Etikettarkiv: Miljö

En flygvägrande författares bekännelse

Lars Sund
Lars Sund.
Författaryrket sönderfaller i två distinkta faser. Först sitter man ensam på sin kammare, ofta i flera år, närsynt böjd över texten. Och när texten är färdig förvandlas man till en handelsresande i litteratur, som förväntas ge sig ut och tala för sin bok.

Just nu är jag i färd med att krypa fram ur mitt källarhål i Pelle Svanslös kvarter i Uppsala, där jag suttit och ”slavat på romangälaren” för att låna ett uttryck av Sven Delblanc. Nu ska jag ut och möta läsarna igen.

Den här gången tänker jag försöka klara det genom att flyga så lite som möjligt. Redan nu i april har jag tackat ja till ett engagemang där jag istället för flyg, som min uppdragsgivare automatiskt erbjöd mig, väljer att ta färjan till Finland och sedan resa vidare per tåg. Jag har förstås inspirerats av den svenska sångerskan Malena Ernman, som för två år sedan förklarade att hon av klimatskäl tänkte sluta flyga. Flera andra svenska artister, akademiker, kulturutövare av olika slag och inte minst idrottare med OS-skytten Björn Ferry i spetsen har anslutit sig till initiativet #jagstannarpåmarken.

Allt fler människor flyger, och utsläppen av växthusgaser ökar i samma takt. Biobränslen och ny teknik kommer inte att lösa problemen – vi kan glömma rapsolja i jetmotorerna och eldrivna flygplan. Det enda sättet att få ner flygets utsläpp är att flyga mindre.

I Sverige har uppmaningen att låta bli att flyga redan hunnit få genomslag – enligt en undersökning som Svenska Dagbladet låtit göra säger 15 procent av de tillfrågade att de avstår från flyg på semestern. Det är mer än tio år sedan min fru och jag gjorde vår sista (och i stort sett enda) charterresa. I fjol reste vi med tåg till München, en mycket intressant upplevelse. Vår nästa Berlinresa kommer givetvis att ske per tåg.

När jag nu ska ut och marknadsföra den nya romanen är planen att flyga så lite som möjligt. Det får blir färja när jag ska över till Finland. Bara om det absolut inte går att undvika tar jag flyget.

En fördel med att åka färja mer är att jag kan hålla whiskyförrådet påfyllt.
Visst kan någon påpeka att planen ändå lyfter, fast jag inte är med. Men om de tomma sätena blir allt fler, måste flygbolagen till sist minska antalet avgångar. Det är ju kunden som avgör utbudet, vilket marknadskramarna brukar vara kvicka att påpeka.

Men en flygstrejk har ändå begränsad verkan. Ska vi klara målet att hålla den globala uppvärmningen under två grader (Parisavtalets mål på 1,5 graders uppvärmning är nog kört) krävs omfattande politiska åtgärder. För flygets del måste subventionerna upphöra – flyget ska givetvis stå för sina faktiska kostnader. I dag är det alltför billigt att flyga, vilket beror på att bland annat jetbränsle subventioneras från samhällets sida. Vid en snabb googling hittar jag billiga flygbiljetter från Helsingfors till Bangkok för drygt 400 euro; biljetten borde kosta drygt 1800 euro.

Att välja bort flyg är en viktig markering när det gäller klimatet. Nu hoppas jag att flygvägrandet också tar fart i Finland.

Lars Sund
är författare

Kapitalet sitter på miljönycklarna

Juha Aromaa
Juha Aromaa.
Trots vinterkylan i februari kan vi hålla i minnet att ingen som är född efter 1978 någonsin har erfarit ett år som globalt skulle ha varit kallare än medeltemperaturen mellan åren 1901 och 2000. Temperaturen på norra halvklotet har de senaste årtiondena varit de varmaste under åtminstone de senaste 1 400 åren. Den globala medeltemperaturen i fjol var omkring 1,1 grader högre än i förindustriell tid. Endast för tio år sedan var den siffran 0,7–0,8 grader.

Man skulle kunna tro att vi inte har något hopp längre. Om vi fortsätter med att ständigt skrämma folk med alla möjliga katastrofer som är sannolika i framtiden kommer de att sluta lyssna.

Nu är det dags att kämpa för att undvika katastrofen. Och det håller man på att göra på många olika sätt. Efter det kolossala misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn 2009 har också Greenpeace varit tvungen att ännu mer än tidigare försöka påverka storkapitalet direkt – antingen investerare – som de stora pensionsfonderna – eller multinationella företag som till exempel Shell.

Vi har redan intressanta exempel på hur det går att få kapitalet att styra utveckligen åt rätt håll. I november gav den norska riksbanken rekommendationer om att norska oljefonden – världens största enskilda fond – ska sluta investera i gas och olja. I december meddelade Världsbanken att den slutar finansiera gas och olja redan efter 2019.

Alldeles nyligen fattades i New York ett beslut om att staden som första stora stad i USA ska sluta investera i fossil energi. Dessutom kommer de att stämma fossilbolagen för de klimatskador de har drabbats av. Det är fullt förståeligt om vi tänker på att Manhattan är en låg ö mitt i en flod som utan tvivel kommer att hotas av översvämningar om klimatförändringen fortsätter.

dagens värld tycks det hela tiden bli tydligare att det är mer effektivt att få företagen att påverka politikerna än tvärtom. Ur demokratins synvinkel är det förskräckligt. Ur klimatkampens synvinkel är det ett faktum som man ska dra nytta av.

Det är ju ganska paradoxalt att USA:s (åtminstone nästan) folkvalda president Donald Trump inte har  några verktyg för att få sådana storföretag som Google eller Facebook att återvända till fossila bränslen för sin elförsörjning.

Lyckligtvis har det skett en förändring i maktbalansen. Världens största företag är inte längre oljebolag och biltillverkare. På Forbes lista har vi numera flera banker och Apple bland de nio största företagen. Och de har inget intresse av att stöda eller investera i en industri som lyckligtvis redan är på väg till historien.

Vilken är då medborgarnas och miljörörelsens roll om förändringen redan är i gång? Svaret är enkelt. Vi har inte tid på oss. Vi ska slåss för att få fart på förändringen.

Som bonus har vi en unik möjlighet att slutligen ta makten från storindustrin i egna händer. Uppfinningar som till exempel jordvärme eller elbilar kombinerade med effektiva solpaneler på hustaket kan ge oss självständighet som vi inte kunde ens drömma om för ett årtionde sedan.

Juha Aromaa
är informationschef för Greenpeace Norden i Finland

Betraktare och brukare – om vår syn på människan och naturen

En rörelse i ögonvrån får mig att vrida på huvudet.

Jag ser ett par svarta pepparkorn till ögon och en nätt trekantig näbb i det runda vita fågelhuvudet. En halv sekund senare flyger stjärtmesen förbi rakt framför näsan, på bara några centimeters håll. Den är så nära att jag uppfattar vingfladdret. Jag följer den med blicken när den drar ut över den snötäckta sankängen och landar i en liten buske där ett par andra långstjärtade dunbollar redan sitter.

Det är inte ofta man får uppleva en fågel på så nära håll. Orsaken var säkert att jag hade stått stilla en stund, jag hoppades fota några stjärtmesar som höll till ett stycke längre fram på spången. Några användbara bilder blev det inte, men väl en liten minnesskärva av ett sekundsnabbt fågelmöte den där gråa februarimorgonen i Hjälstaviken norr om Stockholm. Egentligen hade jag åkt dit för att leta skäggmes – som namnet till trots inte är några mesar utan närmast släkt med papegojor – i vassdjungeln i södra delen av viken. Skäggmesarna var inte samarbetsvilliga den här morgonen, men det gjorde inte så mycket. Det oväntade mötet med de charmiga små stjärtmesarna var ingen dålig kompensation.

Fågelskådning handlar i hög grad om just oväntade möten. Om det är något jag lärt mig efter många års umgänge med fåglar är att de är duktiga på att överraska. Det gäller framför allt att vara uppmärksam, skarpögd och ha tålamod – ibland låter fåglarna en vänta. Man ska inte glömma bort att lyssna. Fåglar är talföra djur och brukar ofta avisera sin ankomst med allehanda läten.

Betraktare” och ”brukare” är begrepp som ibland används för att skilja mellan två olika förhållningssätt till naturen. Att fågelskådare utgör själva urtypen för den förra kategorin behöver knappast sägas. Jägare betraktar gärna sig själva som stolta brukare av naturen – i själva verket är det just i jaktanknutna medier som distinktionen betraktare-brukare oftast verkar förekomma. Mot de kunniga och naturlevande brukarna ställs betraktarna, ofta stadsbor som i allmänhet är okunniga och hämtar sin syn på naturen från Disney och National Geographic Channel i tv.

Naturdebatten är sedan länge hårt polariserad. Man behöver bara skrapa alldeles lätt på ytan så blottläggs genast konflikten mellan stad och land.

Krocken mellan synsätten blir ofta kraftig. Antropocentrismen säger att människan är unik som art, ”skapelsens krona”. Enligt bibeln skapade Gud människorna till sin avbild och sade åt dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”

Det råder knappast något tvivel om att människan mycket samvetsgrant uppfyllt Guds maning att föröka sig och uppfylla jorden. Den kontroversiella djupekologen Pentti Linkola har rätt när han säger att vi är för många människor här på jorden. Vår arts unika framgång har lett till att planetens ekosystem och klimat hotas. Den sjätte massutrotningen av arter i planetens historia pågår redan och det är vi som orsakar den. Det relativt stabila klimat som gynnat framväxten av den mänskliga civilisationen hotas nu av snabba förändringar till följd av våra utsläpp av växthusgaser, som i sin tur beror på en ohejdad användning av fossila bränslen.

Ingen art har påverkat sin livsmiljö så grundligt som Homo sapiens. Med yxa och plog har vi dramatiskt och oåterkalleligt förändrat jordytan. Urskogen Białowieźa i Polen är en påminnelse om detta. Białowieźa är en av de sista resterna av de majestätiska skogarna som en gång täckte stora delar av den europeiska kontinenten och som började huggas ut redan under romartiden. När den polska högerregeringen nu i trots mot EU tillåter avverkning i Białowieźa är det inte bara ett nationellt naturarv man medvetet och kortsiktigt förstör, att skogen bevaras är – eller borde vara – en europeisk angelägenhet.

Idén att naturen alltid är underordnad den överlägsna människan, att dess resurser står till vårt förfogande, är sedan generationer djupt inbränd i vårt medvetande. Den uppstod antagligen först i och med övergången från en jägar-samlarkultur till jordbruk. Jägare och samlare lever i naturen, som den svenska författaren Lasse Berg visar i sin trilogi om människorna i Kalahariöknen; jordbrukaren underkuvar och manipulerar naturen. Vi tämjde vilda djur och förädlade växter för att tjäna oss, systematiskt tvingade vi undan det vilda för att bereda plats för våra odlingsmarker. Jordbrukaren befinner sig i ett lågintensivt, evigt krig mot naturen – det kan varje hemmaodlare som rivit ogräs i sina rabatter vittna om. Vi kommer aldrig att segra i det här kriget. Förr eller senare tvingas vi ge upp. Naturen återerövrar förlorad mark med förvånansvärd snabbhet: varje övervuxen husgrund i skogen ger oss sin tysta påminnelse om ännu ett mänskligt nederlag.

Denna tanke, att vi aldrig kommer att lyckas besegra naturen, är svåruthärdlig för många av oss. Romantiken och moderniteten ingår här en ohelig allians för att stödja vår illusion att vi är härskare över naturen. Men när romantikerna med Rousseau i spetsen utropade sitt ”tillbaka till naturen” var det ingalunda orörd vildmark de drömde om att återvända till, utan ett tuktat parklandskap som är estetiskt tilltalande och fritt från faror och hot.

Romantikernas krav på en kuvad natur går igen också i den dag som är. I till exempel den ständigt på nytt uppblossande rovdjursdebatten stöter man på argumentet att i synnerhet varg, men också björn och lo, inte ”hör hemma” i ”vår” natur. Tankefelen är flera i det här resonemanget. För det första är naturen inte ”vår”. Vi bestämmer ingalunda över vilka arter som ”hör hemma” i naturen. Och hotet från vargar och andra rovdjur överdrivs kraftigt, ofta dessutom avsiktligt.

Rädslan för det vilda sitter djupt i oss. Antagligen är den en kvarleva från en tid när vår art var ny här på jorden och vår överlevnad krävde vaksamhet och förmåga att upptäcka faror och hot. Att vistas i naturen är ingalunda riskfritt, det måste understrykas, men i de finländska skogarna går man nog tämligen säker, antalet rovdjursangrepp är förvinnande litet. I det här sammanhanget kommer jag att tänka på en passus i Kerstin Ekmans lysande bok Herrarna i skogen. Där berättar hon om åren hon bodde på en ensligt belägen gård i Jämtland: när hon var ensam hemma hände det ibland om kvällarna att hon blev fruktansvärt rädd för inbrottstjuvar och våldsverkare; då sprang hon ut i skogen. Där kände hon sig trygg – långt tryggare än inne i det upplysta huset.

Att i synnerhet vargen får representera det farliga i naturen har en lång historia: redan bibeln lär oss att vargen är ond och grym, och det påståendet ekar genom seklerna och fortsätter att upprepas i insändarspalter, bloggar och sociala medier idag. Här finns inte utrymme att reda ut varghatets kulturhistoria, för den som vill ha en fördjupning rekommenderar jag Henrik Ekmans utmärkta bok Vargen – den jagade jägaren från 2010. Varghatet är komplext och motsägelsefullt. Vargen var ett av de första djuren människan tämjde; vårt kanske mest älskade husdjur, hunden, är rent genetiskt fortfarande en varg, det kan vara bra att påminna om. Ett skäl till det starka hatet mot vargen är, tror jag, att den till skillnad från hunden inte lyder människan. Det finns ingen inställsamhet hos vargen. Varje gång media rapporterar nya observationer av vargar får vi en påminnelse om att naturen vägrar att underkasta sig människans överhöghet. Att den atavistiska rädslan för varg utnyttjas inte minst från jägarhåll för att väcka opinion mot rovdjur gör ingalunda saken bättre. Observera att jag i det här sammanhanget inte försöker skära alla jägare över en kam; inom jägarkåren förekommer förvisso de som anser att vi kan leva tillsammans med rovdjur. Det finns dock en högljudd grupp som kräver ett totalt utrotande av främst varg men också av andra enligt dem icke-önskvärda arter, och som dessvärre medvetet sprider myter och rädsla för rovdjur i debattinlägg och sociala medier.

Vargen spelar också en annan roll i debatten. Förr eller senare – i allmänhet förr – tilldelas vargen i insändarspalterna rollen som redskap för makten i Helsingfors och Bryssel, dessa politiker och tjänstemän som saknar förståelse för livet på landet och med sin rovdjurspolitik avsiktligt försöker göra tillvaron outhärdlig för pressade glesbygdsinvånare. Det är fruktansvärt synd om dem som bor på landsbygden, om man får tro vissa debattörer. Deras självömkan blir ibland nästan besvärande.

Till landsbygdsdebattörernas försvar ska sägas att deras känsla av att vara förfördelade inte är helt ogrundad. Statliga miljömyndigheter kunde ha hanterat dialogen med landsbygden långt bättre än man gjort. Att ”miljövän” och ”ekologi” är skällsord ute på landet beror inte enbart på en part. Myndigheternas brist på lyhördhet för den oro som alltid uppstår när nya arter erövrar eller återerövrar ett område – en oro som är välkänd för forskningen – har verksamt bidragit till den hätska stämning som nu råder och som i värsta fall leder till att jägare tar lagen i egna händer när det gäller vargar och andra rovdjur, enligt den välkända parollen ”skjut, gräv ner och tig”. Att finländska myndigheter ibland tycks ha anlitat särskilda jävelskapskonsulter för att utforma sin kommunikation med medborgarna är dock ingen ursäkt för jaktbrott. Personligen tycker jag att jägarnas organisationer ännu tydligare måste markera att tjuvjakt under inga villkor är acceptabel. Tjuvjägare får absolut inte göras till hjältar, eller martyrer. Det gäller att tala klarspråk och det uppfattar jag inte att sker. Kanske har jag missat något.

vargdebatten förekommer ofta tvärsäkra uttalanden, till exempel om vargarnas ”förändrade beteende”. Tvärsäkerheten är typisk för mycket av debatten. Många utgår tydligen från att de förstår sig på naturen bara för att de råkar bo på landet eller äger en sommarstuga där de vistas under det ljusa halvåret. Riktigt så enkelt förhåller det sig emellertid inte. Visst finns det landsbygdsbor med djupa kunskaper om naturen – jag känner personligen flera. Men en adress utanför tätorten innebär inte per automatik att man blir naturexpert. Om det är någonting som präglar vår tid så är det att vi lever allt mer lika oavsett var vi bor. Barnen på landsbygden är säkert precis lika upptagna av sina smarttelefoner som stadsbarnen, de åker knappast skidor genom skogen till skolan och blir förmodligen skjutsade till fritidsaktiviteter av föräldrarna. Flera vetenskapliga studier – bland annat en från Uppsala – ger belägg för att färre människor söker sig ut i skogen än förut. Och redan i slutet av 1990-talet visade en finländsk undersökning att mer än hälften av de tillfrågade grundskoleeleverna inte kunde skilja på ens så vanliga fåglar som kråka och skata – oavsett om de bodde i stan eller på landet.

Som så mycket annat i vår tid är också naturkunskaperna ojämnt fördelade, en liten grupp vet väldigt mycket medan många vet nästan ingenting om växter och djur. Mer än 150 år efter det att den tyske biologen Ernst Haeckel (1834–1919) myntade begreppet ”ekologi” – i en fotnot i boken Generelle Morphologie der Organismen – tycker jag att det ekologiska tänkandet fortfarande lyser med sin frånvaro i vårt förhållande till naturen. Den gamla synen, brukarperspektivet är fortfarande förhärskande.

Naturen behöver inte oss människor. Den är långt bättre på att ta hand om sig själv än vi i allmänhet föreställer oss. Storskarven, en annan omstridd och i många kretsar hatad art, kan här tjäna som exempel. I debatten påstås ofta att människan måste ingripa för att hindra att skarven tar över skärgården, tömmer fjärdarna på fisk och förstör öarna där de häckar med sitt träck. Att skarven inte är den konkurrent om fisken som den från vissa håll påstås vara har påvisats i flera omfattande vetenskapliga studier, men det hör egentligen inte hit. Skarvmotståndare är uppenbart ointresserade av att lyssna på vad forskarna säger. Det intressanta i det här sammanhanget är att skarvstammen har slutat öka i stora delar av Östersjön – undantaget är främst Bottniska viken, där antalet fortfarande växer. I såväl de danska som svenska vattnen sjunker skarvpopulationen och har gjort så i flera års tid, så att man kan tala om en trend. I Danmark minskade beståndet från 42 500 par vid sekelskiftet till drygt 25 000 par tio år senare. I Holland har skarvbeståndet halverats – utan vare sig jakt eller andra åtgärder från människans sida. Naturen gillar inte att en art blir för mångtalig. När det händer träder dess egna reglermekanismer in och ser till att populationen hålls nere.

Det i stort sett enda undantaget från den regeln är vi själva – Homo sapiens. Tack vare vår intelligens har vi kunnat förbigå de begränsningar naturen vill sätta för oss.

Kanske borde vi inte vara så ivriga att ingripa och försöka reglera naturen utan lita mer på dess egen förmåga att sköta sig själv och inte minst läka de skador mänsklig verksamhet har åsamkat den. Naturens förmåga till anpassning är nästan ofattbar. Det är ingen slump att exempelvis vargen har blivit allmännare under de senaste decennierna. Nej, det handlar inte om utplanteringar, som konspirationsteoretiker påstår; minskat jakttryck, medveten förvaltning och avfolkning av landsbygden har gynnat vargarna och många andra djurarter. Det faktum att människor inte alls rör sig i naturen i samma utsträckning och med samma kontinuitet som tidigare spelar antagligen en stor och hittills underskattad roll för flera arters återkomst.

Förvisso gillar jag själv fisk, svamp och bär men skulle ändå önska att brukarperspektivet i vårt umgänge med naturen i högre grad kunde ersättas av betraktande. Om det är något många års fågelskådande lärt mig så är det en särskild slags ödmjukhet inför naturen.

Den som är tyst och stilla får också se och höra mycket mer än den som brakar ut i terrängen.

En morgon i januari kör jag längs Knypplanvägen, en av de rutter jag ofta tar när jag fågelskådar i skogarna norr om Uppsala där jag bor. För varje vinter tycks kalhyggena bli allt fler, nu ser jag att skogsmaskinerna efter jul varit i farten på en ny sträcka. Det moderna skogsbruket är ett brutalt vittnesbörd om hur ohållbart brukarperspektivet på naturen är i det långa loppet. Det är alldeles tyst och stilla denna gråa januarimorgon, det enda som hörs är det svaga motorljudet från ett flygplan på väg mot Arlanda. Men så vänder jag kikaren mot en dunge unga granar på andra sidan vägen och ser en nötkråka sitta i toppen av ett av träden.

Det är årets första nötkråka för min del. Jag studerar fågeln i kikaren. Tänker att skogsmaskinerna inte har lyckats driva bort den här fågeln. Ännu åtminstone.

Det inger hopp, trots allt. N

Lars Sund

Shopping and eco-blogging

Livsstils-Linda
Livsstils-Linda
Jag lovade ju ett inlägg om mina naturliga shopping- och spa-upplevelser på Boracay i Filippinerna, lite tips för er som planerar att åka dit och inte vill tumma på naturliga produkter eller behandlingar.

Jag älskar att resa! Att få uppleva nya kulturer och natur. Att få se hur lokalbefolkningen bor och lever. Jag har väldigt lätt för att sätta mig in i andra personers situationer och fascineras över att folk verkligen har så olika sätt att leva, bo och verka på.

Viktigast i packningen är nästan min hamamhandduk från Ateljé Stockholm. Kommer givetvis från Ecosphere, ligger stabilt i pris på 389 kr vilket är schysst då den är handvävd i GOTS-certifierad ekologisk bomull.

Då vi är veganer hade vi beställt vegankost på planet och fick den serverad före alla andra, lite lyxigt! Tyvärr lät det som att större delen av planet valde biff, vilket gjorde mig lite besviken – men alternativet fanns i alla fall för alla att få vego. Istället för att ge mig in i ”köttdebatten” (det finns det andra som är bättre på), så vill jag helt enkelt utmana er att grilla mer grönt – oavsett klimatbiten så är det det ju sååå gott!

Psst… ett tips! MatHems Ekologiska matkasse innehåller fem goda, hälsosamma och snabblagade rätter för fyra personer. Prislappen gör den till en lite lyxigare produkt som jag har kommit att bli väldigt förtjust i.

Igår när jag var och handlade till dagens vegetariska tre-rätters med vänner så passade jag på att smita in på Emmaus som låg intill och botaniserade bland ställningarna. Anledningen till några nyinköp har varit att jag antingen inte lyckats hitta det jag sökt second hand eller för att det faktiskt blivit billigare eller lika billigt att köpa nytt.

Och så gick jag med i en Facebookgrupp. En om inredning, på svenska, med nästan 200 000 medlemmar. Och blev helt förfärad. För i den gruppen existerar inte något miljötänk. Alls. Stressen har varit så påtaglig att igår kväll strax efter 20 slog det mig att det var torsdag och jag egentligen borde suttit på en hästrygg. En slutsats som jag drar av allt det här är, att det bästa är att helt undvika plast och att frågan är mycket större än vad vi köper för leksaker till våra barn. En stund ville jag bara skrika i vanmakt och börja slänga all plast i hushållssoporna, men jag inser att det inte kommer att göra någon skillnad.

Jag har hittat ett mycket bättre alternativ. Något fantastiskt som jag tror att ni kommer att älska. Det gör i alla fall jag. Man blandar två teskedar kolloidalt silver per liter dricksvatten, skakar om och låter stå i 15 minuter. Vattnet är sedan klart att drickas.

Vill ni hänga med mig på pressvisningar, mässor och galor så rekommenderar jag mina instastories, de är lättare än bloggen att uppdatera på flygande fot.

Livsstils-Linda
är en fiktiv livsstilsbloggare som skapats av frilans-journalisten Erik Sandström, genom att han saxat citat från diverse – fullt verkliga – ekologibloggar och samman-ställt dem till denna låtsaskolumn.

Foto: Porapak Apichodilok/Pexels/CC 

Frisk jord med hjälp av svampar

Frisk, levande jord som kryllar av organismer är en förutsättning för all växtlighet på vår jord. Svampmycel är ett nytt, smart och miljövänligt sätt att rena förorenad mark och avloppsvatten på.
– Svampar har stor potential, säger Marja Tuomela, forskare i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Gifter och tungmetaller som hamnat i jorden sprider sig i naturen och sipprar på sikt ut i vattendragen där de upptas av organismer, växter och djur och transporteras uppåt i näringskedjan. Marksanering har därför en grundläggande prioritet.

Svampar, som tillhör ett eget rike bland livsformerna, bryter ner organismer till mull och fungerar som naturens egna renhållningsverk.

Jag söker upp Marja Tuomela, doktor i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitets Biocenter i Vik. Tuomela har forskat i möjligheten att använda svampar för att att rena kontaminerad mark och avloppsvatten.

– Svampar har stor potential, berättar Tuomela. Obba rivulosa är en vitt utbredd men ändå sällsynt svampart som förekommer på det nordliga halvklotet. Den har kartlagts minutiöst för att bättre förstå hur svampen bryter ner trä. Arten är fridlyst. Det största hotet utgörs av modernt skogsbruk. De exemplar vi arbetat med tillvaratogs redan på 1990-talet.

Svårt få finansiering

Tuomela berättar om fältprojektet Pima-Fun. Metoden testades under två och ett halvt år med jord från en övergiven såg. Projektet var ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Tekniska högskolan och Finska miljöinstitutet. Flera företag deltog också i projektet. Metodens fader, Kari Steffen, utvecklade patentet som sedan såldes till en samarbetspartner, Ekokem.

– Metoden fungerar, säger Tuomela. Det betydelsefulla är att man inte behöver gräva bort några jordskikt. Behållare med förångad bark ympas med svampmycel och grävs ner i jorden. Där förökar sig mycelet, sprids och verkar som transportleder för en mängd enzymer, som har förmågan att bryta ner skadliga föreningar till ofarliga beståndsdelar.

Problemet för all forskning är finansiering på mellanstadiet, berättar Tuomela.

– Laboratorieförsök understöds, men när nödvändiga test i större skala ska utföras är svaret ofta att laboratorieforskning redan har gjorts. Nu när Tekes och FinnPro har gått ihop till Business Finland kommer det att bli ännu svårare. Endast projekt som siktar på export understöds.

– Det är trots allt en liten landvinning att man nu har börjat främja marksanering på platsen, fortsätter Tuomela. Regeringen har startat ett spetsprojekt i NMT-centralens regi.

Bionautit, ett fristående forskarkooperativ som erbjuder expertis och konsulttjänster i biologi och mikrobiologi, är också med på ett hörn.

– Jag önskar att man snabbt övergår till mindre brutala metoder än att mekaniskt flytta kontaminerad jord till avfallsdeponier, det är en föråldrad teknik. Deponier kräver ständig tillsyn. Efterbehandlingen med förbränning vid temperaturer på över 1000 grader är energikrävande och transporterna belastar miljön ytterligare, säger Tuomela.

Djärva företagare behövs

Blånadsvamp, eller blårötesvamp, används redan i träindustrin som ett naturligt färgämne. Det är en svamp som utnyttjar endast kåda som näring.

Träindustrin använder en naturlig färglös mutation för att avlägsna kåda från virke på ett miljövänligt sätt.

– Metoden är ett värdefullt verktyg när det gäller att rensa hormonhärmare och läkemedelsrester ur avloppsvatten för att kunna kompostera sörjan till mull. Den kan också användas för att minska mängden kemiska gödselmedel i jordbruket.

Färgämnen är en stor miljöbelastning inom textilindustrin i Asien. Fotografier av floder som slingrar sig genom landskapet i säsongens modefärg, visar behovet att åtgärda utsläppen. Enligt Tuomela är det lätt att använda reningsfilter med svampmassa, som bryter ner färgerna, innan vattnet förs ut i vattendragen.

– Jag är förvånad över att tekniken inte redan tagits i bruk, säger hon.

Brist på finansiering, djärva företagare och misstänksamhet mot nya metoder gör att det inte alltid är lätt att omsätta högklassig forskning i kommersiellt bruk, trots fungerande och briljanta idéer.

Angela Oker-Blom