Etikettarkiv: Miljö

Utopin efter Trump

För ganska exakt två veckor sedan meddelade USA:s ”president” Donald Trump att USA drar sig ur den historiska klimatöverenskommelsen från Paris.

Det är beklagligt, men Parisavtalet var ändå inte mycket mer än en symbolisk handskakning – en bekräftelse på att världens nationer åtminstone teoretiskt är överens om att klimatförändringen är ett faktum och att något måste göras. Utan en bred folkopinion bakom sig hade Obama inte kunnat ingå avtalet, och den folkopinionen har inte försvunnit någonstans. Fördelen med USA:s splittrade delstatslagstiftning är att delstaterna kan stifta sina alldeles egna miljölagar.

Också på andra fronter har Donald Trump skiftat Vita husets vänskapsband från de demokratiska allierade till autokratier och teokratier. Hans hat-kärleks-förhållanden till Ryssland och Kina är välkända, och i maj lyste han som en sol då han blev mottagen med pompa och ståt i gulfstaterna. När han fortsatte till Europa, började han med att skälla ut de de europeiska länderna för att de inte är lika krigiska som USA, knuffade Sloveniens premiärminister, och mer eller mindre förödmjukades av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

I stället för att fälla tårar över Trump, säger jag: good riddance. När USA är redo att återvända till den civiliserade världen, är de välkomna tillbaka. Eran Trump varar inte för evigt, och trots den tillfälliga galenskap som tycks ha drabbat Amerika, går utvecklingen obönhörligt framåt. USA har inget annat val än att förr eller senare följa efter.

Vilket tar oss till detta dubbelnummer inför sommaren, som har utopi som tema. Det här numret är egentligen Åbo Underrättelsers ex-chefredaktör Torbjörn Kevins fel. I en kolumn i Hbl 23.4 berömde Kevin Ny Tids ambition att staka ut en vägkarta för en alternativ framtid, men beklagade sig över att det i hans tycke var fattigt med konkreta förslag i tidningen.

Delvis tycker vi att utlåtandet är en aning orättvist. Sedan Ny Tid i slutet av 1970-talet lämnade den allra klumpigaste Sovjetpropagandan, har spaltkilometer av artiklar skrivits, som utforskat inte bara vänsterns, utan hela världens framtidslösningar.

Men tiden är kanske mogen för ett helt dubbelnummer på temat, och nu levererar vi ett kalejdoskop av lösningar för en ny och bättre värld. Någon absolut patentlösning på alla världens problem kan inte ens vi komma med, ty som Lars Sund skriver i sin artikel på sid 48: ”utvecklingen följer aldrig en rak linje”.

Kevin ondgör sig i sin kolumn över att ”så mycket är så förväntat” i Ny Tids framtidsvisioner, och visst slår det också mig då jag läser texterna i detta nummer att vi hört det mesta som skrivs förut, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan form.

Men det här är kanske en orsak till optimism: vi vet redan hur lösningarna borde se ut. Den stora frågan är hur vi tar oss från punkt A till punkt B. Några intressanta fingervisningar för detta finns också i den här tidningen, men i grund och botten är saken enkel – igen med Sunds ord: ”Det som krävs är politiska beslut”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Utopin är både vågor och partiklar

Det är dags att vi lämnar bakom oss dikotomin om kapitalismen och socialismen, och utnyttjar de bästa sidorna med båda systemen för att bygga en ny värld. Det skriver molekylärbiologen Kai Simons, som låter sin komplementära samhällsmodell inspireras av Niels Bohrs filosofi.

Orosmoln skockar sig vid horisonten. Det drar ihop sig till oväder. I tidningar som jag regelbundet läser, som Ny Tid, New York och London Review of Books, samt Die Zeit, skrivs ett frapperande antal briljanta analyser om socialism, kapitalism, samt miljö- och finanspolitik, som visar hur våra samhällen har gått i olag. Men frågan hur vi kan få världen att fungera får inte stort spaltrum. Det saknas nya samhällsmodeller som målsättningar för politiken.

Genom min forskningsverksamhet i Dresden har jag på nära håll konfronterats med DDR-socialismens undergång. 1990-1991 reste jag reste kors och tvärs genom hela Östtyskland för att evaluera DDR-Akademins biologiska och medicinska forskning. Förfallet både i städerna och på landsbygden var häpnadsväckande. Det oaktat var detta land det effektivaste bland Comeconstaterna. Det visar hur bräckligt systemet var och illustrerar de problem som först blev uppenbara när systemet kraschade.

Vår kommissions evaluering visade att forskningen var långt under världsnivå. Forskarna hade länge varit helt isolerade. De hade varken tillgång till litteratur eller apparater och produkter som Västforskarna hade till sitt förfogande.

Ett annat exempel på hur långt på efterkälken DDR hade blivit, var mikroelektroniken. I Dresden presenterades det första 1-megabit-mikrochipet 1989 under festliga former med socialistpartiets generalsekreterare Erich Honecker som hedersgäst. Detta manuellt tillverkade chip kostade 500 mark, medan ett liknande chip var 100 gånger billigare i Väst.

När muren föll var östblocket praktiskt taget i konkurs. Medellivslängden började sjunka i alla Comeconländer redan på 1970-talet. Nedsmutsningen av luft, vatten och åkermark var oroväckande.

Antropocen är här

Dessa erfarenheter visar att ett samhälle inte kan fungera om det inte fortsätter att kontinuerligt satsa på att förbättra existerande teknologier och utveckla nya. Marxismen betonade forskning och utveckling som viktiga produktivkrafter i det socialistiska samhället. Men omsättningen stupade på en forskningspolitik som begränsade frihet och mobilitet.

Det finns naturligtvis exempel på detta problem ocksä i västvärlden. Typisk är antibiotikaresistensen. Läkemedelsindustrin trodde sig ha löst problemet, och insåg för sent att de antibiotika som hade varit effektiva, småningom inte mera bet på bakterier som hade muterat och förändrat sina egenskaper.

Detta visar hur dynamiska interaktionerna mellan natur och mänska är. Det mest graverande problem vi har ställt till med är naturligtvis den globala ekologiska krisen. Vi har inträtt i ett nytt tidevarv, antropocen, där det är människan själv som orsakar problemen. Det är vi som driver utvecklingen av vår planet i fel riktning. Vi måste tänka om och länka in vår livsföring i mera hållbara banor. Det betyder också att vi måste acceptera att vårt samhälle tvingas till ständig innovation.

Omställningen till nya teknologier fordrar en kraftansträngning som realsocialismen inte mäktade med.

Det oaktat hade socialismen kvaliteter som saknas i kapitalismen. Alla hade arbete. Det fanns mat åt alla. Kulturen stöddes. Det betydde trygghet för gemene man och kvinna. De som i dag hänger sig åt DDR-nostalgi är inte helt ute och cyklar. Men de som ville mera frihet och rörlighet hade svårt att komma till rätta i det repressiva realsocialistiska samhället. Den enorma våg av östtyskar som lämnade landet när muren öppnades, åskådliggjorde tudelningen av samhället.

Kapitalismens återvändsgränd

Kapitalismen är socialismens motpol. Enligt marxismens obönhörliga dialektik skulle kapitalismen gå under och socialismen ta över. Men så blev det inte. I stället proklamerade Francis Fukuyama att historien var slut när muren föll. Den liberala kapitalismens segertåg var oundvikligt.

Det var förstås en aning naivt.

I och med Donald Trumps val till president i USA, börjar Amerikas liberala intellektuella nu förstå att landet är hopplöst tudelat. Denna tudelning befrämjas av ett skolsystem som inte mera fungerar. Ojämlikheten har blivit ett allvarligt amerikanskt dilemma.

Kapitalismen karakteriseras ännu idag av samma problem som ledde till Marx och Engels marxistiska dialektik. Den drivs av profitbegär och den ackumulerar mervärde genom att exploatera billig arbetskraft. I de västliga industristaterna har den tämjts av fackföreningarna och socialdemokratin. Perioden efter andra världskriget var förebildlig. Återuppbyggnaden efter all förödelse ledde till ett enormt uppsving. För att täcka behovet av arbetskraft steg lönerna successivt. En tid rådde till och med full sysselsättning. Produktionen av olika konsumtionsartiklar kom i gång och inledde slit-och-släng-ekonomin som vi fortfarande är offer för. Därmed kunde kapitalismens profitbegär länge täckas.

Men på 1970-talet började nyliberalismens segertåg. Lönerna för den arbetande befolkningen skulle sänkas och skatterna för de rika likaså. Denna neoliberala kapitalism har lett till en ojämlikhet världen runt som har förödande verkningar. Idag äger de 8 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigare halva delen av jordens befolkning. Den rikaste 1-procenten har en förmögenhet som motsvarar det som de övriga 99 procent äger. Denna ojämlikhet har enbart negativa verkningar.

Välfärden stryps

Trots att den globala kapitalismen har lett till en ökad ojämlikhet och alarmerande polarisering, har globaliseringen av industriproduktionen också haft positiva sidor. Den har otvivelaktigt medfört ökat välstånd. Idag lever ungefär en miljard mänskor på samma nivå som medelklassen i västvärlden. Antalet fattiga i världen har halverats, och en allt större del av befolkningen är medelklass.

Avigsidan i denna positiva utveckling är givetvis att ökat välstånd betyder ökad konsumtion, vilket oundvikligt tär på naturresurserna.

Minst lika krasst är att kapitalismen har uppfunnit nya asociala sätt att kreera rikedom. Varje dag cirkulerar 5 000 miljarder dollar runt världen i tvivelaktiga transaktioner som de flesta inte förstår ett dyft av.

En annan avigsida av den nyliberala ekonomin är att den strävar till att strypa den offentliga sektorn för att spara skattemedel. ”Small is beautiful” är devisen. Storbritannien med Margaret Thatcher och Tony Blair i spetsen var förespråkare och föregångare. Också Sverige och Finland trodde, och tror ännu, på dessa illusoriska lockrop och fortsätter att minska på socialutgifterna. Om företag tar över välfärdstjänster som vård, skola och omsorg betyder det att verksamheten tvingas att vara lönsam. Det är svårt att kombinera mervärde med mänsklig kvalitet i denna sektor.

Kapitalismens fördelar

Det oaktat har kapitalismen också klara fördelar. Framförallt får kreativitet och innovation mera spelrum. Vad vore USA utan sitt skikt av pionjärer, forskare, uppfinnare och företagare? Kapitalismen vitaliseras av alla de olika initiativ som uppstår i liberala demokratier. Startups och nya företag är drivkrafter som leder till nya teknologier och arbetsplatser. Det är denna innovativa kraft som har gjort den kapitalistiska marknadsekonomin så motståndskraftig att den lyckats hålla sig vid liv trots alla problem.

Men nu är det tid att tänka om. Också de kapitalistiska demokratierna kommer att gå under om vi fortsätter rovdriften av planetens resurser. Därutöver håller ojämlikheten redan på att förändra världen. Trump, Brexit, Wilders, Le Pen, Orban, Kaczynski, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är symptom på misären.

Lösning från fysiken

Mitt förslag är en samhällsmodell som har element av både socialism och kapitalism. Modellen är inspirerad av Niels Bohrs komplementarism. Bohr löste ett av kvantfysikens viktigaste problem med att införa komplementaritetsprincipen för att förklara hur ljuset eller elektroner kunde uppträda både som vågrörelser och som partiklar. Bohr utvidgade sin fysikaliska teori till en allmängiltig princip. Överallt såg han exempel på komplementaritet, till exempel i fri vilja och kausalitet. Det var inte fråga om ”antingen eller” som hans landsman Søren Kierkegaard blev berömd för utan ”både och”. Det är ingen tillfällighet att yin- och yang-symbolerna finns inristade på Bohrs gravsten. Bohrs medarbetare karakteriserade hans filosofiska tänkande som ”kaotisk klarsyn”, och det ligger något i det.

Nu åberopar jag komplementaritetsprincipen för att ställa upp en samhällsmodell med två sektorer, en mera kapitalistisk – driftssektorn – och en mera socialistisk – folkhemssektorn. Det finns naturligtvis också välprövade exempel på modeller där kapitalism och socialism smälter samman, till exempel i det svenska folkhemmet eller i den tyska sociala marknadsekonomin.  Den modell som jag beskriver bärs upp av två komplementära delar där olika organisationsprinciper är förhärskande, en helt ny lösning.

Folkhemssektorn

Den sociala sektorn bygger på basinkomst. Jag pläderar för en basinkomst inom denna sektor som ligger mellan 600 och 700 euro. Viktigt för modellen är att den sociala sektorn fungerar som stimulans för ett samhälle som söker nya vägar för att bättre sörja för sina medborgares välfärd. Många vill bort från den nyliberala privatiseringsvågen, som har haft en förödande inverkan på de sociala tjänsternas kvalitet. Samhället behöver fler som ägnar sig åt barnavård, åldringsvård, stöd för skolundervisningen, vård av handikappade och sjuka och omsorg av ensamma.

Man kunde också kalla den sociala sektorn för folkhemssektorn.

Trots den nordiska välfärdsmodellens problem var välfärden, jämlikheten och tryggheten i folkhemmet, när det var som bäst, en succéhistoria. Därför är termen ännu idag attraktiv.

Viktigt är att basinkomsten stimulerar till nya aktiviteter som vårt samhälle behöver och kan betala för. Nya småföretag grundas i folkhemssektorn, som prövar ut nya vägar för att göra framförallt omsorgssektorn mera mänskovänlig. Dessa nya småföretag bör få tillräckligt betalt för sina tjänster så basinkomsttagarnas löner kan toppas upp. På grund av att verksamheten i dessa nya företag är subventionerad genom basinkomsten, har de chanser att klara sig.

Men också andra sektorer bör stimuleras:

  • Folkhemssektorn bör motverka fetmaepidemin i Väst genom inskränkningar i livsmedelsindustrin och en satsning på en lokal och småskalig produktion av hälsosamma råvaror.
  • Low-tech-teknologi som är hållbar, hälsosam och miljösnål bör uppmuntras.
  • Nedskräpningen och resursslöseriet måste upphöra, och en cirkulär ekonomi tas till heders. Plastkassar och plastförpackningar bör förbjudas, och återvinning prioriteras.
  • Folkhemssektorn kunde utveckla en ny småskalig ekonomi som producerar produkter för ett hållbart samhälle. Den subventioneras med basinkomsten. När produktionen blir storskalig, flyttas företaget in i kapitalistsektorn. De två sektorerna skulle ha olika lagstiftning.
  • Var människas konstnärliga och kulturella talang bör stimuleras och uppmuntras. Livet i folkhemssektorn kan bli fyllt av innehåll med basinkomsten som stöd.
  •  största allmänhet behöver vårt samhälle bättre och mera framtidsbetonad skol- och högskoleutbildning. Komplementärmodellen kunde inspirera nya läroplaner som stärker förståelsen för betydelsen av innovation, kultur och hållbara lösningar för vårt samhälle.

Kapitalismsektorn

Den kapitalistiska sektorn i komplementärsamhället skulle till att börja med fortsätta att fungera som idag. Den är ansvarig för industrin, utrikeshandeln och för alla internationella fördrag som Finland har etablerat. Finland skulle förbli medlem av EU och euroområdet. En förhöjning av skatterna för dem som har det bättre ställt blir nödvändig för hjälpa till att finansiera folkhemssektorn. Var inkomstgränsen mellan de två sektorerna ska dras, blir en viktig fråga. Det är inte meningen att basinkomsten ska subventionera industrier och företag i den kapitalistiska sektorn. Det är den nya ekonomin i folkhemssektorn som behöver stimuleras.

  • Möjlighet till basinkomst ger arbetstagaren skydd för missbruk. Den som anser sig bli utnyttjad i kapitalismsektorn, kan frivilligt ta avsked utan att hamna i blåsväder. Andra inkomsttagare i kapitalismsektorn kan också besluta sig för att hoppa av och sluta sig till basinkomstagama.
  • Robotiseringen och digitaliseringen av arbetslivet är det ingen idé att kämpa emot. Vi behöver dock ny lagstiftning för att garantera att välfärdssamhället får ta del av de produktionsvinster som uppstår i och med effektiveringen av arbetet, då arbetsplatser försvinner. Ett alternativ är en robotskatt.
  • Samhället måste ständigt förnya sig. Nya innovationer och uppfinningar bör bidra till att energiförbrukningen såväl i hemmet som i lantbruket, industrin och transportsektorn minskar och förnybara energikällor prioriteras. Konsumtionshysterin måste stävjas genom hållbara och miljövänliga produkter.
  • Kapitalismsektorn ska ansvara för att komplementärsamhället kan finansieras. Den måste fungera som drivfjäder och motor för ekonomin. Därför kallar jag också kapitalismsektorn för driftsektorn. Den fortsätter med att producera varor för både hemma- och världsmarknaden men den måste också bli en drivmotor för innovationer som behövs för att bygga upp ett hållbarare samhälle. Både folkhemssektorn och driftsektorn arbetar parallellt på en omställning i denna riktning.
  • Finland och världen behöver nya lösningar för att komma bort från både cheap labour och cheap nature. Det är bara en tidsfråga innan vi når avgrundens brant.

Framåt!

Weiter so är inte längre möjligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och fortsätta som om allt vore i ordning. Nu måste vi agera. Mitt komplementärsamhälle är ett lösningsförslag.

Komplementärmodellen bygger på förtroende. Världen är så korrumperad idag att de få länder där etiska normer ännu gäller i politiken, måste gå i spetsen för förändringarna. Norden hör till denna privilegierade del. Detta ”adelskap” förpliktar! Vi behöver nya meningsfulla utmaningar som kan fascinera de unga. Det behövs en våg av entusiasm för att generera stöd för nya lösningar. Tudelningen av samhället är redan ett faktum. Men den fattigare delen behandlas så styvmoderligt att Trump, Brexit, LePen, Sverigedemokrater och andra populister hotar att välta världsordningen. Vi måste handla om vi vill undvika krig och förödelse. Vill vi tillbaka till det tjugonde århundradets katastrofer? Komplementärsamhället kan erbjuda en lösning av en rad orsaker:

Drift- och folkhemssektorerna uppfyller de krav som måste tillfredsställas för att bemästra de problem som vi står inför. De kan generera både innovation och garantera trygghet.

Vi behöver ingen revolution att förverkliga komplementärsamhället. Det medför en radikal förändring men reformen kan realiseras stegvis.

Den nya folkhemssektorn bereder vägen för en hållbarare och sundare livsstil.

Alternativa valutor stabiliserar vårt finanssystem och stimulerar den nya ekonomin i folkhemssektorn.

Basinkomsten som har diskuterats i åratal kommer äntligen till sin rätt.

Drift- och folkhemsmodellen är både internationell och nationell, både europeisk och regional.

Til syvende og sidst, ”ge och ta-principen” binder ihop driftssektorn med folkhemmet. Vi avstår från debatten om för eller emot utan medger att de två samhällsformer som har konkurrerat med varandra i närmare tvåhundra år, båda innehåller positiva element som tyglas för att driva komplementärsamhället.

Hur ska det nya samhället realiseras? Precis som i Frankrike, behöver Finland ett nytt parti. Detta parti kunde redan från början vara företrätt i alla nordiska länder. Alla existerande partier har barlast som borde kastas överbord. Men utmaningen vi står inför är enorm. Den kända brittiska vetenskapsmannen Peter Medawar formulerade det så: The Art of the Soluble. Det gäller att finna lösningar för samhällspolitiken.

Text Kai Simons
Illustration Karstein Volle

Åland tar sikte på hållbarhet

På Åland har arbetet med att skapa framtidens hållbara samhälle redan tagit flera steg framåt. Med insikten om att varken det Åländska eller globala samhället är hållbart, gick lagtinget och landskapsregeringen för tre år sedan in för att Åland ska vara ett till fullo hållbart samhälle senast år 2051.

Micke Larsson innehar uppdraget som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering sedan ett och ett halvt år. Då hade lagtinget fattat beslut om att Åland ska gå in för att bli ett till fullo hållbart samhälle. Nästa steg var att definiera vad ett hållbart samhälle innebär.

– Vi behövde måla en bild av det bästa samhälle vi kan tänka oss. Det är inget som det offentliga kan göra på egen hand, alla behöver vara delaktiga, alla samhällssektorer och så många medborgare som möjligt, säger Larsson.

Alla bjöds in för att vara med och förädla en gemensam vision. Med ”alla” menas verkligen alla på Åland, öriket med 30 000 invånare. Information om forumet spreds från mun till mun, genom sociala medier och annonser i traditionella medier.

– Centralt var att alla samhällssektorer var representerade: organisationer, näringsliv, föreningar, offentliga sektorn, tjänstemän, medborgare. Här var det möjligt att samla högstadieelever och akademiker för att formulera en gemensam vision. Om det är möjligt i större skala kan jag inte uttala mig om.

Visionen som utkristalliserades sammanfattas i en enda mening: ”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar”. Visionen kompletteras sedan av sju strategiska utvecklingsmål. Allt detta är samlat i en utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland.

– Viktigt var att visionen fick växa fram organiskt. Det är något som behöver få växa inifrån och ut, från människors hjärtan och från organisationers hjärtan.

Varje ord i visionen är valt med omsorg. Ordet ”blomstra” valdes för att deltagarna förde fram att var och en måste beröras som människa. Att blomstra har en djupare innebörd än lycka och materiell välfärd. Det innebär att ha ett sammanhang, att vara accepterad som man är.

– Och för att det ska finnas rum att blomstra behöver det finnas bärkraft, det vi gör ska vara ok också för naturen, säger Larsson.

I agendan ingår också fyra hållbarhetsprinciper som definierar vad naturen och människor inte utsätts för i ett hållbart samhälle, och som kan agera vägvisare för kommuner, företag och privatpersoner (se faktaruta).

I det hållbara samhället år 2050, vad har försvunnit och vad har det ersatts med?

– Jag tror det kommer att vara ett förändrat sätt att konsumera på: vi konsumerar mer medvetet, mindre. Det handlar mer om tjänster, teater snarare än ett mål snabbmat. Vi betalar mer för mat, med glädje, handlar kläder mer sällan, färre äger bil, vi konsumerar ren energi. Och sedan tror jag vi tillbringar mer tid i naturen.

– Förhoppningsvis har vi mycket av välmående människor vars inneboende resurser växer, och alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället, agendans första två mål.

Kommer något delområde att behöva speciellt mycket fokus?

– Jag tror nyckeln är att jobba med allt, parallellt. Man ska inte tro att det går av sig självt. Samtidigt ska vi vara medvetna om att det finns en god kraft i varje människa, så vissa saker kommer också att gå av sig självt!

Hur ser det ekonomiska systemet ut i ett samhälle med mindre konsumtion?

– Det är en i högsta grad relevant fråga. Finansiella resurser är medel för att uppnå utvecklingsmålen. Det är inget mål i sig att samla pengar på hög. Men i det bärkraftiga ingår också att vi ska klara av att försörja oss. De fyra hållbarhetsprinciperna ger riktlinjer att hålla sig till.

– Blir det en ekonomisk tillväxt inom de ramarna är det okej, det handlar om hållbar och långsiktigt bärkraftig tillväxt.

Hur långt har hållbarhetsarbetet på Åland kommit idag?

– Arbetet har än så länge satt lite avtryck i verkligheten. Åland som samhälle har väldigt många plus, men det är inget som denna process bidragit till, än, förhoppningen är att det ska stöda utvecklingen framöver.

Vilken är den största wow-upplevelsen under arbetet hittills?

– Det är att så många vill vara med och bidra, oberoende av utbildningsnivå, ålder eller fysiska och psykiska förmågor. Då vi började processen sa vi att om vi blir få så får vi lägga ner det hela.

– En insikt som fötts under processens gång är att innerst inne är alla i första hand människor. Sedan har vi olika positioner i samhället. Jag tror det är därför det varit möjligt att få en samsyn.

De 4 hållbarhetsprinciperna

  1. I det hållbara samhället utsätts naturen inte för systematisk…
  2. koncentrationsökning av ämnen från berggrunden (fossila bränslen, metaller och mineraler)
  3. koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion (till exempel syntetiska substanser, kemikalier) undanträngning av fysiska metoder (till exempel överuttag av naturresurser som vatten eller skog; intrång i viktiga naturområden)och i det hållbara samhället bidrar vi inte till att människor utsätts för strukturella hinder för hälsa, inflytande, kompetensutveckling, opartiskhet och meningsskapande

(ur ”Utvecklings- och
hållbarhetsagenda för Åland”)

Text & foto Tina Nyfors

Läs också: Det bästa av två världar

Det bästa av två världar

Giséla Linde är frilansskribent och medlem i styrelsen för Ålands Natur och Miljö där hon är kontaktperson till Transition Network. Omställningsrörelsen är en global gräsrotsrörelse som jobbar för klimatet och med att komma ur beroendet av fossila bränslen, två sidor av samma mynt. (sen Ny Tid 11/2015) Man jobbar lokalt utgående från de resurser man har, vissa grupper fokuserar mycket på självhushållning och odling medan andra ställer om politiskt. Rörelsen som uppstod i Storbritannien 2005 har nu börjat bli synlig också i Finland. Omställningsfilosofin har haft stor inverkan i Gisélas liv både privat och yrkesmässigt.

– Jag kom i kontakt med Omställningsrörelsen för några år sedan, det är en blandning av kreativ och livsbejakande hands-on och den allvarliga insikten om att vi akut måste ställa om samhället, berättar Giséla.

Själv försöker hon leva allt detta. Hon hoppade av det stressiga jobbet som informatör i Stockholm och är sedan tio år tillbaka på Åland. Då Giséla målar upp en bild av det hållbara samhället år 2050 genomsyras det av en varlighet framför allt med jordens resurser.

– Vi har mer cirkulära system i stället för att ta upp resurser ur jorden, har ett kretsloppssamhälle där det är möjligt. Samtidigt tar vi vara på det vi erövrat medicinskt och teknologiskt under de senaste 100–200 åren.

Giséla tror också att vi lever mer lokalt och småskaligt.

– Jag älskar avokado, choklad och citroner och vill helst inte leva utan dem, men om världen mår bättre så kanske de kan vara lyxprodukter i stället för vardagsfrosseri? Om vi nu äter 20 procent lokalproducerat och 80 procent importerat så kanske det är möjligt att svänga om proportionerna utan att helt klippa av, resonerar Giséla.

Visionen är ett samhälle där vi inte måste äga allt själva, i stället har vi prylpoolar för att dela till exempel redskap, vi byter mer i stället för att köpa nytt. Tid frigörs då vi inte behöver jobba mer för att köpa mer, köpa större hus för att få plats med allt, inte behöver städa och organisera så mycket. I en tid då oljan spelar en allt mindre roll och vi inte importerar mat i samma utsträckning som nu förutspår Giséla att fler jobbar med sina händer, att det i högre grad handlar om att vara självförsörjande, även om alla inte behöver bli bönder.

Att ställa om inombords ser Giséla som lika viktigt som att ställa om samhället till det yttre.

– Alla är så marinerade i berättelsen om hur världen är beskaffad! Vi ser oss som ensamma hjältar som konkurrerar med varandra i en hård värld. Om vi inte är medvetna om de här mönstren tar vi med oss tänket om status, makt, prestation och perfektion till det nya. Utbrändhet är en aktivistsjukdom, men arbetet tar aldrig slut. Vi är faktiskt värdefulla resurser själva också, värda att ta hand om.

Omställningen till ett post-oljesamhälle kan också väcka känslor som rädsla och sorg.

– Det är klart det finns sorg, över att vi ställt till det, att jag själv bidragit, rädsla för hur det ska bli. De känslorna ska få finnas. Många känner skepsis och vrede, en del blir förbannade. Det är stora saker, inte konstigt att folk reagerar starkt. Det ifrågasätter ju allt vi lärt oss och allt vi känner till, utan att svara vad vi ska ersätta det med. Utmaningen är att få saker att röra på sig i det här läget.

Att ha en krismedvetenhet ser Giséla ändå som något nyttigt.

– Insikten om att världen kanske ändras drastiskt kanske inte är så dålig. Tänk om enda sättet att skapa en ljus framtid är att ta klimathotet på allvar?

Hon poängterar att år 2050 inte är ”sedan”. Vi bör redan nu leva så, på alla nivåer: företag, politiker, privatpersoner.

– Det är inte bara jobbigt, det är inspirerande också. En gigantisk kreativ utmaning där vi bygger framtiden genom att göra goda val idag.

7 strategiska utvecklingsmål

  • Välmående människor vars inneboende resurser växer
  • Alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället
  • Allt vatten har god kvalitet
  • Ekosystem i balans och biologisk mångfald
  • Attraktionskraft för boende, besökare och företag
  • Markant högre andel energi från förnyelsebara källor och ökad energieffektivitet
  • Hållbara och medvetna konsumtions- och produktionsmönster

Text & foto: Tina Nyfors

Läs också: Åland tar sikte på hållbarhet

Framtiden skymtar mellan svarta svanar

Lyckas vi inte snabbt minska utsläppen av växthusgaser och förhindra att jordens medeltemperatur stiger med mer än två grader kan vi lika gärna glömma all framtidsdiskussion. Men hur ser en möjlig framtid ut?

Klimatfrågan är inte förhandlingsbar. Naturlagarna medger inga kompromisser. En skenande uppvärmning med tre eller fyra grader skulle sannolikt innebära ”slutet på världen som vi känner den”, för att travestera titeln på en låt av rockbandet R.E.M.

Tack och lov har vi en reell chans att hålla uppvärmningen under två grader. Men det är bråttom. Den finländska regeringen talar svepande om att minska växthusgaserna med 80 procent till 2050. Det duger inte. Kännbara utsläppsminskningar måste göras redan inom fem–tio år, annars är loppet kört. En genomsnittlig finländare ger upphov till mellan 8,5 och 13,9 ton koldioxid per år, lite beroende på hur man räknar; de här utsläppen måste ner under två ton per capita snarast möjligt. Endast så går det att klara tvågradersmålet.

En fråga som inte diskuteras särskilt mycket är hur ett fossilfritt Finland egentligen skulle se ut. Kanske drar vi oss för den diskussionen, eftersom vi anar att omställningarna kommer att bli mycket stora. De självutnämnda klimatskeptikerna verkar åtminstone ha förstått en sak mycket bättre än vänstern och miljörörelsen – den nuvarande socioekonomiska ordningen kommer knappast att överleva de förändringar som klimatmålen kräver.

Industrisamhället har så länge det funnits – omkring 250 år – drivits av fossila bränslen, till en början med kol och från 1900-talet till idag med olja. I själva verket är industrikapitalismen oupplösligt förknippad med fossila bränslen, som den svenska humanekologen Andreas Malm visar i sin doktorsavhandling Fossile Captial. The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming. Först när vind-, vatten- och muskelkraft ersattes av kol blev industrikapitalismen möjlig i England; skiftet från ett energisystem till ett annat var själva förutsättningen för dess födelse. Nu förestår ett nytt, lika omvälvande skifte från fossil till förnybar energi. Följderna kommer sannolikt att bli lika omfattande som när industrikapitalismen uppstod.

Det har ”klimatskeptikerna” förstått, och de kämpar desperat för att bromsa de nödvändiga politiska besluten. Men de är dömda att misslyckas; dagens ekonomiska ordning är dömd att gå under på ett eller att annat sätt.

Hejdlöst förnybart

Om den globala uppvärmningen ska hållas under två grader är den mest angelägna åtgärden en omställning av energiproduktionen. Den kan paradoxalt nog bli ganska lätt att genomföra. Nu pågår något som bara kan kallas en energirevolution; till och med den konservativa finanstidningen Financial Times kallade den förnybara energins segertåg ”unstoppable” i ett reportage tidigare i år. Förnybar energi – främst vind och sol – utvecklas i allt snabbare takt samtidigt som investeringskostnaderna rasar. På många håll i världen är ny vindkraft och solceller idag billigare än fossil energi även utan offentliga subsidier. ”Smarta” distributionsnät, som gör det möjligt för privatpersoner att sälja och köpa el utan inblandning av stora distributörer, har även börjat bidra till att energimarknaderna i grund förändras.

Finland har tyvärr hamnat på efterkälken i den här utvecklingen. Samtidigt som satsningen på vindkraft bromsas framför allt av Sannfinländarna i regeringen fortsätter Finland att satsa på ny kärnkraft och att öka andelen bioenergi. Det senare har fått forskare att slå i varningsklockorna. Biomassa är inte nödvändigtvis så klimatsmart som man trott, under vissa omständigheter kan biobränslen leda till större utsläpp av växthusgaser än kol, olja och allt naturgas.

Kärnkraften spelar på sin höjd en marginell roll i den globala energiomställning som förestår. I Finland kan kärnkraften stå för en större andel av elproduktionen än på många andra håll, men bara under en begränsad tid. Om den planerade reaktorn i Pyhäjoki verkligen byggs – vilket är långt ifrån säkert – kommer den med all sannolikhet att bli den sista nya kärnkraftsenheten i Finland. De gamla reaktorerna i Lovisa och Olkiluoto ersätts knappast av nya. Frågan är hur länge Olkiluoto 3 kan drivas, det står redan nu klart att reaktorn aldrig kommer att bli lönsam och EPR-tekniken har visat sig vara behäftad med allvarligare säkerhetsrisker än väntat. Internationellt är det ekonomin som håller på att ta knäcken på kärnkraften. Även i Finland kommer kärnkraften att konkurreras ut av förnybara energislag och ju fortare man förstår den saken dess bättre.

Elbil räddar inte privatbilism

Vid sidan av energiproduktionen behöver transporterna och matproduktionen snabbt ställas om. I ett framtida, fossilfritt Finland lär privatbilen inte vara den självklarhet den är idag. Elbilsentusiasterna vill få det att framstå som om vi kommer att tuta och köra som förut, fast med en utsläppsfri elmotor istället för bensinmotor. Riktigt så enkelt blir det nog inte.

Förutom att elbilar kräver råvaror och genererar stora utsläpp vid tillverkningen glömmer man bort att byte av bränslen ofelbart påverkar transportstrukturen. Billig olja har varit den viktigaste förutsättningen för såväl massbilismen, vägtransporterna som för lågprisflyget. När vi snart lämnar den billiga oljans epok – antingen frivilligt av klimathänsyn eller ofrivilligt på grund av sinande oljereserver och kraftigt fördyrat bränsle – påverkar det transportinfrastrukturen. Eldrift kommer inte i stor skala att ersätta person- och lastbilar eller bussar med förbränningsmotorer.

De svenska försöken med elektrifierade vägar – det gäller ett par korta snuttar utanför Arlanda och i Sandviken – lär knappast vara inledningen på storskaliga satsningar på eldrivna långtradare. Det är fiffigare att satsa på järnvägarna, som redan är eldrivna. Behovet av transporter kommer sannolikt att minska i framtiden, antingen av nödtvång eller som en följd av utvecklingen mot en decentraliserad cirkulär ekonomi.

De billiga flygresorna vi är bortskämda med är inte hållbara och våra barn kommer att vara något våra barn får försaka. Flygbranschen menar att biobränslen kan ersätta fossilt flygfotogen i planens tankar – men jag skulle nog satsa mina pengar på att det mest förblir prat. Jetplanens kondensstrimmor kommer att vara betydligt färre på framtidens himlar jämfört med dagens.

Den tredje stora utsläppskällan är maten vi äter. Kött är den stora boven: att producera ett kilo nötkött genererar motsvarande 26 kg koldioxid. Motsvarande siffror för fläsk är 6-8 kg och kyckling omkring tre kilo. Som jämförelse ger ett kilo baljväxter 0,5 kg koldioxid.

Cirkulär framtid

En finländare av årsmodell 2050 äter övervägande vegetarisk kost, har aldrig varit i Thailand, äger ingen bil, har färre klädesplagg och prylar än sina farföräldrar 2017 och får den el hen behöver (mycket mindre än idag tack vare effektiviseringar) från ett lokalt vindkraftskooperativ, kompletterad med egna solceller på taket. Hen odlar själv en del av de grönsaker hen konsumerar, och vattnar dem med återvunnet gråvatten från det egna hushållet. Framtidens finländare bor högst antagligen i en större eller mindre tätort och tar sig fram med cykel eller med väl utbyggda spårvägssystem som kompletteras med eldrivna bussar; vid behov använder hen kanske ett fordon från den lokala elbilspoolen. Återbruk präglar hela samhället i mitten av seklet. Vitvaror, hushållsapparater, datorer, mobiltelefoner och annan teknik är konstruerade så att trasiga komponenter kan bytas ut istället för att telefonen ersätts med en ny när något går sönder. Man slänger inte fullt användbara kläder, möbler etc.

Finländarna lär i framtiden knappast arbeta lika mycket och lika länge som idag och arbetet ser väsentligen annorlunda ut. Många uppgifter har rationaliserats bort eller övertagits av robotar, ty trots att man medvetet har valt att förändra samhället i en resurssparande riktning och minska dess komplexitet (vilket samtidigt gör det mera motståndskraftigt mot störningar) har den tekniska utvecklingen knappast avstannat, snarare har den bytt inriktning. Nätet länkar samman människor i högre grad än tidigare, nu när man av klimatskäl inte kan resa lika mycket. Inte minst kultur levereras via nätet, kanske kan framtidens finländare uppleva en direktsänd operaföreställning från Metropolitan i New York eller ett naturprogram från Galapagosöarna virtuellt i sitt vardagsrum.

Det är knappast troligt att tekniken – den teknik som bidragit till att vi hamnat där vi är – eller marknaden på egen hand kommer att lösa våra resurs- och klimatkriser. Därför måste marknadsekonomin och idén om evig tillväxt som samhällets motor ersättas av en cirkulär ekonomi, som snålar med resurserna och framför allt förmår fördela de tillgångar som återstår så att såväl naturen som människorna gynnas.

Lokala valutor

En intressant modell för cirkulär ekonomi har föreslagits av Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet. Enligt Hornborg är pengar bara ett påhitt som bygger på premissen att allting är utbytbart. Om vi kan ändra spelreglerna i ekonomin kan vi också skapa en hållbar värld för framtida generationer. Hornborgs förslag går i korthet ut på att man vid sidan av världsekonomin inför kupongvalutor som bara gäller inom begränsade områden och som han kallar LUTS, lokala utbytesbevis. Med den här valutan skulle människor kunna handla endast lokalt producerade produkter, vilket skulle resultera i en kraftig decentralisering av ekonomin. De lokala utbytesbevisen skulle delas ut som ett slags medborgarlön. Enligt Hornborg skulle såväl staten som enskilda ha allt att vinna på ett skattefritt utbyte av varor och tjänster på lokalplanet.

Ett ekonomiskt system baserat på många små lokala ekonomier där människor samverkar för det gemensamma bästa skulle, om det implementerades över hela världen, inte bara spara resurser utan också skapa global rättvisa, menar Hornborg.

Någon form av globalt gångbara valutor kommer ändå att behövas eftersom man omöjligt kan producera allt som behövs lokalt. Men världshandeln skulle drastiskt minska och endast absolut nödvändiga varor – till exempel mediciner – skulle behöva transporteras långa sträckor. Världsekonomin skulle på köpet bli mindre volatil – de kriser och kollapser som präglar dagens marknadsekonomi skulle antagligen höra det förflutna till.

Ingen rak väg in i framtiden

Framtidsprognoser är alltid vanskliga. Det enda man egentligen kan vara säker på när det gäller framtiden är att den kommer.

Hur den sen ser ut är en annan femma. Kanske kommer Finland i mitten av seklet inte alls att se ut som jag föreställer mig. Misstaget vi alltid gör att tro att det går att dra en rak linje från nuet in i framtiden. Att framtiden egentligen blir som nu, fast med ännu bättre displayer på telefonerna och 3D-skrivare och fantastiska hologram. Men utvecklingen följer aldrig en rak linje, den vänder och vrider sig på oförutsedda sätt och gör ibland oförutsägbara svängar. Man talar om ”svarta svanar” – oförutsedda händelser – som ställer till det för prognosmakare och planerare.

Att vi måste göra något åt klimatförändringarna är uppenbart, men kanske har jag fel – kanske kommer det att visa sig att marknaden ändå till sist förmår lösa problemen. Eller kanske finns det en teknisk fix som gör att vi kan dra koldioxid ur atmosfären. Så kallad geoengeneering föreslås på fullt allvar som en lösning på de stora problemen vi brottas med.

Fast själv är jag rädd för att de svarta svanarna i det här sammanhanget kan utgöras av lika enorma som oväntade utsläpp av metan i atmosfären från tinande arktisk permafrost. I värsta fall skulle ett stort tillskott av metan – en hundra gånger mer potent växthusgas än koldioxid – kunna leda till en skenande uppvärmning på kort tid – det värsta tänkbara scenariet.

Men jag envisas med att tro att vi människor på jorden, när det kommer till kritan, lyckas slå oss ihop och avstyra den värsta klimatkrisen. Det som krävs är politiska beslut. Klimatfrågan är politisk, det kan inte nog ofta upprepas. De politiska beslut vi fattar nu – eller låter bli att fatta – avgör vilken värld våra barnbarns barn kommer att leva i.

Lars Sund