Etikettarkiv: Miljö

Gräsrötter mot Putin i Helsingfors

Det ryska presidentvalet har inte väckt någon större diskussion i Finland, men den som var intresserad kunde 6-7 januari besöka den redan traditionella politiska gräsrotsfestivalen Pakkasukko Putinia vastaan (ungefär ”Farbror Frost mot Putin”), som  gick av stapeln redan för femte gången. Festivalen ordnas i Helsingfors eftersom det är den storstad närmast Moskva där det är möjligt att ordna ett dylikt evenemang utan att myndigheterna sätter käppar i hjulen. På programmet stod två dagar med föreläsningar, workshoppar och diskussioner, samt en kväll med musik däremellan. Arrangörer är ett par anarkistiska grupper samt författar- och konstnärsföreningen Kiila rf.

De flesta föreläsarna kom från Ryssland och representerade olika antiauktoritära grupper och nätverk. Avsikten var även att öka samarbetet mellan ryska och finska aktivister. Detta verkade också fungera, eftersom en betydande del av publiken kom från Ryssland. Föreläsningarna, som ordnades i Oranssis utrymmen i Södervik, hölls främst på ryska med finsk tolk och behandlade ett brett spektrum av ämnen.

Av den mångfald av programpunkter som erbjöds lyssnade jag bland annat till aktivisten Vitali Servetnik som berättade om hur den ryska staten omöjliggör miljöaktivism som förhåller sig kritiskt till regeringen. Ingenjören och aktivisten Andrej Ozjarovskij höll en kritisk föreläsning om kärnkraft (och särskilt Rosatom) och en grupp berättade om hur de importerar till och i Ryssland distribuerar kaffe som är odlat av mexikanska zapatister. Mellan programpunkterna fick man köpa veganmat för en billig slant.

Speciellt intressanta var föreläsningarna om miljörörelsen och Rosatom. Ämnena är sammankopplade, eftersom all kritik mot Rosatom uppfattas som kritik av staten. Ozjarovskij berättade att Rosatom har en dubbel uppgift i och med att det dels är ett bolag som bygger och upprätthåller allt som har med kärnkraft att göra (även för militärt bruk), medan det samtidigt får agera myndighet i kärnkraftfrågor. Rosatom reglerar med andra ord själva sina egna affärer. Ozjarkovskij noterade att flera av Rosatoms säkerhetsrapporter delvis är missvisande och delvis innehåller direkta lögner. Dessutom lär de nya kärnkraftverken bygga på en teknologi som inte genomgått ordentliga tester. Det var skrämmande att se bilder på de olika olyckorna som skett vid ryska kärnkraftsbyggen, särskilt med tanke på att Rosatom även äger 34 procent av Fennovoima.

Lördagkvällens konsert bjöd på en blandning av musikstilar, där artisterna representerade så vitt skilda genrer som grindcore, powerpop och queerdisco.

Janne Nyström

McVegan och identitetspolitik

Elis Karell
Elis Karell.
Två dagar före nyårsafton besöker jag McDonald’s i Hagnäs. Jag minns inte när jag senast skulle ha varit där, men dagen innan har snabbmatskedjan lanserat McVegan – ”årets mest omtalade snabbmatsnyhet” enligt Hufvudstadsbladet – i hela Finland och Sverige, efter en lyckad testperiod i Tammerfors.

På McDonald’s har de tidigare alternativen för den ständigt växande andelen folk som lämnar bort köttet ur sin kost varit knappa – vegetarianer har fått nöja sig med att byta ut köttbiffen i McFeast-hamburgaren mot en smaklös biff av deprimerande grönsakssörja, veganer har fått nöja sig med franskisar. Men inte längre.

Den nya veganburgaren består av en biff gjord på sojaprotein, veganmajonnäs, tomat, sallad, saltgurka, lök, ketchup och senap. Smaken är helt fantastisk – ren McDonald’s. Biffen har tuggmotstånd och känns faktiskt mättande, den äggfria majonnäsen fungerar. Dessutom kostar det hela bara tre euro.

Att äta på McDonald’s igen känns lite spännande, men samtidigt har jag nästan hunnit glömma bort kedjans existens under de senaste åren. Det breda utbudet av växtbaserad mat i Helsingfors gör att en som nykonverterad vegetarian snabbt glömmer bort de gamla ställena. Utöver diverse trendiga små restauranger har också de flesta andra större snabbmatskedjorna redan en stund haft åtminstone några veganska alternativ i sitt utbud, så i sig är McVegan inte något subversivt eller nytt.

Men det känns ändå som en ett slags milstolpe att äta veganmat på McDonald’s. Trots sitt namn (ett oundvikligt första steg) är McVegan en indikator på att veganismen som politiserad identitet håller på att försvinna.

För dem som ännu minns djurrättsrörelsen och klimatrörelsens radikala förflutna kan blotta tanken på att äta på McDonald’s av förståeliga skäl kännas omvälvande och absurd. Berghälls trendiga veganställen kan kanske ännu erbjuda en starkare upplevelse av motkultur och grupptillhörighet – upplevelsen av en vegansk identitet – men i slutändan verkar de inom samma kapitalistiska ramar som McDonald’s. Det som gör skillnad är mängden animalisk mat som produceras, och för att minska på den behövs politiska beslut. Om du sedan väljer att föra dina pengar till McDonald’s eller något ”bättre” företag är bara en smaksak.

Den normalisering av veganism som McVegan innebär bör inte underskattas, men samtidigt äter vi mera kött än någonsin. På individuell nivå är det överlägset lättaste sättet att motverka en annalkande klimatkatastrof att äta färre animaliska produkter. Det behöver inte ske genom kvasireligiös abstinens – McVegan visar att det lika väl kan ske genom okomplicerad njutning. Veganismen vinner mera mark genom att erövra det hedonistiska köttätandets estetik än genom att förbjuda saker.

Att McDonald’s säljer vegansk mat i nästan 300 restauranger är alltså ingen obetydlig merit – det banar väg för en hedonistisk veganism, äntligen befriad från de sista spåren av tidigare årtiondens sektaktiga flum och moralism. Att avstå från att äta kött är inte längre identitetspolitik, utan enbart en praktisk fråga.

Som en logisk följd har ett nästan fanatiskt köttätande vuxit fram som en ny identitetsmarkör, inte sällan förekommande i kombinationen ”finsk/vit köttätande heteroman”. Ingen i hela riksdagen gör mera identitetspolitik kring sina matvanor än Timo Soini. Det är en identitetspolitik uppbyggd kring en skör, föråldrad och oundvikligen förlorande maskulinitets långsamma nedgång.

Elis Karell
är journalist

Briljant essäistik om planetens överlevnad

Ordet ”antropocen” är bildat av grekiskans antropos, som betyder människa, och cen, ny. Vid en konferens år 2000 föreslog atmosfärkemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen antropocen som benämning på den geologiska epok vi nu lever i. Människans påverkan på jordklotet är nu så pass omfattande att den går att avläsa i planetens geologiska lagerföljder. Vi människor är numera den starkaste kraften på den här planeten. Vi avgör dess öde.

”[Antropocen]är på samma gång en framgångssaga och en sammanbrottsperiod. Vi ser hur kapitalismen brett ut sig som den hegemoniska samhällsformen. Samtidigt ser vi hur den producerar denna obetvingliga expansion och hur den förfaller oförmögen att klara självbehärskning och hänsyn … Något har gått sönder i Västerlandets självförståelse, djupa samband har brustit.”

Så här skriver Sverker Sörlin i sin nya bok Antropocen. Sörlin är professor i miljöhistoria vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och har länge verkat för att förena humaniora och förståelse för miljön. Hans bok är ett försök att ge en samlad beskrivning av begreppet antropocen på svenska. Antropocen är en alldeles lysande bok, essäistik kan inte bli så mycket bättre och mer läsvärd än den här.

På en exakt prosa, klar som vatten i en fjällbäck, benar Sörlin ut rötterna till begreppet antropocen och visar varför debatten om antropocen har bäring långt ut över den rätt snäva kretsen av geologer och forskare som ägnar sig åt olika former av geovetenskaper. Som citatet ovan antyder gäller diskussionen om antropocen fundamentala civilisatoriska frågor – och i förlängningen både vår egen och planetens överlevnad.

Den ”obetvingliga expansion” Sörlin hänvisar till är också känd som ”Den Stora Accelerationen”. Efter andra världskriget vidtog en exponentiell tillväxt av befolkningen och användningen av energi och naturresurser, inte bara i Västvärlden utan så småningom också i den övriga världen, framför allt i Asien. Mot slutet av 1900-talet börjar kurvorna på bland annat befolkningsökning, produktion, utsläpp och resursanvändning plötsligt peka uppåt, kurvorna liknar närmast liggande hockeyklubbor med bladet i vädret (den mest kända och omdebatterade ”hockeyklubban” är förstås grafiken som illustrerar temperaturstegringen de senaste 1000 åren i en numera klassisk klimatvetenskaplig studie av Michael E Mann och hans medarbetare från 1998). Länge var vi människor små och jorden var så stor, som Sverker Sörlin skriver i inledningen till sin bok; ännu så sent som 1930 kunde den amerikanska fysikern Robert Millikan försäkra sin samtid att den kunde sova lugnt, inget som människan förmår göra var tillräckligt för att inverka på något så stort som jorden. Nu vet vi att Millikan hade fel. Människan har blivit större och jorden har krympt. Det som håller på att växa jorden över huvudet är inte en människa eller två, skriver Sverker Sörlin – det är summan av oss människor.

Klimatförändringarna är det mest påtagliga och akuta tecknet på att vi är kapabla att tillfoga planeten ”jättelik fysisk skada”, som Millikan uttryckte det.

Men det vi gör mot jorden, det gör vi också mot varandra, ty varje människa är beroende av andra människor. Vi formar jorden, men också våra egna mänskliga villkor. Det är en av de lärdomar vi kan dra av antropocen, menar Sörlin.

Studiet av antropocen kan förstås som en gränsöverskridande humanvetenskap byggd på en kärna av ”hård” geovetenskap. Inom ramen för antropocenbegreppet är det möjligt att samla en mängd olikartade och åtskilda frågor i en gemensam diskurs om människans och den mänskliga utvecklingens ställning.

Antropocen beskriver vår utsatthet, hur det kan gå när vi människor försöker leka trollkarlens lärling. Men antropocen erbjuder också en annan tolkning, det är ”ett ord som handlar om läkning: att vi inser att såret måste helas och att det nu är vår uppgift”, som det heter i en central passage i Sörlins bok. Mot bakgrund av mångsidigheten och kraften som finns nedlagd i antropocen är det inte förvånande att begreppet har fått ett så starkt genomslag, inte bara i den vetenskapliga utan också i den allmänna debatten om människans villkor och hur vår framtid ska gestalta sig.

Som introduktion till begreppet antropocen är Sverker Sörlins nya bok utmärkt. Han skriver inte läsaren något på näsan, han resonerar, prövar, analyserar – det är så här essäistisk text ska skrivas. Man blir dessutom fruktansvärt bildad av att läsa Sörlin – den förhållandevis lilla boken är fylld med vetande, som erbjuds oss med en lätthet som gör att man tar det till sig nästan i förbifarten. Sörlin är ute i ett viktigt ärende, han är alltid allvarlig men aldrig tråkig. Och även om han tvingas fastslå att antropocen hittills främst signalerat människans förmåga att förstöra den begränsade värld så vägrar han stanna där. Antropocen skulle kunna betyda precis det omvända: att vi avstår från att göra det vi har förmåga till, skriver han i ett stycke som står kursiverat i texten. På så sätt skulle jorden förbli stor.

Lars Sund

Sverker Sörlin:
Antropocen. Weyler, 2017.

Vildsvinen som bökar runtom och inom oss

Hannah Lutz svarar eftertänksamt och reflekterat på frågorna och infallsvinklarna. När jag hör igenom vårt samtal om hennes debutroman Vildsvin slås jag av hennes genomtänkta svar och kommentarer. Det är den åttonde april, dagen efter terrorattacken i Stockholm. Vi har ännu inte något språk eller tillräckligt med information för att kommentera eller analysera den djupare, mer än att vi båda konstaterar att det är en sorgens dag.

– Vi vill så gärna säga något snabbt om det som sker, katastrofer av olika slag. Berätta våra åsikter om allting, säga något till världen på till exempel sociala medier. En av de viktigaste sakerna som skönlitteraturen ger oss är att den skapar rum för en komplexitet som inte ryms i det rådande debattklimatet. Jag saknar ett offentligt samtal som tar ansvar för språket. Många tänker inte på hur de använder orden och språket. Ta ett ord som ”flyktingström”, som så många verkar acceptera att det är så vi ska tala om människor som är på flykt undan krig. Ordet ström får oss att tänka på att något svämmar över, sköljer fram. Det kan verka oskyldigt, men smyger sig in i hur vi tänker kring och ser på världen, säger hon.

Gå i cirklar

Rötterna har Hannah Lutz i Ekenäs, men för några år sedan gick flyttlasset västerut och numera bor hon i Danmark. Tillsammans med vänner delar hon ett hus i Småland, där Vildsvin utspelar sig. Närmare bestämt i byn Hornanäs mellan Tingsryd och Linneryd. Genren är lekande och gäckande, en hybrid mellan poesi,fiktion,dagbok. Bokens klimat är kvävande, tryckande, emellanåt hotfullt. Det enda som förenar bokens karaktärer är vildsvinen, dessa stora tunga, bökande grisar, som drar fram i bygden. Jag som läsare sugs in i ett tungt, dyigt tillstånd som smetar sig fast.

– Ja, stämningen i boken är en känsla av att gå i cirklar, att inte kunna komma vidare. Rörelser blir avbrutna eller upprepas igen och igen. Trakten i boken sluter sig. Det är upplevelsen av ett speciellt tillstånd som ofta sätter igång en text, en skrivprocess för mig. Jag vill skriva fram ett tillstånd eller porträttera ett tillstånd, snarare än att jag försöker berätta en historia, förklarar Hannah.

Ett tag under läsningen upplever jag vildsvinen som fantasifoster för bokens personer, trots att de visserligen bökar runt, söndrar trädgårdar och åkrar. De smyger sig in i människors drömmar, blir projiceringsytor för människornas brister, saknad och förhoppningar.

De urbana och landsbygden

Vildsvin är också en berättelse om den urbana människan och naturen. Den handlar om människor som kommer till en landsbygd och inte alls förstår den, men längtar efter att vara en del av den.

De som bebor berättelsen kommer alla utifrån. Vildsvinen kommer också på ett sätt utifrån. De har funnits i skogarna, lika länge som människor. De utrotades men planterades åter in och blev en del av Sveriges fauna. Numera rör de sig hela tiden högre och högre upp i landet. De är återvändare, precis som bokens Glenn. Varför blev det just vildsvin?

– Precis som Ritve i boken fascineras jag av de stora, tunga djuren. Jag har blivit väldigt påverkad av att se dem på film. Jag har tittar mycket på YouTubeklipp, hur de rör sig, flockar sig. Det är också spännande hur vi pratar om dem. Att vildsvinen håller på att ta över, invaderar. Vildsvinen är inget djur med hög status eller romantiserat som vargen, där det finns en stor kör som vill beskydda och bevara dem. Kören om vildsvinen är däremot tämligen enhällig – de är skadedjur som ska utrotas. Genom att skriva om dem får jag vara nära dem. Sen funderar jag kring vilka redskap vi människor har för att vara en del av en ickemänsklig gemenskap? Vi tar en filmkamera, en penna, en pensel och på så vis försöker vi beskriva och infånga det, säger Lutz.

Jag fortsätter på spåret om den urbana människans förhållande till naturen och föreställningen om naturen som god. Föreställningen om det enkla, sanna livet på landet går många gånger inte ihop med verkligheten på landsbygden.

– Det förvånar mig att kritikerkåren i Danmark har läst boken som väldigt romantisk. Det hänger ihop med att man idylliserar den svenska naturen mycket. I Sverige och Finland däremot läses den mer som en ekokritik. Jag har inte medvetet skrivit in mig i den genren, men det gör mig glad att läsare har sett det i min bok – och ifall ekokritik förstås som skönlitteratur med ett kritiskt perspektiv på människans sätt att definiera och bruka ”naturen”, så tycker jag också att den passar in där, säger Lutz.

Läsning av komplexa texter, att omläsa böcker, att ta del av långa texter berättelser är i sig motstånd, för det går på något vis så kraftigt emot det som det här samhället vill. Håller du med?

– Nu vill jag tänka efter hur jag formulerar mig. För mig kräver skrivandet ett långsammare tempo. Det kan vara en motståndshandling, att välja det skönlitterära språket och tempot. Jag saknar en politisk diskussion där man tar ansvar för det man sänder ut i världen. Det betyder inte att jag som skönlitterär författare behöver hålla med om allt mina karaktärer säger eller att de alla måste representera åsikter som jag står bakom. Jag vill ändå kunna stå för de karaktärer och ord jag sätter i världen. Det händer så mycket överallt och hela tiden. Det är viktigt för mig att inte ryckas med för att få ut mina tankar i världen snabbt. En situation blir inte nödvändigtvis bättre av att alla omedelbart har en åsikt, säger Lutz.

Vi skiljs åt. Hon ska vidare, nästa samtal om Småland och vildsvinen står för dörren. En berättelse är alltid en början på ett samtal, som det här. Det gläds jag över.

Text Ylva Larsdotter
Foto Nick Karvounis, Lea Meilandt

Utopin efter Trump

För ganska exakt två veckor sedan meddelade USA:s ”president” Donald Trump att USA drar sig ur den historiska klimatöverenskommelsen från Paris.

Det är beklagligt, men Parisavtalet var ändå inte mycket mer än en symbolisk handskakning – en bekräftelse på att världens nationer åtminstone teoretiskt är överens om att klimatförändringen är ett faktum och att något måste göras. Utan en bred folkopinion bakom sig hade Obama inte kunnat ingå avtalet, och den folkopinionen har inte försvunnit någonstans. Fördelen med USA:s splittrade delstatslagstiftning är att delstaterna kan stifta sina alldeles egna miljölagar.

Också på andra fronter har Donald Trump skiftat Vita husets vänskapsband från de demokratiska allierade till autokratier och teokratier. Hans hat-kärleks-förhållanden till Ryssland och Kina är välkända, och i maj lyste han som en sol då han blev mottagen med pompa och ståt i gulfstaterna. När han fortsatte till Europa, började han med att skälla ut de de europeiska länderna för att de inte är lika krigiska som USA, knuffade Sloveniens premiärminister, och mer eller mindre förödmjukades av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

I stället för att fälla tårar över Trump, säger jag: good riddance. När USA är redo att återvända till den civiliserade världen, är de välkomna tillbaka. Eran Trump varar inte för evigt, och trots den tillfälliga galenskap som tycks ha drabbat Amerika, går utvecklingen obönhörligt framåt. USA har inget annat val än att förr eller senare följa efter.

Vilket tar oss till detta dubbelnummer inför sommaren, som har utopi som tema. Det här numret är egentligen Åbo Underrättelsers ex-chefredaktör Torbjörn Kevins fel. I en kolumn i Hbl 23.4 berömde Kevin Ny Tids ambition att staka ut en vägkarta för en alternativ framtid, men beklagade sig över att det i hans tycke var fattigt med konkreta förslag i tidningen.

Delvis tycker vi att utlåtandet är en aning orättvist. Sedan Ny Tid i slutet av 1970-talet lämnade den allra klumpigaste Sovjetpropagandan, har spaltkilometer av artiklar skrivits, som utforskat inte bara vänsterns, utan hela världens framtidslösningar.

Men tiden är kanske mogen för ett helt dubbelnummer på temat, och nu levererar vi ett kalejdoskop av lösningar för en ny och bättre värld. Någon absolut patentlösning på alla världens problem kan inte ens vi komma med, ty som Lars Sund skriver i sin artikel på sid 48: ”utvecklingen följer aldrig en rak linje”.

Kevin ondgör sig i sin kolumn över att ”så mycket är så förväntat” i Ny Tids framtidsvisioner, och visst slår det också mig då jag läser texterna i detta nummer att vi hört det mesta som skrivs förut, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan form.

Men det här är kanske en orsak till optimism: vi vet redan hur lösningarna borde se ut. Den stora frågan är hur vi tar oss från punkt A till punkt B. Några intressanta fingervisningar för detta finns också i den här tidningen, men i grund och botten är saken enkel – igen med Sunds ord: ”Det som krävs är politiska beslut”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör