Etikettarkiv: Miljö

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows

Tack som fan, Ronald Reagan

Den 3 augusti publicerade Naomi Klein en så utmärkt text i The Intercept att den tål att lyftas fram på ledarsida. Klein reagerade på New York Times Magazines långläsningsartikel om klimatkrisen, skriven av Nathaniel Rich. En välgjord kartläggning av utvecklingen på 1980-talet, då oron över klimatkrisen nådde en första kulmen, och det fanns alla chanser att vidta åtgärder, skriver Klein. Men ursinnigt sablar hon ner Richs slutsats om vem och vad det var som låg bakom misslyckandet.

Det var ”vi”, du och jag, eller något så vagt som ”den mänskliga naturen” som satte käppar i hjulen, menar Rich, men New York Times artikel nämner ingenting om att nyliberalismen under slutet av 1980-talet nådde sin thatcherska och reaganska kulmen.

Klein påminner om att det i det globala Syd under 1980-talet fanns ett starkt stöd för bindande internationella klimatåtgärder, och till viss del även inom Europa och Asien. I verkligheten var det inget så flummigt som ”den mänskliga naturen” som satte krokben för en ambitiös klimatstrategi, utan något som konkret som Reagan-administrationen.

År 1988 presenterade NASA för första gången forskningsresultat som ”med 99 procents säkerhet” slog fast att klimatuppvärmningen är verklig och orsakad av människan. ”Den döende jorden” valdes till Time Magazines ”årets person”. Medierna skrev spaltkilometer om klimatkrisen och det fanns både stor medvetenhet om och vilja till att motarbeta den globala uppvärmningen.

Enligt Klein hade det ändå knappast funnits ett sämre tillfälle i den amerikanska historien att försöka implementera en grön strategi än slutet av 1980-talet. Det var ”zenit för det nyliberala korståget”, med Fukuyamas teorier om ”historiens slut”. USA och Kanada skrev på det första av vad som skulle bli otaliga frihandelsavtal. Det var början på ”globaliseringens” tidevarv, det som i slutet av 1990-talet ledde till antikapitalistiska demonstrationer världen över.

Om omöjligheten att rädda planeten under ett kapitalistiskt tidevarv skriver Naomi Klein i sin senaste bok Det här förändrar allting, men hennes artikel är en utmärkt historielektion i kortform, högst relevant i vår samtida debatt. I Finland har det under 2018 diskuterats vitt och brett om huruvida det är värre för miljön att en vegan flyger till Thailand än att en hemmasittare äter biff. Medan vi konsumenter slåss om vem av oss som är moraliskt mer högstående än den andra, skrattar flygbolaget och köttproducenten hela vägen till banken.

Ny Tids webbsida har vi nyss publicerat en intervju med forskaren i miljöpolitik Nina Janasik, som svävar betänkligt på målet då hon tillfrågas om det är konsumentens egna val eller politiska åtgärder som är viktigare i kampen mot klimatförändringen. Dylikt är oförsvarligt av en forskare i miljöpolitik som borde vara fullt medveten om att konsumentbeteende formas av den politiska och ekonomiska verkligheten och inte tvärtom. Christopher Wright och Daniel Nyberg skrev 2015 i boken Climate Change, Capitalism and Corporations om hur den eviga tillväxtens princip gör kapitalismen som system helt inkompatibel med en grön politik. Och om nyliberalismen styr såväl politik som marknad, är konsumentens val redan gjorda på förhand, och vi  är utelämnade till att på sin höjd försöka välja det bästa av alla de dåliga alternativ som står till buds.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Flygande veganer vs. hemmasittande köttätare

”Undersökning: En flygande vegetarian belastar sin omgivning lika mycket som en nötköttätare som stannar i Finland åtta år”.  Så rubricerade jordbrukarnas språkrör Maaseudun tulevaisuus en artikel den 11 januari, som ett svar på den alltid då och då uppblossande debatten kring köttproduktionens miljöpåverkan. Artikeln satt passligt i den pågående diskussionen om flygandets belastning på klimatet. Artikeln fick en hel del kritik, bland annat av Svenska Yles journalist Marianne Sundholm, som skrev en webbartikel (10.6.2018) med rubriken ”Nej, du kan inte försvara ditt flygande med att du äter mindre kött”. Sundholm argumenterar för att man blandar ihop de globala effekterna med effekter på individnivå.

Nina Janasik, seniorforskare och universitetslektor i miljöpolitik, har följt debatten med intresse, i synnerhet den om de populära webbaserade testen man kan använda för att räkna ut sitt klimatavtryck.

– I vår forskningsgrupp har vi en doktorand, som har studerat hur olika slags klimatindikatorer för konsumentbruk byggs, och som även varit med och skapat den här typen av mätare. Vi har diskuterat hur vi ska förhålla oss till de olika mätarna, säger Janasik.

Privatpersonens ansvar

Janasik berättar att hon har funderat mycket på vad man som privatperson kan göra för att hjälpa miljön. Hon nämner en nyss utkommen doktorsavhandling av Tammerforsfilosofen Lauri Lahikainen, som jobbar inom samma projekt som hon (Creative adaptation to wicked socio-environmental disruptions, förkortat WISE). Avhandlingen handlar om att klimatförändringen är en fråga om samhällsstrukturer, vilket hon håller helt med om.

– Det är en strukturell fråga, och det som vi gör som en del av vårt normala beteende varje dag, våra rutiner och vanor, det är det som skapar problemet. Inte enskilda väldigt medvetna val.

Janasik frågar sig själv var ansvaret ligger, om det inte är på individens axlar, utan snarare är bundet till de olika beteenden vi hela tiden håller på med då vi till exempel åker bil till jobbet, flyger eller äter kött på fina restauranger. Här håller hon också med om vad Lahikainen säger i sin avhandling: han tänker att frågan om ansvar är bunden till de olika beteendemönstren vi tar del av och ingår i.

– Om du tar del av ett beteende som till exempel uppehåller oljeindustrin, så har du helt andra möjligheter att handla respektive inte handla än om du bara är en vanlig person och skriver artiklar på universitetet. Frågan är var du är belägen inom de här samhällsstrukturerna.

Janasik tycker det är viktigt att man som individ är medveten om problematiken, men också är medveten om att man inte ensam kan bära den på bara sina axlar. Just nu finns det en uppsjö av människor som lider av miljöångest – en ständig oro över vad som ska hända med miljön.

– De bär bokstavligen hela världens sorger på sina axlar, och de känner grym ångest och grymt ansvar och bär väldigt tungt något som i ljuset av Lahikainens tänkande blir lite besvärligt.

Flyg versus köttätande

I Maaseudun tulevaisuus artikel ställs flyg och köttätande mot varandra, vilket Janasik tycker att är en smula onödigt. Enligt henne är båda i sig problematiska beteenden, som ingår i större problematiska strukturer. Janasik anser att det inte nödvändigtvis är meningsfullt att plocka ut enskilda fenomen och jämföra dem på basis av någon form av indikatorer.

– Men å andra sidan, säger hon, kan det kännas som en provokation. Något som får människorna att tänka på hur saker och ting hänger ihop och vad som är problematiskt. Då kan det fungera som ett incitament till att inse att något är problematiskt och borde göras annorlunda, vilket på långsikt kan leda till att de problematiska mönstren förändras.

En fråga som ofta diskuteras är hur effektivt det är att uppmana till förändrat konsumentbeteende jämfört med arbete för politiska förändringar, och det är också något som Janasik och hennes kolleger grälat om, berättar hon

– Jag har en kollega som hävdar att individens roll är helt obetydlig, att det är strukturerna som spelar roll och det är helt befängt att be enskilda individer ta ansvar för sådant som egentligen är strukturella frågor. Också jag har framfört åsikter av det slaget, till exempel i samband med hormonstörande ämnen. Andra igen lyfter fram energiexperiment. Om man tar solenergin till exempel – först var det någon enstaka eldsjäl som satte igång på sin bakgård, och så småningom blev det en hel rörelse som kom att påverka större strukturer. Så jag tänker väl att det är lite hönan och ägget. Man kan välja vad man betonar, men egentligen står väl individen och de större strukturerna i ett beroendeförhållande till varandra.

Om du skulle vara diktator och du skulle få fatta ett beslut, vad skulle du då göra?

– Jag skulle lyssna till den kommentar som jag hörde professor Janne I. Hukkinen säga: ”Tänk på bundet kol som en skatt eller dyrgrip.” Tänk alltså inte att det är något vardagligt. Allt som binder och har en förmåga att binda koldioxid är något som måste användas med yttersta hänsyn och finess och helst bara på fina baler. Det vill säga jag skulle förbjuda kolanvändning överallt där det bara går. Tänk på kol som på diamanter.

Text & foto Adele Westerlund

Iran är vattenbankrutt

Inom loppet av en eller två generationer kommer merparten av mänskligheten att lida av allvarlig brist på sötvatten, enligt den så kallade Bonndeklarationen. Iran, som befinner sig i ett epicentrum av många slag av internationell politisk spänning, är möjligtvis det område där den oåter-kalleliga kraschen inträffar.

För ett år sedan konstaterade juris doktor Gabriel Collins från Rice-universitetet i Texas att Iran balanserar på randen till sammanbrott vad gäller vattenförsörjningen. Collins publicerade då rapporten ”Iran´s Looming Water Bankruptcy”. Över 90 procent av sötvattnet går till jordbruket som en konsekvens av den politik som strävar efter självförsörjning i matproduktionen. Denna målsättning vållar problem särskilt för veteproduktionen eftersom vetet är ett fundament i den iranska kosten och är också mätt i ton landets primära sädesslag. Jordmånen är alltför torr för att vetet skulle kunna odlas enbart med hjälp av regnvatten. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO:s uppgifter skulle skörden vara tredubbelt så stor om man använde sig av konstbevattning.

Iran är ett område som sträcker sig från Pakistan, Afghanistan och Irak samt från Persiska viken till Kaspiska havet – till ytan är landet mer än dubbelt större än Finland och Sverige sammanräknat. Iran, med sina över 80 miljoner invånare, är den näst största ekonomin i Mellanöstern, med ett köpkraftskorrigerat BNP på 1 631 miljarder dollar (20 000 dollar per capita) – detta enligt World Fact Books siffror från 2017. 

Detta till stora delar torra eller halvtorra land är ett betydande jordbruksland. Enligt olika källor har Iran kring år 2010 varit världens 12. största veteproducent och världens 13. största riskonsument – två tredjedelar av riset producerades i Iran. Kring decennieskiftet odlade landet hälften av världens pistagenötter, 95 procent av världens saffranskörd samt merparten av världens bär och kärnfrukter.

Flera rapporter bekräftar vattenkrisen

År 2015 beskrev AI Monitor problemets internationella karaktär på följande vis: ”Krisen har nu förvärrats till en så alarmerande nivå att stora grupper av iranier kan tvingas flytta utomlands om inte fungerande lösningar finns på plats inom de närmaste åren”. Vidare skrev tidningen: ”Iran borde nästintill halvera sin årliga vattenkonsumtion.”

Ett år tidigare konstatetade klimatvetaren Nasser Karami i Washington Post att ”av de grundvattenreserver som samlats i en miljon år har vi använt omkring 30 procent på mindre än 50 år.”

Den i London baserade och enligt egen utsago oberoende Mikrofonnews, skrev i slutet av april att åtminstone 300 iranska städer, med en gemensam folkmängd på 17 miljoner invånare, lider av vattenbrist. I tidningen, som fokuserar sin rapportering på Iran och Mellanöstern, uttryckte energiminister Reza Ardakanian sin oro över de allt mindre regnmängderna: ”Det vi ser nu är ett förändrat klimat som beror på den globala uppvärmningen. Detta i kombination med en växande befolkning som använder för mycket vatten är huvudingredienserna bakom Irans vattenbrist.”

Dagen därpå bekräftade energiministerns rådgivare Mohammad Haj-Rasouliha i den Teheranbaserade dagstidningen Financial Tribune att Iran detta år lider av den värsta vattenbristen på 50 år. Den iranska forskaren och miljöaktivisten Kaveh Madani skrev redan år 2014 i sin rapport i Journal of Environmental Studies and Sciences följande sentens: ”när regeringen skyller den nuvarande krisen på klimatförändringen, upprepade perioder av torka och de internationella sanktionerna tror den att vattenbristen kommer i perioder. Den dramatiska vattenförsörjningssituationen i Iran har ändå sina rötter i decennier av oorganiserad planering och i ett kortsiktigt tankesätt inom administrationen.”

Senare bjöds Madani in att leda Irans miljöförvaltning.

Jordmånen försvinner i skyn

Missbruket av vatten som pågått väldigt länge har lett till att saltvattensjön Urmia i nordvästra Iran nästan helt har torkat ut. Sjön är fem gånger så stor som Päijänne. Vattnet från de åar som rinner ner till sjön hr använts till att vattna jordbruket. Urmia har förlorat 80 procent av sin yta under de senaste 30 åren. Våtmarkerna har gått samma öde till mötes.

Masoud Tajrishi, chef för miljöförvaltningen, påpekade nyligen i Teheran Times att 18 våtmarker torkat ut helt och hållet och att 24 är i kritiskt tillstånd. Tidningen The National som utges i Arabemiraten beskrev flodernas belägenhet rätt så krasst: Zayandehrood, ”floden som ger liv”, är centrala Irans största flod och viktig för vattenförsörjningen. Förr i tiden forsade den 400 kilometer från Zagrosbergen västerut genom parker och under Safavid-erans broar. Den var känd för att ge mycket fisk. Idag ser vi bara smuts och stenar. Det enda tecknet som finns kvar från den en gång så mäktiga vattenvägen är roddbåtarna vid de dammiga flodbankerna”.

Teheran Times berättade att 517 städer lider av vattenbrist. Konflikterna om vattenrättigheterna har utvecklats till demonstrationer och ibland upplopp. ”Att ta vatten från grundvattnen är förbjudet i 230 slättområden, men ändå tömmer vi reserverna till en volym av fem miljarder kubikmeter”, beklagade sig Tajrishi.

Sandstormar har alltid förekommit i Iran, men just nu blåser de upp oftare än förr och på oväntade platser. Att många sjöar försvunnit och att Urmia-sjön nästan torkat ut kan kopplas till de ökade sandstormarna. Vinden transporterar de torra landpartiklarna i form av damm till stora landområden.

Enric Terradellas, analytiker på Meteorologiska världsorganisationen, konstaterade på den av FN och Iran finansierade internationella konferensen i Teheran ifjol att:

Vattendemonstrationer

Den 26 april 2018 slog jordbrukardemonstranter sönder 20 vattenventiler som en protest mot den allvarliga vattenbristen. De ventiler som slogs sönder i incidenten hörde till ett rörsystem som ledde bort vattnet från odlingsmarkerna. Nästa dag kom en tusenhövdad säkerhetsstyrka till platsen och för att återställa rören.

Mellan februari och april i år har det ordnats vattendemonstrationer åtminstone i fyra provinser. Odlarna och invånarna har protesterat både mot torkan och regeringens planer. Dessa planer skulle, om de förverkligas, leda de knappa vattenresurserna till andra provinser. Det har rapporterats om sammandrabbningar mellan demonstranter och polis och säkerhetsstyrkor. Två personer har rapporterats skadade och tiotals har gripits.

Den 26 april 2018 uppgav Center for Human Rights in Iran att underrättelseorganisationen som verkar inom Irans revolutionsgarde anhållit miljöaktivisten Kaveh Madani och att denne lämnade landet omedelbart efter sin frigivning. Enligt människorättscentret har minst 13 miljöaktivister under årets första fyra månader anhållits anklagade för spionage.

Många tidigare och nuvarande anställda på Persian Heritage Wildlife Foundation hör till de anhållna. PHWH:s verksamhetsledare, den iransk-kanadensiske akademikern Kavous Seyed-Emami dog i det iranska Evini-fängelset under oklara omständigheter. I början av maj anhölls dessutom 40 miljöaktivister i den sydliga Hormozgan-provinsen. Myndigheterna har inte gett ut några namn och åtalspunkter.

En månad senare berättade det iranska människorättscentret att två personer fick sätta livet till efter att de blivit beskjutna av säkerhetsstyrkorna. Minst 48 uppgavs ha skadats i demonstrationer i staden Kazeroon där man protesterade mot att dela staden i två delar för att en ny stad skulle grundas. ”Den delen som det finns planer på att skära loss från Kazeroon är ett historiskt område med stora vattenreserver. Folk tror att den lagstiftare som kommit med förslaget vill sammanföra den delen med sin hemby, istället för att han skulle ta människors verkliga problem i beaktande”, uppges en lokal invånare ha sagt till människorättscentret.

Kan Iran klara sig ur vattenkrisen?

Hösten 2017 publicerades en forskningsartikel som kritiserar Irans fokus på matsjälvförsörjning och den konstbevattning som hänger ihop med matpolitiken – och detta utan att ta vatteneffektiviteten i beaktande. Rapporten är skriven av iraniern Fatameh Karandish från Zabol universitetet och vattenfotavtryckets utvecklare, Arjen Y. Hoekstra som är verksam vid universiteten i Twente och Singapore.

Inte en tanke har offrats åt de möjligheter som handeln mellan proviserna och staterna kunde erbjuda och som kunde dämpa det egna områdets vattenkonsumtion.

Detta är den första heltäckande undersökningen av vattenfotavtrycket som gjorts i Iran. Åren 1980–2010 analyseras i rapporten, då befolkningen nästan fördubblades och den mängd vatten som användes till jordbruket ökade med 122 procent. Iran utvecklades i fråga om matens självförsörjande i enlighet med de politiska linjedragningarna, men i samma veva kom vattenbristen och de problem som följt i dess spår.

Detta utlåtande, från den lankesiska  International Water Management Institutes direktör Claudia Sadoff i mars 2018 får en att haja till. ”Över 90 procent av landets befolkning och ekonomiska produktion befinner sig på områden som är under stor eller väldigt stor vattenstress. Detta är två till tre gånger över det globala medletalet både i procent och i absoluta siffror. Samtidigt representerar detta en högre risk både för människor och produktion än i något annat land i Mellanöstern eller norra Afrika.”

Före forskaren Madani blev anhållen och sedan flydde Iran klargjorde denne i Financial Tribune den kvalitativa förändringen i Irans situation: ”Krisen är en akut situation, då det fortfarande är möjligt att återställa de ursprungliga förhållandena, men ett sammanbrott, att vara bankrutt, innebär att möjligheterna till ett fullt återställandena har rasat samman.” De mängder vatten som skulle krävas för att återställa miljöns tilstånd är just nu större än de existerande reserverna. På de flesta ställena är förödelsen irreparabel, ”naturen klarar inte av det.” N

Olli-Pekka Haavisto

En version av texten har tidigare publicerats i Kansan Uutiset

En flygvägrande författares bekännelse

Lars Sund
Lars Sund.
Författaryrket sönderfaller i två distinkta faser. Först sitter man ensam på sin kammare, ofta i flera år, närsynt böjd över texten. Och när texten är färdig förvandlas man till en handelsresande i litteratur, som förväntas ge sig ut och tala för sin bok.

Just nu är jag i färd med att krypa fram ur mitt källarhål i Pelle Svanslös kvarter i Uppsala, där jag suttit och ”slavat på romangälaren” för att låna ett uttryck av Sven Delblanc. Nu ska jag ut och möta läsarna igen.

Den här gången tänker jag försöka klara det genom att flyga så lite som möjligt. Redan nu i april har jag tackat ja till ett engagemang där jag istället för flyg, som min uppdragsgivare automatiskt erbjöd mig, väljer att ta färjan till Finland och sedan resa vidare per tåg. Jag har förstås inspirerats av den svenska sångerskan Malena Ernman, som för två år sedan förklarade att hon av klimatskäl tänkte sluta flyga. Flera andra svenska artister, akademiker, kulturutövare av olika slag och inte minst idrottare med OS-skytten Björn Ferry i spetsen har anslutit sig till initiativet #jagstannarpåmarken.

Allt fler människor flyger, och utsläppen av växthusgaser ökar i samma takt. Biobränslen och ny teknik kommer inte att lösa problemen – vi kan glömma rapsolja i jetmotorerna och eldrivna flygplan. Det enda sättet att få ner flygets utsläpp är att flyga mindre.

I Sverige har uppmaningen att låta bli att flyga redan hunnit få genomslag – enligt en undersökning som Svenska Dagbladet låtit göra säger 15 procent av de tillfrågade att de avstår från flyg på semestern. Det är mer än tio år sedan min fru och jag gjorde vår sista (och i stort sett enda) charterresa. I fjol reste vi med tåg till München, en mycket intressant upplevelse. Vår nästa Berlinresa kommer givetvis att ske per tåg.

När jag nu ska ut och marknadsföra den nya romanen är planen att flyga så lite som möjligt. Det får blir färja när jag ska över till Finland. Bara om det absolut inte går att undvika tar jag flyget.

En fördel med att åka färja mer är att jag kan hålla whiskyförrådet påfyllt.
Visst kan någon påpeka att planen ändå lyfter, fast jag inte är med. Men om de tomma sätena blir allt fler, måste flygbolagen till sist minska antalet avgångar. Det är ju kunden som avgör utbudet, vilket marknadskramarna brukar vara kvicka att påpeka.

Men en flygstrejk har ändå begränsad verkan. Ska vi klara målet att hålla den globala uppvärmningen under två grader (Parisavtalets mål på 1,5 graders uppvärmning är nog kört) krävs omfattande politiska åtgärder. För flygets del måste subventionerna upphöra – flyget ska givetvis stå för sina faktiska kostnader. I dag är det alltför billigt att flyga, vilket beror på att bland annat jetbränsle subventioneras från samhällets sida. Vid en snabb googling hittar jag billiga flygbiljetter från Helsingfors till Bangkok för drygt 400 euro; biljetten borde kosta drygt 1800 euro.

Att välja bort flyg är en viktig markering när det gäller klimatet. Nu hoppas jag att flygvägrandet också tar fart i Finland.

Lars Sund
är författare