Etikettarkiv: Polen

Aborträtten i Europa hotad – trots framgången i Irland

I en historisk folkomröstning avkriminaliserades abort i Irland förra månaden. Men det är ett av de få länder i världen där utvecklingen går mot det liberalare hållet.

I Chile avkriminaliserade Michelle Bachelets regering 2017 abort vid tre omständigheter: om graviditeten har föregåtts av våldtäkt, om fostret är livsodugligt, eller om kvinnans liv är i fara. Det var ett historiskt beslut som föregåtts av många års påtryckningar från kvinnorättsaktivister och liberala politiker.

Sebastián Piñeras sittande konservativa regering har valt att skärpa lagstiftningen. I januari 2018 infördes en samvetsklausul som innebär att en läkare kan vägra att utföra en abort utifrån sin etiska övertygelse. Detta orsakade en protestvåg runtom i landet.

Rätten till samvetsfrihet finns även inskriven i den italienska konstitutionen. Det innebär att upp till 100 procent av alla gynekologer och läkare i vissa delar av landet vägrar avbryta graviditeter, även i fall då gravt missbildade foster anses ha ringa chanser att överleva. Detta trots att det är en lagstadgad rättighet för varje kvinna att välja om hon önskar avbryta en graviditet under de 90 första dagarna.

Abortvägran ett karriärdrag

Silvana Agatone, gynekolog och ordförande i Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Applicazione della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som utför aborter, säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar och inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det inte längre finns några läkare alls som utför aborter – åtminstone inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet.

Agatone menar att möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val som ger en läkare större karriärmöjligheter, förklarar hon.

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien år 1978 innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att implementera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbetsuppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och får färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Kontroll över kvinnan

Laetizia Costa (namnet fingerat) från Ancona berättar om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot sin vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa och beskriver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet.

Men det är också en rättighet som riskerar att försvinna. För trots att abortlagen fyller 40 år, så är den under ständig attack. Abortmotståndarna mobiliserar, uppbackade av fascistiska och högerkonservativa partier samt katolska kyrkan, som alla fått vind i seglen efter valen i mars. Kvinnors rättigheter finns sällan med i partiernas partiprogram, men då partierna väl tagit makten blir det plötsligt en viktig fråga.

– Vi upplever en allt fientligare inställning mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, säger Giorgia Serughetti, författare och forskare som nyligen gett ut boken Libere tutte ”Fria alla (kvinnor)”, som hon har skrivit tillsammans med Cecilia D’Elia.

Hon fortsätter:

– Det nya angreppssättet från högern innebär att de talar i termer av kvinnans bästa och även använder feministiska argument.

Serughetti menar att det är tydligt att det handlar om att vilja ta tillbaka kontrollen över kvinnan och dra in hennes rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Inte bara i Italien, utan också i länder som USA och Polen.

– Konservativa krafter vill införliva kvinnan i hennes traditionella roll med fokus på att reproducera.

Kräftgång i USA

Donald Trump hade inte suttit länge som president innan han fattade beslut om att skära ner de statliga bidragen till organisationer som utför aborter, och strypa biståndet till grupper som arbetar med abort och sexuella och reproduktiva rättigheter ute i världen.

Trump har även lovat att tillsätta fler domare i högsta domstolen som är villiga att riva upp den lag, Roe vs. Wade, från 1973 som gjorde abort lagligt i USA.

I januari anslöt sig Trump till två tidigare republikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, när han hälsade på demonstranterna i den årliga demonstrationen March for Life och på så vis gav sitt stöd till de pro-life-grupper som till varje pris vill ”försvara rätten till liv”, med andra ord motsätter sig abort – till och med i fall då kvinnans liv är i fara.

I maj 2018 rapporterades det om att delstaten Iowa hade röstat igenom USA:s striktaste abortlag. Abort kommer att förbjudas i fall där man kan uppfatta fostrets hjärtslag. Det innebär att många kvinnor inte ens kommer att hinna upptäcka att de är gravida förrän det är för sent att avbryta graviditeten.

Stark aktivism i Polen

En av de mest restriktiva abortlagarna i Europa finns i Polen. Förra året uppskattades runt 80 000 polska kvinnor ha genomgått olagliga aborter, både i Polen och i andra länder.

Förslaget som ligger på bordet handlar om att förbjuda abort i alla fall förutom där kvinnan blivit gravid via våldtäkt eller incest. Det innebär bland annat en skärpning av lagen i fall av allvarliga fosterskador. I dag är det tillåtet med sådana aborter, men det vill man nu alltså förbjuda.

Enligt Katarina Bergehed, sakkunnig på kvinnors rättigheter vid Amnesty i Sverige, är den anledningen man nu vill förbjuda den vanligaste till att kvinnor och flickor får abort i Polen i dag. Det handlar om ungefär 95 procent av alla fall.

För ett par år sedan stoppade hundratusentals polacker ett förslag som helt skulle förbjuda aborter och dessutom göra abort straffbart, med uppemot fem års fängelse som påföljd (både för kvinnan som gjorde abort och läkaren som utförde ingreppet). Också nu har det organiserats ett flertal demonstrationer mot de föreslagna skärpningarna i abortlagstiftningen och många av deltagarna riskerar repressalier. Det rapporteras också om att aktörer som visar stöd för abort, som kvinnoorganisationer, utsätts för polisräder.

I mars ordnades demonstrationer i bland annat Warszawa, då de protesterande tog sig till regeringspartiet Lag och Rättvisas (PIS) högkvarter och skrek slagord som ”Valfrihet istället för terror”. Konservativa PIS uppbackade av den katolska kyrkan är positiva till att skärpa abortförbudet. Aktuella opinionsundersökningar visar dock att en betydande majoritet av det polska folket är emot lagförslaget.

Irland en ljuspunkt

På Irland har utvecklingen ändå gått i motsatt riktning.

”Det ser ut som att vi skriver historia i morgon”, skrev Leo Varadkar, Irlands premiärminister och ja-förespråkare inför folkomröstningen om att skrota abortförbudet på Irland.

Och det skrotades, som känt. I folkomröstningen den 25 maj i år vann ja-sidan stort. Det innebär att det konstitutionella förbudet mot abort, som infördes i en folkomröstning 1983, kommer att upphöra. Den gamla lagen innebär att den som gör en abort riskerar upp till 14 års fängelse.

Den irländska regeringen kommer nu att påbörja arbetet för att rösta igenom ett lagförslag som innebär fri abort till och med tolfte graviditetsveckan och vid speciella omständigheter till och med sjätte graviditetsmånaden.

Premiärminister Varadkar säger att han hoppas att den nya lagen hinner stiftas innan årets slut. Han kallar det kulmen på en revolution som pågått i det tysta under 10-20 år.

Över 3 000 irländska kvinnor tvingas i dagsläget varje år att resa till England och andra länder för att kunna göra abort. Men det är inte alla som har möjlighet eller hinner resa. En av dem som drabbades av abortförbudet på Irland var Savita Halappanavar, som dog i sviterna av ett missfall på grund av att läkarna vägrat genomföra en abort. Halappanavars pappa Andanappa Yalagi sa i en intervju med Irish Times att han är mycket glad över resultatet av folkomröstningen. Han säger också att han önskar att den kommande lagstiftningen ska uppkallas efter dottern, ”Savitas lag”.

Förbud i Malta

Även på Cypern togs ett steg mot att avkriminalisera abort tidigare i år då strafflagen ändrades så att risken för åtal efter avbruten graviditet minskar. På Malta, en annan ö i Europa, är det dock helt förbjudet.

– Jag kan inte säga att jag är för abort, men jag accepterar en kvinnas val och jag skulle genomföra aborter på kvinnor, som så önskar, även om det inte var lagligt, säger Beatrice Berluti, gynekolog och en av få icke-samvetsvägrare i regionen Marche i centrala Italien.

Berluti menar om att det handlar om svåra livsval. Det viktigaste som professionell är att stå vid kvinnans sida: ge information och stöd och helst också ha möjlighet att följa upp.

– Att förbjuda abort innebär inte att färre unga flickor och kvinnor blir gravida. Kvinnor blir oftast gravida under en livskris eller förändring i livet. Det kan handla om sorg efter en avliden anhörig, separation, att ha förlorat arbetet, våld, krig eller konflikter, en flytt, att man blivit sjuk eller deprimerad eller bara är på semester och glömmer rutinerna, säger Tiziana Antonucci, en radikal kvinnorättskämpe som hjälpt kvinnor i Italien med preventivmedelsrådgivning och abort på organisationen AIED sedan 1978.

Mordåtal för missfall

Världshälsoorganisationen WHO har beräknat att det utfördes 25 miljoner osäkra aborter (45 procent av det totala antalet aborter) varje år under åren 2010 till 2014. Majoriteten av dem, 97 procent, genomfördes i Afrika, Asien och Latinamerika. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort, uppskattar WHO. Sydafrika har sedan 1997 en av kontinentens mest liberala abortlagar, vilken säkerställer rätten att göra abort fram till 20:e veckan. Till följd av introducerandet av Sydafrikas abortlag Choice Act 1997 minskade landets mödradödlighet med 90 procent.

I El Salvador råder det totalförbud mot abort. En kvinna som avbryter en graviditet efter en våldtäkt eller får ett missfall riskerar att dömas till fängelse. Trots påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till kvinnor som har avlidit efter illegala aborter har regeringen inte prioriterat frågan. Under tiden sitter kvinnor av fängelsestraff för mord efter att ha drabbats av missfall.

Text & foto: Christin Sandberg

Fru Duszejkos känsla för skog

Egentligen planerade Agnieszka Holland inte att göra någon politisk liknelse om dagens kluvna polska samhälle. Hon ville bara filmatisera Olga Tokarczuks mordmysterium Styr din plog över de dödas ben – ett citat av William Blake vars poesi finns med på ett hörn i filmen. Ändå blev Hollands film en tankeställare om manlig auktoritarism, åldersdiskriminering och kvinnofientlighet, för att inte nämna djurplågeri.

Janina Duszejko (Agnieszka Mandat-Grabka) är en excentrisk dam i 60-årsåldern, med lössläppt hår och stort intresse för astrologi. En morgon vaknar hon i sin belamrade stuga i sydvästra Polen, vid den tjeckiska gränsen. Hon springer ut, sträcker armarna mot solen, ropar på sina hundar. Här kommer Pippi Långstrump tjolahopp tjolahej … Men var är hundarna? Plötsligt ser landskapet hotfullt ut. I trollskogen som för tankarna till John Bauer rör sig hänsynslösa tjuvskyttar. Landsbygden saknar infrastruktur, mobiltelefonerna funkar knappt, vinden ylar. Värst av allt är att en seriemördare är ute och härjar i trakten.

Den skogsfrälsta Duszejko (som ogärna använder sitt förnamn och duar alla hon möter) är en pensionerad diplomingenjör som en gång byggde broar i Syrien och Lybien. I dagens Polen finns många starka äldre kvinnor, som till exempel protesterade mot den nya abortlagen, påpekar Holland i en intervju. Duszejko brinner för djurens rättigheter och söker hjälp hos polisen, men hennes kamp möter kompakt motstånd hos de uniformerade karlarna. Med tanke på Polens prövningar under kriget kan man inte låta bli att notera allusionerna på ockupationsfilmerna.

Kriget spökar även i de mänskliga relationerna. I en av de starkaste episoderna berättar Duszejkos granne (Wiktor Zborowski) om sin mor som var etnisk tyska och hennes äktenskap med hans polske far.

Ondska och vrede är filmens grundpelare. Statsmakten, kyrkan – allt detta har desakraliserats i Polen. Helig är skogen, heligt är livet, men hur många har respekt för det?

Spår är en hårdkokt och makaber film med inslag av galghumor. ”Är du religiös?” frågar Duszejko en tjeckisk entomolog. ”Ja, ateist!” utropar han samtidigt som han kryper ner i hennes säng. De flashbacks som regissören är förtjust i fungerar inte alltid, men filmen bärs upp av Mandat-Grabkas rolltolkning som Duszejko. Jolanta Dylewska och Rafal Paradowski imponerar med sitt kameraarbete.

Och så finns här en av de mest kontroversiella epiloger man varit med om. En hälsning från filosofen Jean-Jacques Rousseau? Hans idéer om hur människan som fjärmats från sitt ursprung kan nå ett lyckligt naturtillstånd präglar detta provokativa drama.

I en intervju i The Guardian hänvisade Holland till en polsk journalist som skrev att de hade gjort ”en djupt kristendomsfientlig film som lobbar för ekoterrorism.” Detta citat ville Holland trycka på affischerna, ”för att väcka intresse hos dem som kanske aldrig skulle bry sig om att gå och se filmen.”

Zinaida Lindén

Pokot (Spår). Polen. 2017. Regi: Agnieszka Holland, Kasia Adamik. Manus: Agnieszka Holland, Olga Tokarczuk, efter en roman av Tokarczuk. Foto: Jolanta Dylewska, Rafal Paradowski. I rollerna: Agnieszka Mandat-Grabka, Wiktor Zborowski, Jakub Gierzal.

Shoa: Att betrakta förintelsen

Ett svallande grönt och dimmigt landskap, en roddbåt åker fram på en blank flodyta. Kameran rör sig närmare. En man sitter kapprak i fören, han sjunger ut i det tysta landskapet med klar röst. Bara båten rör sig, allt är stilla. Vi har anlänt till det före detta koncentrationslägret Chełmno i Polen.

Öppningsscenen i den 9 ½ timmar långa dokumentären Shoa (1985) av Claude Lanzmann sätter tonen för resten av filmen – på ytan stillhet och lågmäldhet, under ytan obeskrivlig smärta och ondska. Shoa är ett sätt att försöka förstå det oförståeliga genom att ge ordet till dem som vid dokumentärens tillkomst fortfarande var en del av det som för oss är historia. Inget historiskt filmmaterial används, det är endast rösterna som tar oss tillbaka. Bilder från dokumentärens samtid, ungefär 40 år efter att koncentrationslägren i Chełmno, Treblinka, Sobibór och Auschwitz-Birkenau lagts ner, är det som målar fram berättelserna. Det som nu bara är vida grässlätter, igenvuxna tågskenor och raserade byggnader vaknar till liv genom minnen och berättelser av dem som varit där då de nu tomma ytorna varit fyllda med död.

Döden är oundvikligen närvarande under de nio timmarna, men det är inte förtvivlan eller ångest som sköljer över en medan filmen rullar på, snarare en underliggande känsla av absurditet. Ungefär 72 år efter att andra världskriget tog slut, 42 år efter att Shoa gjordes, sitter vi tryggt i sammetsbeklädda röda sitsar i en mörklagd sal och ser på de här människornas historier och livsöden. Inne i salen har inte mycket ändrats sedan biografen byggdes år 1927, men utanför har världen och den enskilda människans levnadssätt förändrats radikalt. Historien är på ett absurt sätt närvarande och ändå oändligt långt borta. Under filmens gång sträcker historien upprepade gånger fram en trevande hand och plockar fram nyligen lästa nyhetsartiklar, sedda videoklipp och diskussioner vid matbord, i klassrum och barer, och rör om på ett obehagligt sätt. Vem hade jag varit då, vem skulle jag vara idag?

Möten

Shoa är ett möte människor emellan. Precis som Lanzmann sätter vi oss ner, möter de intervjuade ansikte mot ansikte och får ta del av vad som gömmer sig bakom deras åldrande ansikten. De här avskalade men intima mötena skapar en värdefull relation till de intervjuade och hjälper en att komma in i deras verklighet. Offren för Holocausten är i huvudrollen, men också bland annat invånarna från byarna Treblinka, Auschwitz, Sobibór och Chełmno och några SS-soldater kommer till tals. Det hela skapar ett universum av röster som tittaren bit för bit dras längre in i medan de intervjuade ledsagar, förklarar och berättar. Vi träffar tågföraren Henrik Gawkowsky från Treblinka som dricker för att klara av att göra sitt jobb, Filip Müller som berättar om hur han tvingats kremera sina landsmän i Auschwitz och Abraham Bomba som utan att kunna ändra en min tvingades klippa håret på kvinnor och barn före de blev ihjälgasade.

Lanzmann manar på, ”du måste berätta”, ”det här är viktigt” och de intervjuade stålsätter sig, tar sats och dyker in i svarta minnen. För att berätta behövs ett känslomässigt avstånd, många gånger är det sakliga redogörelser snarare än känslofyllda berättelser. Tittaren svarar den intervjuade med samma reaktioner – ett konstaterande: så här var det.

Medan de intervjuade tvingar känslorna tillbaka tampas de också med frågan om hur de ska kunna beskriva det som skett, hur vi tittare tiotals år senare ska kunna förstå. Då orden inte längre klarar av att behålla avståndet till det skedda springer känslorna fram, och tittaren svarar på samma sätt. Ett fysiskt tarmkramande illamående då den speglade känslan för en närmare människan på andra sidan filmduken. Då det skedda nämns vid dess rätta namn och sägs högt försvinner också avståndet mellan bara minnen och riktiga delade upplevelser. Ordvalen fungerar som ett slags upprättelse och Lanzmann tvingar också SS-soldaterna att använda ord som verkligen motsvarar handlingarna. De kan inte längre gömmas bakom termer som resettlement, Endlösung eller Sonderkommando. Som tittare skruvar man på sig, den pockande känslan är igen obehagligt nära – hur kan det vara så lätt att rättfärdiga handlingar med eufemismer? Avståndet till berättarnas universum krymper med några centimeter.

Inget är främmande

Som tittare är det lätt att ta avstånd från dem man inte vill identifiera sig med och tillsammans med Lanzmann ifrågasätta deras hjälplöshet, men faktum är att utanför den mörklagda salen väntar också en vardag som gör det lätt att stänga ute orättvisor och blunda för det man inte vill kännas vid. Det är just det vardagliga och människans förmåga att vänja sig vid allt som ständigt kommer upp i dokumentären. Ingenting är egentligen främmande. Miljöerna i dokumentären är också ofta bisarrt vardagliga. Tallarna och granarna som sakta vajar i vinden runt de före detta koncentrationslägren ser precis ut som hemma. Slätterna och de små tågstationerna hade kunnat vara vilken liten landsbyggdsort som helst man åkt förbi hundratals gånger. Byborna från Chełmno står 40 år efteråt tillsammans med den sjungande judiska mannen från båten och nickar och övertygar, det var hemskt, det var fel, men vi kunde inget göra.

Fastän tiden rusat framåt och raserat symboliska byggnader och samhällssystem och upprättat nya relationer och samhällsformer är människan ändå i grunden den samma. De rädslor och övertygelser som fanns då finns också idag i andra kroppar.

När den sista scenen går över till sluttexter är det som att vakna upp ur en lång sömn. Omkring en börjar stelnade människokroppar sakta röra på sig och titta sig omkring. Plocka ihop sina saker och lämna den gamla salen och den nu vita filmduken bakom sig. Under den lugna ytan har berättelserna och människomötena ändå lämnat spår. Shoa gör det synligare än någonsin att empatin är det som skapar förståelse för en annan människa och knyter ihop historiska skeden och livsöden till något greppbart. För de tyska byråkraterna och tjänstemännen var det lätt att reducera människor till siffror och praktiska lösningar – ”vi visste ingenting”. Men människomötena blir de som får en att agera. 

Mathilda Larsson

Claude Lanzmann: Shoah. Frankrike, 1985.
Speltid 544 minuter. Filmen visades på
DocPoint-festivalen i Helsingfors 2017.

Barndomens geniala uttolkare

Schulz_omslag.inddDå Bruno Schulz mördades av nazisterna hade han med sina två prosaverk Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset förnyat den polska litteraturen. Schulz brev och essäer, som nu för första gången kommit ut i svensk översättning av Emi-Simone Zawall, ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap, skriver Ulrika Nielsen.

Den polske författaren Bruno Schulz (1892–1942) gav under 30-talet ut två prosaverk, Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset. Med dem förnyade han den polska litteraturen och intog en plats bland de främsta polska modernisterna. Själv hade jag märkligt nog aldrig hört talas om honom före jag för något år sedan läste en understreckare om honom i Svenska Dagbladet, och fick höra talas om de brev, noveller och essäer i urval och översättning av Emi-Simone Zawall som då var under arbete och kom ut senaste höst. Flera litterärt bevandrade personer jag talat med har frågat samma sak: vem är Bruno Schulz? Boken är med andra ord en viktig kulturgärning, som kompletterar och återaktualiserar prosaverken som redan finns på svenska, och ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap – inte minst genom Zawalls lysande förord. Zawall ska också ha en eloge för översättningen. Att översätta Schulz texter kan inte vara någon lätt sak, och den svenska språkdräkten andas en lyhördhet för språkets alla nyanser, skiftningar och toner, hon liksom känner författarskapet.

Schulz betonar betydelsen av barndomen, som han kallar den geniala epoken. Under barndomen ter sig verkligheten som verkligast, och i sitt skrivande försöker han återskapa denna verklighetskänsla; som skapande människa bör man sträva efter att ”mogna till barndom”. I sina essäer och brev återkommer han ofta till frågor om fantasins, mytens och legendens betydelse. I essän Hur legender uppstår, som egentligen handlar om begreppet storhet, skriver han: ”För vanliga händelser och vanliga människor räcker det med psykologi, pragmatism och realistiska historiska metoder. Med de nycklarna öppnar vi många av vardagens dörrar och många tror att de passar överallt. Det är de små epokernas credo.” Måste människan förminska för att förstå? Schulz säger att det är på det sättet: ”litenheten tuggar sig genom storheten och förstör den.” För att verkligen förstå måste man enligt Schulz söka sig till legenden. ”Psykologi – det är det medelmåttiga, tron på det likformiga, på myrans grå vardag.” I själva verket står vi ofta inför ”en rad motsägelser och obegripligheter”…

De här resonemangen är lätta att följa och delvis tjusas av. Svårare är det med essän Mytologiserandet av verkligheten och den språksyn som han framlägger i ett resonemang om ordens ursprung i myten: ”denna ordets strävan efter sin drottningcell, denna längtan tillbaka, längtan efter ordens urhem, kallar vi poesi.” Det slår mig som ett slags språkets nationalism, en föreställning om enhet och helhet, en strävan att återgå till ideal som aldrig har existerat. Men kanske går mina tankar i helt fel riktning. Han är vid denna tid påverkad av C. G. Jung, nietzscheansk filosofi och kabbalistisk mystik bland annat.

Sällan har jag läst så levande porträtt av människor, och så förtätade och elektrifierade belysningar av de mest undanglidande stämningar och tillstånd, som i Kanelbutikerna och i de nu aktuella novellerna. Inte minst porträttet av fadern är magnifikt, oförglömligt. Han måtte ha varit en märklig man. Poeten och kritikern Eva Ström ringar in det väl i sin recension: ”Han är en trollkarl, en skapare av världar, en filosof, en demiurg, en avtäckare av hemlig esoterisk kunskap om tillvarons innersta väsen.” Mot slutet av sitt liv tycks han på något sätt ha stegrats: ”Jag har aldrig sett några gammaltestamentliga profeter, men vid åsynen av denne man, som Guds vrede slagit till marken, sittande med brett utspärrade ben på en väldig porslinspotta, täckt med en stormvind av armar, ett moln av förtvivlade kroppsrörelser, ovanför vilka hans röst svävade ännu högre upp, främmande och hård – då förstod jag de heliga männens gudomliga vrede.” Småningom krympte han, skrumpnade ihop, satt på huk under taket bland gamla rostiga pinaler, eller klättrade upp på kornischen och ”intog en orörlig pose mittemot en stor uppstoppad gam”…

Schulz brev är fascinerande. De olika tonfallen varierar beroende på vem mottagaren är och var denne befinner sig i hierarkin. I utgjutelser till vänner ber han påfallande ofta om ursäkt för att han inte skrivit, för att han inte tagit kontakt då han var i huvudstaden och så vidare. Han var en ”nervsjuk” natur som inte kunde göra någonting ”som inte ligger i linje med mina intressen” och beklagade sin oförmåga att organisera sitt liv, sin dåliga ”livsteknik”. Han led av arbetet som lärare i teckning och slöjd, skrev att han inte får något skrivet. Det är kanske inte så konstigt att det är svårt att få något gjort för den som strävar efter att skriva utifrån ett tillstånd helt utan störningar, i lugn och ro, liksom utanför livets virvelvind, i upphöjt inspirerade ögonblick. Något skitärende kunde förstöra hans lust att skriva. Hans inställning var mycket romantisk, eller så var det helt enkelt hans personlighet.

I en blixtrande intelligent och fruktansvärt rolig öppen brevväxling mellan Schulz och Witold Gombrowicz – oumbärlig för den som vill få inblick i respektive författares utgångspunkter och estetik – angriper Gombrowicz romantiken hos Schulz, som han säger hyllar det Sköna, Rätta och Sanna inför Konstens altare. ”Du är alldeles för djärv, för stolt, skriver alldeles för överlägset, ger intrycket av att vara en människa utan vare sig fastrar eller mostrar – och Du menar alltså att vi är skyldiga att glömma dem, att vi borde leva som om det på jorden inte existerade sådana individer som minns våra små kalsonger?” Det Schulz betraktade som omänskligt betraktade Gombrowicz som ärkemänskligt: ”Varför är jag mer medveten om mina ben än om min ande och varför har jag alltid små kalsonger i sinnet när jag skapar?” Med tanke på att Schulz betonade barndomen kan det synas paradoxalt att han för Gombrowicz framstod som en som ”aldrig varit pojke”.

Av novellerna lyser Fäderneslandet starkast. Stilmässigt skiljer den sig en hel del från det voluminösa skrivsättet i böckerna. Mytologiserandet och fantiserandet som grepp skulle kanske inte fungera, eller så att säga behövas, när Schulz skriver fram en man som plötsligt hamnar i en ”gynnsam strömfåra”, hans liv blir med ens ”lyckligt”, på något sätt entydigt, greppbart – och förutsägbart. Efter ännu en kväll av kortspelande i en väns eleganta hem går han till ett annat rum och ställer sig i ett fönster. ”Med den varma pannan tryckt mot fönsterrutan känner jag och vet: inget ont kan hända mig mer. Jag har funnit en hamn som är lugn och trygg. Nu ska en lång rad år komma, tunga och mätta av lycka, en oavbruten följd av goda och välsignade tider. De sista svaga och söta små andetagen fyller mitt bröst av lycka och jag slutar att andas. /—/ Med höjda ögonbryn och blicken fästad mot en punkt i fjärran känner jag håret resa sig på huvudet. Jag stelnar och lyssnar…”

Bruno Schulz tillbringade hela sitt liv i provinsstaden Drohobycz. Staden förvandlades under andra världskriget till ett getto, och han hade planer på att fly med hjälp av vänner från Warszawa, men han hann inte. Han infångades på en gata av en SS-officer och sköts ihjäl i november 1942. Samma ohyggliga öde drabbade många i hans närmaste krets, vilket man blir varse i Zawalls koncisa presentationer av de olika brevvännerna, ”Ortwin sköts ihjäl på öppen gata av nazister i Lwów 1942”, ”1941 arresterades [Zawistowski] av nazisterna och dog i förintelselägret Neuengamme utanför Hamburg”, och så vidare – några av Förintelsens offer blixtbelysta…

Schulz var jude, men var han därmed en ”judisk” författare? Eller borde jag åtminstone i början av denna text ha skrivit att han var en polsk-judisk författare? Jag lämnar frågan öppen, och nöjer mig på det begränsade utrymme jag har till mitt förfogande med ett tveksamt nja…

Ulrika Nielsen

Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller. Urval, översättning och förord av Emi-Simone Zawall. Glänta, 2016.

Porträtt av en opportunist

bok_werfel-webbÅret är 1936 och ämbetsmannen Leonidas Tachezy står på höjden av sin blomstrande livsbana. Med 50 år fyllda och ett ståtligt utseende, en framgångsrik karriär och ett äktenskap med en av Wiens vackraste och rikaste arvtagerskor – en mycket foglig kvinna därtill – så ler världen mot honom.

Men en orm slingrar sig in i Leonidas paradis – en dag anländer ett brev till frukostbordet skrivet med blekblått bläck som sätter både hans äktenskap och perfekt uppbyggda värld i gungning. Brevet är från Vera Wormser som han haft en kärleksaffär med 18 år tidigare, och som nu väcker en storm av känslor i Leonidas som han aktivt förträngt.

Det är Leonidas försök att hantera denna disharmoni som vi följer i Franz Werfels korta roman En kvinnas blekblå handskrift, i form av ett slags inre försvarstal från en ämbetsman som är van att föra fram sin sak. Och det är inte svårt att känna en viss sympati för denne gudarnas gunstling då han urskuldar sig själv genom sin livshistoria, sin bittra och skamfyllda ungdom som son till en fattig gymnasielärare, och sina hopplösa framtidsutsikter. Och hur han sedan genom ödets försyn, sin viljestyrka och en ärvd frack lyckats göra sig till den mest åtrådde valsdansaren i Wiens högre societet. Leonidas beskriver sina triumfer på en dansant prosa samtidigt som man anar osäkerheten som driver den.

En kvinnas blekblå handskrift för ibland tankarna till Werfels vän Kafka, fastän både stilen och innehållet är annorlunda. Liksom byråkratin i Processen gräver sig genom varje nivå av berättelsen, lägger den också sina spår i Leonidas disciplinerade tankevärld. Men här skildras det byråkratiska spelets labyrint inifrån ämbetsmannens synvinkel, inte utifrån offrets. Leonidas behärskar sin omvärld och sig själv, varje mening i hans tankeprocess är omsorgsfullt utmejslad för att skydda och förgylla hans ego – på bokens omslag står det mycket riktigt att romanen är ”ett skoningslöst porträtt av en manlig opportunist”.

Fast romanen är kanske ännu mera talande som en allegori över antisemitismens framväxt än som avslöjare av manlig chauvinism. År 1936, när boken utspelar sig, har Hitler just ställt sina krav på Anschluss av Österrike, och i de maktens salar där Leonidas rör sig lyser hatet mot det judiska redan genom sprickorna, hatet mot de ”intellektuella israeliterna”, detta främmande element i folksjälen och nationalstaten. Mitt i den wienska idyllen lurar något nattsvart, något som också skymtar fram i Leonidas tankar som på ytan är välordnade men där hans förhållande till det judiska ständigt skiftar med Vera som katalysator.

Det finns också någonting fundamentalt tomt i Leonidas valsande glädje, en outrotbar förljugenhet. Han har ännu ett samvete men hans psyke är bräckligt, både stolt och bittert besviket, chauvinistiskt och osäkert. Werfel är en lysande psykolog som lyckas ingjuta både medlidande och avsmak i läsaren när han gör sitt tvärsnitt genom Leonidas och Österrikes andliga klimat 1936.

Leonidas är kanske inte den slags man som tänder bokbålen, men väl den som tyst står och stirrar in i lågorna.

Franz Werfels böcker hör till dem som nazisterna skyndade att slänga på sina bokbål. När En kvinnas blekblå handskrift publicerades 1940, befann sig författaren redan liksom en mängd andra judiska exilförfattare i landsflykt i Förenta Staterna, där han kom att leva sina sista år. Romanen utkommer nu som ett eko från en inte alltför avlägsen tid för första gången i svensk språkdräkt, i en välklingande och tidstrogen översättning av Ola Wallin.

Valter Holmström

Franz Werfel:
En kvinnas blekblå handskrift. Översättning: Ola Wallin.
Ersatz, 2016.