetaridrottsföreningarna i Åboland, enligt Anne Bergström-Stenbäcks förträffliga 100-årshistorik. Men aktiviteten på radikalvänsterkanten blommade upp efter kriget då folkdemokraterna, eller DFFF (föregångaren till Vänsterförbundet) tilläts organisera sig efter att de så kallade kommunistlagarna, som förbjöd socialistisk verksamhet och propaganda, hade hävts. Strax efter kriget grundades också föreningen Dalsbruks demokratiska kvinnor, där Lea Johansson  var ordförande i många år. En av kvinnoföreningens största bedrifter var att den i början på 1950-talet lyckades driva igenom byggandet av ett nytt åldringshem, det så kallade Gamlas hem.

– Vi ville att de gamla skulle få det lite bättre. Många bodde i något hörn hemma hos sina barns familjer, eller i små enrummare som inte hade några som helst moderna bekvämligheter.

I en artikel i Ny Tid från invigningen av äldreboendet den 30 juli 1955 intervjuas Lea Johansson i egenskap av ordförande för kvinnoföreningen:

”Det var våren 1950 som det började pratas om att vi här i Bruket borde få ett hem för åldringar. […] Nåja, vi tog reda på av karlarna att vi kunde motionera om saken i fullmäktige, och så beslöt vi att det skulle bli verklighet. Vi gjorde upp en skrivelse till fullmäktige, och för att ge mera kraft åt motionen samlade vi in en massa underskrifter på den. Över 200 skrev under. Ja, och vi gick ju an som karlarna brukar göra i valtider och på sommaren var vi klara att överlämna vår motion. Motionen överlämnade vi till den folkdemokratiska gruppen för vidare befordran till fullmäktige. Ja, det var allt.”

Lea Johansson, ordfšrande fšr Dalsbruks demokratiska kvinnor, vid invigningen av seniorhemmet Gamlas hem i Dalsbruk 30.7.1955, tillsammans med Aili Gustafsson och Gunvor Gršönqvist. Saxat ur Ny Tid 2.8.1955.

Fingrarna i farozonen

Det var inte bara de gamla som hade det illa ställt före kriget. Under början av 1900-talet var det mer regel än undantag att också barn arbetade på fabriken efter skolan. Talve skriver att pojkar så unga som 8 år jobbade som springpojkar, och åtminstone in på 1930-talet arbetade 11-12-åringar med att ”springa med järnet”, det vill säga gripa tag i järntråden med tång då den pressades ut från valsen och flytta över den till den trådvinda som den sedan virades på. Majoriteten av arbetarna var pojkar och män, men det fanns också rikligt med arbete för kvinnor och unga flickor med de mindre fysiskt krävande och specialiserade arbetsuppgifterna.

– Jag började som 14-åring arbeta på nattskifte i tråddrageriet, där vi lyfte galvaniserad tråd in i en maskin, säger Johansson.

– Och man skulle akta så inte fingrarna kom i kläm, för då blev man av med dem. Jag jobbade där med din farmor då hon miste fingrarna på ena handen.

Min farmor Doris Wass, född Hellström, ville aldrig tala om hur hon förlorade två fingrar på den ena handen. Passande för denna artikel är kanske att det uppenbarligen handlade om bristande arbetssäkerhet på fabriken.

Rörelsen överallt

Efter kriget blev det allt mer organiserad verksamhet också för barn och unga i arbetarrörelsens regi. Idrottsföreningen Jäntevä hade funnits sedan länge tillbaka, men i och med att den folkdemokratiska rörelsen organiserades, tillkom också pionjärföreningarna – ett slags kommunistisk scoutkår. Dalsbruks demokratiska unga började sätta upp teaterföreställningar och revyer, där nog också de äldre deltog aktivt. Eldsjälen inom teaterverksamheten var Felix ”Feto” Nordman, som själv både skrev sketcher och sånger, och regisserade. ”Allas vår Feto” beskrevs Nordman som i Ny Tid på 1950-talet. Det gick knappt en vecka då han inte skickade in en verksamhetsrapport från Dalsbruk till Ny Tid på 1950-talet. Rörelsen hade också en egen hornorkester.

Genom Lea Johanssons berättelser träder det fram en bild av en efterkrigstida arbetarrörelse som var närvarande i stort sett från vaggan till graven. Fackförbundet och de politiska förtroendevalda kämpade för en bättre levnadsstandard, bättre ekonomi och frihet från den överstora kontroll som fabriken hade över de anställdas liv – fabriken ägde allt från bostäder till odlingsjord och skogar, samt drev sjukhus och BB, och delade ut matransoner. Kvinnoföreningen tog sig an omsorgen och frågor som rörde kvinnors frigörelse och förhållanden i hemmet. Ungdomsföreningen, pionjärerna och Jäntevä månade om själslig och fysisk hälsa, och stod för en uppsjö av fritidsaktiviteter. Idrottsföreningen hade inte bara träningar och tävlingar på programmet – för att finansiera verksamheten organiserade föreningen ofta danser och fester. När ungdomsföreningens aktivitet tynade på 1960-talet tog Jäntevä över revyverksamheten. Kring ett årtionde senare började idrottsföreningen ordna bingokvällar, som var mäkta populära till sent in på 1990-talet, och som för många fungerade som månadens sociala happening. På 1970-talet kom arbetarinstitutet till Dalsbruk med kurser, fortbildning, musikskola och konstskola. Via arbis återupplivades på nytt teatertraditionen, som en tid gått på sparlåga, på nytt. Det var också arbetarrörelsen som såg till att ortens idrottsplan anlades, och att Folkets hus byggdes som samlings-, fest-, teater-, och  idrottslokal.

Fallet med Majorn

Allt var naturligtvis inte en dans på rosor, och konflikter förekom naturligtvis, bland annat en utdragen lönetvist 1955 som ledde till att 38 personer sades upp som direkt följd av arbetsstridsaktionerna, generalstrejken 1956 och metallarbetarnas storstrejk 1971, för att nämna de milstolpar som Anne Bergström-Stenbäck räknar upp  i sin 85-årshistorik över Dalsbruks metallarbetarfackförening (2015). Tomy Wass skriver i sin artikel också om de svåra tiderna under vinter- och fortsättningskrigen; arbetare sades upp på politiska grunder, lönerna sänktes och arbetstiden förlängdes från åtta till tio timmar. 1940- och 1950-talen var de radikalaste årtiondena inom facket i Dalsbruk, och Wass lyfter fram konflikten 1955 som den sista stora arbetskonflikten i Dalsbruk vid sidan av storstrejken 1971.

Lea Johansson hade som ordförande för kvinnoföreningen också en viss roll i samband med uppsägningarna 1955 – inte så mycket för hur situationen utmynnade som för hur den koms ihåg. Incidenten där kvinnoförbundet tågade upp till fabrikens kontor för att protestera mot uppsägningarna har levt kvar som en sorts vandringssägen.

– Vi var väl sex kvinnor som marscherade till kontoret och bad om att få träffa ledningen och framföra vår ståndpunkt, att uppsägningarna inte kunde godkännas. Det var allt väldigt högtidligt och vi måste anmäla oss och anhålla om att få träffa ledningen.

Efter en viss väntan fick delegationen träffa fabrikens disponent, som kallades för ”Majorn”, och vars namn under årens lopp bleknat bort i minnet hos både Johansson och andra källor jag tillfrågar.

– Nå, vi framförde vårt ärende, och det var det. Inte ledde det ju till någonting. Men sen dog Majorn och folk började prata om att det var vi som hade livet av honom.

Disponenten avled mycket riktigt i ett slaganfall strax efter delegationens besök, och i folkmun har det sedan dess hetat att han blev så uppjagad över kvinnodelegationens protester att det blev för mycket för hans hjärta.

Politisk förföljelse

Politisk aktivitet på vänsterkanten kunde sätta käppar i hjulen för mångas liv och karriär. Som tidigare nämnts var det flera arbetare inom radikalvänstern som blev av med arbetet och tvingades flytta till andra orter för att söka jobb – Dalsbruk har haft en ansenlig utvandring till Sverige, då man blivit mer eller mindre svartlistad som kommunist i Finland. I samband med kriget blev fackföreningens ordförande – enligt Bergström-Stenbäck ”under besynnerliga omständigheter”– inkallad till fronten, och när han återvände, vägrade fabriksledningen ta honom tillbaka på jobb.

Rudolf Johansson, dominerande vŠänsterman, DFFF-politiker i flera decennier i Dalsbruk. Uppskattningsvis sent 60- eller 70-tal. 

Rudolf Johansson var en annan som föll offer för politiseringen.

– Rudolf blev avskedad på grund av att han studerade på Sirola, berättar Lea.

Sirola-institutet var det finländska kommunistpartiets eget lärosäte, där partiets medlemmar drillades i marxism-leninism, men också i en hel rad andra ämnen, som historia, ekonomi, språk, filosofi och mycket annat. För högern var institutet ett rött skynke, om ordleken ursäktas, och studerade man som Johansson där så länge som ett år, sågs man utan tvekan som en del av partikadern.

Rudolf fick aldrig tillbaka sitt jobb på fabriken, men arbetarrörelsen kom till undsättning, och man ordnade för honom en tjänst som lageransvarig på Dalsbruks andelshandel.

Splittringarna nådde naturligtvis liksom i resten av Finland också arbetarrörelsen i Dalsbruk – schismerna mellan minoritets- och majoritetskommunister, ”revisionister” och ”taistoiter”, för att inte tala om grälen mellan socialdemokrater och folkdemokrater, som speciellt präglade fackrörelsen.

Ledord: solidaritet

Johansson är en av de få aktivister i Dalsbruk som minns tiden före kriget, och aktivt var med då arbetarrörelsen byggdes upp i slutet av 1940-talet. Rudolf hade kunnat berätta ännu mer, om han fortfarande var i livet. Börje och Klas Sten, båda aktiva inom kommunalpolitiken, alla Hellströmar från min farmors sida; Åke, Sven-Erik, Ole. Min farfar Elof som satt många år i socialnämnden, hans systrar: Majken och framför allt Gunvor, som gift Grönqvist var teaterivrare, kommunalpolitiker, kvinnosakskvinna och poet, Bo Gustavsson, Feto Nordman, och många fler som man så gärna hade intervjuat för den här artikeln är borta.

Trots historiska schismer och splittringar inom vänstern sörjer Johansson en arbetarrörelse som hon ser att har – om inte gått i graven – så åtminstone i ide. För trots att det förr var fattigt och svårt, fanns det en sammanhållning och en gemenskap i misären, och i kampen för ett bättre liv, inte bara för individen, utan för alla som hade det svårt. Solidaritet är kanske ordet som vi fiskar efter. Talande är att då jag frågar vilka ärenden som speciellt sysselsatte arbetarrörelsen och Rudolf, nämner hon allra först en enkel, men ack så avgörande förbättring på en arbetsplats där personalen gick hem genomsvettiga och nedsmutsade från topp till tå: det var nämligen folkdemokraterna med Rudolf i spetsen som såg till att det installerades duschar och tvättutrymmen på fabriken.

Jag frågar upprepade gånger, med lite olika formuleringar, vad det var som drev henne, vad som drev Rudolf, och vad som var motivationen bakom engagemanget inom Dalsbruks arbetarrörelse. Svaret är alla gånger lika kort, och likadant. Det är inga marxist-leninistiska programförklaringar, inga revolutionära brandtal, inga snidade samhällsanalyser. Svaret kommer från ryggmärgen och är nästan hjärtskärande i sin enkla klarhet:

– Att folk sku få det lite bättre. N

Text: Janne Wass
Foto: Janne Wass & Ny Tids arkiv

Den finländska radikalvänstern

Några anteckningar kring ett 100-årsjubileum

I motsats till de små och maktlösa kommunistpartier som verkat på de flesta andra håll i Europas västra delar så har den finländska radikala vänstern gått fram starkt i många val och   suttit i regeringen i sammanlagt 22 år. Hur kan vi förstå denna anomali? Och var står den finländska radikala vänstern idag,
100 år efter sin tillblivelse?

Åren efter oktoberrevolutionen 1917 innebar grundliga omvälvningar inom den europeiska arbetarrörelsen, då den långvariga konflikten mellan reformister och revolutionärer fick sitt fulla utlopp. De socialdemokratiska partierna klövs itu och revolutionära kommunistiska partier såg dagens ljus. På den här punkten utgjorde Finland inget undantag – finländska exilkommunister i Moskva grundade i augusti 1918 Finlands kommunistiska parti (FKP), och knappt två år senare etablerade de i Finland aktiva radikala vänsterkrafterna Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP). Båda partierna verkade till en början under mycket svåra omständigheter. FKP var olagligt i Finland och tvingades ty sig till underjordisk verksamhet, och även FSAP utsattes – fram till partiets slutliga upplösning år 1923 – för djup misstro. År 1930 förbjöds slutligen all form av radikal vänsteraktivism genom de så kallade kommunistlagarna.

Den radikala vänstern återinträdde på den politiska scenen hösten 1944, när FKP legaliserades och således tilläts operera öppet i Finland. Med det uttalade syftet att samla alla progressiva krafter under ett och samma tak grundades någon månad senare också paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Under de kommande årtiondena kom DFFF – med FKP som ledande aktör – att utgöra något av en anomali inom den västeuropeiska radikala vänsterfamiljen.

Väljarstöd

Fram till och med 1960-talet ställde sig i regel drygt 20 procent av väljarkåren bakom folkdemokraterna, och ännu på 1970-talet attraherade man klart över 15 procent av väljarna. Motsvarande nivåer nådde radikalvänstern även i Frankrike, Island och Italien samt, något senare, i det självständiga (1960) Cypern och i det demokratiserade (1974) Portugal. På annat håll i Västeuropa fick man nöja sig med ett klart mer blygsamt understöd. När styrkefästena ovan utesluts fås ett medeltal på drygt 5 procent för perioden 1945–1990.

Den finländska radikalvänsterns starka understöd vilade särskilt kring 1900-talets mitt, grovt taget, på två pelare: industrikommunism och ödemarkskommunism. Industrikommunismen var stark särskilt i städerna i södra och sydvästra Finland, speciellt i vänstermiljöer på industriorter med hög social stabilitet. Ödemarkskommunismen som var stark i norra och nordöstra Finland nådde tvärtom framgångar särskilt i eftersatta områden utmärkta av rotlöshet samt utbredd social och ekonomisk otrygghet. Fram till och med 1970-talet utgjorde arbetarklassen omkring 80 procent av den folkdemokratiska väljarkåren. Den återstående femtedelen bestod till en början främst av jordbrukare, en grupp som ändå snart ersattes av en stadigt växande andel tjänstemän.

Tre förklaringsmodeller

Hur kommer det sig då att den finländska radikalvänstern blev så stark som den faktiskt blev? Mot bakgrund av sociologisk och politologisk forskning kan tre huvudsakliga förklaringar tas fram.

För det första är det skäl att se på de särskilda industrialiserings- och demokratiseringsprocesser som tog fart i Finland under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Träindustrins expansion gav här upphov till en parallell framväxt av en urban (industri)arbetarklass samt ett ruralt landsbygdsproletariat. De här två grupperna utvecklade snart en sällsynt stark samstämmighet, något som gynnade i synnerhet landsbygdsproletariatets politiska radikalisering. Att rörelsen etablerades samtidigt både i städer och på landsbygden bidrog till att det socialdemokratiska partiet snabbt nådde betydande slagkraft, och i och med införandet av allmän och lika rösträtt år 1906 kunde partiet tidigt göra anspråk även på parlamentarisk makt. Sammantaget utgjorde dessa två processer – de socialistiska idéernas vida spridning samt det socialdemokratiska partiets tidiga konsolidering, viktiga grundförutsättningar för en stark radikalvänster.

För det andra kan man peka på det historiska faktum att ju djupare de samhälleliga konflikterna är under en nationsbyggnadsprocess, desto starkare tenderar de radikala elementen inom arbetarrörelsen att bli. I Finland sammanföll självständighetssträvandena med en snabb accelerering av klasskonflikten, och när landet väl vunnit självständighet följde ett inbördeskrig som i mångt och mycket även kan karaktäriseras som ett klasskrig. Man kan se kriget som en kamp mellan, i huvudsak, bourgeoisien och självägande jordbrukare (de vita) å ena sidan samt, återigen i huvudsak, industri- och landsbygdsproletariatet (de röda) å den andra. En följd av denna konflikt var en ytterligare förstärkning av de radikala vänsterelementen. Den segerrika vita sidans repressiva handlande under och, inte minst, efter kriget, samt de tilltagande antikommunistiska tendenserna under 1920-talet kom, med andra ord, att driva på radikalvänsterns kampvilja och därigenom stärka snarare än försvaga dess slagkraft.

Den tredje förklaringen riktar intresset mot den politiska konkurrenssituationen. Tankegången är i all sin enkelhet att radikalvänstern tenderar att växa sig stark om och när socialdemokratins attraktionskraft – exempelvis av ideologiska orsaker – är begränsad. Den finländska efterkrigstida socialdemokratins förmåga att locka väljare anses ofta ha kringgärdats av den jämförelsevis starka roll som partiets högerfalang – personifierad av partiledaren (1918–1926) och mångfaldiga ministern Väinö Tanner – spelade under det formativa kvartssekel som rådde mellan inbördeskriget 1918 och krigsslutet 1944. Internt väckte den av Tanner dirigerade socialdemokratiska politikföringen missnöje särskilt under krigsåren; hösten 1940 uteslöt SDP en rad politiker som uttryckte sitt djupa ogillande med partiets utrikespolitiska kurs, och efter krigsslutet lösgjorde sig ytterligare en grupp. Att dessa ofta profilstarka vänsterpolitiker valde att fortsätta sitt politiska liv inom DFFF förstärkte den på många håll etablerade bilden av en högerorienterad socialdemokrati. Samtidigt bidrog flykten till DFFF till en ökad legitimitet för mer radikala vänsteralternativ.

Maktinnehav

En andra egenhet som, kanske i ännu större omfattning, särskilde den finländska efterkrigstida radikalvänstern från liknande politiska rörelser på andra håll i Västeuropa var dess långvariga maktinnehav. Att DFFF tog plats i regeringen under några år efter krigsslutet hängde till stor del samman med krigsutgången och den utrikespolitiska omorientering som Finland nu undergick. I europeisk jämförelse är det verkligen unikt att den finländska radikala vänstern innehade makten mellan maj 1966 och december 1982. DFFF deltog då i hela sju koalitionsregeringar och satt vid makten i totalt 4069 dagar eller 11 år.

En orsak till den finländska radikalvänsterns exceptionellt långvariga maktinnehav var interna förskjutningar inom de båda vänsterpartierna. SDP hade, vid partiets 26:e kongress år 1963, ersatt den inom radikalvänstern så illa omtyckta ordföranden Tanner med den mer vänstersinnade Rafael Paasio, och inom FKP ägde tre år senare ett ”partiellt regimskifte” rum i och med att den renlärige marxist-leninisten Aimo Aaltonen ersattes av den avgjort mer försonlige Aarne Saarinen. I synnerhet det socialdemokratiska maktskiftet var en nödvändig förutsättning för kollaboration mellan vänsterpartierna.

En andra förklaring är snarast av geo- och utrikespolitisk karaktär; med tanke på relationerna till den mäktiga östra grannen låg det särskilt i president Urho Kekkonens intresse att integrera den starka radikalvänstern i det dagliga politiska livet.

En tredje bidragande faktor är det finländska efterkrigstida partisystemets natur. Trots att riksdagen i regel hade icke-socialistisk majoritet – perioden 1966–1970 utgör ett av ytterst få undantag som bekräftar regeln – så framstod både genuint borgerliga majoritetskoalitioner och renodlade rödmylleregeringar under många år som politiskt omöjliga att bilda eller onödigt bräckliga för att hållas samman. Att få till stånd en verkningsfull (majoritets)regering var sålunda besvärligt utan deltagande från den starka radikalvänstern.

Resultatmässigt kan folkdemokraternas tid vid makten beskrivas som tudelad – de första åren (1966–71) var väl nog mer lyckosamma än de senare (1975–82). Någon genomgripande förändring av den ekonomiska politikens riktning lyckades man förvisso aldrig få till stånd, men i synnerhet regeringarna Paasio I (1966–68) och Koivisto I (1968–70) drev ändå igenom en rad välfärdspolitiska reformer som var viktiga för radikalvänstern. Här märks bland annat en förstärkning av de statsägda bolagen, en höjning av barnbidragen, samt införandet av efterlevnadspension och studielån med statsgaranti. Även den omfattande grundskolereformen godkändes. De senare koalitionsregeringarna – här avses främst Sorsa II (1977–1979) och Koivisto II (1979–82) – har betraktats som mindre framgångsrika.

Gällande väljarstödet  är den finländska radikalvänstern – sedan 1990 främst representerad av DFFF:s efterträdare Vänsterförbundet (VF) – inte längre särskilt unik; röstetalen är numera tämligen modesta och avviker inte nämnvärt från det generella (väst)europeiska mönstret. I fråga om maktinnehav har hållningen dock alltjämt förblivit utpräglat pragmatisk – särskilt VF:s kollaboration med Samlingspartiet i Lipponens (1995–1999, 1999–2003) och Katainens regeringar (2011–2014) är unik i en europeisk jämförelse.

Idag är VF mitt uppe i en sedan årtionden tillbaka pågående omorientering. Andelen väljare med bakgrund i traditionella, ofta mansdominerade, arbetarklassyrken minskar ständigt, samtidigt som tillströmningen av unga, urbana, övervägande kvinnliga och ofta högutbildade anhängare tilltar. Denna förskjutning har åtföljts av en ideologisk omorientering där ekologism och värdeliberalism ställts jämsides med krav på ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Efter valsegern år 1995 har VF backat i fem raka riksdagsval, mist omkring en tredjedel av sitt understöd och förlorat närmare hälften av sina mandat. Det här vittnar om den pågående generationsväxlingens svåra natur, men trots det framstår Vänsterförbundet som ett stabilare parti idag än för bara något årtionde sedan. Partiets organisationsstruktur är karakteristisk för ett modernt vänsterparti och således i linje med partiets allmänna profil, samtidigt som den rödgröna identiteten är tydligt utmejslad. Denna identitet ter sig dessutom tämligen väl förankrad bland de aktiva och har även potential att attrahera väljare från ett växande postmaterialistiskt väljarsegment. Partikohesionen framstår för en utomstående betraktare som bättre än någonsin under partiets snart trettioåriga historia. Förutsättningarna för att vända den långvariga nedåtgående trenden ter sig, med andra ord, goda. N

Text: Andreas Fagerholm
Foto: Folkets arkiv