Etikettarkiv: Indien

Mitt i Indiens feministiska kamp

Julia Wiræus reportagebok är ett resultat av fem års vistelse i Delhi, en vistelse som började året innan den brutala gruppvåldtäkten före jul 2012, som fångade världens uppmärksamhet. Juridiskt har utvecklingen sedan dess gått åt rätt håll, men starka högerkrafter i landet eldar upp en ny vurm för religiös konservatism, säger Wiræus som nu är tillbaka i hemlandet Sverige.

Delhi, december 2012. Efter en stund inser Jyoti att de inte kör mot Dwarka som konduktören hävdar. De närmar sig korsningen mot flygplatsen när tre män kommer ut från förarhytten. De stinker sprit och vill veta vart Jyoti och Avnindra är på väg. En hetsig diskussion tar fart. Plötsligt får Avnindra en knytnäve i ansiktet och brottas ner på golvet. Männen slår honom med järnrör medan Jyotis panik stiger och hon febrilt försöker ringa polisen. Någon rycker mobilen ifrån henne och även hon attackeras med slag. Jyoti gör allt för att komma loss när hon släpas längst bak i den vita skolbussen och det brutala våldet börjar.

När polisen anländer till platsen har Jyotis och Avnindras sönderslagna kroppar slängts av i farten och chauffören har dessutom försökt köra över dem. De ligger nakna och till synes livlösa vid en motorväg där hundratals bilar passerar.

Så inleds den svenska journalisten  Julia Wiræus reportagebok De kallade henne Delhi Braveheart. Händelsen som beskrivs är den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkt som inträffade i Delhi den 16 december 2012, och som utlöste en våg av protester i Indien. Offret för våldtäkten var den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh, som var på väg hem från en bioföreställning med sin manliga vän Avnindra Pratap. Sex män misshandlade och våldtog Jyoti, och körde bland annat upp ett järnrör i hennes underliv. Hon avled av sina skador på sjukhuset den 29 december 2012.

Våldtäkt har länge varit tabu i Indien och kvinnor som utsätts för det skuld- och skambeläggs, tillsammans med sina familjer. Det har varit kutym att i det offentliga samtalet inte använda offrens riktiga namn – därav fick Jyoti i offentligheten pseudonymen Delhi Braveheart, och därav även titeln på Wiræus bok. Men boken handlar egentligen inte om våldtäkten, utan om det brytningsskede som pågår i det indiska samhället, där en ung, välutbildad och uppkopplad urban generation försöker bryta sig ut ur den konservativa, patriarkala traditionen.

– Idén om boken växte fram med tiden, jag var i Indien då bussvåldtäkten i Delhi hände – och reaktionerna på den visade att det var nånting stort och påtagligt på gång i det indiska samhället, säger Wiræus då Ny Tid träffar henne i samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag visste att jag ville skriva nånting – om unga människor i Indien, inte analfabeta kvinnor i hyddor någonstans på landsbygden, utan om människor i det urbana Indien som jag kunde känna igen mig i. Jag hade fått flera nära vänner i Indien, och jag ville skriva något utgående från den jag är, och vem mina vänner är.

I hjärtat av det  moderna Indien

Någon känner kanske igen Wiræus namn från nyhetsrapporteringen – hon har i över fem år bott i och rapporterat från Indien, bland annat för Sveriges radio och Hufvudstadsbladet. Den som har litet längre minne, kanske kommer ihåg att hon också skrivit för Ny Tid. Att hon hamnade i landet var ändå något av en slump – som det så ofta tenderar att vara. Efter att ha slutfört gymnasiet i Sverige, flyttade Wiræus till Helsingfors för att jobba, och intresset för Indien väcktes då hon besökte landet efter att flera av hennes brors vänner åkt dit. Själv åkte hon dit 2011 för att göra arbetspraktik på svenska ambassaden, ett arbete hon inte trivdes speciellt bra med.

– Diplomatlivet kändes inte särskilt intressant, men jag blev kvar i Indien.

I stället började Wiræus läsa språk och göra frilansreportage från landet. Hon hade inte hunnit vara i Indien länge, då våldtäkten i Delhi inträffade, och blev startskottet för en omfattande rörelse för kvinnors rättigheter.

Varför väckte just den här våldtäkten så starka reaktioner?

– Jag tror att många kunde känna igen sig i Jyoti, det finns miljontals unga kvinnor som är de första i sina familjer som utbildar sig och lever med betydligt större friheter än tidigare generationers kvinnor. Det var nog också en slump, men att det skedde innan jul gjorde nog att fler studenter var lediga och hade tid att organisera sig.
– Och så var våldtäkten också ovanligt brutal, och den skedde i Delhi, som är en av Indiens huvud- städer för utbildning, näringslivet.

Krutdurken i vänsteruniversitetet

Vill man finna en ”ground zero” för proteströrelsen är det antagligen Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi – en bastion för den indiska vänstern, där många av landets mest prominenta politiker och samhällspåverkare studerat och undervisat. På universitetet är många studerande oroliga över att de konservativt religiösa krafterna har tagit makten i landet efter årtionden av sekulärt vänsterstyre. Missnöjet med de allt mer konservativa samhälleliga attityderna pyrde alltså redan då Jyoti Singh våldtogs, och som en följd av dådet har har det startats en rad kampanjer, bland annat för att motarbeta arrangerade äktenskap, skärpa lagstiftningen kring våld och trakasserier mot kvinnor, samt överlag för att minska på tabut och tystnaden kring kvinnors sexualitet.

Wiræus intervjuar i De kallade henne Delhi Braveheart flera studerande vid universitetet. Vissa unga kvinnor har brutit all kontakt med sin familj eftersom de vägrar bli hemmafruar i arrangerade äktenskap – de går ute med manliga vänner på kvällarna, röker, festar och njuter av livet. Bara det att de som unga kvinnor väljer att utbilda sig och siktar på en karriär i arbetslivet ses av vissa konservativa krafter som kontroversiellt.

Wiræus intervjuar aktivister och unga, frigjorda kvinnor. Men vi får också träffa de kvinnor som inte är redo att bryta med sina familjer och med traditionen. Wiræus intervjuar även två mycket ofrivilliga aktivister – Badri Nath Singh och Asha Devi Singh – föräldrarna till Jyoti Singh. Fast för Wiræus var det inte alls självklart från början att de skulle vara med i boken.

– De var alldeles ”vanliga” människor som inte på något sätt hade varit aktiva i någon proteströrelse tidigare, och jag tror att de hade svårt att riktigt förstå vad det var som hände kring dem. Plötsligt blev de rikskändisar, och det var många som parasiterade på deras kändisskap. Men till slut tänkte jag att de är ju bara ett telefonsamtal bort. Om man nu skriver om de här händelserna, varför inte lyfta telefonluren om det kan tillföra nånting?

Vänner för livet

Men boken handlar om så mycket annat också. Speciellt fascinerande är Wiræus beskrivning av transkvinnornas paradoxala situation i Indien. Å ena sidan är de utsatta och vanärade, precis som många våldtäktsoffer eller kvinnor som öppet tar makten över sin sexualitet. Det är oerhört svårt för trans-personer att få arbete eller bli fullvärdiga medlemmar av samhället.. Men å andra sidan är Indien ett av flera asiatiska länder som har ett juridiskt tredje kön. Dessutom finns det mycket hinduisk vidskepelse som omger transkvinnor. De antas ha övernaturliga krafter och många livnär sig på att i grupper ”välsigna” till exempel företag eller personer. Samtidigt tror många att de kan fälla förbannelser över folk, vilket gör att de åtnjuter ett visst socialt beskydd.

Under arbetet med boken blev Wiræus god vän med flera transkvinnor, och kom därför mycket nära inpå dem. Några har hon fortfarande regelbunden kontakt med via nätet. Bland annat fick hon och hennes australiensiska kompis möjlighet att följa med en grupp av dem då de drog runt och utfärdade välsignelser.

– Speciellt då vi rörde oss i de fattiga delarna av Delhi, slummen, väckte vi mycket uppmärksamhet, och blev nästan ett slags sevärdheter. För det första då transkvinnorna, som redan i sig drar blickarna till sig. Sedan jag, en lång blond svensk i leopardmönstrad byxdräkt, och min excentriska kompis med lila hår och platåskor!

Ur boken framgår tydligt att  Wiræus hyser en enorm respekt för transkvinnorna hon umgås med, deras överlevnadsstrategier och fasta beslutsamhet att inte be om ursäkt för sig själva. Wiræus skriver inte ut det i boken, men det verkar uppenbart att åtminstone de transkvinnor som hon umgås mest med inte hyser några föreställningar om sina ”övernaturliga” krafter – men ändå går de med i spelet, i teatern, helhjärtat – och kräver också betalt.

Det kan te sig besynnerligt att länder med en så konservativ sexual- och könstraditon på många sätt är mer progressiva än vi är i väst angående transpersoners juridiska ställning och acceptans i gatubilden.  Wiræus förklarar det här med att de konservativa idealen delvis härstammar från den brittiska kolonialtiden. Samtidigt hör glidande könstillhörighet till den indiska mytologin – många av de hinduiska gudomligheterna uppträder i både manlig och kvinnlig skepnad.

Modi och hinduhögern

Mycket mer kunde berättas, till exempel om Wiræus intervju med den kvinna som överlevde en syra-attack som öppnat skönhetssalong och blivit nationalhjälte, om de djupt oetiska plastikoperationer som ska ”rekonstruera mödomshinnan” så att kvinnor ”får tillbaka sin oskuld”, om menskampanjen där aktivister hänger upp bindor med slagord på kring städerna.

– Svårast var det att intervjua hindunationalisterna. De besitter värderingar som är verkligt skrämmande, och hela oskuldskulten är oerhört problematisk.

Kvinnornas situation har blivit bättre i Indien, delvis på grund av de senaste fem årens kampanjer och medieuppmärksamhet – enligt Wiræus är det här mycket tack vare smarttelefoner, internet och sociala medier. I dag kan kvinnor och aktivister få kontakt och organisera sig via sociala medier, och internet ger dem möjlighet att själva ta reda på fakta och slå hål på traditionella mytbildningar.

– Mycket har hänt på den juridiska fronten, och straffen för misshandel mot kvinnor och misshandel i hemmet har blivit strängare. #Metoo-kampanjen har varit alldeles gigantisk i Indien, och det finns en mycket stark name and shame-kultur, vilket är både på gott och ont.

En förändring sker ändå inte över en natt, eller ens fem år, och det finns starka motkrafter. Under premiärminister Narendra Modi har religiös konservatism fått ett allt starkare fäste inom samhället. Indien har nu två samhällssegment som rör sig i motsatta riktningar – den unga, utbildade urbana medelklassen, påivrad av den fortsättningsvis starka sekulära vänstern, och en religiöst konservativ hindunationalism, speciellt stark på landsbygden, som vill ”gå tillbaka” till en mer traditionell, konservativ livsstil, och som anklagar modernitetsivrare att vara offer för västerländskt moraliskt förfall. Vilken utveckling samhället tar under den närmaste framtiden tänker Wiræus ändå inte iaktta på riktigt lika nära håll som tidigare, och har nu flyttat tillbaka till Sverige.

– Det är skönt att ha lite paus från allt kaos, men jag älskar ju Indien så jag kan nog inte hålla mig borta därifrån! N

Janne Wass

Ångestpolitik

Otso Harju
Otso Harju.
På sätt och vis är det kanske Facebooks fel. Världen var antagligen lika skit på nittiotalet men människor visste inte ens om det. Nu är typ trehundra av mina facebookvänner nånslags aktivister. Dessutom följer jag ungefär varenda vänster-feministsida i hela världen; man vill ju hänga med. Så flödet blir mest den ena grymheten efter den andra.

Skammen över att säga något så själviskt rinner över mig redan medan meningen formas. Att halvmedvetet undvika nyheter på grund av ångest är knappast något att vara stolt över. En massa människor lever ju med krig, trots allt. Att tvingas erkänna existensen av en större del av världens problem är självklart en bra sak, herregud. Det är väl lite att ta i att klaga på mental ohälsa bland politiskt aktiva? 

”Att ens ha tid att tänka på sitt eget välmående är för de privilegierade”, konstaterade en bekant som jobbar med transkönade daliters rättigheter. Han slår huvudet på spiken: att tala om självomsorg kan i värsta fall leda oss bort från grundproblemen och få det hela att handla om oss ”stackars” privilegierade. Samtidigt är min ångest tyvärr inte unik. Under hösten intervjuade min partner och jag två dussin feminister runtom i Indien om saker som vardagssexism, intersektionalitet och mental hälsa. Emotionell utmattning var ett välkänt fenomen bland dem alla. Ofta utpekades just Facebook som en del av problemet. Det måste finnas ett sätt att leva med bägge två – att kunna undvika emotionell burnout utan att blunda och göra andra illa.

För att komma någon vart måste vi försöka skilja på självömkan och legitim ångest. Vi måste kunna göra skillnad på saker som vi själva påverkar på gott och ont, och dem som vi inte är direkt medskyldiga till. I de situationer där vi gynnas av vårt privilegium – även om vi gömmer oss från världen – åligger det oss alltid att göra något åt saken, vare sig vi är deprimerade eller inte. Det personliga är politiskt vare sig man vill det eller inte, och världen behöver gudskelov inte ha tålamod med översittarnas ängsliga skuldkänslor. Jobba med dem i tysthet och se till att bli bättre, det är allt. Att här spela ångestkortet – à la #notallmen eller en del självspäkande vänsterfolk – är enbart förkastligt.

Men samtidigt finns det gott om saker som står utanför vår direkta påverkan eller där vi strukturellt befinner oss på båda sidorna om problemet. Legitim ångest föds härur. Men alla händelser tär inte på oss lika mycket, varför? Strukturellt förtryck kombinerat med personliga kopplingar och egna trauman bestämmer förstås till stor del hur vi reagerar, men jag märker att hur mitt vännätverk förhåller sig till en viss händelse inverkar på vilka psykologiska mekanismer som sätts igång. Utan att låta alltför frälst av kognitiv beteendeterapi har jag börjat känna att klyschan ”sörj inte, organisera er” de facto inte handlar om att pseudotappert bita ihop och jobba vidare, utan i sig är det bästa medlet mot den psykologiska sorgen. Det är händelser som känns hopplöst bortom ens kontroll som ger upphov till de värsta rädslorna. Vi måste hitta sätt att få det enorma att verka mindre.

Några personliga exempel. Under de senaste månaderna har jag drabbats av tre politiskt färgade paniktillstånd. Det första var i början av oktober, då vissa idioter i Indien och Pakistan öppet flörtade med kärnvapenkrig. Indien hade (enligt egen utsago) skickat soldater över gränsen i Kashmir för att eliminera militanter stödda av den pakistanska armén. Det hela resulterade i en enorm mängd nationalistisk-religiös blodtörst på bägge sidor. Själv mådde jag rejält illa i en vecka. Den andra gången var självklart då Trump vann presidentvalet.

Den tredje gången var nu för några dagar sedan. På nyårsafton i Bangalore hade min partner och jag strukit omkring i folkmassan kring ett av stadens livligaste nattlivsstråk. För en gångs skull inkluderade hopen en massa kvinnor i helt för korta kjolar med tanke på den svala natten, och helt för höga klackar med tanke på den vanskötta asfalten. Vi satte oss på en trappa och spanade in folk, drack vin i smyg, skrattade åt att vi blivit gamla, frusna och pinsamt pragmatiskt klädda. Vi kysstes öppet och hon talade om hur Bangalore nog är annorlunda än andra indiska städer och om hur mycket tryggare hon känner sig sedan hon flyttade hit. Senare skrev jag nyårsmeddelanden åt mina vänner och talade om hur bra stämningen varit. Nåja, sedan två dagar är jag i Delhi och nyheterna om  ”massofredande i Bangalore” börjar välla in. Det visar sig att jättemånga kvinnor utsatts för sexuella övergrepp av en enorm mängd män på just de där samma gatorna, kanske precis efter att vi stuckit.

Ångestfylld och upprörd som fan läste jag om det hela (på Facebook) i metron innan vagnen blev för fullpackad. Som på någon pervers beställning blev jag själv sexuellt antastad under samma metroresa. I den enorma trängseln söker sig någons hand till mitt skrev. Självklart antar jag först att det är ett misstag och skuffar bort handen. Uppkäftigt söker den sig tillbaka, i en snuskigt smekande rörelse. Senare dämpar jag ilskan med öl på ett restaurangtak och tänker än en gång att det här är vad kvinnor överallt upplever varje jävla dag.

Men det är här som frågan om ångest börjar öppna sig, för intressant nog är det inte den sista upplevelsen som är den mest ångestfyllda, trots att det är den som mest direkt berör mig själv. Skillnaden är att känslan av ångest här är blandad med en enorm mängd ilska och politisk vilja; den sjuder av motstånd och strategier för att ta sig an problemet. Jag känner att jag vet vad som borde göras. Samma stämning upprepar sig i facebookbubblan: motståndet, ilskan – och avsaknaden av hopplöshet. Diskussionen på sociala medier delar upp problemet i verkliga händelser och motreaktioner, medan den i förhållande till kärnvapenkrig och Trump tillåter hoten att vara överväldigande och närmast överjordiska – påeldade av vårt ivriga delande av hundratals nyheter om hur hela världen är på väg åt helvete.

”Problemet är att människor tänker på allt det dåliga i ett slags vakuum, som om det vore det enda som finns”, säger min partner och jag nickar. Hon fortsätter:

”Vi ser inte motståndet som finns överallt. Bara för att du nu hör om något för första gången, så betyder det inte att andra inte redan kämpar mot det. Och motstånd kan vara olika saker – normalitet, vardagsliv kan på ett ställe vara motstånd lika väl som aktiv kamp på ett annat. Men du måste känna en plats för att se kampen. Tänk på dig själv – om du inte visste hur indiska feminister sparkar arsel, skulle du kanske tro att den där skiten man läser om förtryckta indiska kvinnor skulle vara den enda sanningen. Kanske skulle du tro att situationen här är helt hopplös.”

Aningen mindre skamsen tänker jag att problemet med mitt facebookflöde är att min progressiva bubbla ofta skapar ett slags vakuum av det dåliga. Resultatet blir då mera ångest än förändring. Det behöver inte vara så.

Otso Harju 
är i Indien

Om att inte behöva ha ett hem

Otso Harju
Otso Harju.
För ett par veckor sedan, i taxin från Indira Gandhi International Airport in till södra Delhis klassprivilegium, tänkte jag på att den snabba omväxlingen från Finland tillbaka till Indien var ett lämpligt slut på sommaren. Det var oklart för mig om jag var på väg hemifrån, hemåt eller både och. Rotlöshet och frågor om tillhörighet hade spökat någonstans i bakhuvudet ända sedan jag flög åt andra hållet ett par månader tidigare. Egentligen säkert längre än så: under de tre senaste åren hade jag förflyttat mitt liv nio gånger mellan tre länder och fler bostäder än jag just nu kommer ihåg. Så som framtiden nu såg ut verkade det fortsätta på samma sätt. Även om det alltid var lika jobbigt att gång på gång ta avsked av viktiga människor, tyckte jag att jag hade lärt mig något samhälleligt relevant om känslor och patriotism. Om inte annat så hade jag lärt mig leva effektivt med en kappsäck och en bananlåda böcker som utgångspunkt.

För första gången på flera år hade jag vistats en längre period i hemstaden Helsingfors, som nu inte längre kändes som hemma även om varteviga gathörn var lika bekant som alltid. Den här hösten skulle bli min vem-vet-hur-mångte gång i Indien. I Indien fanns många av mina närmaste vänner och Delhi och Bangalore tävlade om min uppmärksamhet. Delhi var intensiv, fruktansvärd och mera inspirerande än någon annan stad jag visste; Bangalore var kärleksfull och grön.

Efter att ha bott i Helsingfors de första tjugotre åren av mitt liv, var det väl galet att tänka sig att jag någonsin rent praktiskt skulle kunna känna någon annan stad lika väl. Helsingfors var tillräckligt liten och promenadvänlig för att varje kvarter, park och krog skulle kunna kopplas till någon betydelsefull händelse i mitt liv. Uppväxtårens emotionella dramatik skulle väl inte heller komma att upprepa sig med samma intensitet, trots att händelserna kanske blivit större. Poängen är att det inte var något illa med det, det kändes bra att vara turist i sin egen stad. Det var en fin sommar, med mycket mindre stress när det gällde att hänga med i vad som var inne eller tävla om vem som jobbade med vad. Men jag var inte hemma där. 

våras läste jag historikern Tim Blannings strålande Pursuit of Glory: Europe 1648-1815. Bland de mest minnesvärda påståendena i boken var att genomsnittseuropén under ifrågavarande period levde hela sitt liv inom en radie av cirka sex kilometer från hemmet. Sex kilometer! Jag tyckte det lät så konstigt att jag i somras briljerade med informationsgnuttan inför en kompis i Helsingfors. Kompisen har bott utomlands i flera omgångar och rest till ställen jag antagligen aldrig kommer att se, så jag tänkte att han skulle uppskatta anekdoten. Till min förvåning upplevde han inte sitt eget liv som så annorlunda än livet under sjuttonhundratalets hyperlokala tid: trots alla sina resor kretsade hans liv enligt honom själv stadigt kring den helsingforsiska innerstan.

Efteråt tror jag att jag började förstå innebörden i tanken. För ja, idag är det medelklassmåstapå att resa och det anses oerhört pinsamt att inte ha ”varit” någonstans. För de lyckligt lottade möjliggör starka valutor och billiga flyg både veckoslutssemestrar och vintrar på Bali. För den påstått äventyrlige möjliggör de årslånga ryggsäcksresor jorden runt. Men, intressant nog handlar det om imperfektet, inte om att ”vara”. Vi bör resa men vi antas också komma ”hem”, åtminstone i något skede. Vi bör inte glömma varifrån vi kommer. Det som är utanför hemmet är inte vi utan bara ett tillägg till en identitet skapad annanstans: hemma. Fastän resan skulle innebära tio år av arbete eller studier antas vi ändå komma ”hem” till slut, om inte annat så för att skaffa familj. Även om vi finländare lever åratal i andra länder föredrar vi att förbli expats, vi vägrar integreras i ett samhälle som vi halvt omedvetet anser vara sämre än ”vårt eget”. Kanske är vi rädda att förlora något av vår status, kanske är vi rädda att göra någon där hemma besviken.   

Vad detta hem de facto är, är en svårare fråga. Familjen? Barndomsnostalgi? Handlar det om skuldkänslor, om fosterländsk plikt eller om att Finland nog sist och slutligen ”bara är så bra”? Och omvänt, varför finns det en hierarki beträffande vilka andra länder det är mer eller mindre okej att tänka sig en framtid i? Att som finländare vilja ha ett liv med människor i icke-Väst ligger inte högt på den listan.

Att ställa frågor om att flytta handlar ju självklart till stor del om ett visst ekonomiskt privilegium – att ta sig någonstans kostar. Men andra friheter är kanske minst lika viktiga som de ekonomiska. Att byta liv handlar till en stor del om att se det som möjligt. Under sommaren märkte jag att det för mig största privilegiet var friheten från det mentala tvånget att åka hem. Jag skulle knappast någonsin komma att tjäna speciellt bra eller ha ett säkert jobb men vad jag hade var känslan av att mentalt vara redo inte bara att resa, utan att flytta vart som helst i världen – inte bara i Väst – och skapa ett liv där. De senaste åren har det varit Indien och på något sätt kommer det väl alltid att vara det, men det kunde lika gärna vara något annat ställe. Jag har kanske inte pengarna eller färdigheterna som skulle krävas för de flesta av dem, men om jag hade det skulle min hjärna tillåta mig att flytta och börja om. Det är en tanke jag som yngre inte fick lära mig eller tilläts ta på fullt allvar ens inom högutbildade progressiva kretsar – också om jag alltid sett mig som den minst fosterländska eller släktkära person man kan tänka sig – trots att vi antogs resa, studera och jobba utomlands. Ordet ”utomlands” säger väl egentligen allt.

Inte för att det är något metafysiskt eller ens praktiskt bättre med att vara någon annanstans än i Helsingfors, sådana tankar är löjliga. Finland är bra på tusen sätt. Meningen är inte att säga att människor borde flytta, men man kan fråga sig varför så få gör det. Meningen är inte skuldbelägga återvändo (kanske återvänder också jag), men man kan undra över naturligheten i att det hör till att i något skede göra det. Vår oförmåga att hantera människor som flyttar till Finland hänger helt klart ihop med denna undermedvetna patriotism.

I taxin tänkte jag att jag haft tur när jag hittat billiga Finnairbiljetter till Indien. Direktflyg Helsingfors-Delhi, bara sju timmar på planet och så irrationell som jag är så slapp jag flyga via Turkiet just nu. Det hela hade gått med rutin: fyll i immigrationsblanketten redan på flyget, ta inte den misstänksamma gubben i passkontrollen på allvar och så är du inne. Efter att tidigare ha tampats med att frigöra mig från den finländska smygrasismens misstänksamhet gentemot allt som inte är Väst, var det glädjande att inse att jag sedan länge passerat punkten där det inte var en större grej att åka till Indien än till Sverige. (Samtidigt är sju timmar mellan två skilda liv också för lite, även om man gjort det förut. Man hinner inte helt ur den existentiella yrseln.)

Otso Harju
är i Indien

Alla måste delta i klimatarbetet

Många centrala frågor är ännu olösta vid klimatförhandlingarna i Paris, som väntas nå en konklusion i dag, fredag, eller senast i morgon. Till skillnad från tidigare år finns det klar konsensus om at något måste göras. Men frågan som delar delegaterna är den fråga som blir en stötesten i så många av dessa internationella samarbeten: vem hasplar fram kosingen?

Det är paradoxalt att miljöorganisationer sällan är så pessimistiska angående vår planets framtid som då världsledarna sätter sig ner för att diskutera hur man ska lösa densamma. Redan innan klimatmötet i Paris startade, varnade organisationer för att vilket avtal som än skulle komma att slutas, skulle det bli en urvattnad kompromiss med relativit liten betydelse. Borta var målet om att planetens uppvärmning skulle bromsas till två grader sedan jämförelseåret 1990, utan nu var man redan närmare tre grader. Den lilla positiva ljusglimt man såg var att det denna gång såg ut att finnas chanser till ett bindande avtal.

Men: bindande för vem?

I Kyotoavtalet stipulerades att man inte kan kräva att utvecklingsländer samtidigt ska dra upp sin ekonomi ur fattigdomsträsket och på samma gång lägga band för utvecklingen för miljöns skull. De industrialiserade länderna ställde upp och lovade att bära den största bördan. Men i år är den stora stötestenen att gränsen mellan u-länder och i-länder är suddig, speciellt då i talar om ekonomiska stormakter i Asien, som Indien och Kina. Båda är länder vars ekonomi rusat framåt under de senaste åren, och Kina är i dag den fjärde största miljöboven. Fältet är visserligen inte alldeles jämnt ännu, med tanke på att den största miljöboven, USA, har en tredjedel av Kinas befolkning, men tanken på att Kina skulle få fripass i all evighet för att man inte är lika pengastinn som USA är inte en hållbar utvecklingstanke.

Den stora stötestenen är uppfattningen om att klimatskydd är dåligt för ekonomin. Denna tankegång är logisk endast om man på klassiskt liberalististk sätt ser ekonomin som en frikopplad företeelse från resten av utvecklingen i världen. Redan nu ser vi ändå effekterna av klimatförändringen i områden som Darfur och Mellanöstern, där brist på vatten och odlingsmark ligger som roten till de konflikter som pågår, och som spiller över i den flyktingsituation som nu sysselsätter också Europa. I det långa loppet blir klimatförändringen dyr för oss alla.

Vi har också frågan om Hans Roslings berömda tvättmaskin: vi kan inte kräva att indierna ska avstå från tvättmaskiner i miljöns namn så länge som som vi själva använder dylika. Men igen är det här ett gammaldags synsätt som lyfter på huvudet: att teknologi är lika med klimatförstörelse. Detta är en uppfattning som bland annat omställningsrörelsen, som vi skrev om i Ny Tid 11/2015, försöker råda bot på. Teknologin kan tvärtom vara en nyckel till att bekämpa klimatförändringen, men då krävs en aktiv satsning på grön teknologi och grön energi.

Men detta kräver också en aktiv politik. Företag måste pressas till gröna lösningar, inte bara i slutprodukten, utan i hela produktionskedjan, och så länge länder som Kina och Indien är står utanför utvecklingen, kan stora teknologibolag outsourca sin produktion till dylika länder och på så sätt kringgå miljökraven.

Låt kineserna och indierna få sina tvättmaskiner, men se till att det är vatten- och energisnåla tvättmaskiner, och se till att avloppsvattnet kan tas till godo till exempel i fjärrvärmenät, etc. Vi behöver en holistisk syn på klimatförändringen, för klimatet tar inte i beaktande några nationsgränser. Om alla länder inte går med på att står för notan, måste resten av världen ta sitt ansvar fast det är att bita i det sura äpplet. Slutnotans summa stiger för varje dag som vi inte gör något åt problemet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Slumpolitik

Otso Harju
Otso Harju studerar indisk politik.
En av de mer absurda saker man kan se i Delhi är en uttråkad arbetarklassman på promenad med en överviktig labrador. Rika indier promenerar sällan, förutom i specifika parker, vare sig de har hund eller inte. Icke-rika indier äger å sin sida sällan rashundar. “Min familj brukade anställa en man på heltid bara för att hämta posten och gå ut med hunden”, berättade en kompis. Oftast är mannen med hunden ändå kanske mest portvakt eller chaufför, alternativt freelancande dogwalker för ett antal familjer. I det senare fallet rastar han troligtvis flera hundar på samma gång. Labradorer är överrepresenterade; taxar, corgin och cockerspanielar är också populära. Alla är övergödda och plågade av värmen. Med tungan ute rullar de på, eller så halvsläpas de av mannen med kopplet, förbi kvarterets konfunderade gathundar. Om han inte bor i finfolkets betjäntkvarter, bor mannen ofta i slummen runt hörnet.

Delhi har idag över 25 miljoner invånare; år 2030 lär det vara närmare 40. Migrationen till storstäderna är inte enbart mer intensiv utan även kvalitativt annorlunda än urbaniseringen annanstans i landet. I huvudstaden finns ingen tillverkningsindustri, utan det är mängden människor som i sig själv skapar jobben. Stadens rika utlokaliserar inte enbart hundrastningen, utan största delen av hushållssysslorna. Om de lägre klasserna skulle försvinna skulle medelklasslivet upphöra inom tio minuter. Tillgången till billig arbetskraft baserar sig på tillgången till billigt boende, på det som brukar kallas slum. Medelklassen både bidrar till att skapa slummen och är beroende av den, men vill ändå inte erkänna den. Trots att man kräver billiga arbetare, vill man inte att deras liv ska synas. Istället lobbar många aktivt för att tvångsförflytta de människor man själv bjudit in.

På sistone har jag försökt förstå systemet bakom demoleringen av slummar i dagens Delhi. Vad som gör situationen speciell är att orderna att rasera inofficiella kvarter oftast inte kommit från staten, stadsförvaltningen eller byggnadskontoret, utan från domstolar som tagit beslut på basen av klagomål från ”offentligheten”. Tittar man närmare på vem det är som står bakom klagomålen, visar det sig vara så kallade residents’ welfare associations, alltså en slags stadsdelsföreningar som driver privilegierade bostadsområdens intressen. Enligt dessa föreningar gör slummarna livet surt för alla andra, och hindrar Delhi från att bli en stad i ”världsklass”.

Juridiskt baserar sig det hela på en mekanism som i tiderna skapades för att erbjuda mindre bemedlade en möjlighet att söka rättvisa utan att behöva ha pengar till en jurist. Public interest litigations är fall som högsta domstolen själv driver vidare, efter att någon påpekat att ett eller annat kan anses gå emot allmänhetens intresse. Domstolen står själv för undersökningen och andra relaterade kostnader, och vanliga dödliga behöver således inte genomlida den dyra och extremt tidskrävande juridiska processen. Som många andra saker i Indien var det hela en fin idé som idag kommit att gå tvärt emot sitt ursprungliga syfte. I stället för att skydda fattigare människor används mekanismen nu för att driva dem från sina hem.

Finlands befolkning är betydligt mindre än mängden sluminvånare i Delhi. För att dessa miljoner människor ska kunna ses som ett hot mot ”allmänhetens” intresse, måste fattigare bostadsområden diskursivt konstrueras som farliga. I stadsdelsföreningarnas klagomål, i domstolsbesluten och i medelklassmedier presenteras de fattiga idag antingen som per definition korrumperade av sin omgivning, eller så ses omgivningen som en reflektion av invånarnas moraliska och biologiska förfall. Att bo i ett hus byggt av vad som råkat finnas till hands gör dig enligt detta tänkande till en vektor för sjukdomar, våld, förtryck och all slags smuts. Oberoende av hur lite du konsumerar eller om du har rinnande vatten i ditt hus ses du som orsaken till att Delhi svämmar över av sopor och obehandlat avloppsvatten. Och som reaktionen på den ökända gruppvåldtäkten år 2012 visade, är du i många ”progressiva” medelklassögon även högst antagligen våldtäktsman. Hederliga barn kan inte leka på gatan för att dina barn är där.

Statistik från Pew Research Center visar att 95 procent av indierna tjänar under 300 dollar i månaden (cirka 9 euro om dagen). Av dessa tjänar de flesta rejält under denna redan i sig låga gräns för  “medelinkomst” (med 300 dollar kommer man inte väldigt långt i en stad som Delhi). Allra högst kan alltså fem procent av landet tänkas ha tillgång till den typ av livsstil som reklamer i engelskspråkiga medier visualiserat som ”medelklass”. Hur kan en så liten minoritet ha fått ensamrätt på definitionen av vad som anses vara gott för allmänheten?

Ett annat aktuellt forskningsresultat kan kanske hjälpa oss förstå. För jämför man procenten från Pew med kartläggningen av indiers uppfattning av sin egen klasstatus, utförd av centret för Indienstudier vid University of Pennsylvania, börjar man ana hur framgångsrikt pr-projektet ”det indiska tillväxtmiraklet” de facto har varit. Hälften av dem som svarade, oberoende av om de bodde i en by eller i Bombay och oberoende av hur mycket de tjänade, uppfattade sig själva som någon typ av medelklass. Femtio procent jämfört med fem. Minst nio av tio inbillar sig.

Ofta när vi tänker på så kallad ekonomisk utveckling fokuserar vi enbart på vad de fattiga ska göra för att komma upp i livet. Vi glömmer att det hela är en kamp där att hindra den enas frammarsch står i den andras intresse. Att få dem vi förtrycker tro sig redan vara vinnare är ett effektivt sätt att göra detta.

Efter den globala recessionen har det blivit populärt att tala om problemet med de superrika, vilket i sig förstås är bra. Att några män äger hälften av jorden är väl det klart största problemet. Men lika intressant är att de flesta av oss aktar sig noga för att tala illa om medelklassen. Tvärtom framställs denna fortfarande som den vettigaste och mest moraliska av alla klasser, i Indien mer än annanstans. Idag inser vi att storföretag och deras ägare lever på att förtrycka andra, men ser sällan på oss själva. I Delhi märker man hur även medelklassen lever på att hålla andra fattiga, samtidigt som den jobbar hårt med att förtränga det. Det är medelklassen själv som ser till att Delhi aldrig kan bli ”världsklass”.

Otso Harju