Etikettarkiv: Peter Lodenius

Gamla och nya arbetare i Helsingfors

Har den svenskspråkiga arbetarklassen i Helsingfors försvunnit? Det har tankesmedjan Magma undrat, vilket lett till en skrift och en debatt hos Svenska Folkskolans vänner, den lite mindre borgerliga av de centrala finlandssvenska institutionerna. Debatten blev spretig, ganska naturligt, eftersom det inte fanns några givna svar, men den var givande.

Den främsta insatsen i projektet har gjorts av Peter Ehrström, forskare vid Åbo Akademi, som konstaterar att det i tiden fanns lika många svenskspråkiga i Jakobacka, den fattigaste stadsdelen i Helsingfors, som det fanns i Eira, ett av de rikaste områdena. Det är ändå de svenskspråkiga i Eira som fått utgöra sinnebilden för huvudstadens finlandssvenskar, medan de i Jakobacka förblivit osynliga.

De svenskspråkiga arbetarna i Helsingfors har alltså funnits, men de har osynliggjorts, eftersom klichébilden visat ”svenska talande bättre folk”, alltså välsituerade finlandssvenskar, inte fattiglappar. Dessutom har SFP strävat till en politisk mobilisering på basen av språk, inte klass.

Nya definitioner av klass

Men med tiden har arbetarklassen överlag blivit ett otydligare begrepp. Arbetarbladets chefredaktör Johan Kvarnström konstaterar i sin artikel i Magma-skriften att arbetets värld förändrats så att det inte längre är meningsfullt att tala om en arbetarklass som enbart består av kroppsarbetare. Många kontorsjobb och liknande är lika hårt styrda uppifrån som kroppsarbetet, men samtidigt har arbetstagarna tillkämpat sig vissa rättigheter och kan inte dirigeras lika hårt som förr.

Kvarnström hänvisar till Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck, som i en artikel 2017 talat om ”den breda arbetarklassen”, som kan delas in i undergrupper så som ”industriarbetare, akademisk arbetarklass, prekariat, service-arbetarklass, egenföretagande arbetarklass”. Själv talar Kvarnström om grupper som till följd av kampen för arbetarnas rättigheter nu kan ses som en lägre medelklass.

Samtidigt har många industrijobb försvunnit i Svenskfinland. Kvarnström hänvisar till FN Steels konkurs 2012, som ledde till att hundratals arbetare förlorade sina jobb i Dalsbruk och Koverhar, till stor del män i den högre medelåldern. Ehrström noterar nedläggningen av Kronvik såg i Sundom söder om Vasa, som ledde till att SFP tog en hel del röster av vänstern.

Sådant betyder ofta att de som förlorar sina jobb måste kämpa för sin utkomst på ett annat plan. Den nordiska välfärdsstaten ger möjligheter till det. Den har tillkommit genom arbetarrörelsens politiska kamp, men dess vinningar är inte givna för alltid, inte till exempel under den nuvarande regeringens styre. Kvarnström vill i stället för arbetarkamp tala om kampklass.

Mer forskning om svenskspråkig arbetarklass efterlystes

Den finlandssvenska forskningen om dessa frågor har inte varit speciellt omfattande. Nu pågår i alla fall vid Åbo Akademi forskningsprojektet ”Klasskamp på svenska i Finland”(som Ny Tid skrev om i temanumret om den finlandsssvenska arbetarrörelsen i oktober 2017), med Matias Kaihovirta som en av de aktiva . Kaihovirta doktorerade nyligen om bruksarbetarnas kamp i Billnäs i början av 1900-talet.

Ehrström hänvisade till de två antologier om klass som kom ut på de finlandssvenska förlagen år 2009. Charlotte Sundström och Trygve Söderling hade redigerat Obs! Klass (Schildts), medan Silja Hiidenheimo, Fredrik Lång, Tapani Ritamäki och Anna Rotkirch sammanställt De Andra – en bok om klass (Söderströms). Nu skulle det behövas en ny antologi, med perspektiv underifrån, sade han i bönsalen på G18, under den lite spöklika texten Herran pelko on viisauden alku, ett arv från den gamla finska flickskolan vars hus SFV övertagit.

Socialdemokraterna har haft svensk verksamhet i Helsingfors och den belystes av tre talare i debatten. På frågan om den svenska arbetarklassen i Helsingfors röstat på basen av klass eller språk svarade Rolf Johansson både och. Fackligt har man slutit upp kring sin klass, men kulturellt och delvis också politiskt har man identifierat sig med det svenska språket. En enkät 1998 bland de svenska medlemmarna i FFC visade att 37,3 % angav sig stöda SFP, 15,6 % SDP, 2,4 % de gröna, 2,3 % vänsterförbundet och 1,9 % centern, medan en stor del inte ville uppge sin åsikt. Siffrorna gäller alltså hela landet.

Folkdemokraterna/vänsterförbundet har också haft svensk verksamhet i Helsingfors, längst inom ramen för Sörnäs svenska arbetarförening, senare omdöpt till Röda rummet.

Folktingets sekreterare Markus Österlund konstaterade att han delvis har en arbetarbakgrund: hans morfar jobbade i kalkgruvan i Kalkstrand. Två av hans morbröder flyttade från Sibbo till Helsingfors, där de jobbade på ”Sibbotåget”, som spårvagnarna på den tiden kallades, eftersom personalen till stor del var från Sibbo – så kallades ju också trafikverkets högkvarter nästan mittemot mässhallen för ”Sibbo kyrka”. De svenska socialdemokraterna i Helsingfors hade också en egen avdelning för spårvagnsfolket. Själv röstar han inte på vänstern, men han skulle gärna se en radikalare vänster, som skulle försvara de sämst situerades ställning.

Den nya arbetarklassen har sämre lön än den som betalas åt folk inom klassiska arbetaryrken som hamnarbetarnas. Den nya arbetarklassen består bland annat av snuttjobbare, arbetslösa och invandrare. Jeremy Corbyn i Britannien och Bernie Sanders i USA intar hedervärda ståndpunkter, men Europas socialdemokrater verkar vara lite vilsna.

Peter Lodenius

Bengt Holmström – en tvättäkta nyliberal

Jubel bröt ut i Finland då det tillkännagavs att finlandssvenska MIT-professorn Bengt Holmström tilldelats Sveriges Riksbanks och Nobelkommitténs ekonomipris. Holmström mottar priset tillsammans med Oliver Hart – båda har bidragit till de ekonomiska teorierna kring kontrakt. Holmström har speciellt sysselsatt sig med att reda ut hur företag bör utforma kontrakten med sina vd:ar, så att de har maximal motivation att göra ett jobb som gynnar aktieägarna. I praktiken talar vi alltså då bonusar som växer i takt med att aktieägarnas utdelning växer. Nu är detta inte hela innehållet i Holmströms teori, som inte enbart fått beröm av nyliberala bonus-ivrare, utan också till exempel keynesianen Paul Krugman (själv mottagare av samma pris) skriver på Twitter att Holmström borde ha fått priset för länge sedan.

Men det är heller knappast en slump att de mest lovordande gratulationerna kommer från det nyliberala hållet: president Sauli Niinistö, Näringslivets forskningcentral Etla och Holmströms tidigare kollega i Nokias styrelse, Jorma Ollila. Holmström har nämligen talat sig varm för just de frågor som Samlingspartiet även vurmat för: höga bonusar för chefer, men frusna löner för arbetstagare (så fixar man finanskrisen), mer låglönearbete och större automatisering och “effektivering” i arbetslivet. Holmström förkastar tanken på att Finland skulle kunna stimulera sig ur krisen, då han inte ser att en ökad inhemsk konsumtion påverkar ekonomin nämnvärt. Holmström förespråkar att centrala löneuppgörelser skulle slopas och att arbetsmarknaden skulle avregleras. Finländarna vill han få ut i arbetslivet genom att skära i socialbidragen (eftersom det är det verktyg som står till buds under en kris). Han har också skapat uppmärksamhet med ett uttalande där han kallat finländare för “överutbildade underpresterare“. Precis som Samlingspartiet vurmar Holmström för nya innovationer, ett nytt Nokia som han hoppas skulle får Finlands ekonomi på fötter (han satt själv i Nokias styrelse 1999-2012). Staten kan inte heller investera vettigt, säger han, utan hoppas på fler Björn Wahlroosar i Finland.

I Ny Tids spalter har kommentarerna om Bengt Holmströms läror inte varit nådiga. Den 21.8.2008, i samband med den amerikanska bolånekrisen, skriver Per-Erik Lönnfors: “På nittiotalet försvarade Holmström företagschefers fallskärmar och optioner med att de lockar dem att ta risker som är nödvändiga för företagens lönsamhet. Nu ser vi vad risktagningen har lett till. USA:s skattebetalare får rädda bankirerna, samtidigt som de ser värdet på sina hem rasa.”

Peter Lodenius lyfter också fram Holmström i en överblick 4.6.2010, angående bolånekrisen och vilda västern-ekonomin:  “Holmström är trogen sina nyliberala ideal och verkar inte önska några särskilda reformer. Man kunde t.ex. tänka sig att bankkontrollen skulle utsträckas till skuggbankerna, eftersom den nästan obefintliga kontrollen gjorde krisen möjlig. Men nej, skuggbankssystemet har kommit för att stanna, det utgör ett viktigt steg mot en effektivare kreditförmedling. ‘Problemtillgodohavandena är ett problem just nu, men den komplicerade strukturen är en central del av det marknadsbaserade systemet som kunde – och fortfarande kan – öka den likviditet som en växande ekonomi nödvändigtvis behöver’, skriver Holmström. Många har efterlyst en större transparens hos de derivat som säljs, så att köparen skulle få veta ungefär hur många ruttna ägg det finns i kassen. Det vill inte Holmström”.

Lönnfors, igen, slänger sig poetisk 30.9.2009: “En geniförklarad lärjunge till Adam Smith, Bengt Holmström, predikade för tio år sedan i Hanken att storföretagens chefer måste ha jättelika bonusar för att uppmuntras att ta risker. Utan risktagning fick man inte stora vinster, och vinsterna var i aktieägarnas intresse. Holmströms lära om risktagning påminner om de bonusar som kapare (legitimerade sjörövare) och fältherrar fick som krigsbyte för våghalsiga och framgångsrika projekt. Generalerna kunde dra sig tillbaka med rikedomar, herrgårdar och adelstitlar, sjörövare pensionera sig i Karibiska havet, för sjung hej och en kagge med rom.”

Janne Wass

Kriget som man konsumerar

ukraina peter lodenius anna-lena lauren pärmnovember 2013, då häftiga demonstrationer mot Viktor Janukovytj pågår i Ukraina, intervjuar Anna-Lena Laurén tre unga kvinnor i Lviv. De fotograferar sig själva och visar V-tecken med fingrarna, och de är fast beslutna att fortsätta demonstrera tills Janukovytj undertecknar associationsavtalet med EU. Tre månader senare, i mitten av februari, har våldet eskalerat och kravallerna liknar militära operationer. Skarpa skott avlossas, demonstranterna reser barrikader. Liken radas längs gator och torg.

Anna-Lena Lauréns vittnesmål med sin personliga klangbotten visar hur osannolik utvecklingen känns då ett korrumperat, men ändå demokratiskt och sammanhållet land fastnar i en våldsspiral och krisen urartar i ett inbördeskrig som ingen i befolkningen vill ha.

Ukraina – Gränslandet av Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius är en tunn och koncis bok som sammanställts med en snabb tidtabell, vilket är en av bokens stora styrkor. Det här är en redogörelse för ett inbördeskrig som utkämpas i Europa just nu. Boken är också en detaljerad och angelägen redogörelse för utvecklingen i Ukraina, som under knappt arton månaders tid gått från folkliga protester mot en korrumperad president till regional splittring, ockupation och inbördeskrig.

Ukrainakrisens rötter har utretts bristfälligt i medierapporteringen, och Peter Lodenius redogörelser för landets närhistoria är en välkommen genomgång av krisens bakomliggande krafter. Ukraina är ett delat land, men inte enligt de ”proryska” eller ”proukrainska” etiketterna som figurerar i medierna. Det östra Ukraina är rikare och mer industrialiserat, och har starka handelsförbindelser med Ryssland. Västra Ukraina är fattigare och har ett starkt centraleuropeiskt arv, men uppfattningen att det skulle finnas ”två Ukraina” är ingen allmän inställning bland ukrainarna själva.

I östra Ukraina betraktar man ett närmande till EU som en ekonomisk katastrof. Om gränsen mot Ryssland stängs och tullar införs, då stänger fabrikerna och det är slut på de billiga gasleveranserna. Men invånarna i västra Ukraina har inte sett sin levnadsstandard öka sedan självständigheten, och för dem är kampen mot korruption lika livsviktig. Korruptionen genomsyrar alla nivåer av samhället, och är därför svår att rå på. Ett medlemskap i EU ses som vägen för att bygga ett modernare, rättvisare och mer fungerande samhälle.

Ukrainas oligarki uppstod på samma sätt som Rysslands: efter Sovjetunionens fall kunde en handfull privatpersoner köpa upp landets produktions
instanser billigt. Viktor Janukovytj var en av oligarkerna, han hade sin starkaste väljarbas i östra Ukraina, och han utnyttjade presidentposten för att utöka sin egen och sin familjs förmögenhet. Och av den orsaken blev bestörtningen i västra Ukraina så häftig när president Viktor Janukovytj i november 2013 vägrade att underteckna ett associeringsavtal med EU. Janukovytj försökte skrämma bort demonstranterna med en aggressiv polisinsats, och då det misslyckades trots hundratals dödsoffer flydde han till Ryssland. Krisen övergick i följande fas.

Putin annekterade Krimhalvön, och i östra Ukraina började maskerade och tungt beväpnade män ta kontroll över polisstationer och lokala parlament. Att Ryssland fortfarande tränar och utrustar soldaterna är uppenbart, och lika uppenbart är det att Ukraina aldrig kan vinna någon militär seger så länge Ryssland stöder soldaterna i Donbass.

Samtidigt pågår i hela resten av världen ett intensivt informationskrig där alla parter, men främst Rysslands välfinansierade statliga medier sprider desinformation för den egna befolkningen och västvärlden. I informationskriget är Ryssland på offensiven – till exempel i Helsingfors började den statligt finansierade nyhetskanalen Sputnik News sända nyheter på finska den 27 april.

Ukraina – Gränslandet är en fascinerande bok för att den även gestaltar hur mediekonsumenter i både Ryssland och i resten av Europa laddar konflikten med ett kraftigt symbolvärde. Anhängare av de olika parterna beskyller den andra sidan för fascism, och man stöder den ”egna” sidan i samma anda som om man hejade på ett fotbollslag. I denna debattkultur är man ganska ointresserad av att sätta sig in i de verkliga, ambivalenta och invecklade konstellationerna bakom konflikten. Och för de människor som fortsätter sina liv i skuggan av konflikten för att de inte har något annat val är intresset väldigt svalt.

Det är en bok som – nästan i förbifarten – sätter de utomstående i blickfånget, och visar hur mediekonsumenterna använder en konflikt för att befästa sin egen världssyn. Det är vanlig stormaktspolitik. När världen delas upp i maktcentra använder ledarna propaganda för att motivera sina egna stormaktsintressen inför världens befolkning. Men som mediekonsumenter och -tyckare är vi redan delaktiga genom våra åsikter.

Lasse Garoff
Foto: Niklas Meltio

Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius: Ukraina – gränslandet. Schildts & Söderströms, 2015.

Den svenska gåtan

Svenskarna gillar solidaritet och rättvisa, de har hjärtat till vänster, men har ändå röstat på Reinfeldt – är de schizofrena, undrar Aron Etzler, känd för boken Reinfeldteffekten. Peter Lodenius träffade honom för en intervju om den nya svenska politiken.

Hur kunde Sverige, känt världen över för sin generösa välfärdsmodell och sitt långvariga socialdemokratiska styre, en förebild för många, ett skräckexempel för andra, plötsligt bli en pionjär för en målmedveten högerpolitik?

Fortsätt läsa Den svenska gåtan

Vart går Sverige?

De svenska väljarna gick högerut, vilket leder till att landet kan ta ett steg till vänster. Situationen är smått paradoxal och har därför tolkats på olika sätt.

Röstspärren är såpass hög i Sverige, 4 procent, att det nya partiet Feministiskt initiativ inte lyckades komma in i riksdagen, vilket innebar att den röd-gröna oppositionen fick nöja sig med ungefär oförändrat resultat. Den borgerliga alliansens huvudparti moderaterna förlorade däremot så många röster till ytterhögerns Sverigedemokrater att Fredrik Reinfeldts regering måste meddela om sin avgång – alliansen utesluter allt samarbete med SD.

Fortsätt läsa Vart går Sverige?