Etikettarkiv: Internet

Blir arkiven och museerna i kläm när data ska skyddas?

Kan arkiv, museer och biblioteken bli lidande när den nationella dataskyddslagen godkänns?  Allt hänger på hur riksdagen tolkar begreppen känsliga personuppgifter och det allmänna intresset.

Få kan väl ha missat störtfloden av nyheter och e-postmeddelanden om GDPR, EU:s nya dataskyddsförordning som trädde i kraft den 25 maj. De flesta blev väl till slut dödströtta på att få höra om alla företag som uppdaterat sin integritetspolicy.

Men medan många kan unna sig att avfärda GDPR (se faktaruta) utan att ägna dess verkliga innebörd desto mer uppmärksamhet handlar det om en omfattande och betydande omställning för alla dem som hanterar personuppgifter. Medan förordningen redan trätt i kraft när du läser denna text har inte den uppdaterade nationella dataskyddslagstiftningen för Finland ännu blivit färdigbehandlad, och troligen kommer riksdagen inte att hinna behandla den innan midsommar. Därför är vissa aspekter av den nya lagen fortfarande oviss.

Ursprungligen var det meningen att den nationella dataskyddslagen skulle vara klar och träda i kraft samtidigt som GDPR, men för tillfället är det fortfarande oklart exakt när den kommer att bli av. Att de så kallade känsliga uppgifterna får extra mycket skydd är ju till synes en väldigt positiv sak, men eftersom direktivets utgångsläge är att all hantering av känsliga uppgifter som inte får undantagstillstånd är förbjudet för det med sig orosmoment, speciellt för en viss typ av tjänster.

– Det värsta som kan hända i det här skedet, ur vårt perspektiv, är att lagförslaget godkänns av riksdagen i den form som det nu är, säger Jonas Lång som företräder SLS i ABM-sektorns (arkiv, bibliotek och museer) juridiska nätverk.

Lång avser här att arkiv- och kulturarvsorganisationers förutsättningar att bedriva sin verksamhet i mycket hänger på något som kallas ”allmänt intresse” som utgör den lagliga grunden för att erbjuda material för allmänheten.

– De två mest centrala begreppen, och även de största orosmomenten för oss här är just ”känsliga uppgifter” och ”allmänt intresse”. För det första, för att ta ett banalt exempel, kan vi ju tänka oss ett bröllopsfoto. Där kan man se personerna, deras etniska ursprung i viss utsträckning, deras sexuella läggning med avseende till vilket kön paret är, samt religiös övertygelse om det är i en kyrka. Detta foto innehåller alltså känsliga uppgifter. Om nu inte allmänt intresse specifikt definieras till att innefatta vår verksamhet är det alltså förbjudet att tillgängliggöra detta foto för allmänheten. I och för sig gäller förordningen bara levande personer. Och det hör ju till kulturarvsorganisationers uppgifter att göra det möjligt för folk att ta del av sin kultur och historia, fortsätter Lång.

Inte svårt att fixa

Lång säger ändå att det är rätt osannolikt att lagen inte skulle ändras för att innefatta de ändringar nätverket söker.

– Det är justitieministeriet som beredde det här lagförslaget. Det finns emellertid ett utlåtande av undervisningsministeriet där man lyfter fram dessa frågor och även kommer med ett konkret textförslag till förvaltningsutskottet. Går det igenom skulle den här saken lösa sig.

Enligt Lång är det alltså farligt om formuleringen är alltför vag, men det finns också en risk med att vara alltför tydlig.

– Till exempel hembygdsföreningars verksamhet är ju också viktig, även om de inte alltid är så professionellt skötta. Om definitionen på allmänt intresse blir alltför snäv kan de också falla utanför i så fall.

Hur reagerar du om förslaget klubbas igenom i den nuvarande formen?

– Jag tycker det vore fullständigt absurt, men i så fall får vi väl bara lobba för en ändring. Vi får se hur det blir bara utskottet ger sitt betänkande.

Text Felix Fortelius
Foto Väinö Kannisto 

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Pratsamt om privat och politiskt

Först förstår jag inte poängen med Någon hatar oss igen. Jag bläddrar i boken och blir lätt irriterad av tanken på att behöva ta mig igenom två finlandssvenska kulturpersonligheters Facebookdiskussioner. Är inte det här mikroperspektivet lite jobbigt? Är chattprosa hemskt intressant i ett längre format? Trots mina inledande farhågor visar sig boken ändå vara en givande läsupplevelse, om än en som det inte är alldeles lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om.

Någon hatar oss igen kan närmast beskrivas som en slags feministisk ”coffee table book”, en superestetisk sak där ord och bild smälter samman till en helhet som man gärna vill hänga på sin vägg. Det skriftliga innehållet är utformat av skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, kända från teatergruppen Blaue Frau, och för de grafiska illustrationerna ansvarar Johan Isaksson. Innehållet är saxat direkt ur Wingrens och Ahlfors privata Facebooksamtal och böljar fram över sidorna i en ström av samtal om vardagsliv, politik och allt från ångest till jobbiga män(niskor). Den spretiga stilen är bekant från skådespelarnas podd Taxen och terriern, med klatschiga och skrattframkallande oneliners som ”jag är typ jourhavande hjärna på fb”.

Det autentiska, fritt flödande innehållet är både bokens styrka och dess last. Då det är som bäst kombineras det genomgående starka grafiska innehållet med texten till ett slags okonstlad vardagspoesi. Exempel på detta ses bland annat i en diskussion där Ahlfors avstår från sin lön till förmån för Wingren som har en knaper månad. Ahlfors repliker ”[Det är ju] helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massor med pengar […] We are in this together”, skrivet med en spretig och lite svårläst handstil, är i all sin enkelhet extremt berörande och innehåller ett budskap som gärna kunde omvandlas till ett monument utanför riksdagshuset. Avsnitten där de två vännerna grälar, ber varandra om förlåtelse och grälar igen är också befriande att läsa i sin bild av ett systerskap som inte är solsken och pepp hela tiden.

Stundvis innehåller texten ändå stycken som kunde ha mått bra av att beskäras tillsammans med en redaktör, som de mångordiga diskussionerna om teaterarrangemang som kanske inte öppnar sig så mycket för den genomsnittliga läsaren. Slängarna om ”fula kukar”, ”pytte-pytte kukar” eller ”äckliga kukar” känns också högstadiefnissiga och lite tröttsamma, det finns ju liksom roligare och mindre kropps-shamande sätt att dissa patriarkatet på. Jag begriper att Någon hatar oss igen inte finns till för att stryka någon medhårs eller visa upp en felfri och urskuldande feminism, men tycker ändå att ribban här kunde ha satts högre i urvalet av material.

Att Någon hatar oss igen emellanåt väcker ambivalenta känslor gör ändå att boken aldrig blir ointressant, också för de läsare som kanske inte är så sålda på formatet. Det är ingen slump att förordet skrivits av Maja Lundgren, författare till den först utskällda och senare hyllade stridsskriften Myggor och Tigrar (2007), en uppgörelse med ett sexistiskt svenskt kulturliv. Liksom hos Lundgren kommer läsaren inte lätt undan hos Ahlfors och Wingren, utan hen tvingas att ständigt reflektera över och omvärdera sitt förhållningssätt till det som skrivs. Att på detta vis stimuleras och utmanas av en text är uppfriskande, och det gör Någon hatar oss igen till en kaxig och intressant upplevelse som avnjuts bäst i små doser och med lämpliga pauser för reflektion.

Matilda Hakala

Sonja Ahlfors, Johan Isaksson, Joanna Wingren:
Någon hatar oss igen.
Schildts & Söderströms, 2017.

Media och samhälle i kaos – vem ersätter de gamla medierna?

Per-Erik LönnforsEnligt en gammal klyscha i mediebranschen är hälften av all reklam bortkastad. Problemet är att man inte vetat vilken hälft. Av detta har tidningar profiterat. Annonsörerna har fått kasta ut sina nät utan att veta om det finns något byte i fiskevattnet. Enligt Hollywoodmogulen Barry Diller har ”sedan mediernas och reklamens begynnelse en exakt målinriktad annonsering varit den heliga graalen”.

Nu är vi där, tack vare internet. Användarna av sociala medier kan profileras och bli mottagare av målinriktade kommersiella och politiska budskap. Dessutom har antalet mottagare för information vuxit till siffror som de gamla tidningsbaronerna inte ens kunnat drömma om. Samtidigt har informationsteknologisk överlägsenhet möjliggjort kanalmonopol. Det har alltid varit profitabelt för den som behärskat ett bergspass, eller Panama eller Suez kanal, att uppbära tull för den som vill passera. Den som har tekniskt monopol för kommunikation med en målgrupp för reklam eller andra budskap behöver inte ställa upp några kanoner vid stranden för att kontrollera trafiken. Följderna av dessa omvälvningar är enorma, inte bara för medierna utan för hela det demokratiska samhällets sätt att fungera. Det har redan blivit synligt tack vara debatten kring Facebook och Google. Tack vare smarttelefoner och paddor slukar de reklamintäkter som gigantiska dammsugare. Berövade dessa inkomster tynar de tryckta medierna. Medieforskaren Juho Rahkonen har i tidskriften Kanava (8/2017) kallat medierevolutionen för en ”kris för den logik som ligger bakom den kommersiella journalistikens affärsidé”. Uttrycket kan kräva en förklaring. Samverkan mellan medierna och det demokratiska samhället uppstod under den industriella revolutionen för omkring halvtannat sekel sedan. Rotationspressen möjliggjorde tryckningen av tidningar i miljonupplagor. Telegrafen gav dessa nyheter från hela världen. Pressen blev annonsorgan för maskinernas massproducerade varor. Järnvägar gjorde det möjligt att leverera både tidningar och varor, som också kunde skickas med atlantångare. Allt klaffade. Man levde i den bästa av världar, som doktor Panglos bevisade för Kandid med att människorna fått näsor för att placera glasögonen på. Läsarna betalade en spottstyver för tidningarna, vilkas produktions- och distributionskostnader täcktes av reklamen. Läsarna lät sig subventioneras med att ställa upp som måltavlor för reklamen. Tidningskungarna fick betalt av både sändare och mottagare av kommunikation – en tryckpress var en licens för att göra pengar, indirekt ett sedeltryckeri. Tidningarna påtog sig samtidigt samhällsuppgiften att ge väljarna den information de behövde för att kunna rösta i demokratiska val. Eftersom tidningarna saknade konkurrens av andra massmedier kunde de bli fora för en debatt kring de centrala, gemensamma politiska frågorna. Systemet hade sina brister, som maktkoncentrationen hos mediebaronerna, men det fungerade, trots sina skavanker. Hela denna konstruktion håller nu på att slås i kras. Den samlade demokratiska debatten splittras till en kakofoni kring olika ämnen. De olika kommunikatörerna samlas i bubblor utan inbördes kontakt. Det ändrar hela det politiska spelet. Kommersiellt låter användarna av nätmedier sig prostitueras ännu mera än de klassiska tidningsköparna när de förser nätbolagen med personuppgifter som säljs till annonsörer och politiska påverkare.

Människors strukturerade tidsanvändning kring tidningsläsning på morgonen och radio-och tvnyheter vid bestämda tidpunkter ger frihet men också splittrad uppmärksamhet, sämre koncentration och avsaknad av rutiner som skapar reda i folks vardag. Yttrandefriheten krisar när chefredaktörernas roll som ”portvakter”, ansvarstagare för mediernas innehåll avskaffas, eftersom Facebook och Google avsäger sig den rollen för att vara bara passiva ”plattformar”. Kontrollen försvinner, och begränsas till den ”delade uppfattning om skam” som kanske fanns i antiken, men i dag har blivit helt urvattnad. Bakom hörnet väntar scenarier som man inte kan ana sig till i dag, lika litet som man kunde förutspå smarttelefonens nästan gränslösa användbarhet. Det öppnas möjligheter för Storebror i totalitära samhällen, men informationens mottagare kan också överge snuttmedierna för för informationskanaler som kan kan skapa förtroende för sitt innehåll och man kan, förhoppningsvis, bygga upp ett nytt system där marknadsekonomi och demokratisk informationsförmedling som förut stöder varandra. Tills dess får mänskligheten pendla mellan ordning och kaos, mellan frihet och kontroll. En situation av snabb förändring som enligt historikerna är farlig för samhällen och enligt psykiatrikerna riskabel för människors mentala hälsa.

Per-Erik Lönnfors

Smarta lösningar

Ida Sulin
Ida Sulin.
Det byggs mycket nuförtiden i storstäderna. Lyftkranar och betongbilar hör till vardagsbilden och framför allt är det bostadsområden som växer upp. I Helsingfors har man gjort stora satsningar på interaktiva och intelligenta bostadsområden, genom att redan i konstruktionsfasen bygga in lösningar för att digitalisera såväl infrastruktur, byggnader som hem.

Infradigitaliseringen innebär bland annat sensorer för att läsa av trafikmängd och luftkvalitet. På bostadsområdet kunde det vara möjligt att läsa av avfallsmängder, invånarnas rörelsemönster och varför inte ifall blommorna i rabatten behöver vattning. I hemmet kan exempelvis värmeanvändningen digitaliseras. (En tyst tanke: om det är möjligt att blanda sig i USA:s presidentval, så kan det inte vara omöjligt att ta sig in i systemet för avfallsavläsning i förorten.)

Det finns människor för vilka digitaliseringen med social media, digital kommunikation och digitala tjänster inte är rutin. Det finns de ibland oss som inte kan läsa och som inte växt upp bland smarttelefoner. Och dessutom finns det de ibland oss som har god anledning att vara misstänksamma och som av erfarenhet vet att små spår är allt som behövs för att bli upptäckt. Det finns människor som har god anledning att inte vilja bo någonstans där en avlägsen sensor ser ifall de är hemma eller inte och hur mycket sopor de slänger i veckan.

Representanter för förtryckarregimer har opererat i Europa så länge kontinenten har funnits. Jag har hört förstahandsberättelser om hur flyktingar, som tagit många steg för att gömma sig, hämtats i sina bostäder i Västeuropa och förts österut. Det är klart att intresse också finns för i alla fall några av de flyktingar som befinner sig i Finland, och det är lika klart att regimerna har tillgång och möjlighet att använda sig av de data som vi producerar.

Att förstå att vårt samhälle måste ta digitaliseringen på största allvar också ifråga om dem som har all anledning att vara än mer skeptisk än jag verkar vara svårt. Det verkar vara svårt att se farorna när farten är så hög som den är idag. Ögonbryn snörs ihop vid självklara ämnen som övervakningslagstiftning eller dylikt, men det är svårt att få igång en vettig diskussion om konsekvenserna av de digitala val som görs i relativt vardagliga frågor.

När jag frågade planerarna av de nya områdena i Helsingfors om de funderat på ifall de smarta lösningarna kan påverka befolkningsstrukturen negativt, ifall de kan bidra till segregering, fick jag tomma blickar till svar.

diskussionerna som förs gällande mänskliga rättigheter och digitalisering är säkerhetsaspekten en av de mest brännande frågorna. Digitaliseringen öppnar dörrar för faror som vi motat i den reella världen, och därmed krävs konsekvensbedömningar långt utöver det vanliga när nya lösningar bjuds in. I stadsplaneringen måste det vara rutin att reflektera över hur smarta lösningar uppfattas av olika befolkningsgrupper, inklusive flyktingar. 

Ida Sulin
är jurist