Etikettarkiv: Miljö

Postmodernisterna till höger

Lars Sund
Lars Sund.
Den 22 april kommer ”all världens docenter” (för att låna statsminister Juha Sipiläs uttryck) att genomföra en manifestation i Washington D.C. och på många andra håll i världen – även i Helsingfors. March for Science föddes som ett svar på den nytillträdda amerikanska presidentens vetenskapsfientliga hållning och kolartro på ”alternativa fakta”, inte minst när det gäller den globala uppvärmningen. Men March for Science handlar om långt mer än Donald Trumps ignorans och klumpiga försök att vrida klockan tillbaka i klimatfrågan. Sent omsider ser sig forskare tvungna att träda ut ur sina laboratorier och seminarierum för att försvara vetenskapen mot dess fiender.

Det är någonting rätt unikt.

Vetenskapens fiender är långt fler än den figur som en minoritet av de amerikanska väljarna har lyckats placera i Vita huset. Kriget mot vetenskapen – för att låna titeln till den amerikanska journalisten och författaren Shawn Ottos uppmärksammade bok från i fjol – har rasat i mer än 30 år och gäller vem som ska ha rätten att bestämma över vår världsbild.

Just klimatfrågan kan tjäna som illustration av den rådande situationen.

Majoriteten – ja, faktiskt 97 procent – av alla de forskare som studerar hur jordens klimatsystem fungerar och vad som sker med det säger att det är ställt utom allt tvivel att jorden blir varmare och att uppvärmningen beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser. De säger också att följderna blir katastrofala om vi inte gör någonting för att hejda utsläppen.

På andra sidan står så kallade ”klimatskeptiker”. De påstår att forskarna har fel. ”Skeptikerna” drivs först och främst av ideologi: deras slutliga mål är att förhindra effektiva åtgärder mot utsläppen från kol och olja och därigenom säkra fossilindustrins vinster ännu några år. Fossilindustrin kämpar för sin överlevnad på samma sätt som tobaksindustrin gjorde för ett par decennier sedan. Samma slags lobbning som tobaksindustrin utnyttjade för att bromsa begränsningar av rökningen går igen också nu: fossilindustrins springpojkar försöker så tvivel på vetenskapens rön genom att misstolka data, presentera ”alternativa fakta” och ibland rent av misstänkliggöra namngivna forskare. Konspirationsteorier om att klimatforskningen styrs av krafter som är ute efter att störta kapitalismen och att forskarna är grönröda fanatiker är ymnigt förekommande i ”skeptikernas” retorik – och dessvärre tror alltför många på sådana dumheter. En av dem är Förenta staternas 45:e president: Donald Trump påstod i en famös tweet att den globala uppvärmningen ”är en bluff som Kina hittat på för att skada amerikansk industri”.

Hade en amerikansk presidentkandidat på 1960-talet visat samma ignorans för dåtidens vetenskap som Trump gör för dagens hade vederbörande blivit utskrattad. I sextiotalets USA ansågs vetenskap viktigt, det minns jag från min egen skoltid där. Ända fram till nu har amerikanska presidenter hållit sig med kvalificerade vetenskapliga rådgivare.

Men Donald Trump är högerpopulist. Ett djupt förakt för vetenskap och dess utövare löper igenom den högerpopulistiska rörelsen: ”kyllä kansa tietää – nog vet folket”, som Veikko Vennamo sade redan 1970. I dokusåpan som nu utspelas i Vita huset kulminerar den process som startade 1979 med publiceringen av den franske filosofen Jean-François Lyotards lilla bok La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir (Det postmoderna tillståndet: en rapport om kunskap). Jag tror nog att många, precis som jag, har uppfattat postmodernismen som åtminstone delvis ett vänsterprojekt. Men det är hos högerpopulismen vi hittar en av postmodernismens centrala tankar omsatt i praktiken – avobjektifieringen, idén att det inte finns objektiva sanningar utan att vår uppfattning om världen baseras på subjektiv representation och konstruktion. Eller för att uttrycka det rakare: min sanning är precis lika god som din.

”Alternativa fakta” har blivit högerpopulisternas retoriska kännemärke, oavsett om det gäller invandrare, brottslighet, klimatet eller vindkraftens inverkan på fladdermössen. Högerpopulister är numera de sanna postmodernisterna, fastän utan all ironi. Och alltför ofta tillåts de numera sätta agendan för den samhälleliga diskursen. Ett bra exempel är den svenska debatten om invandrare och brottslighet som sedan länge förs på Sverigedemokraternas villkor. Följer man debatten får man uppfattningen att Sverige är på väg tas över av kriminella invandrargäng medan det i verkligheten förhåller sig så att i synnerhet vålds- och sexualbrotten minskar över tid och att utlandsfödda inte alls är överrepresenterade i brottsstatistiken om sociala och andra faktorer rensas bort.

Det här kan kriminologerna berätta för oss. Men alltför få lyssnar till forskarna. Och de är ofta alldeles för lågmälda när de yttrar sig.

Aldrig tidigare har människan haft tillgång till så mycket information som nu. Allt vi behöver veta (och ännu mer vi inte behöver veta) finns bara ett musklick bort. Men på nätet konkurrerar parallella diskurser, sanning och ”sanningar”. Att skilja relevant från irrelevant och fakta från ”alternativa fakta” blir allt svårare. Vi drunknar i information och vet samtidigt allt mindre: det är överflödets paradox.

Vetenskapen är långt ifrån perfekt, men den erbjuder oss det bästa verktyget som hittills uppfunnits när det gäller att förstå hur världen är uppbyggd och hur den fungerar. Vetenskapen har – på gott och ont – format vår värld. När vetenskaplig kunskap ersätts med ”alternativa fakta” som baseras på ideologi och önsketänkande kommer det att gå illa. ”Klimatförnekelsen” har redan lett till att åtgärder som skulle behövas för att stoppa den globala uppvärmningen har fördröjts alltför länge. Vi kan ännu klara FN:s mål att hålla temperaturökningen under två grader – men marginalerna minskar praktiskt taget dag för dag.

Och det är i grunden detta som March for Science och hela debatten handlar om.

Lars Sund
är författare

Omställningen är här

Sedan årsskiftet kör det nederländska statliga järnvägsbolaget NS alla sina eldrivna tåg på vindkraft. En del av elen kommer från en finländsk havsbaserad vindkraftspark (men berätta inte det för Sannfinnarna, då blir de alldeles galna).

Det holländska exemplet kunde gott vara hämtat ur Jens Ergons bok Omställningen, som beskriver den pågående energirevolutionen och diskuterar den roll som framför allt vind och sol måste få om det ska gå att förhindra en skenande global uppvärmning.

Jens Ergon är journalist på Sveriges televisions (SVT) vetenskapsredaktion och bevakar bland annat klimatfrågor. Omställningen baseras till dels på hans reportage i programmet ”Vetenskapens värld” där han intervjuat flera av världens ledande klimatforskare och besökt många ”hotspots” som figurerar i debatten om koldioxidutsläppen – från det enorma brunkolskraftverket Schwarze Pumpe i Tyskland till tjärsandsfälten i Alberta i Kanada, där den allra smutsigaste oljan utvinns.

Att Ergon kan sitt ämne står utom allt tvivel. En ytterligare bekräftelse på hans kompetens är att han redan 2012 hängdes ut som ”vänsterextremist” på den ökända förvillarbloggen ”Klimatupplysningen” (sic), som försöker idka krypskytte mot forskningen men mestadels missar målet.

Omställningen innehåller en del sifferuppgifter – det är ofrånkomligt när man skriver om klimatet – men siffrorna är inte så många att de borde avskräcka någon. De allra viktigaste återfinns överst på sidan 27 där Ergon konstaterar att för att vi ska ha en hygglig chans – 66 procent – att hålla den globala uppvärmningen under två grader får vi tillföra atmosfären högst 2 900 miljarder ton koldioxid. Hittills har mänskligheten släpp ut 2 100 miljarder ton framför allt genom att använda fossila bränslen; det återstår alltså ett utrymme på ungefär 800 miljarder ton koldioxid att spela med. Med dagens utsläppstakt kommer kolbudgeten för tvågradersmålet att vara förbrukad om 20 år.

Vi har två decennier på oss att ställa om, vilket i praktiken innebär att stoppa alla fossila utsläpp. Alternativet är, enligt Jens Ergon, att desperat försöka suga upp koldioxid ur atmosfären med teknik som måste utvecklas i rekordfart. Eller försöka bromsa uppvärmningen genom allehanda fantasifulla, men lika oprövade påfund, som att skjuta upp gigantiska speglar i rymden eller släppa ut partiklar i atmosfären för att hindra inkommande solstrålning att nå jordytan. Och det långt ifrån säkert att sådana åtgärder skulle hejda en skenande temperaturutökning.

förtvivlan och hopp

Omställningen består av två delar. I den första, med titeln ”Förtvivlan”, ger Ergon en koncentrerad överblick över tillståndet för jordens klimat (det är inte bra – planeten har feber) och sammanfattar vad forskarna vet (det är människan som ställt till det). Han fortsätter med att berätta om försöken att genom internationella avtal minska utsläppen av klimatgaser och berör även klimatförvillarnas försök att blanda bort korten och förhindra verkliga åtgärder för att klara klimatmålen. För den som länge följt klimatfrågan erbjuder Ergon inte mycket nytt, men läsare som har mer ytliga kunskaper bjuds på en välskriven och lättgänglig sammanfattning av utvecklingen fram till och med klimatkonferensen i Paris i december 2015, som efter långa nattmanglingar slutade med att parterna till slut nådde ett klimatavtal.

Men det är bokens andra del ”Hopp” som verkligen gör den värd att läsa. De flesta klimatskildringar brukar sluta vid apokalypsens rand, skriver Ergon. Men någonting har hänt – ett nytt hopp har tänts.

Det handlar om ett storskaligt genombrott för förnybar energi, framför allt sol och vind, samtidigt som fossilenergin får allt större ekonomiska problem. I fjol i USA begärde sig världens största privatägda kolbolag Peabody i konkurs. Boomen för okonventionell olja och gas, som utvinns genom fracking (eller hydraulisk spräckning som det heter på svenska) är över. Samtidigt har förnybar energi blivit allt mer lönsam – även utan offentliga bidrag är sol och vind nu på många håll billigare än till och med kolkraft. Solpaneler installeras i en rasande takt i Kina, Indien, Chile, men också i Tyskland och USA. Och sol och vind genererar jobb – något Donald Trump uppenbarligen missat alldeles.

energirevolution

Det pågår alltså en energirevolution i världen, och sedan omkring 2013 går utvecklingen bara fortare. En dörr har öppnats på glänt för ett skifte som få av oss ännu för bara fyra fem år sedan trodde var möjligt För första gången på 200 år utmanas nu de fossila bränslena på allvar, menar Jens Ergon.

Det här skiftet handlar inte bara om allt fler vindmöllor och effektivare solpaneler utan i ännu högre grad om en möjlig väg ur den kollektiva förträngning som präglar vår värld – insikten om att det faktiskt går att leva på ett sätt som inte ”sabbar planeten”, som Ergon lite slängigt formulerar det. Det som sker nu kan öppna för en djupgående omprövning av vad som menas med tillväxt, välstånd och ett gott liv.

Klimatavtalet i Paris ”räddar inte planeten, men det räddar kanske chansen att rädda planeten”, twittrade den amerikanska aktivisten Bill McKibben från den franska huvudstaden i december 2015. En omställning till förnybar energi kan dock, tillsammans med andra klimatåtaganden som man kom överens om i Paris, bidra till att förändra läget. Men det är bråttom: de närmaste tio åren är avgörande. Under det kommande decenniet måste vi på allvar börja få ner utsläppen av växthusgaser om vi ska klara tvågradersmålet 2040. Omställningen kommer att kräva mycket, men den är möjlig att genomföra. Det är budskapet i Jens Ergons lilla bok.

Omställningen borde omgående översättas till finska, jag tror att mycket av det Ergon skriver om är ganska okänt här. I Finland har man i stort sett missat den pågående energirevolutionen, här har stora delar av det politiska och ekonomiska etablissemanget fortfarande uppfattningen att kärnkraft är framtiden.

Jens Ergon nämner överhuvudtaget inte kärnkraften i sin bok. Det är symptomatiskt. Kärnkraften spelar ingen som helst roll i den pågående energirevolutionen. Satsningar på nya reaktorer innebär bortkastade pengar, som gör mångfalt större nytta om de investeras i förnybar energi.

Lars Sund

Jens Ergon:
Omställningen
Leopard förlag, 2016.

Att ideologisera

Den 10 januari skrev YLE:s Morgon-tv:s programledare Sanna Ukkola en kolumn där hon ondgjorde sig över ”ideologisering” i skolan. Vid sidan av ”tvångssvenska” tvingar man nu på barnen feminism och veganism, anser Ukkola. Hennes utgjutelse baserar sig på två beslut som fattats under de senaste månaderna. Det första är att dela ut den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies berömda lilla pamflett Alla borde vara feminister (2014) till alla niondeklassister i Finland. Det andra är Helsingfors stadsfullmäktiges beslut att utgående från De grönas fullmäktigeledamot Leo Stranius motion införa en så kallad ”vegandag” i Helsingfors skolor. Enligt Ukkola är det här en ”ideologisering” av skolan.

Ukkola har redan länge skrivit bloggar på YLE:s webbsida, som andats en ”Sannfinländarna light”-stämning. Hon är inte riktigt lika rabiat i sin kritik av feminism, vänstern, ”politisk korrekthet” och antirasism som Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin, men tongångarna är de samma – Ukkola har också försvarat Appelsins hjärnfjärtar i sina kolumner.

Appelsin och Ukkola använder sig båda av samma metoder i sina texter, metoder som högerpopulistiska debattörer har utvecklat till en ren konstform. De tar fasta på begrepp som kastas runt i den offentliga debatten, ofta just av högerpopulister, och kopplar dem till aktuella frågor. Genom att sedan lämna bort viktiga fakta, berätta halvsanningar, använda sig av ad hoc-argument och göra falska orsakssamband, skapar de halmdockor som de sedan ursinnigt späker.

Låt det nu vara sagt, så att det blir klart: Helsingfors tänker inte tvinga barn att äta veganmat, utan uppmanar alla skolor att en dag i veckan erbjuda alla barn vegankost. Det här betyder inte att barnen måste skriva in sig i Animalia och börja demonstrera mot pälsfarmning, utan att de en dag i veckan får välja näringsrik, hälsosam mat, som till skillnad från andra dagar i veckan inte innehåller animaliska produkter. Samtidigt minskas skolkökens ekologiska fotavtryck.

Jag håller visserligen med Ukkola om att skolan ska vara fri från politisk propaganda, speciellt då det gäller undervisningen. Men ideologier kommer vi inte ifrån. Hela det finländska skolsystemet är ideologiskt motiverat, och genomsyras av olika former av ideologier, bland annat den kristna och den nationalistiska ideologin. I religionsundervisningen lär man sig rabbla upp de tio budorden och vi läser om de tappra finländska soldaterna i Vinterkriget medan vi hissar den finländska flaggan och sjunger nationalsången. Att vid sidan om detta läsa om en afrikansk kvinnas upplevelser av könsdiskriminering skadar knappast.

I den sannfinländska och ullaappelsinska världen finns det vissa saker som är självklara naturlagar. Hit hör bland annat heteronormativitet, köttätande, kristendom och nationalism. Dessa är ”finländska” och ”traditionella” värderingar och således ovan all kritik. Andra verkligheter och infallsvinklar stämplas som ”ideologier” och ”propaganda”. Det är synd att Sanna Ukkola gång efter annan faller i samma tankegrop. Att påpeka att det finns andra upplevelser av verkligheten än de som vi som vita, priviligierade finländare traditionellt vaggas in i är inte att ”ideologisera”. Att ge människor som inte faller in i våra stereotypier möjlighet att leva sina liv utan diskriminering och stigmatisering är inte ”förtryck”, som Ukkola skriver i en annan kolumn. Mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen och tanken om allas lika värde är däremot ideologiska begrepp. Det är synd om Ukkola inte anser att dessa ska omfattas i skolan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Aho! Vi har vunnit!

I North Dakota har Siouxfolket under nio månader protesterat mot en oljeledning som ska dras under deras dricksvattenkälla och över helig mark. Ny Tid var på plats i protestlägret i december då bygget av ledningen stoppades – tillfälligt, befarar många.

Nyheten nådde säkert lägret via en telefon. Antagligen uppe på den kulle i lägrets nordvästra hörn – Facebook Hill – där det finns stark telefontäckning. Men därifrån rann den ned och ut i lägret på samma sätt som nyheter har spritts under tusentals år. Folk berättade för varandra. Veteranen i kamouflagedräkt med schäfer i koppel sa det till den skäggiga hippien i toppluva med soppkopp i näven som berättade det för den äldre Sioux-kvinnan i keps som sa det till den vedsågande vintersolbrända aktivisten i skidglasögon. Och så vidare.

Jag själv hörde det från en pressfotograf som kom pulsande genom decimeterdjup snö upp på den slänt där jag stod.

– De stoppar pipelinen! halvskrek han genom en snordränkt mustasch.

Jag vet inte om skriken från lägret hade pågått redan tidigare och om jag först nu lade märke till dem, eller om de började nästan omedelbart efter att fotografen yttrat orden, men skrik hördes plötsligt. Tjut upp mot den klara himlen.

Oljeledningen var stoppad. Hela lägrets existens hängde i den meningen.

Hade det verkligen skett?

Nordiska banker

Redan 1951 hittades olja i Bakkenformationen, ett enormt stenmassiv i North Dakota, Montana och delar av södra Kanada. Men det dröjde till 2006 innan oljan började utvinnas i stor skala. Nya utvinningstekniker (bland annat fracking) och lättad miljölagstiftning gjorde att oljebranschen nu kunde komma åt North Dakotas enorma reserver. 2011, då oljeboomen nådde sin klimax, hade North Dakota USA:s lägsta arbetslöshet: 3,5 procent. I till exempel Mountrail County fördubblades medelinkomsten och en uppskattning hävdar att det svarta guldet under boomens glansdagar skapade 2 000 miljonärer per år i delstaten.

Bakkens olja måste transporteras vidare ut i landet. Hittills har det skett med tåg och lastbilar, men en oljeledning började tidigt planeras: Dakota Access Pipeline. Ett företag med samma namn bildades, med förkortningen DAPL. Det ägs till största delen av företaget Energy Transfer Partners, baserat i Dallas, Texas.

Investerare från hela världen och de flesta av de största bankerna är involverade i projektet. Danske Bank fick rubriker när de sålde sina tillgångar i Energy Transfer Partners på grund av konflikten vid Standing Rock. Flera andra nordiska banker har också kopplingar till projektet. Handelsbanken har 24 miljoner investerade i en av ägarna av pipelinen, Phillips 66, genom en indexfond.

De totala kostnaderna för pipelinen beräknades till 3,8 miljarder dollar. Från början var den planerad att löpa alldeles intill staden Bismarck, North Dakotas huvudstad, och en för staden viktig vattenkälla. Men den planen stoppades. Tänk om en olycka skulle ske? Det skulle kunna förgifta stadens dricksvatten. Ledningen planerades om. Istället skulle den korsa en uppdämd del av Missourifloden som heter Lake Oahe 800 meter från Sioux-stammen Standing Rocks reservats gränser.

En internationell by

Den 1 april 2016 slog de äkta makarna LaDonna Bravebull Allard och Miles Allard upp ett litet läger på ett stycke mark intill Missouriflodens förbirinnande vatten. LaDonna är sioux och tillhör stammen Standing Rock. Hon är född precis intill platsen där oljeledningen skulle dras.

– Vi slog läger här för att följa händelserna på plats; för att skydda vattnet och för att be för det. Vi utförde ceremonier, sjöng, dansade, säger Miles då vi träffar honom innan det förlösande beskedet om att ledningen stoppas har kommit.

Han ser ut som en rebelledare på film. Vitt hår i en snygg hockeyfrilla, skägg, beige kamouflagekläder från topp till tå. En snävt krökt pipa i munnen. Han står lutad mot en gammal kämpe till Jeep.

– Det är för sent för förhandlingar nu. Det enda som gäller är kamp, säger han.

Hans hustru LaDonna äger marken där det första lägret anlades. Det var vår, kylan höll på att dra sig norrut, dagarna blev längre, då var de fem eller sex personer, Miles minns inte riktigt där vi står i snön, omgivna av tält, bilar, horder av människor. Det var i alla fall annorlunda. Och han hade aldrig kunnat tänka sig att vare sig protesten eller lägret skulle växa sig så här stora.

De senaste siffrorna från lägrets ledning säger att 15 000 personer är på plats. Ur mitt anteckningsblock den 3 december:

Solen på väg ned. Vi anländer till Standing Rock senare än vi planerat. Snö över böljande kullar. Vi kör upp och över en slänt, vi ser floden skära in från väster och dra vidare mot öster. På både den norra och den södra banken breder lägret ut sig. Det är enormt. Tält, allt från små enmanstält till gigantiska militärtält, skjul, enkla hus, wigwams och tipis. Till och med en igloo. Flera hundra bostäder. Tusen? Små rökpelare stiger mot himlen. Jag tänker på gallernas by i Asterix och Obelix. Men med ett virrvarr av bilar. Framför oss på vägen ser vi en bilkö. Trafikstockning vid oljeprotestlägret. Det är många på väg hit. Alla hyrbilar var uthyrda i närliggande städer. Överallt vajar flaggor i vinden ovanför tälten – olika stammars, organisationers, NGO:s, aktivistgruppers flaggor. Vissa har kommit långväga. Jag ser de australiensiska aboriginernas röda, svarta och gula flagga vaja ovant i den minusgradiga vinden.

Amnesty fördömer våldet

Det som synts mest i sociala medier, tidningar, på TV är bilder från The Front, fronten, som platsen kallas. Det är den punkt där demonstranterna och DAPL:s säkerhetsvakter och polisen möts. Vid en bro ungefär 500 meter från själva lägret har en väg stängts av med två rader betongsuggor. På DAPL-sidan står militärfordon: bepansrade Humvees, vakter med hundar, tungt beväpnade poliser. På kullarna omkring ligger krypskyttar utplacerade. Här har de våldsamma incidenter som inträffat på plats skett: folk har skjutits med gummikulor och ärtpåsar, pepparsprayats, bitits av hundar, skjutits med vattenkanoner i minusgrader, gripits i hundratal.

En av de som gripits är Johanna Holy Elk Face. Hon är 65 år och född i Standing Rock-reservatet, men bor i Denver. Hon visar upp sina underarmar. Polisen har numrerat henne med tuschpenna. Hon bläddrar igenom de papper där det står vad hon gripits för: inkräktande på privat mark, deltagande i upplopp. Hon skrattar till.

– Jag har aldrig varit med i ett upplopp. Vi satt bara vid sidan om vägen, på stubben där. Det är allmän mark. Vi ville hålla koll på de unga, så att det gick lugnt till. Så kom de och sa att vi var arresterade och band våra händer bakom ryggen. När de släppte oss kollade de att alla var ok, jag har typ 2-diabetes, och blev släppt först. Men jag fick inte tillbaka mina insulinsprutor.

Amnesty har fördömt övervåld från polisens och de inhyrda säkerhetsvakternas sida.

Glädje i smällkalla vintern.
Glädje i smällkalla vintern.

Alkoholförbud

Men det mesta som pågår vid Standing Rock sker i det större lägret: där lagas mat, huggs ved, byggs hus, barn går i skola. Under de åtta månader som protesterna pågått har våldsamheter enbart brutit ut några fåtal gånger. Protesternas ledare och stammarnas äldre har slagit fast att det rör sig om en fredlig protest. Inga vapen och ingen alkohol tillåts i lägret.

De första att sluta upp för Sioux-folket var andra urinvånare, 350 olika stammar från runt om i USA sägs vara på plats. Det är den största samlingen av USA:s urinvånare för en gemensam sak på flera hundra år, kanske någonsin.

– Oavsett vad som händer, oavsett om pipelinen faktiskt byggs här eller inte, så är det här en seger. För våra folk har förts samman igen, gamla konflikter har lösts, nya band har knutits. Det innebär en pånyttfödelse för våra kulturer, en spirituell renässans, säger Tracy Molina, sioux och militärveteran.

Kolonial historia

Det är inte första gången i historien som stora ekonomiska intressen står mot lokala dito, eller stora företags vinning och ”allmännyttan” står mot urinvånares vilja. Det är inte ens första gången det sker på platsen där vi befinner oss.

1851 slöts ett fredsavtal vid Fort Laramie i dagens Wyoming. Tusentals representanter för stammarna Cheyenne, Sioux, Arapaho, Crow, Assiniboine, Mandan, Hidatsa och Arikara närvarade. Det gjorde även representanter för USA:s regering samt armén. Avtalet innebar att mark mättes ut till de olika folken för att stävja konflikter mellan stammarna, som slöt fred sinsemellan. Det vita Amerika höll på att byggas och fler och fler nybyggare ville ta sig västerut över slätterna, The Great Plains, där regeringen nu ville ha lugn och ro.

Men redan i avtalets upplägg fanns koloniala drag. Två olika sorters sätt att utöva demokrati möttes. Den representativa form som USA:s regering förde skiljde sig från den som stammarna traditionellt utövade. Stammarna samlade alla och tog beslut utifrån konsensus. Men USA:s regering krävde representanter. Beslut fattades alltså med ett tillvägagångssätt som inte var förankrat i urinvånarnas traditioner, många av dem visste inte ens om vad som pågick.

Från gult till svart guld

Avtalet bröts snabbt och konflikter bröt ut. USA:s regering höll inte heller sitt löfte att skydda de områden som tilldelats stammarna, eftersom ekonomiska intressen tog plats i rampljuset. Guldruschen fick sin början; vita nybyggare och guldgrävare och alla andra lycksökare som följde i deras fotspår började strömma in på urinvånarnas markområden.

– Marken där pipelinen dras var vår. Den tillskrevs oss 1851. På kullen där borta, ser du? Där ska pipelinen dras. Det är helig mark, där ligger en av våra gamla begravningsplatser, säger Miles Allard.

Över 90 procent av oljeledningen är redan färdigställd. Merparten dras över privat mark, men just intill Standing Rock korsar ledningen mark som förvaltas av US Army Corps of Engineers, en federal myndighet som bland annat underhåller och bygger infrastruktur. Den förvaltar dessutom en lång rad vattendrag och dammar runt om i USA. När DAPL således vill dra pipelinen under Missourifloden så kommer de in på US Army Corps of Engineers territorium – vattendraget förvaltas av myndigheten.

I juli beviljade myndigheten DAPL tillstånd att borra under vattendraget. Men så i september blev det tillfälligt stopp: ”ärendet måste utredas utförligare”. Och så söndagen den 4 december, dagen innan protestlägret med tvång skulle tömmas på order av delstatens guvernör, kom plötsligt beskedet: US Army Corps of Engineers nekar DAPL tillstånd att dra ledningen under floden intill reservatet. I lägret började människor fira segern.

Luttrade skeptiker

– Jag säger aho! Vi vann! Vi gjorde det! Det här är en seger. Men det finns fler vattendrag att skydda världen runt. Nu fortsätter vi det som påbörjats här, säger Lisa Greyshield, en universitetslärare från New Mexico.

Hon står mitt i folkvimlet i lägrets mitt. Människor jublar omkring henne, jag hör knappt vad hon säger, musik spelas, en av Sioux-stammens äldre talar från scenen. Det går en våg av glädje genom hela lägret. Den svarta ormen, som oljeledningen kallas med hänvisningar till en gammal profetia, har dödats. Unga män på hästryggar tjuter av glädje. Folk kramas, ler. I lägrets mitt finns ett litet torg, där brinner en helig eld, här firar människor.

Men alla i lägret har inte samma inställning till nyheten. Jag går iväg bland tälten, en bit bort står en man vid sin häst. Jag klappar den.

– Har du hört? säger jag.

– Hört vadå? säger han lugnt.

– Pipelinen har stoppats. De har nekat den tillstånd, säger jag.

– Jaha, säger han, rycker på axlarna och vänder sig mot sin häst igen.

Människor är luttrade. De har hört löften förr.

Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.
Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.

Moralisk seger

En stor jeep kör förbi. En välbekant figur sitter i den. Jag springer efter bilen, hinner ikapp den efter ett hundratal meter, bankar på rutan med min mikrofon.

– Vill du snacka?

– Hoppa in, säger Dave Archembault.

Han är Standing Rock-stammens ordförande, den högsta folkvalda auktoriten i lägret och har varit proteströrelsens ansikte utåt. Många anser att det är tack vare honom som stammens kamp och protest varit så framgångsrik.

– Det här beslutet betyder att vi kan åka hem. Det betyder att kampen är över. Att vi kan tillbringa vintern med våra familjer. Att vi kan lämna kylan. Det betyder att de lyssnat på oss för första gången på flera hundra år.

Men långt ifrån alla håller med honom. Som miljöaktivisten John Quigley säger några minuter senare efter att han gett mig en kram.

– Det här är en enorm moralisk seger för Sioux-folket. Pipelinen är nu olaglig om den dras under floden. Men det är inte över. I en kamp som den här måste man fira alla små segrar. Så ikväll firar vi. Men imorgon är vi tillbaka.

Donald Trump

Två dagar senare återvänder vi till lägret. Vindar som kan välta en bisonoxe viner över slätterna. 16 minusgrader. Utmed vägen som går till lägret ligger mängder med övergivna bilar som kört i diket under de hårda förhållandena. En helt annan stämning än tidigare råder i lägret när vi väl kommer fram. Bilarna är färre, tälten likaså. Många har åkt hem. Men tusentals är kvar, och för dem gäller det nu att överleva. Kylan fryser lätt sönder tårna. Vinden sliter i tälten. Glädjen som fanns efter beslutet är utbytt mot överlevnadsinstinkt.

– Vi kommer att stanna kvar i några dagar. Sen återvänder vi i januari när Donald Trump blir president. Den här kampen är inte över, säger Cynthia Brannon Jones från Rosebud-stammen i South Dakota.

Donald Trump. Cynthia Brannon Jones är långt ifrån den första eller sista i lägret att nämna hans namn efter beslutet att stoppa oljeledningen. Trump har tidigare sagt att han stöder ledningen. Han har också ägt aktier i Energy Transfer Partners, företaget som driver byggarbetet. Rick Perry, den man som sägs bli Trumps energiminister, sitter i styrelsen för Energy Transfer Partners och företagets VD Kelcy Warren har donerat pengar till Trumps presidentkampanj. VD:n har även sagt offentligt att han, liksom de flesta andra, räknar med att Trump kommer att göra det enklare för Energy Transfer Partners och andra företag att färdigställa infrastrukturprojekt.

Det är ett bistert läger vi lämnar stående i minusgrader intill floden det vill skydda. Och förutom att den nordamerikanska vargavintern anlänt är egentligen allt precis som innan. Några vill dra en oljeledning, andra vill stoppa den, ingen vet vad som kommer att ske.

Men en sak är säker: det här är inte det sista vi hör från Standing Rock.

Text: Martin Brusewitz
Foto: Mattias Lundblad

Ett ogynnsamt klimat

Lars Sund
Lars Sund.
The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive (”Idén om global uppvärmning skapades av kineserna för att beröva amerikansk industri dess konkurrenskraft”) – så löd den famösa tweet Donald Trump lade ut den 6 november 2012 och som sammanfattar hans syn på den globala uppvärmningen.

Amerikanerna har lyckats välja en president som inte bara är klimatförvillare, vetenskapsförnekare och chauvinist, utan också konspirationsteoretiker av rang. Själva idén att kineserna på rent jävelskap skulle ha hittat på teorin om global uppvärmning är så pass huvudlös att den bara kan kläckas av någon som är komplett okunnig om klimatvetenskap, Trump får rent av våra egna hembakta klimatförvillare att verka nästan sansade.

Det är alltså denne högerpopulist som nu får ett avgörande inflytande på amerikansk klimatpolitik de närmaste fyra åren (hoppeligen blir han inte omvald!).

När det gäller klimatet har Trump liksom i flera andra frågor givit motstridiga besked sedan han blivit vald. I presidentvalskampanjen lovade han att dra USA ur Parisavtalet om begränsningar av klimatpåverkande utsläpp. Det kommer dock inte att ske förrän 2020 eftersom en uppsägning av Parisavtalet tar fyra år att genomföra. Trump kan dock välja att strunta i att följa avtalet och öka USA:s utsläpp av klimatgaser. Han har ju aviserat satsningar på ökad kolbrytning och ökad utvinning av skifferolja och gas genom fracking, eller hydraulisk spräckning som termen lyder på svenska.

Trump har goda chanser att få kongressen med sig eftersom republikanerna har majoritet i båda kamrarna. Och bland republikanerna är klimatförnekelsen närmast religiöst betingad – liksom avskyn för allt vad regleringar heter.

Om USA väljer att dra in klimatbiståndet till u-länder (vilket Trump också aviserat) kommer det att få vittgående effekter, inte minst i Afrika. Där märks redan på många håll effekterna av klimatförändringarna. Om det amerikanska biståndet till åtgärder för att minska effekterna av klimatförändringarna skärs ner riskerar de fattigaste och mest sårbara människorna att drabbas.

Att Trump verkligen har för avsikt att ställa om USA:s klimatpolitik, det visar utnämningen av Myron Ebell till ansvarig för miljömyndigheten Environmental Protection Agency (EPA) i teamet som förbereder övertagandet av presidentskapet. Ebell är ökänd klimatförvillare och talar öppet om att försvaga EPA:s befogenheter att reglera utsläpp – bland annat har han kallat EPA:s Clean Power Plan ”olaglig”.

Rymdstyrelsen Nasas avdelning för geovetenskap hotas också av nedskärningar eller rent av skrotning: Goddard Institute for Space Studies sysslar namnet till trots med geovetenskap, och upprätthåller en av viktigaste globala temperaturserierna, GISSTemp. Skulle GISS få minskade anslag vore det ett hårt slag mot klimatforskningen.

Så långt de dåliga nyheterna om Trump och klimatet.

De något mindre dåliga nyheterna är att Trumps valseger resulterade i att 196 länder vid klimatmötet COP22 i Marrakesh i mitten av november lovade att hålla fast vid Parisavtalet. I bästa fall kommer USA att stå tämligen ensamt i sin vägran att vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Det pågår en energirevolution i världen (vilket vi dock inte fattat i Finland) – priset på förnybara energikällor rasar och den installerade kapaciteten av framför allt vind- och solkraft växer i snabb takt. Kina går i spetsen för denna utveckling, bara under första halvåret 2016 installerade landet ytterligare 20 GW solel, till en total kapacitet på 53 GW. Det är mer än den sammanlagda kinesiska kärnkraftskapaciteten.

Även i USA blomstrar solenergisektorn, samtidigt som kolkraften och oljan går kräftgång. I maj i år gick USA:s största kolproducent Peabody i konkurs. Trots att kolpriset allt framgent väntas bli lågt lyckas främst solenergin konkurrera eftersom den blir ännu billigare – när panelerna är installerade och i drift kostar ju ”bränslet” ingenting.

Det återstår att se om Trumps utlovade satsningar på ökad kol- och oljeutvinning blir av. Ingen öppnar nya kolgruvor eller borrar efter olja om det inte lönar sig – och idag går fossilindustrin dåligt på grund av låga priser. Världens största oljebolag ExxonMobile noterade till exempel en vinstminskning med 59 procent andra kvartalet 2016 och gör troligen förlust räknat på hela året.

Det är heller inte hugget i sten att Myron Ebell och Trumps övriga ”klimattorpeder” lyckas nedrusta EPA och avlöva klimatforskningen på det sätt de och deras boss – kanske – vill. ”Den federala byråkratin är mycket, mycket stor och Trumps män är få”, uttryckte sig Gavin Schmidt, chef för GISS, i en intervju i Business Insider. Schmidt påpekar att företrädare för George W. Bushs administration försökte censurera klimatrapporter och sätta munkavle på hans företrädare James Hansen   utan större framgång. Om regeringen Trump försöker starta en kampanj för att motarbeta klimatvetenskap eller censurera rapporter kommer forskarsamhället att reagera.

Hur Trumps klimatpolitik kommer att se ut vet ingen idag – tydligen inte heller Trump själv. I den beramade intervjun med New York Times den 22 november medgav den blivande presidenten att det ”finns vissa samband (”some connectivity”) mellan global uppvärmning och mänskliga aktiviteter”. Trump sa sig också ha ett ”öppet sinne” beträffande Parisavtalet. Det är ju en uppmjukning jämfört med hans tidigare uttalanden om klimatfrågan.

Kanske får jordens klimatsystem sista ordet.

Samtidigt som New York Times intervjuade Trump låg temperaturen i Arktis med än 20 grader över det normala för årstiden. Under några dagar smälte faktiskt havsisen istället för att frysa till.

Jordens medeltemperatur är i skrivande stund 1,3 grader högre än i förindustriell tid och effekterna av uppvärmningen börjar synas. Snart kommer inte ens president Trump att kunna låtsas att det bara handlar om en kinesisk konspiration.

Lars Sund
är författare