Etikettarkiv: Joakim Groth

Tre bröder och tre böcker

Är det en roman? Är det ett filmmanus? Eller kanske en handbok för skådespelare? Ny Tids recensent tar sig an Joakim Groths mastodontverk Tre Bröder, en djupdykning i kultur- och vänstersvängarnas Helsingfors på 1970-talet.

När man som läsare erhåller en roman i sin hand som omfattar 660 sidor, väcker det ambivalenta känslor. Man utgår kanske ifrån att det måste vara något extraordinärt man håller i, eftersom boken getts så omfattande utrymme. Samtidigt kan man frestas att tro att det är precis tvärtom, att man håller i ett rejält antal sidor för mycket. Inget utgångsläge är att rekommendera, och relativt fördomsfritt tar jag itu med det inledande avsnittet i Tre Bröder som är skriven av teaterregissören och dramatikern Joakim Groth, som även tidigare gett ut böcker. (På bilden ovan tre stycken Joakim Groth år 1984, ur Ny Tids arkiv.)

Prologen utspelar sig hösten 2016 där tre bröder sammanstrålar för att fördela släktens bohag, eller kanske i det här fallet livsrekvisita i lägenheten på Apollogatan i Helsingfors som utgjort en gemensam bas för dem under olika tidsperioder.

Här introduceras vi inte enbart till storebror Hogge, mellanbror Enar och minstingen Jumbo, utan även till bokmanuset Två bröder som Hogge håller på att bearbeta i egenskap av författare med ambitioner och övertygelse, kombinerat med växtvärk och tvivel. Ibland är det som om själva livets stora mening, och det som utspelar sig där, i huvudsak skulle ha sitt värde i att vara ett råmaterial för själva konsten som skall skapas till vilket pris som helst.

Det är en öppning som lovar mycket, och tankar kring huruvida det här kommer att bli en form av metaroman som utspelar sig i två världar med inbördes dialog mellan bröderna, den fiktiva romanen och det dokumentära livet infinner sig. Men så eskalerar det hela dock inte.

Ofullständiga brödrarelationer

Boken består till sin konstruktion av flera olika delar, där varje broder tilldelats ett eget avsnitt i en miljö som utspelar sig främst på 1970- och 80-talet. Med tanke på bokens omfattning, kunde man lika gärna säga att varje broder fått en egen bok att husera i. Och det är kanske det som är bokens problematik. Ända till den avslutande delen där handlingen är tänkt att knytas ihop i ett avslutande möte, så hittar man inte alltför många avsnitt som skulle göra den massiva textmängden med otaliga utvikningar till en helhet som skulle försvara ett behov av gemensamma pärmar. Det betyder inte att avsnitten var för sig inte skulle vara läsvärda.

Brödernas inbördesrelationer anas, men i sitt sökande efter den egna mansrollen och platsen i tillvaron, som långt fylls med tärande kvinnorelationer, uppbrott och återigen nyorientering, finns det kanske inte så mycket tid och kraft över att dessutom vårda brödrarelationerna. Där i bakgrunden anas en genomsyrande känsla av skuld och skam, obearbetad sorg över relationer som aldrig blev vad de kunde ha blivit. Var och en har helt enkelt nog med sitt, och förblir sin ”livsbok” trogen.

Hogges författarambition är stor och som en röd tråd löper den ångest som konstens villkor ställer  på den unge vänstertaoisten som, i likhet med sina bröder, bär på ett tungt och icke uppackat bagage efter moderns självmord. Enar för en liknande kamp i egenskap av oförlöst teaterregissör, medan lillebror förblir vid sin roll, en diffus utfyllnadsfigur, trots de förhandsförväntningar man inledningsvis har som läsare på just honom. Att konst åtminstone ibland skulle vara förknippad med glädje känner tyvärr inte de här männen till.

Är det en roman?

Det som Groth inte lyckas uppnå genom bokens konstruktion, kompenserar han genom sin goda förmåga att med djupanalytiska penseldrag teckna dessa tre karaktärer i en text där fokus ligger på att beskriva, framför att gestalta. Det händer att arbetsmetoder från teatervärlden skymtar fram i det här romanbygget. Kanske är det här sist och slutligen ingen roman, åtminstone inte i traditionell bemärkelse där man bjuds på någon form av intrig eller dramaturgisk kurva, eller åtminstone en antydan till lutning.

Snarare ter sig de gediget beskrivna karaktärerna mera som figurer i något som kunde vara en handbok för skådespelare som står i beråd att snart börja gestalta och ge liv och sammanhang till sina rollfigurer i en kontext på scenen. I prologen får man veta att ”Hogge är melankoliker, Enar flegmatiker, och Jumbo sangviniker”. Jag kommer på mig själv med att lite provokativt ställa frågan till berättarrösten: Och hur vet du det? På 600 sidor skall väl mycket ännu kunna hända i boken som marknadsförs som en utvecklingsroman.

Och 500 sidor senare vill jag ropa: Släpp dem fria. Det här eftersom de tre bröderna förefaller att bli bundna vid ett förutbestämt öde i ett väl starkt regigrepp.

Blåsigt sjuttiotal

Men boken bjuder ändå på mycket mera än det som nu nagelfars. För den som inte personligen fick uppleva de politiska vänstervindarna som blåste och attraherade ungdomar på sjuttiotalet, är texten som utspelar sig i Helsingforsmiljö en form av minnesruna av en tid med mycket tumult, avantgardistiska kulturtidskrifter och engagemang som onekligen lämnat djupa spår hos dem som var med då.

Jag kan inte undgå att märka att texten plötsligt börjar gå i dialog med Michel Ekmans nya essäsamling Självbiografiskt lexikon, där han med självdistans penetrerar och analyserar likartade miljöer som i Tre bröder. Bägge böckerna behandlar utifrån sin genre tematiken om vad som utgör kittet i en familj, eller kanske snarare den hårda cement som Idén Familjen ibland tenderar att klistra ihop sina medlemmar med.

De gestalter som presenteras i vardera böckerna kan gott och väl vara de samma, även om Joakim Groths värld främst är fiktiv. Men inte alltid, ibland framtäder också tidigare existerande kulturpersonligheter med sina rätta namn och titlar.

Språket i boken är ofta briljant med välformulerade språkliga konstruktioner som åtminstone i början förs fram genom en förklarande berättarröst som kunde riskera att bli pretentiös, men greppet finner balans i de autentiska och trovärdiga dialogerna. Textmängden är massiv, men ändå komprimerad. Det som är för mycket är inte orden, utan då snarare innehållet.

Förvirrad värld utan vuxna

Vill man göra en koppling till skildringar av dagens ungdomstid, bortsett från det politiska engagemanget, kan man försiktigt dra vissa paralleller och härleda fenomen och stämningar till den norska succéserien Skam. De tre bröderna är visserligen inga tonåringar utan unga identitetssökande män, men dagens ungdomar tenderar ofta att vara rätt brådmogna, så skillnaden är kanske inte så stor. För trots att det hunnit förflyta nästan ett halvt sekel mellan livet på Apollogatan och dagens Skam-generation, finns här något allmängiltigt och lite sorgligt. Främst med tanke på hur de unga i bägge miljöer tvingas, eller kanske föredrar, att utöva sitt växande, sökande och stapplande i en förvirrad värld utan vuxna. Åtminstone i det som skildras finns en påtaglig frånvaro av människor som kunde ha någon form av orienterande och mentorsliknande funktion i ett virrvarr av känslor och spretiga relationer.

Kanske är det så att ungdomstiden och dess sökande efter plats och uppgift, mycket mer än vi tror, alltid måste vara ett ensamhetsprojekt. Och de vuxna som trots allt fanns närvarande ter sig i efterhand ändå som frånvarande, eftersom uppmärksamheten hela tiden var riktad på det egna jaget och ett nästan desperat sökande efter en andra halva att få spegla sig hel i. Om också bara för en stund, men helst i evighet.

De här speglingsmodellerna är rikt förekommande i Tre Bröder, som är en tidsskildring, men lika mycket en relationsroman där flickvännerna avlöser varandra i ett outsinligt flöde. De mustiga och detaljerade beskrivningarna till trots så känns de här avsnitten av någon anledning inte särskilt angelägna eller berörande. Hade romanupplägget trots allt kunnat förtätas på scen eller duk, är en fråga man igen får orsak att ställa sig.

Under läsningens gång får jag en dag frågan om titeln på den bok jag håller på att läsa. Kanske antyder mitt svar en freudiansk felsägning. ”Tre böcker”, svarar jag.

Redan i prologen slår författaren, eller berättarrösten fast att den här romanen ”…handlar om tre bröder, deras liv, och om det fält i tiden och rummet som dessa liv omfattar.”. Den definitionen har man inget att invända emot och kanske är det också främst mot den fonden boken skall läsas.

Text Camilla Lindberg
Foto Agneta Enckell

Joakim Groth: Tre bröder.
Förlaget, 2017.

Träffsäker räv spelar ut relationsspel

Det råder en förtrolig stämning i salongen redan från den första scenen i Svälta Räv. Pjäsen spelas på den mindre av Wasa teaters scener, vilket i sig bidrar till känslan av närhet till de sex karaktärer som en efter en introduceras för oss.

Pjäsen har skapats genom att ensemblen tillsammans planerat och improviserat. Inspirationen till arbetssättet har man fått från filmregissören Mike Leigh. Regissören Joakim Groth beskriver i korthet metoden så, att karaktären kalkeras på en levande modell men vartefter utvecklas till en fiktiv gestalt. Enligt Groth blir själva karaktärerna det essentiella. Det är dessa som utgör berättelsen, i högre grad än deras handlingar.

Så vilka är de då? Ja, vi kan börja med Cecilia, träffsäkert gestaltad av Carola Sarén. Cecilia är cateringföretagare, frånskild och ”en kvinna i sina bästa år”. Hon njuter av den nya friheten, är färgstark och en smula dominant. Hon korkar gärna en flaska vin med väninnan Maria, som spelas av Lina Ekblad. Självklart tas det selfies när de skålar, om än Marias leende verkar något tillkämpat.

Maria lever ett på ytan perfekt liv med kontorsjobb, familj och ett hus att pyssla med. Men mellan raderna anar vi att hon inte är så lycklig. När hon berättar för en stönande Cecilia om de fyra timmar långa söndagsmiddagarna med svärföräldrarna, blir det fniss i publiken. Marias tillvaro är lika beige som hennes kläder, och hon anstränger sig verkligen för att övertyga sig själv om att det är så här livet ska vara.

Men det ska visa sig att den perfekta väninnan i ett svagt ögonblick begått ett snedsteg, och det med Cecilias ex-man Kenneth (Jonas Bergqvist).

Kenneth är en av mina favoritkaraktärer, en jordnära man som har en elektronikfirma. För honom är det viktigaste i livet ”lugn och ro, att stanna upp och ta det lugnt”. Kenneth verkar nöjd med ganska litet.

Dottern Rebecka (Alexandra Häggman) är en skygg och känslig ung kvinna, som skriver poesi och tycks känna ett visst utanförskap. Hon tvingas allt som oftast medla mellan de två föräldrarna. Det att Rebecka och Kenneth talar dialekt sinsemellan, ger intrycket av att de står varandra närmare än vad modern och dottern gör.

På Kenneths elfirma finns den loseraktiga praktikanten Fred som spelas alldeles lysande av Jan-Christian Söderholm. Han spiller gärna ur sig sin historia även för obekanta människor. Fred och Rebecka hittar otippat en gemensam våglängd, där de kanske känner igen något av samma utanförskap.

Pjäsens namn kommer av kortspelet Kenneth och Fred ägnar sig åt. Det är ett evighetsspel som kan pågå hur länge som helst utan att någon vinner. I Österbotten brukar ”Svälta Räv” kallas ”Krig”.

Både namnen är genialiska i den här kontexten. Tankarna förs till relationer som befinner sig i ett dödläge. Man längtar efter förändring, men ligger lågt och väntar i sin skyttegrav på att något ska ske. Och även relationer mellan exmakar, väninnor, eller familjemedlemmar kan vara ställningskrig, eller innehålla spänningar som byggs upp tills allt slutligen briserar.

Pjäsen reflekterar utmärkt den tomhet och längtan som många känner idag. Vi lever med den övergripande målsättningen att kunna ”förverkliga oss själva”. Och vi har lyxen att hinna fundera på om det vi har verkligen är allt livet borde vara.

Text: Sofie Furu
Foto: Frank A. Unger

Svälta Räv. Manus: arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. Dramaturgi: Anna Simberg, Joakim Groth. Scenografi: Jeremy Crotts. Kostym: arbetsgruppen. Mask: Anna Vester-back. Ljud: Tim Stratton. Ljus: Michael
Erickson. I rollerna: Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Alexandra Häggman,
Carola Sarén, Jan-Christian Söderholm.
Wasa teater till och med 30.december

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Det vanliga utforskas på djupet

Familjen Lehtinen-Hök är modern arbetarklass. Föräldrarna är i övre medelåldern, Ingvar (Max Bremer) är sjukpensionerad, och Inge-Maria (Marika Parkkomäki) är den drivande kraften i familjeföretaget Happy Cat som per telefon prånglar en mirakelmedicin som ska bota allt från diabetes till depression för både dig och dina barn. Men det är bara gamla människor svarar i telefon, och Inge-Maria får gång på gång överge sitt säljsnack för att hjälpa de ensamma främlingarna med deras problem istället.

Hemmets samlingspunkt är en beigebrun soffgrupp med sverigebåtsfiilis, där familjen hypnotiseras av flödet av meningslöst skräp på TV. På soffbordet ligger skräp och gammal disk och salta pinnar, på golvet ligger gamla tidningar och förpackningar, de äter billig mikromat.

Det är krämpor och stillasittande, och de minsta rörelser, som att stiga upp ur soffan, är en ansträngning. Det skapar en stark stämning av en stagnerad tillvaro utan direkt nöd men där framtiden inte öppnar några som helst perspektiv. Bara mer av samma: TV, sittande, mikromat, glömska. Och åldrande, utan elegans eller romantik. Mjukisbyxorna hänger på fåtöljryggen, och redan att dra på dem känns som arbete. Familjen Lehtinen-Hök har minsann fått sin beskärda del av psykiska och fysiska besvär, och mirakelmedicinen verkar åtminstone inte hjälpa dem.

De halvvuxna barnen Thomas (Willehard Korander) och Bella (Julia Korander) saknar riktning, ambitioner, och en klar identitet utanför familjen. Bella lever i efterdyningarna av medelsvår depression, och Thomas är en lat mångsysslare (med rörande likheter med sin oföretagsamma far) som hoppas på att någon av hans youtubevideor en dag ska ge en magnifik utdelning med femtio miljoner visningar – som på något oklart vis kommer att resultera i stora inkomster. I väntan på det bor han i en fuktskadad lägenhet och gör tvivelaktiga överenskommelser med skumma bekanta.

Handlingen är liten på gränsen till minst, men på ett sjudande, drivande och energiskt sätt. Joakim Groths regi etablerar konflikterna men tystar ner dem, vilket skapar ett vardagligt men spännande rum och lämnar plats för en fruktbar icke-handling.

Ingvar odlar en hemlig flirt med en klasskamrat i sin kurs i estniska. Bella kommer hem med sin kompis Siri (Iida Kuningas) och de visar sig vara mer än vänner, vilket trots överraskningen snabbt och smidigt accepteras av familjen, och icke-handlingen kan fortsätta.

Denna stillastående situation ger karaktärerna ett obegränsat rum att utvecklas i, och de antar både bredd och djup, själsliv, överraskande dimensioner. Siri visar en fallenhet för parterapi, Ingvar vidrör en ungdomssorg och känner sin ungdoms passion väckas av en musikslinga. I Marika Parkkomäkis förträffliga gestaltning är Inge-Maria tantig, stel och grånad, men hon är också navet som håller samman familjen och hindrar den från att glida ner i uppgivenhet. Och bakom krämporna och den tunga åldrande kroppen glöder både vitalitet och temperament, som har burit henne genom obearbetade skuldkänslor. Julia Koranders Bella är loj, sur och mörk som ett åskmoln, men bakom vreden kämpar hon desperat för ett minimum av självbestämmande.

Och till slut kommer Thomas äntligen igång med sitt senaste videoprojekt: trygghetsvideor där familjemedlemmarna i tur och ordning viskar någonting lugnande i närbild. Men i tystnaden väller plötsligt tunga och sorgliga saker fram ur minnenas djup. Men också det djupa och meningsfulla. Under inspelningen tystnar hushållet lydigt och den omständigheten skapar komiska men effektiva situationer i hemmet då konflikter som rusar fram till ytan måste tryckas undan av lojaliteten till Thomas projekt.

Receptet på lycka på Teater Mars är en rörande och djärv och annorlunda teaterföreställning om helt vanliga saker, vanliga liv som växer i djup och betydelse. Det är också en mänsklig och hoppfull berättelse där människor som somnat in i vanor och lättja ruskar av sig sin letargi och istället börjar söka energin, kärleken och meningen i sin egen tillvaro. Kanske det är det som är receptet på lyckan?

Text: Lasse Garoff
Foto: Stefan Bremer

Receptet på lycka, Teater Mars. Regi: Joakim Groth. Medverkande skådespelare: Max Bremer, Marika Parkkomäki, Julia Korander, Willehard Korander, Iida Kuningas. Teknik: Saija Nojonen. Ljus: Valo Sauri. Scenografiassistent: Aleksi Karjalainen. Grafik: Fredrik Willberg. Produktion: Birgit Aittakumpu, Andrea Brandt. 

Slattriga hjältar

Trygve Söderling
Trygve Söderling är doktor i litteraturvetenskap
Slattrare. Dagdrivare. Drönare. Slackers. I verkligheten kan de vara jävligt påfrestande – i synnerhet om nånting måste bli gjort, och slattraren inte råkar vara man själv.

I litteraturen däremot kan de spela en konstruktiv roll. Kanske deras rätta element i själva verket är just boksidorna? Läste Onda boken, Kaj Korkea-ahos nya roman, och utan att här gå in på resten av storyn intresserar det mig hur en riktig slaterapa här får ett pregnant porträtt – ifall den paradoxen nu är möjlig.

En håg- och hållningslös litteraturstuderande driver omkring på akademin, som en vandrande satir över administrativa ideal om snabb ’genomströmning’. Calle Hollender knarkar, dokar, slarvar bort sin flickvän – det enda sammanhang där han tycks kunna skärpa sig är när han gör ståupp-shower. Dessvärre är han – av smakproven i boken att döma – inte alls bra på det heller. En tragikomisk gestalt alltså, mustig och med hög igenkänningsfaktor.

Kom att tänka på en annan finlandssvensk roman med en drifter i huvudrollen: Joakim Groths Världen enligt Edi från 1986. Edis berättelse utspelar sig i helt annan tid, helt andra miljöer. Men hållnings-, riktnings- och lealösheten har han gemensam med 2010-talets Calle Hollender. Vad är det som skapar ett sug kring de här tafatta ”hjältarna”, trots deras totala brist på traditionella hjältekvaliteter? Är det läsarens hemliga drömmar om att själv slänga all protestantisk etik överbord? Eller tvärtom, rädslan för att själv dras ner i slacker-träsket?

Edi är småstadskillen från Lovisa som blir omplanterad i ”storstaden” Helsingfors. Efter ett år med sjukhusjobb och lycklig kärlek i ett hippiekollektiv i Stockholm gör svenskan Johanna slut – tydligen trött på hans brist på ambition. Tillbaka i Helsingfors driver Edi in i ett haschgäng där tiden verkar stå stilla, det enda som förändras är vilken LP som snurrar på skivtallriken. Ny start med Ragna, proper österbottnisk studentflicka, och ett tag ser det ut som om Edi har hittat hem. Han jobbar på bibliotek, lagar mat, diskar, städar hemmet och lyssnar snällt på hennes anklagelser om hur han förtrycker henne (en fråga hon diskuterar varje vecka med sin feministiska medvetandehöjningsgrupp; läcker parodi där).

Sen upprepas mönstret från Stockholm: också Ragna får trots bra sex nog av Edi. Är det för hans brist på riktning, ”inre kärna”? Så ser det åtminstone ut. Och samma mönster verkar det vara fråga om i Onda boken, när Helena gör slut med Calle Hollender. Det bohemiska hos den unge mannen, som till en början kanske var tilldragande, spännande, mister med tiden sin glans, kvar finns bara en halvgammal lufsig typ utan framtidsplaner. Kärlek och arbete brukar spegla varann, så hur skulle en person som inte får sin pro gradu skriven kunna klara av ett förhållande?

På många sätt hör de här två romanerna till olika register; i Världen enligt Edis 1970-tal säger man ännu inte ”ha sex” eller ”röka på” (trots att det är just vad man gör, hela tiden). Där Calle är åtminstone delvis marinerad i det akademiska språket, verkar Edi leva i en nästan språklös värld, där höjden av intellektuella strävanden är att ställa horoskop och yra om ”livet”. Edi hankar sig fram på proletära yrken som varken kräver något eller leder någon vart; Calle lever däremot på studiestöd, och blir på ett för läsaren komiskt sätt helt oresonligt rasande när stödet dras in för att han inget har presterat. ”Systemet” är åt helvete – den bekväma analysen kunde både Calle och Edis flummande hippievänner ha varit överens om, ifall de hade träffats via tidsmaskin. Som vi alla behöver också slackern en livslögn för att leva.

Måste slackern-drönaren vara en (ung) man? Inte nödvändigtvis, jag tänker på till exempel Françoise Sagans Bonjour tristesse (1954). Eller de unga hedonistiskt solande fruarna i Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten och den halvt drömska ”flickighets”-tillvaron i Den amerikanska flickan. Driver man den här lojheten vidare i en viss riktning kanske man får en femme fatale, modell Abbé Prevosts Manon Lescaut (1731). Problemet med den kvinnliga slackern är att hon åtminstone förr motsvarade och smälte in i ett kvinnoideal, åtminstone inom de övre klasserna.

Finns det pengar kan slackern bli en Oblomov, efter Ivan Gontjarovs odödliga soffliggare (1849-58). Eller uttråkad troféhustru, släkt med Flauberts samtidiga Madame Bovary (1856). Saknar slackern pengar blir hon eller han däremot trasproletär, modell Juutas Käkriäinen i Joel Lehtonens Putkinotko (1920). Någonstans mellan ytterligheterna svävar då slacker-studenten som lever över sina (pappas) tillgångar, men som ännu inte står helt utan hopp om trygg borgerlig framtid. Som Korkea-ahos Calle Hollender – eller den odödliga Åke Holm i Runar Schildts novell ”Ett nytt liv” från 1912.

Modellen finns förstås på många håll, t.ex. i K.A. Tavaststjernas Barndomsvänner (1886) eller hos den av Schildt beundrade Hjalmar Söderbergs unga stockholmsflanörer, som gör fattiga flickor med barn innan de gifter sig med de rika. På helsingforsiskt håll kallas subgenren från början av 1900-talet för ”dagdrivarna”, och småningom ges begreppet en pejorativ och djupt moraliserande klang, framför allt från och med kritikern Hagar Olsson. Som om skildring av slattrighet och dålighetsliv också skulle vara dålig litteratur; lika väl kan motsatsen vara fallet, som vi ser av exemplen.

Dagdrivaren framom andra bland Tove Janssons figurer är förstås Joxaren, som i Muminpappans bravader med beundransvärd energi ägnar sig åt att slöa och sova. Jämförd med Joakim Groths Edi och Kaj Korkea-ahos Calle är Joxaren en slacker med stil. Men för alla tre gäller att det enda som tillfälligt (?) kan väcka dem ur deras nästan offensiva lojhet är erotiken. När Joxaren möter Mymlan utbrister han någonting om ett ”enastående fruntimmer”, och litet senare förklarar paret att de ämnar ”åka slänggunga hela natten”. Också för slackern har slattrigheten en gräns, trots allt.

Trygve Söderling
Illustration: Otto Donner