Etikettarkiv: Genusfrågor

Katja Kettu lät äntligen kvinnorna ta plats i historien

Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Barnmorskan in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen, som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, och Rose on poissa, som samtidigt ges ut på finska.

Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finländska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan (Kätilö) skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.

Nattfjärilen (Yöperhonen) handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga tog sig runt 30 000 papperslösa finländare till Sovjet på 1920- och 1930-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.

Liksom en gång Kettus egen pappas morfar hoppades Irga på en bättre framtid.

– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Kettu och tillägger:

– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.

Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.

Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.

– Situationen i Ryssland är svår. Många språk tystas och människor som tillhör minoriteter förtrycks.

Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.

– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.

Hon ser det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen i landet, nämligen presidenten.

Ingen plats för kvinnorna

Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.

– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanligt som maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt sig för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.

Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj följde vi då jag växte upp i Lappland debatten kring den finska historien. Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till, och de har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.

Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?

– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv. Vi hade liksom fastnat någonstans i den svartvita hjältehistorien, menar Kettu.

Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finländare valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920- och början av 1930-talet.

– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.

Det verkar helt enkelt handla om timing.

– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.

Fascinerad av marifolket

Alla Kettus böcker bygger på grundläggande och minutiös research.

– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.

Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som huvudsakligen lever i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.

– Där finns enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan, vilket lockade mig, säger Kettu.

Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men dess fortlevnad är hotat av årtionden av förtryck.

Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.

– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror.

– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.

– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.

Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.

– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.

Precis som Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.

Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böckerna håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram  betydligt grymmare överlevnadsstrategier.

– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitalistiskt system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att folk skulle hålla sig vid liv.

Amerika nästa

Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip hela tiden.

– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.

Men först väntar en intensiv höst. Hon ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober, och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en amerikansk ursprungsinvånare, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.

– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.

Vad föredrar du?

– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet. N

Text: Christin Sandberg
Foto: Ofer Amir

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.

Var är vårt kanon?

Jag har i olika sammanhang, redan som ung och ivrig nykomling i den finlandssvenska teatervärlden, hört sägas att ett problem den finlandssvenska dramatiken dras med är att det inte finns någon tradition, inget arv att falla tillbaka på, eller revoltera mot, ingen Shakespeare, Strindberg eller Ibsen. Det är bara att konstatera att de pjäser som har skrivits, för det har skrivits pjäser på svenska i Finland, utgör en relativt passiv och bortglömd del av vår litteraturhistoria.

En pjäs sätts sällan upp mera än en gång, visst finns det undantag, men det är sällan en pjäs får en andra eller tredje produktion. Det betyder i förlängningen att pjäserna inte etableras och blir kvar i det kollektiva medvetandet på samma sätt som till exempel en bok som man kan läsa på nytt, låna ut åt en vän, läsa analyser av och så vidare. När det gäller pjäser är det ju oftast föreställningen, iscensättandet som analyseras och diskuteras, och mera sällan själva pjästexten – kanske också för att det är så sällan det görs flera uppsättningar av samma text, vilket skulle ge underlag för diskussioner om olika tolkningar.

Pjäser är inte alltid enkla att få tag på, eller att läsa om man väl lyckas på tag på dem. Därför är en bok som Lucy Kerbels så viktig – och vi behöver något motsvarande för dramatik skriven på svenska i Finland. Vi behöver en översikt och beskrivning som ger läsaren insikt i vilka pjäser som faktiskt har skrivits och vad de handlar om. För medan många kanske vet att till exempel Hagar Olson och Jac Ahrenberg också skrev pjäser, så undrar jag hur många som känner till dem och vet vad de handlar om. Jag gör det inte. Och det är texter som är en del av vårt kulturarv på samma sätt som romaner, noveller och dikter som har skrivits på svenska i Finland.

Det finns redan bra databaser, till exempel Svenska Litteratursällskapets Daniel, som listar de pjäser som skrivs och uppförts på svenska i Finland. Utgående från det grundmaterialet skulle det finnas förutsättningar att skapa mera ingående presentationer av pjäserna, för att göra såväl teaterarbetare som andra intresserade (för jag inbillar mig att det finns personer utanför teaterfältet som är intresserade) uppmärksamma på den finlandssvenska dramatiska tradition som faktiskt finns.

Hanna Åkerfelt

För att kunna förändra måste man förändras

Det är lätt att tala om likabehandling och allas lika värde, men att ge alla samma värde och behandla alla lika är ofta svårt. Varför? Gordana Malesevic har bekantat sig med diskrimineringsforskaren Kevin Kumashiro och läst den brittiska rapporten Diversity and Citizenship.

Under 2000-talet har vi kunnat konstatera att det finns nya utmaningar i skolan och samhället och att vi behöver nya strategier för arbetet med antidiskriminering och likabehandling.

Allt fler förstår att likabehandling inte är något som uppstår genom att man lägger till ”kön” eller ”etnicitet” i läroplanen eller värdegrunden. Dessutom vet vi att själva utpekandet av de grupper som skall inkluderas kan få motsatt effekt. Vad skulle det betyda att lägga till judar, queera eller fattiga? Att lägga fokus på utvalda grupper förändrar inte normen, och därmed inte heller skolans eller samhällets faktiska värdegrund eller den (undervisnings)praktik som bekräftar vår känsla av ”normalitet”.

Skolledarens och lärarens människosyn är särskilt viktig i detta arbete. Likabehandling är nämligen mer än att motarbeta mobbning.

Kevin Kumashiro är lärare och forskare vid universitet i Chicago och en av grundarna till Center for Anti-Oppressive Education. Han har skrivit ett flertal böcker, däribland Against Common Sense: Teaching and Learning Toward Social Justice och Teaching Toward Democracy: Educators as Agents of Change. På så sätt har han bidragit till nya perspektiv på arbetet för social rättvisa i skolan. Kumashiro menar att utvecklingen mot att sluta diskriminera – skolkamrater, anställda, lärare, andra medmänniskor – alltid är förknippad med motstånd och kris, eftersom nya insikter utmanar individers jagkänsla och privilegier.

Kumashiros poäng är att vi kanske motsätter oss anti-förtryckande praktiker därför att de rubbar vårt sätt att tänka om och känna för oss själva, inte bara den andre.

Likabehandling blir därför också något som vi inte vill lära oss, något som vi undermedvetet motsätter oss. Inte bara något som vi ännu inte lärt oss.

Därför måste ett antidiskrimineringsarbete som har som mål att förändra eleven också förändra läraren och skolledningen (och politikerna med för den delen).

Svåra normer

Att leda skolpersonal och elever i en process där de skaffar sig kunskap om förtryck kan vara omskakande: att få veta att våra sätt att tänka och göra saker är diskriminerande kan vara mycket obehagligt.

För att uppnå likabehandling i skolan gäller det att ifrågasätta de normer som för närvarande definierar ledarskapet och undervisningen – i ämnesinnehåll och pedagogiska verktyg – och föreställa sig nya möjligheter när det gäller vilka vi är och vilka vi kan vara.

Det i sin tur väcker frågan om vi är redo att undersöka utbildningspraktiken och problematisera begreppet ”normalitet”. Är vi redo för de mänskliga reaktioner som följer när en likabehandlingsplan sätts i verket?

När tidigare orättvisor uppenbaras väcker de tankar och känslor som elever, lärare, skolledare och andra måste få utrymme att formulera och bearbeta. Utan detta utrymme uppstår kaos, som endast tillfälligt och på ytan kan stävjas med disciplin.

Detta problem har belysts i bland annat Storbritannien, där man har diskuterat likabehandling sedan början på 2000-talet. År 2007 kom rapporten Diversity and Citizenship. Den är gjord på uppdrag av utbildningsdepartementet och sammanställdes av Sir Keith Ajegbo.

Bakgrunden till rapporten hittar man i explosionerna och dödsskjutningen i London sommaren 2005, då polisens sköt ihjäl en oskyldig tunnelbaneresenär. Incidenten anses ha haft en grund i bland annat främlingsfientlighet och utbredd diskriminering. Och det ville utbildningsdepartementet studera närmare.

Samhörighet

Författarna till Diversity and Citizenship har undersökt hur läro- och icke-diskrimineringplaner används i praktiken och lagt fram förslag på vilka förändringar som behövs för att skolan bättre skall medverka till ett samhälle med gemenskap i mångfald.

Ajegbo menar att alla barn behöver förstå sin identitet och känna samhörighet för att icke-diskriminering skall uppnås. Därutöver innehåller den gedigna rapporten konkreta förslag på hur man kan förbättra och stärka undervisningen i gemensamma värderingar och värdet av kulturell identitet.

Författarna framhåller att alla de värderingar som finns i samhället måste bli synliga och att man inte kan huka för den existerande diskrimineringen – oavsett vem som blir diskriminerad. Endast genom att låta alla sidor komma till tals, berätta sin historia och tolka historien kan alla bli delaktiga.

Författarna visar också hur bland annat historieundervisningen kan ge barnen del av det sammanhang som de lever i. Undervisningen bör förklara varför dagens (brittiska) samhälle ser ut som det gör och i högre grad ta upp ämnen som kolonialismen, slavhandeln och suffragettrörelsen. Men framför allt måste historieämnet ge eleverna utrymme att diskutera och problematisera världshistorien och sin upplevelse av den. Om man överför de brittiska tankarna till nordiska förhållanden kan man till exempel belysa den roll som utvandring, invandring och könsarbetsfördelning har spelat i historien.

Priviligerade skrivsätt

Kumashiro påpekar å sin sida att man borde lyfta fram det faktum att historieundervisningen lägger fokus på politiska ledare, militära konflikter och industriella uppfinnare. Han ger även exempel på hur diskriminering och förtryck kan komma till uttryck vid undervisning i engelska (i engelskspråkiga länder).

Som exempel ger Kumashiro de många tillfällen då elever får skriva uppsatser där de skall förklara eller sammanfatta vad de har läst, kritisera texterna eller binda ihop texterna med sina egna liv eller observationer. I dessa sammanhang anses uppsatserna vara akademiska när de ägnas åt olika former av citerande och som välskrivna när de ansluter sig till redan existerande modeller för vad som är gott akademiskt skrivande.

Kumashiro förespråkar inte att vi skall avstå från akademiskt uppsatsskrivande, eftersom olika skrivuppgifter åstadkommer olika saker, men vill att vi skall sluta privilegiera vissa sätt att skriva när vi försöker att rubba invanda föreställningar om vad det innebär att skriva.

Skrivande, liksom läsning, kan med andra ord ha som mål att förändra vilka vi är och hur saker är. Det målet kan uppnås genom uppgifter där slutresultatet är mindre viktigt än processen.

Matematik

Även i undervisningen i naturorienterande ämnen och matematik kan man se bortom det som lärs in och bortom det som redan är bekant. Precis som i samhällsorienterande ämnen kan undervisningen bedrivas på ett paradoxalt sätt: på en och samma gång kan den handla om att skaffa sig ny kunskap och kritisera sättet på vilket kunskapsinhämtningen sker. Man kan skaffa sig kunskap om naturvetenskapens bidrag till vårt vetande och undersöka på vilka sätt naturvetenskapen hindrat annat lärande, privilegierat vissa kunskaper och använts som svepskäl för förtryck.

Matematiken gör ofta anspråk på att vara ett genomskinligt språk som återspeglar sanningar. Men även om vi antar att så är fallet kan olika språk göra världen begriplig på olika sätt. Varje språk är kodat med kulturellt specifika och könade innebörder, och också matematikens språk används och förstås olika beroende på vårt kulturella sammanhang.

Därför blir också matematikundervisning indirekt ett sätt att undervisa i kulturella normer och värden. Som elever får vi sällan veta att vår matematik endast är en av många och ett språk som används för att ta upp vissa sociala problem men inte andra.

Det är med andra ord inte endast i samhällsorienterande ämnen som vissa grupper privilegieras, och inte endast hur man lär ut utan även vad man lär ut som har avgörande effekt på antidiskriminerande undervisning och likabehandling i skolan.

Skolledare och lärare har en viktig roll i detta arbete, särskilt nu när vissa politiska krafter vill öka och gynna diskrimineringen istället för att utrota den. Samtidigt är skolan endast en del i ett större sammanhang: ett samhälle där likabehandling och antidiskriminering inte gäller, kan inte heller förverkliga dessa ideal fullt ut i skolan. För att kunna förändra måste vi själva förändras.

Gordana Malesevic

 

Tiden står stilla för kvinnorna i Malta

 På en ö i Medelhavet ligger ett litet land som lever i en annan tid. Här har kvinnor och män inte samma rättigheter ens i lagen.

Här har ett ofött barn större rättigheter än ett barn som är fött utom äktenskapet. Skilsmässor är förbjudna och fri abort ses som ett hot. Sedan 2004 är Malta med i EU, som uppmanar landet att arbeta för jämställdhet.På Malta hamnar man om man har fått motorhaveri eller helt enkelt kört fel, enligt Jean-Pierre Gauci på maltesiska Amnesty. Malta ligger närmast till hands geografiskt, om man kommer från Afrika med båt, men inga asylsökande tar sikte på ön. De vet att asylsökande som kommer till Malta får tillbringa upp till 18 månader i slutet förvar. Behöver en asylsökande åka till sjukhus sätter man på handbojor, enligt Amnestys man på Malta.
Jag blir konfunderad, för majoriteten av malteserna är djupt troende katoliker och pietá – vördnad, fromhet och kärlek – är ett viktigt begrepp för dem. Men trots pietá, och trots att Malta är en demokrati, sätter man inte mänskliga rättigheter speciellt högt här. Det gäller inte minst kvinnors rättigheter.
Malta blev medlem i EU 2004, och är unionens sydligaste land. I EU-korridorerna i Bryssel och Strasbourg saluförs Malta och malteserna nu med paroller som “EU:s mest flexibla arbetskraft” och ”alla vill bidra till ökad tillväxt”. Parollerna är inte helt osanna. Malta har 400 000 invånare, den sociala kontrollen är stark och några större konflikter inom den ekonomiska politiken finns inte – regeringsmedlemmar är näringsidkare är fackföreningsledare är familjeöverhuvuden.
Men i frågor om familjen och kvinnans roll i samhället kokar debatten. Det gäller kvinnors möjligheter att yrkesarbeta och vara politiskt aktiva, kvinnors plats i det offentliga rummet och barnens rättigheter. Kyrkan, staten och den maltesiska majoriteten har fått en liten men vältalig motpart: jurister som arbetar med familjerätt, journalister och debattörer som hävdar kvinnors och barns rättigheter samt kvinnoorganisationer som talar om kvinnors plats på arbetsmarknaden. Det är kontroversiellt, men mest kontroversiell av allt är abortfrågan. Enligt International Federation of Gynecology and Obstetrics (FIGO) rapport om kvinnors hälsa 2006, dör över 70 000 unga kvinnor varje år efter osäkra aborter, särskilt i fattiga länder. Av alla mödrar som dör under graviditeten eller inom sex veckor efter graviditetens slut, dör 13 procent av osäkra aborter.
På EU:s politiska arenor växer abortmotståndet. Vatikanen har öppnat kontor i Bryssel och lobbar mot abort. Den nya ordföranden i EU:s kvinnoutskott är en övertygad abortmotståndare. Och i EU-parlamentet har högern röstat ner förslag som skulle främja legala, säkra aborter. Detta trots att det handlar om en behandling som kan göras tillgänglig världen över, menar både WHO och FIGO.
I Malta är abort förbjuden. Man kan få mellan 18 månaders och tre års fängelse för en abort. Vice premiärministern Antonio Borg, som även är justitieminister och inrikesminister, lade 2005 fram förslag om att skriva in abortförbudet i grundlagen. Beslut i frågan har skjutits upp en gång men tanken får nu, med hjälp av katolska kyrkan, allt starkare fotfäste i andra delar av EU och därmed större legitimitet i den maltesiska debatten.

Barns olika rättigheter

Den katolska kyrkan har starkt kulturellt inflytande. Trots att många delar av samhället håller på att sekulariseras har kyrkan en särställning. Det säger Carmen Sammut, lektor vid institutionen för Internationella relationer på universitetet i Malta. Hon håller kurser i Global ekonomi i media och Samhälle och media.
Carmen Sammut säger att Malta är en demokrati, med både yttrande- och tryckfrihet och att de flesta finner abort moraliskt oacceptabel. Mer frisinnade väljer kanske att hålla tillbaka sin åsikt, ett slags självcensur, medan få väljer att öppet säga sin mening, och hon tillägger: Väldigt få.
JosAnn Cutajar, professor i sociologi vid universitet i Malta, säger att rösterna mot att skriva in abortförbudet i grundlagen hörs allt mindre bland de politiskt aktiva. Som exempel ger hon förra valet och det nybildade partiet Alternattiva Demokratika, som talade för mänskliga rättigheter och fri abort, och som smutskastades av företrädare för regeringspartier och kyrkan.
Frågan som nu debatteras är hotet om att fri abort kan bli verklighet. Detta samtidigt som kyrkan och regeringspartiet, Nationalistpartiet (PN), vunnit en delseger när det gäller att skriva in abortförbud i Maltas grundlag.
I slutet av år 2005 stiftades en lag som definierar allt våld i hemmet, även verbalt hot, från en hushållsmedlem mot en annan, som kriminellt. I den nya lagen erkänns även det ofödda barnet som familjemedlem och har rätt till skydd mot våld i hemmet.
Detta samtidigt som barn födda utom äktenskapet inte har samma rättigheter som de som är födda inom det. Det är inte lagligt att skilja sig, så den som separerar kan aldrig gifta om sig. Får man barn i nya förhållanden får barnen inget lagligt skydd, eftersom barn i samboförhållanden är skyddslösa.
Sammut säger att det finns politiska ledare som är för legalisering av skilsmässa och en sambolag som likställs med äktenskapslagen, ”bland annat för att ge alla barn samma rättigheter”, men menar att de inte för fram den frågan nu.
Att driva sådana frågor innebär i dag att förlora de konservativa rösterna. Med erfarenhet från förra valet drivs dessa frågor inte längre politiskt. Carmen Sammut säger också att man kan se en viss förändring hos allmänheten när det gäller skilsmässa, men att få skulle stödja abort frivilligt. Och för en politiker skulle det vara ett politiskt självmord, tillägger hon.
Malta har ratificerat FN:s konvention för kvinnors rättigheter, men reserverat sig mot ett flertal artiklar. Tilläggsprotokollet till kvinnokonventionen, som ger enskilda individer rätt att klaga, har inte skrivits under. Varken konventionen eller den särskilda lagen gällande våld mot kvinnor i hemmet skyddar individen i praktiken.
JosAnn Cutajar intygar att många lagar introducerats och att det finns institutioner som skall se till att lagarna tas i bruk, men säger att det inte finns någon garanti för att rättsväsendet använder eller respekterar de här lagarna.
Advokat Anna Mallia är en återkommande krönikör i maltesisk media. Hon arbetar med familjerätt och menar att parlamentet skall informera medborgarna om lagarnas konsekvenser, inte enbart om deras existens.
I Mallias krönikor finner man att både män och kvinnor kan skriva under bankpapper, men att kvinnor inte är utbildade i vilka rättigheter de har eller vilka konsekvenser en underskrift kan få. En man kan administrera sin hustrus arv men en kvinna kan inte administrera sin mans arv. Bankernas regler hindrar en kvinna som har blivit änka från att se över mannens efterlämnade finanser. En kvinna måste ha ett officiellt brev från en advokat för att kunna ta del av sin mans skattedeklaration, mannen däremot behöver inte (be)visa något alls. Skatteverket förnekar detta, men i realiteten är det så, skriver Mallia.

hemmafru – deltidsarbetare

I budgetförslaget för 2007 finns en uppmaning att deklarera hustruns inkomster i familjeföretaget. Man vill synliggöra kvinnors arbete och rätten till lön, som hittills inte har varit självklar. The National Council of Women (NCW), en maltesisk kvinnoorganisation grundad 1964, har kämpat för denna utveckling. Enligt NCW är arbetsfördelningen i hemmet avgörande för landets ekonomiska tillväxt. NCW använder norra Europa som modell för hur man kan öka den ekonomiska tillväxten genom jämlikhet och ett utvecklat välfärdssystem.
Inför budgetförhandlingarna skrev NCW i ett pressmeddelande att det krävs förändring i samhället i vilken alla medlemmar i familjen – fäder, bröder och systrar – deltar. Att bry sig om familjen skall inte vara en uppgift bara för hemmavarande föräldrar. Alla ska kunna delta aktivt i familjelivet.
NCW skriver att ”denna förändringsprocess inte bör underminera stabiliteten eller säkerheten för någon av familjens medlemmar, speciellt inte kvinnors, vars potentiella bidrag till samhällsutvecklingen återstår att utvärdera”.
I Malta yrkesarbetar 33 procent av kvinnorna. Det normala för gifta kvinnor har under en lång tid varit att vara hemmafru. Detta trots att fler kvinnor än män studerar vidare vid någon högskola. Idag studerar och arbetar maltesiskor tills de gifter sig, därefter ägnar de sig åt familjen. För de kvinnor som vill yrkesarbeta är problemen åtskilliga: bristen på barnomsorg, bristen på transportmöjligheter och låga löner är några exempel.
NCW har länge hävdat att ökad jämlikhet ger ökad tillväxt, och år 2004 blev detta EU:s rekommendation till Malta. EU rekommenderar Malta att öka utbudet av arbetskraft genom att se till att kvinnor arbetar mer inom den formella ekonomin, till exempel genom att förbättra barnomsorgsutbudet.
2006 antog parlamentet en barnomsorgsplan som innefattar en holistisk syn på barnuppfostran, krav på säkerhetsåtgärder och yrkesutbildning för personal. I dag finns två daghem på Malta. Båda är privata, drivs i anslutning till arbetsplatser, och är avsedda för de anställdas barn.
NCW menar också att regeringen måste tydliggöra de svårigheter som det innebär för kvinnorna att både ha ett yrke och ha huvudansvaret i hemmet. Fäder och makar måste bli medvetna om sin del av ansvaret i familjelivet, skriver NCW i ett pressmeddelande. De pekar ut regeringen, kyrkans överhuvud, företagsledare och fackföreningsrepresentanter som de som har det främsta ansvaret i att leda samhällsutvecklingen i den andan.
Nu vill regeringen, delvis för att EU driver på, få fler kvinnor i arbete – deltidsarbete. JosAnn Cutajar menar att det handlar om den flexibla arbetskraften. Regeringen skulle inte drömma om att tala om heltidsarbete för kvinnor, nu när landet är inne i en ekonomisk recession. Det som händer nu är att deltidsarbetena ökar på bekostnad av heltidsanställningar, menar Cutajar.
Och medan man i Sverige vill sänka ingångslönerna för unga för att öka deras chans att få arbete, vill regeringen på Malta sänka ingångslönen för kvinnor för att öka möjligheten för dem att få arbete.

Eu:s bottenrekord

När det gäller lika behandling av män och kvinnor på arbetsmarknaden har det kommit ett antal lagar sedan 1992. Lagen om lika möjligheter, trädde i kraft i oktober 2000. Men enligt EU:s senaste rapport måste anpassningen av lagstiftningen fortsätta, särskilt när det gäller företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet. EU påpekar även att Malta bör bygga upp de strukturer som behövs inom detta område.
Även här saknas institutioner som skall säkerställa att lagarna används och respekteras inom rättsväsendet. Det finns med andra ord ingen instans som försvarar dessa rättigheter.
I senaste rapporten från EU:s arbetslivsinstitut visar Malta upp den minsta skillnaden mellan kvinnors och mäns timlöner inom EU. Samtidigt bekräftar rapporten de inhemska siffrorna, att bara en tredjedel av alla kvinnor i arbetsför ålder yrkesarbetar – Malta har bottenrekordet i EU.
Enligt Employment and Training Corporation (ETC) kan det verka som om könsskillnaderna på arbetsmarknaden är mindre än de verkligen är. Enligt ETC arbetar många kvinnor inom den informella sektorn, och de informella företagen är små, har lite kapital, okvalificerad arbetskraft, enkel teknologi och låg lönsamhet. På ETC menar man att många kvinnor vet att de inte behöver acceptera dåliga villkor, men de gör det i alla fall, därför att de behöver pengarna.
Och vi är tillbaka där vi började: Malta är en liten skärva av Europa som har råkat stanna i tiden. Mannen har rollen som näringsidkare och familjens överhuvud, kvinnan tar hand om familjen och arbetar deltid i familjeföretaget, gratis eller för en låg lön som inte deklareras. Hon är underordnad ekonomiskt, juridiskt och av tradition.

Gordana Malesevic