Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

SD går inte bort då vi blundar

Det svenska riksdagsvalet ligger nu i backspegeln för er läsare. För undertecknad som skriver denna ledare är det däremot tre dagar kvar tills svenskarna går till urnorna, och såtillvida är det svårt att kommentera valets utgång. Men jag ska trots det försöka mig på ett litet vågspel.

Om allt gått enligt opinionsundersökningarna har Socialdemokraterna (S) tagit hem segern med en liten marginal till Moderaterna (M), eller möjligen med Sverigedemokraterna (SD) som tvåa. Då är det upplagt för en minoritetsregering med Miljöpartiet (MP) och Vänsterpartiet (V) som regeringspartners, det vill säga en fortsättning på status quo.

Intressantare är det om SD ryckt iväg under valdagen och faktiskt lyckas med det som så många befarat, nämligen knipa valsegern. Läget inför valet var att S hade ett stöd på kring 24 procent och M kring 18 procent, så jag har svårt att tro att Moderaterna skulle ha haft styrka nog att köra förbi sossarna, speciellt som partiets opinionskurva visat en stadig nedgång under hela året. SD:s opinionssiffror har också gått jämnt nedåt sedan sommaren, men å andra sidan har protestpartier en tendens att överraska på valdagen.

Om statsministerkandidaten nu mot förmodan heter Jimmie Åkesson, så är Sverige i en position som inte setts i Europa sedan andra världskriget. Och även om SD inte når ända fram, och landar på andra eller tredje plats i valet, betyder det att den svenska politiken går in i en ny fas, en fas som redan nått länder som Finland, Norge, Frankrike, Österrike och Holland. Fram tills nu har Sveriges politiker kunnat blunda för SD och föreställa sig att partiet varit ett spöke som skulle försvinna efter valet. Precis som vi i Finland varit tvungna att befatta oss med Sannfinländarna efter deras ”jytky”, måste Sverige nu inse att SD inte är en övergående mardröm.

Vad det i praktiken innebär är en kvistig fråga. Om S tagit hem valsegern är frågan något lättare att handskas med på kort sikt, eftersom S klarar av att bilda regering utan SD. Om SD tagit hem valsegern, står M inför ett svårt beslut. M har under valrörelsen tydligt närmat sig SD. Det här har ur Moderaternas synvinkel varit en pragmatisk utveckling, eftersom det låga helhetsstödet för det borgerliga blocket utan SD skulle ha gjort det mycket svårt att bilda en trovärdig minoritetsregering.  En regering ledd av Moderaterna med SD som bisittarparti kunde M ha svalt, men frågan är om M skulle kunna gå med i en regering med Jimmie Åkesson som potentiell statsminister.

Men också om det är S som bildar regering, är SD med sin valframgång nu ett av de tre stora partierna i den svenska riksdagen, med ordentlig rygg till närmaste utmanare, och det ger dem en helt ny tyngd i samhällsdebatten. Under den kommande regeringsperioden är det alltså på sin plats med ett seriöst samtal om vad SD:s popularitet beror på, och hur de liberala, demokratiska och solidariska krafterna i samhället bör svara på de tendenser som får svenskarna att ge sin röst till ett ytterhögerparti.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Svenskar delar mest skräpnyheter i Europa

Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.

Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:

“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”

I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor och  skräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.

I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.

86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.

Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.

Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.

Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.

Janne Wass

Svenska valet: Vänsterns långa väg till klarhet

Den enda partiledare som var riktigt nöjd efter det svenska riksdagsvalet var Kristdemokraternas (KD) ordförande Ebba Busch Thor. I ett skede spekulerades det om KD ens skulle ta sig över röstspärren, men i en mäktig slutspurt körde partiet om både Liberalerna (L) och Miljöpartiet (MP), och landade på 6,4 procent, en ökning på hela 1,8 procent jämfört med förra val.

Jo, Stefan Löfven kunde visserligen vara glad över att Socialdemokraterna (S) blev största parti, men att de blev det med partiets sämsta resultat i historien och hot om högerregering på horisonten, är det något av en Pyrrhusseger. Ulf Kristersson lyckades hålla Sverigedemokraterna (SD) bakom Moderaterna (M), men ett valnederlag på 3,5 procent efter fyra år i opposition är definitivt inte godkänt. SD:s Jimmie Åkeson jublar naturligtvis. Valresultatet är en högerskräll som heter duga. Men med tanke på att SD under sommaren var framme och nosade på posten som Sveriges populäraste parti med ett opinionsstöd på nära 20 procent, är slutresultatet på 17,6 procent en tredjeplats ändå inte riktigt den megaskräll som många inom partiet drömt om. Miljöpartiet klarade med darr på ribban att hålla sig kvar i riksdagen: partiet tappade en tredjedel av sitt understöd och är nu minsta riksdagsparti.

Vid sidan av Sverigedemokraterna som gick framåt med nästan fem procentenheter, var valets största vinnare Centerpartiet (C) och Vänsterpartiet (V), som båda gick framåt med över två procentenheter. Vänsterpartiet stjäl naturligtvis inte många rubriker efter valet — det är kring de tre stora partierna som det stormar nu. Men valresultatet, 7,9 procent av rösterna, är värt att notera, inte minst för att det är Vänsterpartiets bästa resultat i riksdagsval sedan 2002. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att det är partiets femte bästa resultat på hundra år.

Även om Vänsterpartiet och finländska Vänsterförbundet (Vf) i dag liknar varandra väldigt mycket, har de väldigt olika bakgrund. Liksom i Finland splittrades det socialdemokratiska partiet i Sverige kring 1917-1918 i ett moderat och ett revolutionärt parti. I Finland förbjöds kommunistisk verksamhet efter inbördeskriget 1918, och Finlands Kommunistiska Parti kunde inte officiellt ställa upp i val förrän år 1945, då under paraplypartiet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Det som ofta glöms bort i dagens politiska diskussion är att Vänsterförbundets föregångare DFFF var ett maktparti under de första decennierna efter kriget. Redan i sitt första riksdagsval 1945 fick DFFF 23 procent av rösterna och blev näst största parti efter SDP. 1958 blev DFFF till och med Finlands största parti, igen med 23 procent. Stödet sjönk sedan gradvis, men ännu i början av 1980-talet låg dess stöd på kring 15 procent, för att sedan i slutet av decenniet droppa under tioprocentsstrecket.

Svenska Vänsterpartiet har aldrig nånsin kunnat drömma om valresultat på över 20 procent. Då det grundades 1917 som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, fick det 8,1 procent av rösterna, historiens fjärde bästa resultat. Med ett positivt undantag 1944 låg sedan partiet, först som Sveriges Kommunistiska Parti, sedan som Vänsterpartiet Kommunisterna, på en stadig nivå på mellan 3 och 6 procent av rösterna i alla val fram till Sovjetunionens fall och namnbytet till Vänsterpartiet 1990. Sitt bästa resultat i historien fick Vänsterpartiet 1998 under Gudrun Schymans ledning, hela 12 procent av rösterna. I valet därpå, 2002, rasade partiets stöd till drygt 8 procent, men trots det stora tappet var det ändå den tredje största valframgången i Vänsterpartiets historia. Perioden mellan 1998 och 2002 är också den enda där Vänsterpartiet haft större representation i riksdagen än Vänsterförbundet.

Redan under Gudrun Schymans tid stormade det bakom kulisserna i Vänsterpartiet, på samma sätt som inom det finländska systerpartiet. Där, liksom här, pågick upprivande ideologiska strider mellan å ena sidan de faktioner som försökte rädda det som räddas kunde av det uttalat marxistisk-leninistiska socialistiska arvet och de som ville öppna upp för en bredare, lösare definition av vänstern, en som var anpassad till ett tidevarv då en internationell socialistisk hegemoni inte såg ut att vara nära förestående — en mer marknadsanpassad vänster, om man vill vara lite elak.

Vänsterpartiets rykte fick en ordentlig törn då Schyman fälldes för skattefiffel och avgick från ordförandeposten 2003. I samband med det lanserade riksdagsledamöterna Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith den ideella föreningen Vägval Vänster (VV) som inför ordförandevalet 2004 propagerade för en ny riktning för partiet, en som skulle öppna upp partiet för en bredare och friare definition av vänsterbegreppet, i praktiken en vänster som närmade sig socialdemokratin och miljörörelsen. Det här var i samma tider som striderna inom finländska Vänsterförbundet var som hårdast mellan ordförande Suvi-Anne Siimes och de så kallade taistoiterna, och både i finländsk och svensk press talades om förestående partisplittring och vänsterpartiernas slutliga undergång. Medan Siimes avgick 2006 i protest mot att taistoiterna inte uteslöts ur partiet, var det i Sverige omvänt läge, då den nya partiorföranden Lars Ohly representerade Vänsterpartiets traditionella vänsterfalang. Under Ohlys två val som ordförande nådde partiet inte över 6 procent.

Vägval Vänster må ha demoniserats av Ohly, och otvivelaktigt skadade Lönnroth & Co Vänsterpartiets anseende på kort sikt. I praktiken har partiet ändå utvecklats i den riktning som rörelsen önskade: såväl i Finland som i Sverige har vänsterpartierna under de senaste åren utmanat de gröna partierna inom miljöpolitiken, och båda har anammat en marknadsanpassad demokratisk socialism som ideologisk linje. Linjen har inte varit utan uppoffringar: det finns en minoritet som inte accepterat den nya linjen, och som sökt sig till de hårdnackat kommunistiska småpartier som under de senaste tjugo åren levt en tynande tillvaro, alternativt de små anarkistiska rörelserna. I Finland ledde demoniseringen av taistoiterna till att många mer eller mindre gav upp den politiska aktivismen.

Men på det stora hela har hegemonin inom vänsterpartierna både i Finland och Sverige varit till och med överraskande bred på 2010-talet, efter att luften slutligen renats. Visst finns det vissa i det äldre gardet som må muttra i kulisserna över att termer som marxism och socialism är allt mer sällsynta i partiernas officiella kommunikéer. De flesta torde i dag ändå vara ense om att en pragmatisk, om ibland något konturlös, inställning till vänsterideologin varit att föredra framför det nästan sekteristiska teorikäbbel som i ett skede hotade att slita sönder hela vänsterrörelsen. Undantag finns naturligtvis, avhopp och utbrytningar har förekommit, men utifrån sett har osämjan inom vänsterpartierna under de senaste åren åtminstone inte verkat större än inom andra partier, snarare tvärtom.

Rabulisten och aktivisten Paavo Arhinmäki valdes 2009 till ordförande för Vänsterförbundet, och i hans fotspår följde en helt ny generation av unga vänsterledare, för vilka den nya rödgröna, socialliberala vänstern bjudit på spännande framtidsutsikter snarare än tillbakablickande oro. I Li Andersson har Finland i dag Nordens mest lyskraftiga vänsterledare. Jonas Sjöstedts val till ordförande för Vänsterpartiet 2011 var något av en kompromiss. Rossana Dinamarca hade varit en svensk Arhinmäki, medan den tio år äldre Sjöstedt var ung nog för att representera nåt slags förnyelse, men tillräckligt gammal och etablerad för att inge en betryggande gubbighet, som förstärkts år för år med det allt tunnare håret. Sjöstedt har inte varit utan sina kritiker – Dinamarca meddelade i februari i år att hon lämnar Vänsterpartiet efter att ha blivit “systematiskt osynliggjord och motarbetad”.

Forne metallarbetaren, författaren och Europaparlamentarikern Sjöstedt har framstått som en lugn och principfast partiledare, och har ofta bäst kommit till sin rätt i debatter och tv-diskussioner. Sjöstedts problem är kanske att han i så hög grad blivit Vänsterpartiets ansikte. Även om det finns karismatiska och kunniga politiker bakom honom, är åtminstone bilden man får då man följer den svenska diskussionen mer sporadiskt från finskt håll att hans efterträdare vid en eventuell avgång  (han har trots allt nu varit ordförande i sju år) inte är ett självklart val. Det kan naturligtvis också vara en tillgång, och det finns ju inget som tyder på att Sjöstedt är på väg att lämna ifrån sig ordförandeklubban alldeles inom kort.

Inför valet visade vissa opinionsmätningar på ett stöd för Vänsterpartiet på till och med 10 procent. Så högt var det knappast någon som hade föreställt sig att det skulle bli i själva valet, men säkert hade Sjöstedt & Co hoppats på ett slutresultat som hade börjat på 8 eller till och med 9, i stället för 7,9. För regeringsbildningen hade en extra procent eller två knappast haft någon betydelse: Ställningskriget mellan blocken, med SD i mitten, hade hursomhelst varit ett faktum. Mycket tyder på att det blir oppositionstjänstgöring för Vänsterpartiet under nästa regeringsperiod, och det skulle i så fall ge partiet chans att förvalta populariteten i fyra år, och till och med sikta på tio procent i nästa val. Trots att storskrällen uteblev, var Vänsterpartiets valresultat snudd på historiskt. Framtiden får utvisa om det här var en tillfällighet, eller om det är en ny vänstervåg på gång.

I Finland var riksdagsvalet 2015 en stor besvikelse. Trots ett ungt, energiskt startfält och en ny stjärna i Li Andersson, tappade Vänsterförbundet två mandat i riksdagen, en procentenhet i stöd, och landade på 7,1 procent av rösterna. Det var en fortsättning på den kräftgång som pågått sedan 1999. Kommunalvalet 2017 gav vissa positiva signaler för partiet, som nu hoppas kunna upprepa de svenska kollegernas bragd i vårens riksdagsval. Men utgående från diverse opinionsmätningar tycks Vänsterförbundet ha väldigt svårt att omvandla Anderssons stora popularitet till partistöd. Opinionsmätningarna har visserligen under sommaren kommit med positiva signaler på ett stöd på mellan 8 och 9 procent, ibland till och med närmare 10. Historiskt sett har ändå Vf för det mesta landat på ett slutresultat som legat kring en procent under förhandsopinionen.

Det är naturligtvis dödfött att stirra sig blind på opinionsmätningar gjorda över ett halvt år före valet – mycket kan hända på slutrakan. Men Vänsterförbundets del börjar det kännas som nu eller aldrig. På våren 2019 har det gått tio år sedan Arhinmäki valdes till partiordförande. Den unga generation som 2015 invaldes i riksdagen har haft fyra år på sig att vässa argumenten och visa vad den går för under en historiskt högerorienterad regering. Och för att återknyta till den ovanstående diskussionen: leden har enats och en ny uppfattning om vad vänstern är och står för har långsamt börjat formas. Vill vänstern välja att se på tillförsikt på det svenska valet, kan Vänsterpartiets goda resultat vara ett tecken på att generationsväxlingen börjar slå rot och att en ny vänster har funnit sitt ideologiska uttryck. Såtillvida kunde man argumentera för att ska den finländska vänstern lyckas svänga sin nedåtgående trend, så ska det ske ganska snart, eller sedan inte alls. Men det här är naturligtvis en aning fatalistiskt — politiken är sällan såpass lineär att man skulle kunna förutspå hur partiernas väljarstöd fluktuerar. Om inte 2019, så kanske 2023.

Vänstern kritiseras ofta, inte minst på Ny Tids sidor, för bristen på en bred vision, en utopisk framtidsbild, efter Sovjetunionens sönderfall. Men min personliga upplevelse är att det finns en stor entusiasm inom den unga vänstergenerationen just på grund av att det inte finns en på förhand utstakad “master plan” att följa. Det sista kapitlet i ideologins stora bok är ännu inte skrivet, och känslan av att få vara med och skriva framtiden är hoppingivande. Det är antagligen delvis på grund av detta framåtblickande som vänsterdiskussionen i dag är så renons på de definitionsmässiga gräl som kännetecknade bland annat 70-talsvänstern. I stället för att alla sitter på varsin håll och är säkra på sin egen sanning, finns det en öppenhet för nya idéer och en allmän atmosfär av det är nya lösningar och inte gamla som är vägen framåt. Om de nya idéerna är bra återstår naturligtvis att se, och det är ju inget som säger att det är vänstern som sitter med alla nycklar. Och förhoppningsvis ska inte världens framtid hänga på att något enskilt parti röner valframgång. I samma anda som den moderna vänstern har visat sig vara öppen för diskussion och nya tankar, skulle man hoppas att också resten av den samhälleliga diskussionen fortskrider.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

När hatet tar makten

I sin senaste bok ”Det svenska hatet” lyfter journalisten och dokumentärfilmaren Gellert Tamas fram den utveckling som ledde fram till att hatretoriken fick en så stor spridning och blev legitim, också långt utanför de öppna rasisternas led.

Jag läser de sista sidorna i Gellert Tamas reportagebok Det svenska hatet med stigande obehag. Texten fungerar som en tidsmaskin och för mig tillbaka till vintern 2015-16, när hatretoriken i spåren av nyårsnattens sexuella trakasserier i Köln svepte in över Sverige och Finland som stinkande brun rök från en brinnande soptipp. Även debattörer man kunnat vänta bättre av köpte vandringssägnerna om ”våldtäktslekar” som flyktingarna från Mellanöstern skulle ha fört med sig till Europa. Sverigedemokraterna gnuggade givetvis händerna. De hade vunnit. Den starka medkänsla som bilden av den drunknade flyktingpojken Alan Kurdi väckte hade förbytts i rädsla och hat. Nu var det ”Sverigevännerna” och de bruna krafterna till höger om dem som satte agendan för flyktingdebatten.

Det svenska hatet bildar tillsammans med Lasermannen – en berättelse om Sverige och De apatiska – om makt myter och manipulation en trilogi där Tamas i reportagebokens form försöker ringa in olika aspekter på dagens Sverige. Lasermannen handlade om rasism, De apatiska skildrade en av de största moraliska kollapserna i det moderna Sverige, behandlingen av de apatiska flyktingbarnen. I den avslutande delen i Tamas Sverigetrilogi är det förändringen och förgrovningen av det offentliga samtalet som står i fokus.

Tamas arbetsmetod påminner om romanförfattarens – berättelsen är central i hans reportage och han fokuserar på en eller flera huvudpersoner. I Det svenska hatet heter centralgestalten Kent Ekeroth, medlem av Sverigedemokraternas högsta ledning, ”de fyras gäng”, men mest känd för sin inblandning i den famösa ”järnrörsskandalen”, som ägde rum i Stockholm en juninatt 2010 och avslöjades av tidningen Expressen hösten 2012.

Det är inte svårt att förstå varför Tamas väljer att sätta ljuset på Ekeroth: han är en av de mest aggressiva företrädarna för Sverigedemokraternas invandrarfientlighet och har med tiden byggt upp omfattande kontakter med främlingsfientliga och islamofobiska rörelser i Europa, somliga av dem öppet våldsbejakande.

Från problemung till Sverigedemokrat 

På basen av omfattande research och intervjuer med tidigare klasskamrater, lärare, vänner från studietiden och Sverigedemokrater (men dock inte med Ekeroth själv, som vägrat att medverka) tecknar Tamas i korta kapitel bilden av en djupt motsägelsefull människa.

Kent Ekeroth och hans tvillingbror Ted är söner till en invandrad polsk-judisk mamma och en svensk pappa; bröderna Ekeroths mormor överlevde Förintelsen och deporterades till Kazakstan, där deras mor föddes – vilket gör att hon i svensk statistik räknas som utomeuropeisk invandrare. I skolan mobbas Kent och har problem med självkontrollen, vilket leder till att han ständigt hamnar i konflikt med kamrater och lärare. Han börjar tidigt intressera sig för datorer och blir närmast besatt av datorspel; han anser sig intellektuellt överlägsen omgivningen, vilket inte precis gör det lättare för honom att skaffa sig närmare vänner och behålla dem han lyckas få. Också flickvänner saknas i stort sett i hans liv.

Då han studerar vid Lunds universitet kommer han i kontakt med Jimmie Åkesson och flera andra unga män som så småningom blir ledarfigurer i Sverigedemokraterna. Ekeroth blir medlem i SD, för den nya ledningen med Åkesson i spetsen försöker han rensa ut de värsta nazisterna och göra partiet mera rumsrent och därmed mer tilltalande för bredare väljargrupper. Ekeroth blir SD:s internationella sekreterare och som sådan gör han en viktig insats för att lägga om partiets kurs.

Han bygger nämligen upp kontakter till den växande så kallade counter-jihadiströrelsen, som i kölvattnet av terrordåden mot World Trade Center 2001, satsade på att återuppväcka och utnyttja den urgamla rädslan för islam – med stor framgång, ska tilläggas.

I en debattartikel i Aftonbladet 2009 utmålar Jimmie Åkesson just muslimer som det största hotet mot Sverige. Artikeln var alldeles säkert inspirerad av Ekeroth och visade sig vara ett lyckokast för partiet. Nu får man en konkret fiende att skrämmas med. Året därpå kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Allt hårdare retorik

Den islamofobiska retoriken, som de senaste åren varit central för SD, bidrog säkert till att många valde att lägga sin röst på partiet. Hatet mot islam och muslimer sitter djupt i vårt kulturella arv.

Det svenska hatet är i grunden en skildring av radikalisering. Ordet brukar främst användas om jihadister, men Tamas visar att en liknande process också är möjlig på den andra sidan. Kent Ekeroth blir allt mer extrem i sina angrepp på framför allt muslimer och i sitt stöd för hårdför judisk nationalism. Ett av hans viktigaste forum blir nätsidan Avpixlat, där den så kallade SD-svansen ges rikliga tillfällen att spy galla över invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Det är omkring 2012 som debattklimatet i Sverige svänger, fastslår Tamas: sådant som inte tidigare var möjligt att yttra blir i allt högre grad acceptabelt, framför allt i sociala medier. Och ord följs av handling. Hösten 2015 brinner ett stort antal planerade flyktingförläggningar i Sverige (liksom i Finland). Ekeroth fördömer ingalunda mordbränderna. När han den 17 oktober håller tal vid en demonstration mot ”massinvandringen” i Trelleborg förklarar han istället att ”svenska folket har lång stubin … men när den brunnit klart, då SMÄLLER det”. En våg av nya mordbränder följde.

Gellert Tamas bok är välskriven och medryckande – trots ämnet fann jag att jag knappt kunde släppa den. Tamas visar tydligt hur hatretoriken, islamofobin och rasismen medvetet göds från högerpopulistisk håll. Det svenska hatet ger inte hela bilden av hur Sverigedemokraterna kom att sätta agendan för flyktingdebatten, men utgör ett viktigt bidrag till det här narrativet. Tamas visar också, med väl valda exempel, att jihadismen och högerpopulismens muslimfientlighet i grund och botten är två sidor av samma mynt. IS och andra jihadistiska rörelser har som mål att provocera fram ett så hårt förtryck av Europas muslimska befolkning att muslimerna drivs till revolt – jämför med Röda Arméfraktionen på 1970-talet. RAF förmådde inte driva fram en fascism som fick arbetarklassen i Europa att revoltera. Det är upp till oss att se till att jihadisterna inte lyckas utnyttja opinionerna i dagens Europa till något liknande.

Lars Sund

Gellert Tamas: Det svenska hatet. Natur&Kultur, 2016.

SD och Sf – äpplen och andra äpplen

Sannfinländarnas stöd minskar, men inte Sverigedemokraternas. Men att ge SD regeringsmakt är fel väg att gå, menar Joacim Blomqvist.

Det är närmast ett axiom att missnöjespartier som uppnår en regeringsställning förlorar röster då de tvingas ta ansvar för dagspolitik. I Finland har Sannfinländarna under sin regeringsmedverkan bedrivit en tydlig högerpolitik, vilket jagat bort deras ekonomiskt utsatta missnöjes-väljare. Men inte heller invandringen till Finland har minskat lika mycket som partiets främlingsfientliga falang hoppats på.

Både Sannfinländarna och Sverigedemokraterna tillhör Europas radikala nationalistiska höger, trots att det finns vissa skillnader mellan partierna. Den viktigaste skillnaden är att Sannfinländarna har sina rötter i missnöjespartiet Finlands landsbygdsparti, medan Sverigedemokraterna grundades som ett hopkok av fascistiska rörelser: skinnskallar och nynazister från storstäderna som så småningom drog på sig kostymer; gamla veteraner från nazistpartierna som upphörde vid andra världskrigets slut; samt SS-frivilliga, som exempelvis SS-Rottenführer Gustav Ekström. De är inte på samma sätt som Sannfinländarna beroende av att vara i opposition. Sverigedemokraterna har valts in för att de är fascister, inte för att folk är missnöjda med de etablerade partierna.

Slagskämpar

Då de ledande Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling en juninatt 2010 beväpnade sig med metallrör och skrek rasistiska och sexistiska tillmälen åt komikern Soran Ismail och nattflanörer på Kungsgatan i Stockholm – järnrörsskandalen – så fick det inga följder inom partiet eller bland dess väljare. Sverigedemokraterna och ungdomsförbundet SDU:s samtidshistoria kantas av samarbete med nazister, bombhot, vapenbrott med mera. De rasistiska och sexistiska utbrott som partiföreträdare sedan dess ägnat sig åt har på samma sätt fått passera – minst ett utbrott i veckan sedan förra valet. Tydligen har väljarna givit sina politiker mandat att gripa till rasistiskt och sexistiskt våld.

Ibland har politiker avlägsnats från sina poster, men uteslutningarna har fyllt dubbla funktioner: dels att rensa ut partiledningens kritiker, men de upprätthåller även chimären att partiet tillämpar ”nolltolerans mot rasism.”

Till skillnad från Sannfinländarna har de ledande Sverigedemokraterna inte behövt kompromissa, men har trots det bedrivit en borgerlig politik. De har stött borgerliga styrelser i landstingen, kommunerna och rikspolitiken. Det har dock inte resulterat i några stora tapp i opinionsundersökningarna, vilket tyder på att partiets väljare är väl införstådda med partiets linje. Så länge partiet för en fascistisk politik så har de sina kärnväljare i en liten ask, och då spelar det ingen roll att Kent Ekeroth i februari åtalades för ringa misshandel – i november 2016 slängdes han ut från en Stockholmskrog och på vägen slog han till en person som köade för att bli insläppt. Ekeroth, tidigare ledamot i riksdagens justitieutskott, är en ökänd slagskämpe i Stockholms krogmiljö.

Enfald, inte mångfald

Medan Sannfinländarna gradvis syltat in sig allt mer med högerextremistiska rörelser, på bekostnad av sina gamla proteströstare, så har Sverigedemokraterna hela tiden varit högerextremister. Trots att de nödtorftigt dolt det i offentligheten så har det hela tiden stått klart för deras väljare vad de röstar på.

Partiernas stora gemensamma fiende är det mångkulturella samhället. Sannfinländarnas uttrycker det i sin fatala aversion mot det svenska språket – inget är obligatoriskt, utom att dö och läsa svenska, menade ju ordföranden för Sannfinländarnas ungdomsförbund Sebastian Tynkkynen. Sverigedemokraterna har siktat in sig på den romska minoriteten, vid sidan av de svenska muslimerna.

Motståndet mot mångkultur spiller över i en allt råare rasism som riktas dels mot inhemska minoriteter, men främst mot människor av annan hudfärg, och speciellt mot flyktingar från väpnade konflikter. I den rasistiska retoriken buntas disparata grupper som inte utgör några maktfaktorer ihop till det som forskarna Nils Christie och Kettil Bruun kallar för en ”god fiende”. Dessa maktlösa fiender får skulden för allt som gått fel i samhället, och genom dessa Andra kan man behändigt definiera undanglidande begrepp som svenskt och finländskt – svenskhet är det som är icke-romskt, icke-utomeuropeiskt, icke-brunt.

Båda partierna delar också den schweiziska författaren Bat Ye’ors konspirationsteori om Eurabien, som i korthet går ut på att muslimer erövrar den judisk-kristna-världen med demografiska medel. Med ”flyktingvågor” infiltreras kristna länder och genom de muslimska kvinnornas högre nativitet kommer muslimerna småningom att bli i majoritet. Det här är förstås nonsens.

Regeringsansvar?

Somliga svenska debattörer anser att Sverige borde följa Finlands exempel och ge Sverigedemokraterna regeringsansvar, vilket förmodas ta vinden ur deras segel. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra gläntar redan på dörren för partierna att samverka i regeringsställning, och kanske fälla den Socialdemokratiska regeringen. För moderaterna innebar utspelet ett historiskt stort ras i opinionsundersökningarna medan Sverigedemokraternas stöd låg stabilt vid 20 procent.

Det som kommentatorerna missar är att Sverigedemokraterna inte är något missnöjesparti, och att det inte finns någon anledning att tro att en borgerlig politik skulle minska deras understöd. Ifall man verkligen vill minska deras inflytande så får man inte ge dem makt, eftersom alla fascistiska partier per definition vill ta makten för sina egna syften. Om Sverigedemokraterna får regeringsansvar betyder det inte att partiet tappar mandat, som Sannfinländarna gjorde, utan istället kan de fortsätta sabotera kommande regeringars politik i syfte att ytterligare öka sitt eget inflytande. I slutändan leder det till en fascistisk revolution.

I Finland ligger Sannfinländarna nere för räkning. I Sverige är vi långt från att besegra Sverigedemokraterna. Det har inte alls hjälpt att, som många liberaler förespråkat, ta debatten med dem. Resultatet har istället blivit att de givits tolkningsföreträde, och att deras människosyn normaliserats. I Sverige måste de demokratiskt sinnade partierna först av allt bryta normaliseringen, sedan tvinga fram en ny dagordning, därefter kan vårt antifascistiska arbete åter igen gå till offensiven.

Joacim Blomqvist