Etikettarkiv: Djur

Mörk humor bland popcornstämjda älgar

Malin Klingenbergs nyaste ungdomsroman Älgflickan behandlar allt från spänning och kärlek till grön aktivism och smuggling av popcorn till skogens älgar. Klingenberg har tidigare samarbetat med illustratören Joanna Vikström Eklöv i böcker såsom Den fantastiske Alfredo (2017) och Patrik och pensionärsmakten (2010). Med Älgflickan tar Klingenberg steget från bokslukarålderns böcker till ungdomsromanen.

Johanna börjar i högstadiet och hennes bästis Sandra har övergett henne för de populära tjejerna. Uppbrottet mellan dessa två gör att Johanna söker sig till kojan i skogen, där hon bestämmer sig för att tämja en älg. Huvudkaraktären Johanna är inte den typiska ”pojkflickan” som använder flanellskjorta och bekväma jeans. Hon är mycket mänsklig och visar starka känslor, något som den typiska tonåringen också gör. Johanna är jordnära och föredrar älgar framom hästar – ett uppfriskande personlighetsdrag i en ungdomsroman.

Trots typiska grepp som förekommer i de flesta ungdomsromaner är tonen i Älgflickan inte genretypisk. Med en taktfast rytm i språket och med en huvudkaraktär som är rapp i käften förmedlas en humor som är genuint rolig. Johannas ironi ger också stundvis komiken en mörkare nyans. I följande scen från Älgflickan visar det sig att skolans mest populära tjej Lusse är svartsjuk över Johannas vänskapsrelation med ”den snygga killen”:

”’Du måste vara helt förstörd. Stackars dig. Fast du förstod väl ändå att du aldrig hade haft en chans.’

Jag tittade på henne utan att röra en min.

’Nej. Du har rätt. Jag har aldrig haft en chans. Jag är totalt förkrossad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till’, sa jag entonigt. ’Nu går jag och tar livet av mig.’

Lusse såg förvirrad ut, som om hon inte riktigt förstod vad som hade hänt. Ingen drev ju med henne, någonsin.”

I Älgflickan används mycket egenartade beskrivningar som framkallar humor. När Johanna blir bjuden på fest funderar hon över vad det är för typ av tillställning: ”Jag visste precis vilken typ av fest han menade. Den där alla gäster sitter uppradade på stolar längs väggarna”. Samtidigt varvas stereotypa uttryck som ”Magin var bruten” och ”han log så ögonen glittrade” med den absurda humorn. Läsaren blir också inkastad i korta och koncisa kapitel med ständigt händelserika scener. Klingenberg använder sig av cliffhangers vid kapitlens slut. Detta gör att man slukar hela boken i en och samma läsning.

Kontraster ställs mot varandra där det klassiska lever jämsides med det moderna. Huvudkaraktären intresserar sig för miljöfrågor och är vegetarian medan hennes föräldrar är med i jaktlaget. Det alldagliga och politiska glider in i Johannas försök att tämja en älg med popcorn. Ekonomiska skillnader skildras genom hur de populära tjejerna skryter om sina södernresor medan Johannas nyfunna vän Six bor i husvagn med sin alkoholiserade pappa. Klassisk ungdomsroman varvas med samhällelig och rolig text av en skicklig samtida ungdomsförfattare.

Att bli förälskad i en kille medan man rider på en älg mitt i skogen är rätt absurt. Trots det levererar Klingenberg med sitt humoristiska och stilsäkra språk en annorlunda ungdomsroman som gör att det absurda känns normalt. Älgflickan rekommenderas för alla som börjar högstadiet, inte minst på grund av sitt sätt att blanda olika diskurser, men också för att den skildrar det uppbrott som sker mellan barndom och tonår på ett ovanligt sätt.

Rosanna Fellman

Malin Klingenberg: Älgflickan. Schildts & Söderströms, 2018.

Betraktare och brukare – om vår syn på människan och naturen

En rörelse i ögonvrån får mig att vrida på huvudet.

Jag ser ett par svarta pepparkorn till ögon och en nätt trekantig näbb i det runda vita fågelhuvudet. En halv sekund senare flyger stjärtmesen förbi rakt framför näsan, på bara några centimeters håll. Den är så nära att jag uppfattar vingfladdret. Jag följer den med blicken när den drar ut över den snötäckta sankängen och landar i en liten buske där ett par andra långstjärtade dunbollar redan sitter.

Det är inte ofta man får uppleva en fågel på så nära håll. Orsaken var säkert att jag hade stått stilla en stund, jag hoppades fota några stjärtmesar som höll till ett stycke längre fram på spången. Några användbara bilder blev det inte, men väl en liten minnesskärva av ett sekundsnabbt fågelmöte den där gråa februarimorgonen i Hjälstaviken norr om Stockholm. Egentligen hade jag åkt dit för att leta skäggmes – som namnet till trots inte är några mesar utan närmast släkt med papegojor – i vassdjungeln i södra delen av viken. Skäggmesarna var inte samarbetsvilliga den här morgonen, men det gjorde inte så mycket. Det oväntade mötet med de charmiga små stjärtmesarna var ingen dålig kompensation.

Fågelskådning handlar i hög grad om just oväntade möten. Om det är något jag lärt mig efter många års umgänge med fåglar är att de är duktiga på att överraska. Det gäller framför allt att vara uppmärksam, skarpögd och ha tålamod – ibland låter fåglarna en vänta. Man ska inte glömma bort att lyssna. Fåglar är talföra djur och brukar ofta avisera sin ankomst med allehanda läten.

Betraktare” och ”brukare” är begrepp som ibland används för att skilja mellan två olika förhållningssätt till naturen. Att fågelskådare utgör själva urtypen för den förra kategorin behöver knappast sägas. Jägare betraktar gärna sig själva som stolta brukare av naturen – i själva verket är det just i jaktanknutna medier som distinktionen betraktare-brukare oftast verkar förekomma. Mot de kunniga och naturlevande brukarna ställs betraktarna, ofta stadsbor som i allmänhet är okunniga och hämtar sin syn på naturen från Disney och National Geographic Channel i tv.

Naturdebatten är sedan länge hårt polariserad. Man behöver bara skrapa alldeles lätt på ytan så blottläggs genast konflikten mellan stad och land.

Krocken mellan synsätten blir ofta kraftig. Antropocentrismen säger att människan är unik som art, ”skapelsens krona”. Enligt bibeln skapade Gud människorna till sin avbild och sade åt dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”

Det råder knappast något tvivel om att människan mycket samvetsgrant uppfyllt Guds maning att föröka sig och uppfylla jorden. Den kontroversiella djupekologen Pentti Linkola har rätt när han säger att vi är för många människor här på jorden. Vår arts unika framgång har lett till att planetens ekosystem och klimat hotas. Den sjätte massutrotningen av arter i planetens historia pågår redan och det är vi som orsakar den. Det relativt stabila klimat som gynnat framväxten av den mänskliga civilisationen hotas nu av snabba förändringar till följd av våra utsläpp av växthusgaser, som i sin tur beror på en ohejdad användning av fossila bränslen.

Ingen art har påverkat sin livsmiljö så grundligt som Homo sapiens. Med yxa och plog har vi dramatiskt och oåterkalleligt förändrat jordytan. Urskogen Białowieźa i Polen är en påminnelse om detta. Białowieźa är en av de sista resterna av de majestätiska skogarna som en gång täckte stora delar av den europeiska kontinenten och som började huggas ut redan under romartiden. När den polska högerregeringen nu i trots mot EU tillåter avverkning i Białowieźa är det inte bara ett nationellt naturarv man medvetet och kortsiktigt förstör, att skogen bevaras är – eller borde vara – en europeisk angelägenhet.

Idén att naturen alltid är underordnad den överlägsna människan, att dess resurser står till vårt förfogande, är sedan generationer djupt inbränd i vårt medvetande. Den uppstod antagligen först i och med övergången från en jägar-samlarkultur till jordbruk. Jägare och samlare lever i naturen, som den svenska författaren Lasse Berg visar i sin trilogi om människorna i Kalahariöknen; jordbrukaren underkuvar och manipulerar naturen. Vi tämjde vilda djur och förädlade växter för att tjäna oss, systematiskt tvingade vi undan det vilda för att bereda plats för våra odlingsmarker. Jordbrukaren befinner sig i ett lågintensivt, evigt krig mot naturen – det kan varje hemmaodlare som rivit ogräs i sina rabatter vittna om. Vi kommer aldrig att segra i det här kriget. Förr eller senare tvingas vi ge upp. Naturen återerövrar förlorad mark med förvånansvärd snabbhet: varje övervuxen husgrund i skogen ger oss sin tysta påminnelse om ännu ett mänskligt nederlag.

Denna tanke, att vi aldrig kommer att lyckas besegra naturen, är svåruthärdlig för många av oss. Romantiken och moderniteten ingår här en ohelig allians för att stödja vår illusion att vi är härskare över naturen. Men när romantikerna med Rousseau i spetsen utropade sitt ”tillbaka till naturen” var det ingalunda orörd vildmark de drömde om att återvända till, utan ett tuktat parklandskap som är estetiskt tilltalande och fritt från faror och hot.

Romantikernas krav på en kuvad natur går igen också i den dag som är. I till exempel den ständigt på nytt uppblossande rovdjursdebatten stöter man på argumentet att i synnerhet varg, men också björn och lo, inte ”hör hemma” i ”vår” natur. Tankefelen är flera i det här resonemanget. För det första är naturen inte ”vår”. Vi bestämmer ingalunda över vilka arter som ”hör hemma” i naturen. Och hotet från vargar och andra rovdjur överdrivs kraftigt, ofta dessutom avsiktligt.

Rädslan för det vilda sitter djupt i oss. Antagligen är den en kvarleva från en tid när vår art var ny här på jorden och vår överlevnad krävde vaksamhet och förmåga att upptäcka faror och hot. Att vistas i naturen är ingalunda riskfritt, det måste understrykas, men i de finländska skogarna går man nog tämligen säker, antalet rovdjursangrepp är förvinnande litet. I det här sammanhanget kommer jag att tänka på en passus i Kerstin Ekmans lysande bok Herrarna i skogen. Där berättar hon om åren hon bodde på en ensligt belägen gård i Jämtland: när hon var ensam hemma hände det ibland om kvällarna att hon blev fruktansvärt rädd för inbrottstjuvar och våldsverkare; då sprang hon ut i skogen. Där kände hon sig trygg – långt tryggare än inne i det upplysta huset.

Att i synnerhet vargen får representera det farliga i naturen har en lång historia: redan bibeln lär oss att vargen är ond och grym, och det påståendet ekar genom seklerna och fortsätter att upprepas i insändarspalter, bloggar och sociala medier idag. Här finns inte utrymme att reda ut varghatets kulturhistoria, för den som vill ha en fördjupning rekommenderar jag Henrik Ekmans utmärkta bok Vargen – den jagade jägaren från 2010. Varghatet är komplext och motsägelsefullt. Vargen var ett av de första djuren människan tämjde; vårt kanske mest älskade husdjur, hunden, är rent genetiskt fortfarande en varg, det kan vara bra att påminna om. Ett skäl till det starka hatet mot vargen är, tror jag, att den till skillnad från hunden inte lyder människan. Det finns ingen inställsamhet hos vargen. Varje gång media rapporterar nya observationer av vargar får vi en påminnelse om att naturen vägrar att underkasta sig människans överhöghet. Att den atavistiska rädslan för varg utnyttjas inte minst från jägarhåll för att väcka opinion mot rovdjur gör ingalunda saken bättre. Observera att jag i det här sammanhanget inte försöker skära alla jägare över en kam; inom jägarkåren förekommer förvisso de som anser att vi kan leva tillsammans med rovdjur. Det finns dock en högljudd grupp som kräver ett totalt utrotande av främst varg men också av andra enligt dem icke-önskvärda arter, och som dessvärre medvetet sprider myter och rädsla för rovdjur i debattinlägg och sociala medier.

Vargen spelar också en annan roll i debatten. Förr eller senare – i allmänhet förr – tilldelas vargen i insändarspalterna rollen som redskap för makten i Helsingfors och Bryssel, dessa politiker och tjänstemän som saknar förståelse för livet på landet och med sin rovdjurspolitik avsiktligt försöker göra tillvaron outhärdlig för pressade glesbygdsinvånare. Det är fruktansvärt synd om dem som bor på landsbygden, om man får tro vissa debattörer. Deras självömkan blir ibland nästan besvärande.

Till landsbygdsdebattörernas försvar ska sägas att deras känsla av att vara förfördelade inte är helt ogrundad. Statliga miljömyndigheter kunde ha hanterat dialogen med landsbygden långt bättre än man gjort. Att ”miljövän” och ”ekologi” är skällsord ute på landet beror inte enbart på en part. Myndigheternas brist på lyhördhet för den oro som alltid uppstår när nya arter erövrar eller återerövrar ett område – en oro som är välkänd för forskningen – har verksamt bidragit till den hätska stämning som nu råder och som i värsta fall leder till att jägare tar lagen i egna händer när det gäller vargar och andra rovdjur, enligt den välkända parollen ”skjut, gräv ner och tig”. Att finländska myndigheter ibland tycks ha anlitat särskilda jävelskapskonsulter för att utforma sin kommunikation med medborgarna är dock ingen ursäkt för jaktbrott. Personligen tycker jag att jägarnas organisationer ännu tydligare måste markera att tjuvjakt under inga villkor är acceptabel. Tjuvjägare får absolut inte göras till hjältar, eller martyrer. Det gäller att tala klarspråk och det uppfattar jag inte att sker. Kanske har jag missat något.

vargdebatten förekommer ofta tvärsäkra uttalanden, till exempel om vargarnas ”förändrade beteende”. Tvärsäkerheten är typisk för mycket av debatten. Många utgår tydligen från att de förstår sig på naturen bara för att de råkar bo på landet eller äger en sommarstuga där de vistas under det ljusa halvåret. Riktigt så enkelt förhåller det sig emellertid inte. Visst finns det landsbygdsbor med djupa kunskaper om naturen – jag känner personligen flera. Men en adress utanför tätorten innebär inte per automatik att man blir naturexpert. Om det är någonting som präglar vår tid så är det att vi lever allt mer lika oavsett var vi bor. Barnen på landsbygden är säkert precis lika upptagna av sina smarttelefoner som stadsbarnen, de åker knappast skidor genom skogen till skolan och blir förmodligen skjutsade till fritidsaktiviteter av föräldrarna. Flera vetenskapliga studier – bland annat en från Uppsala – ger belägg för att färre människor söker sig ut i skogen än förut. Och redan i slutet av 1990-talet visade en finländsk undersökning att mer än hälften av de tillfrågade grundskoleeleverna inte kunde skilja på ens så vanliga fåglar som kråka och skata – oavsett om de bodde i stan eller på landet.

Som så mycket annat i vår tid är också naturkunskaperna ojämnt fördelade, en liten grupp vet väldigt mycket medan många vet nästan ingenting om växter och djur. Mer än 150 år efter det att den tyske biologen Ernst Haeckel (1834–1919) myntade begreppet ”ekologi” – i en fotnot i boken Generelle Morphologie der Organismen – tycker jag att det ekologiska tänkandet fortfarande lyser med sin frånvaro i vårt förhållande till naturen. Den gamla synen, brukarperspektivet är fortfarande förhärskande.

Naturen behöver inte oss människor. Den är långt bättre på att ta hand om sig själv än vi i allmänhet föreställer oss. Storskarven, en annan omstridd och i många kretsar hatad art, kan här tjäna som exempel. I debatten påstås ofta att människan måste ingripa för att hindra att skarven tar över skärgården, tömmer fjärdarna på fisk och förstör öarna där de häckar med sitt träck. Att skarven inte är den konkurrent om fisken som den från vissa håll påstås vara har påvisats i flera omfattande vetenskapliga studier, men det hör egentligen inte hit. Skarvmotståndare är uppenbart ointresserade av att lyssna på vad forskarna säger. Det intressanta i det här sammanhanget är att skarvstammen har slutat öka i stora delar av Östersjön – undantaget är främst Bottniska viken, där antalet fortfarande växer. I såväl de danska som svenska vattnen sjunker skarvpopulationen och har gjort så i flera års tid, så att man kan tala om en trend. I Danmark minskade beståndet från 42 500 par vid sekelskiftet till drygt 25 000 par tio år senare. I Holland har skarvbeståndet halverats – utan vare sig jakt eller andra åtgärder från människans sida. Naturen gillar inte att en art blir för mångtalig. När det händer träder dess egna reglermekanismer in och ser till att populationen hålls nere.

Det i stort sett enda undantaget från den regeln är vi själva – Homo sapiens. Tack vare vår intelligens har vi kunnat förbigå de begränsningar naturen vill sätta för oss.

Kanske borde vi inte vara så ivriga att ingripa och försöka reglera naturen utan lita mer på dess egen förmåga att sköta sig själv och inte minst läka de skador mänsklig verksamhet har åsamkat den. Naturens förmåga till anpassning är nästan ofattbar. Det är ingen slump att exempelvis vargen har blivit allmännare under de senaste decennierna. Nej, det handlar inte om utplanteringar, som konspirationsteoretiker påstår; minskat jakttryck, medveten förvaltning och avfolkning av landsbygden har gynnat vargarna och många andra djurarter. Det faktum att människor inte alls rör sig i naturen i samma utsträckning och med samma kontinuitet som tidigare spelar antagligen en stor och hittills underskattad roll för flera arters återkomst.

Förvisso gillar jag själv fisk, svamp och bär men skulle ändå önska att brukarperspektivet i vårt umgänge med naturen i högre grad kunde ersättas av betraktande. Om det är något många års fågelskådande lärt mig så är det en särskild slags ödmjukhet inför naturen.

Den som är tyst och stilla får också se och höra mycket mer än den som brakar ut i terrängen.

En morgon i januari kör jag längs Knypplanvägen, en av de rutter jag ofta tar när jag fågelskådar i skogarna norr om Uppsala där jag bor. För varje vinter tycks kalhyggena bli allt fler, nu ser jag att skogsmaskinerna efter jul varit i farten på en ny sträcka. Det moderna skogsbruket är ett brutalt vittnesbörd om hur ohållbart brukarperspektivet på naturen är i det långa loppet. Det är alldeles tyst och stilla denna gråa januarimorgon, det enda som hörs är det svaga motorljudet från ett flygplan på väg mot Arlanda. Men så vänder jag kikaren mot en dunge unga granar på andra sidan vägen och ser en nötkråka sitta i toppen av ett av träden.

Det är årets första nötkråka för min del. Jag studerar fågeln i kikaren. Tänker att skogsmaskinerna inte har lyckats driva bort den här fågeln. Ännu åtminstone.

Det inger hopp, trots allt. N

Lars Sund

Rufsig ponny i magisk hästbok

Ett drottningpaket, en gnisterraket och ett språng!

Så beskrivs ponnyn Rosabel i sina drömmar i bilderboken Den ofantliga Rosabel, med text av Malin Kivelä och bild av Linda Bondestam. I boken kontrasteras drömmarnas pastelliga My Little Pony-värld mot en lerig vardag i stallmiljö, men det som är i centrum av berättelsen är Rosabels självkänsla och försök att orientera sig mellan förväntningar och verklighet.

Kivelä och Bondestam har tidigare tillsammans skapat bilderböckerna Den förträfflige herr Glad (2004) och Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken (2013) och båda bilderboksskaparna hyllas stort. Bondestam tituleras den finlandssvenska bilderbokens stjärna och har såväl nominerats till som erhållit flera barnlitteraturpriser, av vilka det senaste är Nordiska rådets litteraturpris för boken Djur som ingen sett utom vi (2016) som skapades tillsammans med Ulf Stark. Tove Jansson har nämnts i flera recensioner av hennes verk och det är också tydligt att Jansson är en stor inspiratör. I Den ofantliga Rosabel betonas det här starkt av pärmen, som har ett titthål precis som Hur gick det sen? (1952). Titthålet har ingen direkt funktion, men pärmen sticker definitivt ut i biblioteks- eller butikshyllan.

Bondestam blandar olika tekniker och resultatet är färgstarkt och stilsäkert precis som hennes tidigare verk. Kontrasten mellan Rosabels drömmar och vardagslivet i spiltan är stor i både bildberättandet och i Kiveläs sparsmakade och välklingande text. I drömmarna har världen regnbågens färger och det är blommor och stjärnor över uppslagen, men vid uppvaknandet skiftar illustrationerna till en dovare skala med brunt och grått som huvudfärger. Från poetiska beskrivningar likt den inledande meningen skiftar texten samtidigt till mobbningsfraser som ”Tung och fet!” och ”Smidig som en död manet”. I stallet bor främst hästar med långa ben och namn som Raingirl, Pinkyslim och Sunday Morning och det är inte konstigt att en rufsig och fet ponny drabbas av mindervärdeskomplex genom sin olikhet. När Rosabel försöker tävla mot de andra förlorar hon på grund av sina korta ponnyben. Hon måste därmed hitta sitt eget sätt att förhålla sig till världen och skapa ett eget sammanhang där styrka och mod värderas lika högt som normativ skönhet.

Det finns inget överflöd av hästar i bilderböcker för en svensktalande publik. Å ena sidan finns översatta böcker utgivna av det amerikanska multinationella My Little Pony-franchiset, medan bokserier som Ingrid Flygares böcker om ponnyn Pytte, och Grethe Rottböll och Lisen Adbåges böcker om tio vilda hästar utges i Sverige. Det är därmed fräscht med en så välgjord fristående hästbok i den finlandssvenska utgivningen. Även om motivet med en liten ponny som mäter sig med stora hästar i sig inte är särskilt nyskapande, är Den ofantliga Rosabel en öm och bemäktigande skildring av en egensinnig ponny. En berörd läsare behöver inte dra sig från att våga kalla bilderboken för ett drottningpaket.

Janina Svart

Malin Kivelä (text) , Linda Bondestam (illustrationer): Den ofantliga Rosabel. Förlaget, 2017.

Pandadiplomati

– Tortyr, försvinnanden, fängslande av fredliga aktivister, förstörelse av religiösa samfund, internetcensur – president Xi har mycket att svara på angående de här ämnena. Men kommer någon att ställa frågorna?”

Den frågan ställde i går Sophie Richardson, som är chef för Kinabevakningen på människorättsgruppen Human Rights Watch. Frågan ställdes inför den kinesiske presidenten Xi Jinpings besök i USA, där många både ivrigt och med bävan väntar på vilka handelsöverenskommelser han kommer att diskutera med Donald Trump. Få förväntar sig väl ändå att Trump kommer att lyfta fram den kinesiska människorättssituationen. Frågan är om någon i pressen kommer åt att göra det – under presidentens besök i Finland i dag tilläts inga frågor under presskonferensen, något som Helsingin Sanomats reporter Teemu Luukka noterade att inte hör till ett demokratiskt samhälle, och som senast setts i Finland under Sovjetunionens tid.

Drakoniska lagar
Amnesty Internationals generalsekreterare Salil Shetty lyfte i dag också upp frågan om mänskliga rättigheternas självklara plats på agendan då Xi besöker USA på torsdag och fredag, och befarade att människorättsfrågan trots allt skulle lysa med sin frånvaro i mötesprotokollet:

– Som de två mäktigaste ledarna i världen i dag, har president Trumps och president Xis uttalanden och handlingar i fråga om mänskliga rättigheter genklang långt utanför de två ländernas gränser. Det här mötet hålls under en tid då båda presidenterna inskränker tryggandet av de mänskliga rättigheterna, vilket påverkar miljontals människor i Kina, USA och i hela världen. Från flyktingar som tillbakavisas vid den amerikanska gränsen till människorättsjurister som sitter i kinesiska fängelser – konsekvenserna av de bådas förakt för mänskliga rättigheter är katastrofala.

Sedan 2015 har Kina rullat ut en serie vagt formulerade lagar för att “trygga den nationella säkerheten” i landet, lagar som mött på hårda protester från människorättsgrupper. I praktiken ger lagarna de kinesiska myndigheterna tillåtelse att övervaka och straffa alla som sysslar med aktivitet som kan tolkas som en kritik mot det kommunistiska partiet och status quo i Kina, vare sig de sysslar med informationsspridning, fredlig aktivism eller helt enkelt utövar sin religion.

– Dessa är mörka tider för mänskliga rättigheter i Kina. Myndigheterna använder sig av de omfattande nya säkerhetslagarna för att strypa medborgarsamhället och förfölja allt fler fredliga aktivister, och visar på så sätt fullkomlig likgiltighet inför internationella människorättsbestämmelser, fortsatte Shetty.

Tortyr av oliktänkare
Under täcknamnet “antikorruptionslag” har Xi Yinping i år drivit igenom en utrensningskampanj inom det kommunistiska partiet, för att avsätta och straffa partimedlemmar som kritiserat partiets politik och förehavanden, eller på annat sätt är obekväma för den styrande eliten. Kampanjen strider mot kinesisk lag och ger myndigheterna rätt att tortera “korrumperade” partimedlemmar genom till exempel förbjuda dem att sova och utsätta dem för stresspositioner, svält och uttörstning och våld.

Myndigheterna har också fortsatt att nedmontera och förstöra den stora buddistiska institutionen Larung Gar, och har utsatt munkar och nunnor för “omskolning”, frihetsberövande och förnedring. Så sent som i mars dömdes tre aktivister i Hongkong till fängelsestraff på mellan 3 och 4,5 år för att de demonstrerade för demokrati och uppmärksammade årsdagen för massakern på Himmelska fridens torg 1989. I dag lyfter människorättsgruppen Fidh också upp den taiwanesiska aktivisten Li Ming-Ches situation. Med hänvisning till de nya säkerhetslagarna greps Li då han besökte Kina i februari, och sedan dess har inte ens hans familj fått någon information om hans öde. Lis brott var att han hade skickat böcker om mänskliga rättigheter och modern historia till vänner i Kina, och på nätet uppmanat folk att donera pengar till fängslade aktivisters familjer.

Kinesiska myndigheter förföljer systematiskt landets muslimska minoritet, uigurerna, samt buddhistiska tibetaner och medlemmar av andra icke-tillåtna religiösa samfund. Rättsväsendet är mer eller mindre helt under politisk kontroll och jurister som kämpar för mänskliga rättigheter finner sig ofta själva fängslade på falska premisser eller löst formulerade “säkerhetslagar”. De nya lagarna går också hårt åt den redan usla press- och yttrandefriheten i landet. Internationella sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter är blockerade i Kina, och internet kraftigt censurerat. Kina använder sig av dödsstraff, och ger inte ut uppgifter om hur ofta det används.

Fortfarande sitter människorättskämpar som fredspristagaren Liu Xiaobo (bilden), journalisten Gao Yu, juristen Xie Yang och aktivisten Qin Yongmin fängslade, bara 4 av minst 1 200 politiska fångar i landet, medan kritiska konstnärer som Ai Weiwei lever i exil.

Kinesisk taktpinne
Men inget av detta kunde man läsa om i något av de stora nyhetsmedierna i dag då Xi Jinping var på besök i Finland. I stället fick vi läsa om pandor. Visst är det en rolig nyhet för alla djurälskare att den zoologiska trädgården i Etseri (Ähtäri) får ett panda-par som gåva av farbror Xi, men genom att fokusera på det här i stället för på de mänskliga rättigheterna är de finländska medierna delaktiga i den vilseledande pandadiplomati som Kina utövar.

Redan ordförande Mao hade för vana att ge pandor i gåva till allierade länder. Pandagåvan är symbolisk såtillvida att den tillkännager att mottagarlandet står på god fot med det kinesiska etablissemanget, och är passande till exempel då Kina undertecknar handelsavtal med andra länder. Men det är också en utmärkt rökridå. Kina vet naturligtvis hur populär pandan är internationellt, och använder den gärna för att avleda mediernas uppmärksamhet från frågor som visar den kinesiska ledningen i ett sämre ljus. Och de finländska medierna svalde betet med hull och hår: Svenska Yle, finska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, Ilta-Sanomat och Ilta-Lehti toppade alla sina nyhetssidor med gulliga pandor.

Det var tydligt under Xis möte att alla procedurer gick enligt kinesisk taktpinne, från det tysta och allvarliga undertecknandet av bilaterala avtal till presskonferensens upplägg och dagordning. Man kunde måhända lyfta på hatten för att president Sauli Niinistö fick in en halv pik om mänskliga rättigheter, men i övrigt agerade hela det finländska statsmaskineriet, ivrigt uppbackat av medierna, som en förlängd arm av Kinas propagandaapparat. Att en statschef som besöker Finland inte behöver svara på en enda fråga från pressen är oerhört.

Handel vs människorätt
Så vad kunde ha gjorts? Finland kunde ha insisterat på att lyfta mänskliga rättigheter på agendan, och på att man i ett fritt och öppet samhälle ger journalister möjlighet att ifrågasätta makten. På så sätt kunde Finland ha levt upp till sitt internationella rykte som ett av de öppnaste och mest demokratiska länderna i världen. Det värsta som kunde ha hänt var att den kinesiska delegationen hade avbokat sitt möte. Säkerhetspolitiskt, diplomatiskt eller politiskt hade det inte haft någon betydelse för Finland om den kinesiska ledningen hade blivit stött eller ignorerat Finland. Men det hade naturligtvis funnits en risk att det hade skadat handeln.

Det här var alltså ytterligare ett exempel på hur ekonomiska intressen kör över mänskliga rättigheter och demokrati. Särskilt pinsamt är det om man börjar granska vilka avtal det var som skrevs under. Det var inte fråga om några centrala handelsavtal mellan Finland och Kina, utan om löst formulerade intentionsavtal som möjligtvis kan leda till samarbete kring bland annat en cellulosafabrik och ett bioraffinaderi, projekt som båda är i tidiga planeringsstadier, och som ingendera parterna i dag förband sig till. Snarast var det fråga om artiga handskakningar och “vi ska se om vi är intresserade i framtiden”.

Förutom Teemu Luukkas korta kommentar om hur Finlands statsledning hade böjt sig för de kinesiska kraven kring besöket, försökte Helsingin Sanomat också koka soppa på en spik genom att lyfta fram att polisen hade avlägsnat en person som viftade med en tibetansk flagga vid den pro-kinesiska demonstrationen. Men i övrigt följde tidningen resten av nyhetsflödet. Yles finskspråkiga webbsidor lyfte även fram pandadiplomatins historia, men inte så att man skulle ha gått desto djupare in på människorättsfrågan, utan snarare koncentrerade man sig på själva pandan. Tandlöst var ordet, både vad gäller det finländska statsgarnityret och den finländska pressen. Xi Jinping och Kinas auktoritära regim beställde en PR-kampanj och Finland levererade, med råge.

Läs mer om människorättssituationen i Kina i Ny Tids arkiv: 

  • Konstnär mot Kina

    Ai Weiwei är känd både som konstnär och samhällsaktivist. Under tio års tid har kinesiska myndigheter hindrat honom från att hålla utställningar i Kina, begränsat hans resande samt misshandlat, arresterat honom och bötfällt hans företag. Lilian Tikkanen.

  • En västerländsk åskådare i censurens Kina
    Amerikanen Stephen Maing följde i fyra års tid två samhällskritiska bloggare i Kina. Filmen High Tech Low Life beskriver deras liv. Janne Wass intervjuade honom då han besökte Finland.
  • På middag med Liu Xiaobo
    Ny Tids medarbetare Anna-Karin Friis har träffat nobelpristagaren Liu Xiaobo. Han var glad och bullrig, skriver hon.
  • Kinesiska bloggare vädrar morgonluft
    För kinesiska bloggare är bloggandet ett redskap för pluralism och demokrati, menar bokaktuella Karin Tötterman som skrivit sin magistersuppsats om ämnet. Peter Lodenius.
  • Kina – en skön ny värld?
    Gunilla Karsten har rest i ett Kina upptaget av förberedelserna för de olympiska spelen och sett mycket hon hellre haft osett.
  • Muslim på kinesiskt vis
    Gordana Malesevic har sökt upp kinesiska muslimer i Inre Mongoliet. De har varit isolerade från muslimer i andra delar av världen i hundratals år, men nu ökar kontakten.
  • Uigurerna, mål för Kinas “krig mot terrorismen”
    ”Kriget mot terrorismen” tas emot med öppna armar av regimer med minoritetsproblem. Ryssland anser sig ha fått berättigande för sitt krig mot tjetjenerna, och i Kina är det den muslimska uiguriska minoriteten som är ”terrorister”. Aulis Kallio.

Janne Wass

Hamstrade minnen

Burman känner sig trött och ensam. Det gör ont i kinden. Det är nåt som skaver. Du skulle inte ha tyckt om att se mig så här ynklig, gammelmormor”.

Anna Härmäläs bilderbokskaraktär Burman har förlorat sin gammelmormor Glitterina och för att hålla minnet av henne kvar stoppar han kinderna fulla med saker från hennes lägenhet. Han känner skräck inför att de nya hyresgästerna ska slänga alla hennes ägodelar och måla väggarna vita. När Burman tittar på dem genom dörrhålet är de en grå massa jämfört med den pastellfärgade lägenheten med tapeter i olika mönster. De får representera det okända och opersonliga, medan gammelmormors garnnystan, slevar och skor bär på historier från hennes liv. Då Burman inte vet hur han ska hantera situationen hamnar minnena av Glitterina i kinderna på honom.

Användandet av djurkaraktärer fungerar bra i Burman, eftersom det är hans hamsterkinder som möjliggör detta annorlunda, gulliga och lite lustiga sätt att närma sig sorg. Det är svårt att inte smälta när den lilla hamstern står med kinderna fulla av minnen. Han upptäcker dessvärre att det inte går att prata med munnen full av saker. Det skaver, och läsaren kan förstå att det inte bara är sakerna som skaver, utan att det är själva saknaden som är obekväm. Att hålla allt inom sig känns inte bra trots allt, och då är det tur att Burman råkar hitta cirkusartister som han kan hjälpa, samtidigt som han handskas med sin egen sorg.

Härmälä har tidigare utkommit med den prisbelönta Du hör inte hit, Beiron (2011) och Du bestämmer själv, Jori (2013). Medan illustrationerna är rundare och färggrannare i dessa böcker är Burman mjuk och ljus. Hela bildvärlden i den nya boken är som gammelmormor Glitterinas lägenhet: detaljrik, pastellfärgad och inbjudande. Det uppstår en spännande kontrast mellan Burmans sorg och de ljusa, glassiga illustrationerna. Samtidigt känns det som om det i huvudsak är bilderna som för berättelsen framåt, medan texten har kommit till efteråt. Det är i detta fall positivt och helhetsintrycket blir väldigt personligt.

Burman är ingen komplicerad bok, men de fantasifulla illustrationerna och detaljrikedomen ger garanterat glädje under många läsningar.

Text: Janina Öberg
Illustration: Anna Härmälä

Anna Härmälä: Burman.
Schildts & Söderströms, 2016.