Etikettarkiv: Joakim Groth

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Det vanliga utforskas på djupet

Familjen Lehtinen-Hök är modern arbetarklass. Föräldrarna är i övre medelåldern, Ingvar (Max Bremer) är sjukpensionerad, och Inge-Maria (Marika Parkkomäki) är den drivande kraften i familjeföretaget Happy Cat som per telefon prånglar en mirakelmedicin som ska bota allt från diabetes till depression för både dig och dina barn. Men det är bara gamla människor svarar i telefon, och Inge-Maria får gång på gång överge sitt säljsnack för att hjälpa de ensamma främlingarna med deras problem istället.

Hemmets samlingspunkt är en beigebrun soffgrupp med sverigebåtsfiilis, där familjen hypnotiseras av flödet av meningslöst skräp på TV. På soffbordet ligger skräp och gammal disk och salta pinnar, på golvet ligger gamla tidningar och förpackningar, de äter billig mikromat.

Det är krämpor och stillasittande, och de minsta rörelser, som att stiga upp ur soffan, är en ansträngning. Det skapar en stark stämning av en stagnerad tillvaro utan direkt nöd men där framtiden inte öppnar några som helst perspektiv. Bara mer av samma: TV, sittande, mikromat, glömska. Och åldrande, utan elegans eller romantik. Mjukisbyxorna hänger på fåtöljryggen, och redan att dra på dem känns som arbete. Familjen Lehtinen-Hök har minsann fått sin beskärda del av psykiska och fysiska besvär, och mirakelmedicinen verkar åtminstone inte hjälpa dem.

De halvvuxna barnen Thomas (Willehard Korander) och Bella (Julia Korander) saknar riktning, ambitioner, och en klar identitet utanför familjen. Bella lever i efterdyningarna av medelsvår depression, och Thomas är en lat mångsysslare (med rörande likheter med sin oföretagsamma far) som hoppas på att någon av hans youtubevideor en dag ska ge en magnifik utdelning med femtio miljoner visningar – som på något oklart vis kommer att resultera i stora inkomster. I väntan på det bor han i en fuktskadad lägenhet och gör tvivelaktiga överenskommelser med skumma bekanta.

Handlingen är liten på gränsen till minst, men på ett sjudande, drivande och energiskt sätt. Joakim Groths regi etablerar konflikterna men tystar ner dem, vilket skapar ett vardagligt men spännande rum och lämnar plats för en fruktbar icke-handling.

Ingvar odlar en hemlig flirt med en klasskamrat i sin kurs i estniska. Bella kommer hem med sin kompis Siri (Iida Kuningas) och de visar sig vara mer än vänner, vilket trots överraskningen snabbt och smidigt accepteras av familjen, och icke-handlingen kan fortsätta.

Denna stillastående situation ger karaktärerna ett obegränsat rum att utvecklas i, och de antar både bredd och djup, själsliv, överraskande dimensioner. Siri visar en fallenhet för parterapi, Ingvar vidrör en ungdomssorg och känner sin ungdoms passion väckas av en musikslinga. I Marika Parkkomäkis förträffliga gestaltning är Inge-Maria tantig, stel och grånad, men hon är också navet som håller samman familjen och hindrar den från att glida ner i uppgivenhet. Och bakom krämporna och den tunga åldrande kroppen glöder både vitalitet och temperament, som har burit henne genom obearbetade skuldkänslor. Julia Koranders Bella är loj, sur och mörk som ett åskmoln, men bakom vreden kämpar hon desperat för ett minimum av självbestämmande.

Och till slut kommer Thomas äntligen igång med sitt senaste videoprojekt: trygghetsvideor där familjemedlemmarna i tur och ordning viskar någonting lugnande i närbild. Men i tystnaden väller plötsligt tunga och sorgliga saker fram ur minnenas djup. Men också det djupa och meningsfulla. Under inspelningen tystnar hushållet lydigt och den omständigheten skapar komiska men effektiva situationer i hemmet då konflikter som rusar fram till ytan måste tryckas undan av lojaliteten till Thomas projekt.

Receptet på lycka på Teater Mars är en rörande och djärv och annorlunda teaterföreställning om helt vanliga saker, vanliga liv som växer i djup och betydelse. Det är också en mänsklig och hoppfull berättelse där människor som somnat in i vanor och lättja ruskar av sig sin letargi och istället börjar söka energin, kärleken och meningen i sin egen tillvaro. Kanske det är det som är receptet på lyckan?

Text: Lasse Garoff
Foto: Stefan Bremer

Receptet på lycka, Teater Mars. Regi: Joakim Groth. Medverkande skådespelare: Max Bremer, Marika Parkkomäki, Julia Korander, Willehard Korander, Iida Kuningas. Teknik: Saija Nojonen. Ljus: Valo Sauri. Scenografiassistent: Aleksi Karjalainen. Grafik: Fredrik Willberg. Produktion: Birgit Aittakumpu, Andrea Brandt. 

Slattriga hjältar

Trygve Söderling
Trygve Söderling är doktor i litteraturvetenskap
Slattrare. Dagdrivare. Drönare. Slackers. I verkligheten kan de vara jävligt påfrestande – i synnerhet om nånting måste bli gjort, och slattraren inte råkar vara man själv.

I litteraturen däremot kan de spela en konstruktiv roll. Kanske deras rätta element i själva verket är just boksidorna? Läste Onda boken, Kaj Korkea-ahos nya roman, och utan att här gå in på resten av storyn intresserar det mig hur en riktig slaterapa här får ett pregnant porträtt – ifall den paradoxen nu är möjlig.

En håg- och hållningslös litteraturstuderande driver omkring på akademin, som en vandrande satir över administrativa ideal om snabb ’genomströmning’. Calle Hollender knarkar, dokar, slarvar bort sin flickvän – det enda sammanhang där han tycks kunna skärpa sig är när han gör ståupp-shower. Dessvärre är han – av smakproven i boken att döma – inte alls bra på det heller. En tragikomisk gestalt alltså, mustig och med hög igenkänningsfaktor.

Kom att tänka på en annan finlandssvensk roman med en drifter i huvudrollen: Joakim Groths Världen enligt Edi från 1986. Edis berättelse utspelar sig i helt annan tid, helt andra miljöer. Men hållnings-, riktnings- och lealösheten har han gemensam med 2010-talets Calle Hollender. Vad är det som skapar ett sug kring de här tafatta ”hjältarna”, trots deras totala brist på traditionella hjältekvaliteter? Är det läsarens hemliga drömmar om att själv slänga all protestantisk etik överbord? Eller tvärtom, rädslan för att själv dras ner i slacker-träsket?

Edi är småstadskillen från Lovisa som blir omplanterad i ”storstaden” Helsingfors. Efter ett år med sjukhusjobb och lycklig kärlek i ett hippiekollektiv i Stockholm gör svenskan Johanna slut – tydligen trött på hans brist på ambition. Tillbaka i Helsingfors driver Edi in i ett haschgäng där tiden verkar stå stilla, det enda som förändras är vilken LP som snurrar på skivtallriken. Ny start med Ragna, proper österbottnisk studentflicka, och ett tag ser det ut som om Edi har hittat hem. Han jobbar på bibliotek, lagar mat, diskar, städar hemmet och lyssnar snällt på hennes anklagelser om hur han förtrycker henne (en fråga hon diskuterar varje vecka med sin feministiska medvetandehöjningsgrupp; läcker parodi där).

Sen upprepas mönstret från Stockholm: också Ragna får trots bra sex nog av Edi. Är det för hans brist på riktning, ”inre kärna”? Så ser det åtminstone ut. Och samma mönster verkar det vara fråga om i Onda boken, när Helena gör slut med Calle Hollender. Det bohemiska hos den unge mannen, som till en början kanske var tilldragande, spännande, mister med tiden sin glans, kvar finns bara en halvgammal lufsig typ utan framtidsplaner. Kärlek och arbete brukar spegla varann, så hur skulle en person som inte får sin pro gradu skriven kunna klara av ett förhållande?

På många sätt hör de här två romanerna till olika register; i Världen enligt Edis 1970-tal säger man ännu inte ”ha sex” eller ”röka på” (trots att det är just vad man gör, hela tiden). Där Calle är åtminstone delvis marinerad i det akademiska språket, verkar Edi leva i en nästan språklös värld, där höjden av intellektuella strävanden är att ställa horoskop och yra om ”livet”. Edi hankar sig fram på proletära yrken som varken kräver något eller leder någon vart; Calle lever däremot på studiestöd, och blir på ett för läsaren komiskt sätt helt oresonligt rasande när stödet dras in för att han inget har presterat. ”Systemet” är åt helvete – den bekväma analysen kunde både Calle och Edis flummande hippievänner ha varit överens om, ifall de hade träffats via tidsmaskin. Som vi alla behöver också slackern en livslögn för att leva.

Måste slackern-drönaren vara en (ung) man? Inte nödvändigtvis, jag tänker på till exempel Françoise Sagans Bonjour tristesse (1954). Eller de unga hedonistiskt solande fruarna i Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten och den halvt drömska ”flickighets”-tillvaron i Den amerikanska flickan. Driver man den här lojheten vidare i en viss riktning kanske man får en femme fatale, modell Abbé Prevosts Manon Lescaut (1731). Problemet med den kvinnliga slackern är att hon åtminstone förr motsvarade och smälte in i ett kvinnoideal, åtminstone inom de övre klasserna.

Finns det pengar kan slackern bli en Oblomov, efter Ivan Gontjarovs odödliga soffliggare (1849-58). Eller uttråkad troféhustru, släkt med Flauberts samtidiga Madame Bovary (1856). Saknar slackern pengar blir hon eller han däremot trasproletär, modell Juutas Käkriäinen i Joel Lehtonens Putkinotko (1920). Någonstans mellan ytterligheterna svävar då slacker-studenten som lever över sina (pappas) tillgångar, men som ännu inte står helt utan hopp om trygg borgerlig framtid. Som Korkea-ahos Calle Hollender – eller den odödliga Åke Holm i Runar Schildts novell ”Ett nytt liv” från 1912.

Modellen finns förstås på många håll, t.ex. i K.A. Tavaststjernas Barndomsvänner (1886) eller hos den av Schildt beundrade Hjalmar Söderbergs unga stockholmsflanörer, som gör fattiga flickor med barn innan de gifter sig med de rika. På helsingforsiskt håll kallas subgenren från början av 1900-talet för ”dagdrivarna”, och småningom ges begreppet en pejorativ och djupt moraliserande klang, framför allt från och med kritikern Hagar Olsson. Som om skildring av slattrighet och dålighetsliv också skulle vara dålig litteratur; lika väl kan motsatsen vara fallet, som vi ser av exemplen.

Dagdrivaren framom andra bland Tove Janssons figurer är förstås Joxaren, som i Muminpappans bravader med beundransvärd energi ägnar sig åt att slöa och sova. Jämförd med Joakim Groths Edi och Kaj Korkea-ahos Calle är Joxaren en slacker med stil. Men för alla tre gäller att det enda som tillfälligt (?) kan väcka dem ur deras nästan offensiva lojhet är erotiken. När Joxaren möter Mymlan utbrister han någonting om ett ”enastående fruntimmer”, och litet senare förklarar paret att de ämnar ”åka slänggunga hela natten”. Också för slackern har slattrigheten en gräns, trots allt.

Trygve Söderling
Illustration: Otto Donner

Fantasin som verktyg

9789515234476Till skådespelaren, Michail Tjechovs handbok i skådespelarkonsten, innehåller konkreta och lätt genomförbara övningar, med eller utan mystik, skriver teaterregissören Joakim Groth.

Sådär ja, så har den till slut blivit översatt till svenska, Michail Tjechovs klassiska handledning Till skådespelaren, sextio år efter att den ursprungligen utkom på engelska. Författaren är mycket riktigt släkt med Anton, han var författarens brorson och en av de mest begåvade unga skådespelarna i Ryssland/Sovjet på 1910- och 20-talet, innan han såg som klokast att gå i exil och så småningom emigrerade till USA och Hollywood där den här boken skrevs på 50-talet.

Fortsätt läsa Fantasin som verktyg

Ett år på Nuckö

12-OmslagSigrid Rausing ger i Anteckningar från en kolchos en fängslande inblick i det estniska vardagslivet under en dramatisk period när gamla strukturer är på väg att brytas ner och framtiden ännu ter sig oviss. Och trots att Estland förändrats enormt på de tjugo år som gått kvarstår fattigdomen och alkoholismen i landsbygdens alltmer avfolkade byar, liksom de söndervittrande kolchosbyggnaderna som påminner om vad som varit, skriver Joakim Groth.

”Den bistra verkligheten drabbade mig igen – alltid kål och potatis, alltid det eviga supandet, den smutsiga toaletten och än en gång det faktum att jag bodde på en plats där jag bara hjälpligt kunde göra mig förstådd eller förstå vad som sades.” Året är 1993-94, när den estniska självständigheten är några år gammal och de kommunistiska strukturerna på väg att köras ner; i det här fallet en jordbrukskolchos på Nuckö, ett tiotal kilometer norr om Haapsalu i Estland, där Sigrid Rausing tillbringar ett år för att göra socialantropologiskt fältarbete, något som så småningom resulterar i avhandlingen History, Memory and Identity in Post-Sovjet Estonia: The End of a Collective Farm. Den nu utkomna boken Anteckningar från en kolchos är ett slags biprodukt, en beskrivning av året på Nuckö i en mera personlig form.

Fortsätt läsa Ett år på Nuckö