Etikettarkiv: Genusfrågor

Våld och maskulinitet

Det finns en faktor som är gemensam för knivdådet i Åbo, terrorattacken i Barcelona, tidigare terrordåd i London, Madrid och New York, men också med de tragiska våldsdåden i Myrbacka, Kauhajoki, Columbine och Virginia. Alla förövare i dessa våldsdåd var män.

Vi ska inte påstå att våld enbart är männens last – visst har historien också gett oss prov på kvinnliga våldsverkare. Men utanför krigszoner är de kvinnliga massmördarna och terroristerna så få att vi tenderar att bli överraskade varje gång en dylik uppdagas. Enligt en undersökning har 98 procent av alla masskjutningar i USA utförts av män, och alla uppmärksammade skott-, bomb-, bil- och knivdåd som utförts i Norden under det gångna decenniet har utförts av män.

Att lyfta fram detta betyder inte att vi ska förringa övriga faktorer som leder till att en person väljer att utföra ett våldsdåd. Det är lika reduktionistiskt att säga att någon blir våldsverkare för att han är man som att säga att någon blir terrorist för att hen är muslim. När vi till exempel talar om terrorism är det viktigt att vi tar hotet från organiserad jihadism och islamistisk radikalisering på allvar, vilket jag skrivit i en tidigare webbledare. Inte heller ska vi glömma att socioekonomiska faktorer och allmänna samhällsströmningar i hög grad bidrar till en persons våldsbenägenhet.

Men vi behöver en bredare debatt om varför män utför våldsdåd. Något entydigt svar på frågan ska man förstås inte vänta sig. Dels handlar det om rent biologiska faktorer: testosteronproduktionen i den manliga kroppen ökar de aggressiva tendenserna. Detta i kombination med en neurologisk utveckling som gör att människans tendens att ta risker och bete sig äventyrligt och upproriskt når sin kulmen mellan 18 och 26 leder till att terrorister och våldsverkare ofta är unga män.

Men biologi och neurologi är bara en del av svaret. Enligt sociologen Abigail A. Baird syns samma tendens till antisocialt beteende och risktagning hos unga kvinnor, men de tenderar enligt henne att i högre grad avskräckas av sociala normer – kvinnor belönas inte socialt och kulturellt för aggressivt och våldsamt beteende på samma sätt som män.

Inom feminismen talar man om det som på engelska kallas toxic masculinity – eller destruktiv maskulinitet. Termen används för att beskriva att den mansnorm som i dag dominerar i så gott som alla kulturer inte bara är skadlig för kvinnor och genusminoriteter, utan också för cis-män. Så kallade mansrättsaktivister vill gärna påstå att feminismen skapar orealistiska förväntningar på män, men snarare är det så att feminismen lyfter upp ett problem som män alldeles för sällan diskuterar själva, det vill säga den djupt skeva och ohälsosamma syn på maskulinitet som har skapats i århundraden.

Studier har visat att den typiska massmördaren har ett förflutet som kvinnomisshandlare – det är ingen överraskning av knivmannen i Åbo valde kvinnor som sina offer. Dådet blev således en offentlig uppvisning i en katastrofal mansnorm – en norm som manifesterats i så gott som alla våldsamma ideologier och grupper. Tyvärr är det en norm som inte bara potentiella våldsverkare påverkas av, utan som berör alla män på ett sätt eller annat i vardagen. Och det räcker inte att kvinnliga feminister lyfter upp frågan – det är männen själva som måste ta tag i problemet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Identitet

Jag har på ledarplats ibland kritiserat vad jag kallar för ”identitetspolitik”, som jag använt som en motpol till partipolitik, i första hand då partipolitik som ordnar in sig bekvämt och lättfattligt på höger-vänsterskalan. Jag måste erkänna att det antagligen till viss del legat slentrian i dessa utgjutanden.

Min uppfattning har varit att allt fler, ofta unga, väljer att driva en politisk aktivism utgående från den egna identiteten, snarare än från allmänna principer och en bred solidaritetstanke. Denna övergripande kritik, i den mån den träffar rätt, står jag fast vid. Ensaksrörelser har sin plats i samhällsdebatten, men då en ensaksrörelse evolverar till politisk rörelse som gör anspråk på allmängiltighet, uppstår problem.

Men jag har samtidigt förhållit mig skeptiskt till vad jag kallat identitetspolitik i bemärkelsen av rörelser som driver vissa gruppers rättigheter – inte som rörelser i sig, jag har högsta uppskattning för feminismen, hbtiq-rörelsen, antirasismen, etc – men som övergripande politiska idéer.

Här måste jag erkänna att jag under den senaste tiden långsamt börjat ändra uppfattning.

För vad var arbetarrörelsen, annat än en identitetsrörelse? Ny Tid från 1950-talet är full av debatter om vem som kan kalla sig ”arbetare”, vem som får skriva ”arbetarlitteratur” och det är sannerligen ingen solidaritet som kommer på fråga då borgare och kapitalister behandlas. Även om vänsterpressen gärna så framhöll, var det knappast ändå så att majoriteten av arbetarrörelsens fotsoldater hade anslutit sig efter noggranna studier av Marx och Lenin, utan för att de var arbetare. Arbetaridentiteten fick dem att ansluta sig till en rörelse som drev på förbättringar av arbetarnas förhållanden, och att stoltheten över arbetaridentiteten var något som rörelsen gärna framhöll.

En annan sak var sedan att det i bakgrunden för rörelsen fanns en genomgripande och bred teori för hur ett hållbart och rättvist samhälle skulle se ut.

Kanske är det en av vänsterns stötestenar i dag – att den har så svårt att hitta de personer som verkligen skulle identifiera sig med rörelsen. Här vill jag igen lyfta fram Otso Harjus utmärkta text i det förra numret av Ny Tid: om vänstern vill vara relevant för den breda skara av unga aktivister som i dag de facto arbetar för en bättre värld, bör den i stället för att motverka den så kallade ”identitetspolitiken” se vad den kan lära sig av de olika emancipatoriska rörelserna. Feminismen, hbtiq-rörelsen och den antirastiska rörelsen arbetar i grund och botten för samma mål som vänstern – solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi har småningom sett ordet ”frihet” krypa tillbaka in i vänsterretoriken. Kanske det igen är dags att damma av också ordet ”identitet”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

”Not just a piece of meat”

– den ytliga romantiken

I sjätte säsongen (2010) av TV-deckarserien Bones, då rättsantropologen Dr. Temperance Brennan och FBI-agenten Seeley Booth löser ett mord på feststranden Jersey Shore, fascineras Brennan av de lokala strandlejonen. De anspelar på ”guido”-fenomenet som gjordes känt av dokusåpan Jersey Shore (2009–2012), som skildrar New Jerseys subkultur med främst italiensk-amerikanska ungdomar som prioriterar utseende, sex och festande över allt annat. Ordet ”guido” är i grunden rasistiskt och stämplar denna subkultur som fåfänga idioter och humoristiska troper. Brennan betraktar dessa strandlejon och -lejoninnor ur antropologisk synvinkel, som en primitiv folkstam med anor som är värda att studera. Deras brokiga språk, färggranna mode, och specifika sociala konventioner utgör ett intressant studieämne. Bland adoniskroppar och orangefärgade kvinnor på en trendig klubb förklarar hon att själva dansen är som en parningsritual, där hanen visar upp sin fysiska styrka för att para sig med en passande hona. Stoltheten spelar en roll, ytligheten möjligtvis en större roll, och gammalmodiga maskulina och feminina spärrar förbigås för sex, höga klackar och en väloljad tvättbrädsmage.

I filmen Don Jon (2013) återuppväcker regissören, skriptförfattaren och skådespelaren Joseph Gordon-Levitt denna stereotyp i en skildring som påminner om den typiska kärlekskomedin, men med kritiska undertoner mot samhälleliga konventioner. Filmen har producerats av Gordon-Levitts eget mediabolag Hit Record, samt är skriven och regisserad av Gordon-Levitt själv.

Don Jon fick ett ganska tyst mottagande i Finland, men i USA väckte den starka känslor. Intressegruppen Italian American One Voice Coalition kritiserade filmen för att reproducera stereotypier om italienare, och den har även anklagats för att ge en ful och ytlig bild av den judiska minoriteten, främst genom karaktären Barbara, som tolkas som en stereotypt judisk Jerseyprinsessa.

Gordon-Levitt spelar huvudrollen Jon Martello, en italiensk-amerikan med en livsstil som präglas av Jersey Shores hypermaskulinitet. Jon är duktig på att ragga och kallas därför Don Jon efter Don Juan. Hans få intressen går före allt annat. Dessa är hans kropp, lägenhet, bil, familj, kyrka, vänner, brudar, samt porr. Hans förhållande till porr är starkare än hans verkliga förhållanden och Jon föredrar porr framför sex med en verklig person.

Under ytan träder större samhällsrelaterade problem fram, som visuellt skildras i objektifieringen av människan. Jag säger människan, och inte kvinnan, eftersom Don Jon visar hur även mannen objektifieras som motpart till den påträngande, åtråfyllda och orealistiska bilden av kvinnan. Jon sexualiseras och objektifieras eftersom han svarar mot krav i sin omgivning. Han behöver se bra ut, ha den perfekta kroppen, dominera sina vänner i egenskap av gruppens alfahanne, och han behöver skapa en familj lik den som han själv kommer från. Den värld som Jon har växt upp i har format honom, inte minst efter hans far som ständigt objektifierar och sexualiserar kvinnor.

Jaktstrategier

På klubblandets jaktmarker har Jon utvecklat en teknik som återkommer under filmens gång i ett komiskt spel. Jon som alfahanne blir den dominerande parten i parningsritualen på nattklubben. Han dominerar en kvinna genom att först betygsätta henne med sina vänner, sedan försöker han imponera på henne med en ytlig charm, och lyckas nästan alltid övertyga kvinnan att ligga med honom. Men för Jon blir sexet varje gång en besvikelse och det blir aldrig lika bra som det verkar vara i porrfilmerna. Trots Jons kontroll över kvinnan har han väldigt lite kontroll över själva sexakten. Då fungerar porren som en tröst, där Jon kan återfå den kontroll han har förlorar under det verkliga samlaget.

Jons behov av kontroll över sin omgivning och över det intryck han gör på den kommer ur den förväntningshorisont han möter då han stiger ut ur sin lägenhet, och utgör det sociala erfarenhetsrum som han hör hemma i. Han förväntas få kvinnor och att njuta av sex eftersom det är så som hans omgivning ser honom. På samma gång förväntas han leva i katolsk ånger över sin sexuella energi, och som mognadsprov förväntas han skaffa en god och presentabel kvinna till fru. Som ung anses det vara bra att ragga duktigt, men den långsiktiga målsättningen är att mogna och bilda familj. Jon är kanske ytlig men han lever i en ständig existentiell kris.

Men allt förändras en kväll då han träffar Barbara (Scarlett Johansson) på nattklubben. Jon börjar sitt typiska spel med dominans och spänningar, men hans vanliga teknik misslyckas. Men Barbara har fått fulla tio poäng, och Jon bestämmer sig för att söka upp henne efter den misslyckade kvällen. Jon ser Barbara som värd det ”långa spelet” i hans existentiella mognadsprov. Då de träffas igen ger han henne komplimangen: ”You are the most beautiful thing I have ever seen.”

Hans ord ekar det som hans far sagt om Jons mor då de två träffades för första gången: ”That’s mine.” Ord som ”thing” och ”that” förvandlar kvinnorna till objekt och ordvalet sker naturligt inom konversationen.

Att objektifiera på det här sättet relaterar till teorier om den abstrakta maskuliniteten, där målsättningen för mannen är att äga medan kvinnan fungerar som kapital vars värde stiger ju mer åtråvärd hon är för andra män. Tendensen att objektifiera sitter djuprotad i Jon, det blir som en del av hans personlighet. Och varför inte? Barbara blir endast smickrad av hans komplimang och de går på bio.

Porren som utlösning

Jon gillar porr eftersom det ger honom en möjlighet att förlora sig själv. Orgasmen blir som en upplysning där det materiella och det ytliga försvinner. Barbara uppnår i sin tur upplysning genom kärleksfilmer, hon lever sig in i dem och jämför sin partner mot filmernas kärleksmagi. Det ger henne omöjliga förväntningar på Jon och deras förhållande, på samma sätt som porren ger Jon omöjliga förväntningar på sina sexpartners.

Men i deras förhållande är det Barbara som dominerar. Hon utnyttjar sin sexualitet för att manipulera honom att nå upp till hennes förväntningar, och nekar honom sex tills han utbildar sig för ett bättre jobb. (Det verkar dock inte vara så mycket en fråga om pengar som social status.) Jon i sin tur utnyttjar henne för sina egna sociala behov. Familjeinstitutionen kräver att han hittar en kandidat till hustru, och den abstrakta maskulineten kräver att han hittar en het brud som han kan stoltsera med åt andra alfahannar som till exempel hans far. När han presenterar Barbara för sina föräldrar blir hans mor ivrig över en möjlig svärdotter, medan hans far inspekterar henne som om hon vore ett fordon. Jons far blir imponerad av Barbara och det ger Jon en känsla av färdighet – han har presterat bra i sitt val av partner. Parningsleken är komplett.

Men Jon är fortsättningsvis frustrerad. Då han äntligen får ligga med Barbara vill han spela upp en porrscen medan hon vill ha den romantiska samlagsscenen. Ingendera bemöter varandras behov. Barbara lämnar honom till slut för hans porraddiktion, och då kunde tittaren förvänta sig att filmens naturliga sväng handlar om hur kärleksparet löser sina problem och hittar tillbaka till varandra.

Men istället blir Jon involverad med Esther (Julianne Moore), som är äldre och inte lika glamorös som Jons tidigare kvinnor. Men det är hon som till sist når fram till honom, och som upplyser honom om hans porraddiktion är en del av en större existentiell helhet. Det blir en enformig akt, förklarar Esther, att bara tänka på sin egen njutning inom sexakten och inte dela upplevelsen med någon som man skapar en gemenskap med. Genom att utmana Jons objektifierande av det motsatta könet, utlöser Esther Jons katharsis.

Jon växer inte mycket som person, men finner en mera harmonisk existens med sig själv och sin omgivning. Gamla anor släpper taget och nya prioriteringar etableras. Jon är plötsligt nöjd. Men inte för att han har hittat den ”rätta.” Och Esther är inte heller ute efter romans, snarare söker hon sex och vänskap – precis som Jon.

Spänningar

Filmen skildrar ett samhälle där både män och kvinnor görs till sexualiserade objekt. En förväntningshorisont pressar mannen att bete sig enligt vissa normaliserade konventioner likaväl som kvinnan måste möta vissa förväntningar. I början av filmen visas färgsprakande och översexualiserade bilder från tecknade program och TV-underhållning. Montaget består av sexualiserade bilder av kvinnors kroppsdelar – bröst, lår och bak flimrar om och om igen i välbekanta upplägg. I följande scen där Jon sitter framför sin dator, redo för kvällens onanisession. Under filmen visas liknande sexualiserade bilder flera gånger och Jon, med sina manliga motsvarigheter, blir åskådare till de utmanande skildringarna av kvinnokroppar.

Forskaren Thomas J. Gershick förklarar att kroppar inte är biologiskt fixerade utan snarare formbara enligt kontextspecifika könsförväntningar, vilket gör att den fysiska kroppen är starkt bunden till den sociala konstruktionen av kroppen. I Jersey Shores kontext verkar könsförväntningarnas relation till kroppen prioriteras, men samtidigt visar filmen att förväntningarna avspeglar de kroppsliga normer som dagens medier ständigt matar oss med. Kanske är det här det som Gordon-Levitt vill visa med filmen.

Det finns även spänningar i Barbaras relation till den romantiska filmen. Hon förväntar sig en filmromans, men filmen visar att livet är, sist och slutligen, inte en film. Därför står slutet på filmen utanför den typiska kärleksfilmens intrigkurva – den handlar om kärlek och allianser men skär av alla typiska förväntningar. Varken Esther eller Jon har förväntningar gällande sitt förhållande utan de tar det som det är. Vilket på samma gång gör filmen oerhört romantisk.

Att filmen kritiseras för sin användning av stereotyper är inte förvånande. Hollywood får ofta stryk för sitt sätt att porträttera den amerikansk-italienska befolkningen som onda mafiosor eller testosteronfyllda töntar. Don Jon är inte ett undantag, men att Jon prioriterar andra saker än intelligens betyder inte att han är dum. Snarare upplever jag ett djup i karaktärsskildringen som antyder att Jon är både intelligent och väldigt emotionellt laddad.

Det är möjligt att Gordon-Levitts val att representera den här sortens subkultur härstammar från det faktum att den är kollektivt nervärderad, hatad av vissa och utskrattad av andra. Den fåfänga och ytliga italienaren är en typisk manlig trop som syns i filmer allt från Saturday Night Fever (1977) till Summer of Sam (1999), och förstås i dokusåpan Jersey Shore. Filmen utmanar stereotypens ytlighet genom att dess konventioner och traditioner ifrågasätts och genom att den fördjupar själva karaktärsskildringen. På samma gång utmanas det övriga samhällets bild av sex och kärlek, samt det vi som filmåskådare förväntar oss av dessa. Don Jon lyfter fram hur sexuell manipulation förekommer i de bilder vi ser, och visar hur långt vi låter oss manipuleras, och till vilket pris.

Det fina med filmen är dess sätt att visa hur nuet kan ha en djupare betydelse, som kan vara viktigare än en långsiktig målsättning. Det kortsiktiga blir inte korttänkt, utan snarare fördjupat. Sociala strukturer är ofta invirade i de traditionella institutionernas tecken som, precis som Brennan beskriver i Bones, kan definieras som parningsritualer. Dessa ritualer manifesteras inom filmvärlden på olika sätt men målet är alltid detsamma: att metaforiskt rida emot solnedgången med sin älskade. Om denna metafor uppfylls i Don Jon är visserligen en fråga i sig själv, men tanken är ändå att människan alltid söker romans. Och romans är sist och slutligen en relativ term. Med korten på bordet rider Esther och Jon emot den metaforiska solnedgången.

Malin Bergström

Don Jon, 2013. Manus och regi: Joseph Gordon-Levitt. I rollerna bland annat: Joseph Gordon-Levitt, Scarett Johansson, Julianne Moore, Tony Danza.

Könet ryker

Lilian Tikkanen
Lilian Tikkanen.
Man, kvinna, annat. Så kunde kategorierna för kön se ut i framtiden. Tänk dig en verklighet där translagen är historia, könet inte längre anges i personbeteckningen och där det finns minst tre juridiska kön. Det går att växa upp och bli hon, han eller hen. Nyfödda interkönade barn hamnar inte under kirurgens kniv och deras outvecklade unika kroppar behöver inte anpassas enligt könsnormer. Transpersoner kan korrigera sitt juridiska kön via en konfidentiell elektronisk blankett utan att behöva söka nya identitetsbevis. Människor vars utseende inte överensstämmer med de redan föråldrade könsnormerna får inte sin identitet ifrågasatt. Män, icke-binära, kvinnor, transkönade, könlösa och människor som inte vill definiera sin könsidentitet är jämlika inför lagen och i samhället.

Genusautonomi och flera alternativ på juridiska kön vore fullt möjliga i det framtida Finland, men än så länge står konservativa attityder och kapitalistiska krafter i vägen. I nuläget bryter den föråldrade translagen från 2002 mot grundläggande fri- och rättigheter genom att förutsätta att de personer som vill korrigera sina identitetshandlingar saknar fortplantningsförmåga, är myndiga samt blivit diagnostiserade med könsidentitetsstörning.

Ute i världen kör man än en gång förbi arma Finland. År 2015 visade Pakistan, Nepal, Indien, och Bangladesh ett juridiskt mittfinger år kolonialismens binära värderingar och återinförde ett tredje juridiskt kön. Även Australien, Tyskland och Malta har tagit i bruk ett neutralt könsalternativ. I början av maj kan Finland äntligen ha tagit ett steg mot en mindre rigid könsordning. Medlemmar i De gröna unga och studerandenas förbund har lagt fram ett initiativ om att slopa kön i personbeteckningen. Förslaget behandlas under partimötet i mitten av juni. Förändringen skulle underlätta vardagen speciellt för personer som i nuläget kan råka ut för trakasseri då de måste bestyrka sin identitet.

Män och kvinnor, såväl cis som trans, bemöts ända sedan en ung ålder med en drös av krav och förväntningar, inte minst av sig själva. Kanske kan orsaken till att en del personer tar till sig en icke-binär könsidentitet egentligen vara viljan att friskriva sig från de normativa identiteterna. Istället antar man en identitet fri från tvåkönsnormen eller alternativt helt frikopplad från konstruktionen kön.

Viima Lampinen blev i år Setas första ordförande utanför könsdikotomin. Lampinen förespråkar förståelse oavsett kunskaper om genus och kön men att alla ska bli mötta med respekt. Följande citat är fritt översatt från ”Könlös identitet”, Voimas artikel baserad på hens intervju år 2016 innan ordförandeskapet. ”Jag måste själv låta bli att anta och även främja det att andra inte antar. Då man låter bli att anta är man friare. Är det alltid nödvändigt att veta? Måste man alltid fråga? Varför är det viktigt?”

Lilian Tikkanen
studerar journalistik vid Soc&kom

Kräv mera, erbjud mera

Tankar för en bättre vänsterframtid

Vänsterns övergripande ideologiska mål borde vara att ersätta vertikala samhällsskillnader med horisontella. Man borde ta människors behov av individualism på allvar, genom att erbjuda en gränslös ekonomi av skillnader, upplevelser och immateriella varor som ersättning för att våra nuvarande kapitalistiska dagdrömmar måste skrotas, skriver Otso Harju.

Det var väl kring riksdagsvalet 2011 som jag för första gången tänkte att imagekonsult för Vänsterförbundet kunde vara ett drömyrke. Samlingspartiet hade satsat stort på en kampanj som sålde frihet och framgång, vilket fick mig att tänka på hur viktigt det var att på riktigt ha något att sälja. Högern ville vara ung och vacker; ”rösta på oss så blir du automatiskt en bra människa”, sa de. Idealsubjektet såg ut som Jens Lapidus. Det var en snuskig framtid, men betoningen på frihet var lockande.

För i jämförelse med detta erbjöd inte vänstern mig något egentligen, förutom kanske ett slags rättfärdig indignation. Definitivt inte den typ av gränslösa möjligheter till självskapande som konsumtionskapitalismen talade om. Jag hade väl alltid varit mer eller ännu mer vänster, så mig behövde man inte övertyga, men det var svårt att säga hur den lysande framtida vänsterindividen skulle se ut. Man tycktes liksom vara säker på att inget mera strålande än att lönenivåerna inte skulle sänkas kunde hända; ”det är politisk realism”. I den världen, vad var det som fick människor att känna sig levande, att överlag vilja leva? Jag kan inte komma ihåg vem jag röstade på, men det var någon med betydligt sämre hårväxt än Jens.

Vänsterns good life

Ja, ja, det var extremt självgott att tänka sig att det är lätt att ändra på saker, eller överlag att tänka mig veta vad som var coolt. Glömde bort hela tanken om stora visioner. Nuförtiden är jag betydligt mindre säker på att just jag borde få ha något att säga, och betydligt lyckligare för det, men Ny Tids temanummer om utopier påminde mig om den bakomliggande tanken: var var vänsterns sexiga framtidsvision? Var var individen, det stora äventyret, fräckheten, glädjen? Under åren har väl mitt förhållande till partipolitik också förändrats, men någonstans tror jag ännu på att även den kunde spela en mycket bättre roll om man började på nytt.

För hur är det möjligt att högern vinner trots att vänstern har rätt? Den ekonomiska och kulturella politik som högern står för kan aldrig erbjuda den vackra och glada framtid man påstår sig komma med, förutom kanske för några utvalda. Världens misär ökar, den minskar inte. Det ”liberala” samhället kommer dessutom aldrig att tillåta verklig individuell frihet, eftersom en sådan vore ett hot mot samhällets grunder. Vänstern å andra sidan kunde stå för en ekonomiskt, ekologiskt, feministiskt och kulturellt hållbar framtid. Man kunde stå för frihet, men man lyckas inte göra det. Varför?

Egentligen är det rätt självklart: för att man ber människor att ge upp de enda sätten att vara lyckliga som de känner till, utan att erbjuda något annat i gengäld. Man misslyckas för att man inte tar på allvar att det idag är samma maktstrukturer som förstör världen som får människor att vilja leva. Man säger ”sluta vara rik”, ”sluta konsumera dig till en identitet”, ”sluta känna dig speciell” genom att (öppet eller i smyg) gynnas av sexism och rasism, ”sluta tänka att din familj är viktigare än alla andra människors familjer”, i allmänhet ”sluta drömma om allt det du lärt dig att drömma om från dagen du fötts”.

Det finns ingen seriös, praktisk vision av vänsterns good life. Att ha roligt, att vara nyskapande, att vara snygg; kapitalismen har monopoliserat dem alla. Tänk dig en perfekt dag, tänk dig sedan hur mycket av denna dags innehåll som blir problematisk när du är vänster: Din södernresa representerar postkolonialt förtryck, flyget du tog förorenar, servitören som hjälper dig med brunchen kommer aldrig att kunna äta den själv, ditt favoritvin är filtrerat med djurrester, kläderna du bär är sydda av barn, sexet du har med din partner är hopplöst normativt, dörrvakten till klubben du dansar på är rasist och musiken representerar våldtäktskultur. Det blir inte väldigt mycket kvar.

En rolig vänster

Nu menar jag ju absolut inte att vänstern borde gå med i högerns tankar om vad som är vackert eller värt att drömma om, eller på något annat sätt blunda för ovan nämnda fasor, utan precis det motsatta: definiera välstånd och glädje på nytt och på ett oändligt mera mångsidigt sätt, satsa stort på att marknadsföra ett liv som är roligt, coolt, värt att leva, och extremt vänster. Sluta tro att ”individualism” i sig är suspekt – det är inte konceptet utan dagens drömmar det är fel på, men så länge vi inte erbjuds alternativ kommer vi att fortsätta drömma dem. Vänster ska ju egentligen stå för allt som är nyskapande inom arbete, förhållanden, konst, forskning, etc., men tydligen är vår självsäkerhet usel. Att stå för allt det som är rätt representeras främst som ett stoisk lidande, inte som det bästa någonsin, vilket det borde vara. Man vågar inte skamlöst kräva en tillräckligt radikal förändring och ännu mindre vågar man erbjuda något nytt i gengäld. Vad vi behöver är en känsla av iver, av att vi kommer att triumfera och att det kommer att vara roligt som fan – men just nu finns inte en enda vänsterpolitiker vars liv jag skulle avundas. (Observera att jag här talar om partipolitik; många andra vänstergrupper i världen [som antirasister och queerfeminister] har satsat hårt på att kräva rätten att ha roligt, kräva makten att själva definiera spelreglerna i stället för att alltid spela förloraren i högerns spel.)

Snobberi är bra

För att kunna drömma bättre måste vi skilja på vertikala (hierarkiska) och horisontella olikheter människor emellan. Vertikala skillnader handlar om en tävling om begränsade resurser, horisontella om en potentiellt obegränsad ekonomi baserad på upplevelser och de materiella saker vi i praktiken gjort obegränsade. Just nu baserar sig alla former av status i våra samhällen på att på ett eller annat sätt förtrycka någon annan – var rik, var man, var vit, var hetero, var högutbildad, var framgångsrik, var känd, etc. Alla dessa kan enbart existera som ”högstatus” genom att trampa på allt det de inte är. Helheten av våra kulturella drömmar handlar om att stiga i de vertikala hierarkierna, om att få vara den som förtrycker i stället för den som är förtryckt. Sätten som vi tänker på oss själva som ”unika” individer är just nu kodade i hierarkiska termer; detta gäller även potentiellt horisontella mål som sexualitet.

Om vi ser skillnaden mellan vertikalt och horisontellt, inser vi att det inte är något i sig dåligt med olikheter, strävan efter coolhet eller ens vissa former av avund. I en obegränsad ekonomi kan och bör indelningen i subkulturer, preferenser och distinktion gå hur långt som helst, utan att grupperna därför skulle på allvar förtrycka varandra. Skillnader är intressanta, roliga, spännande, sexiga – allt det som ger våra liv mening. Vänstern måste fira tanken på att människor vill vara annorlunda än de andra, vill ha sina innegrupper och kunna driva med dem som har dålig musiksmak eller tycker om prickiga klänningar. Snobberi är enbart dåligt om det är en representation av större samhälleliga ojämlikheter; klassförakt, sexism och rasism är problemen – inte att människor gillar att vara speciella.

För att sedan komma vidare måste våra antikapitalistiska drömmar också aktivt utvidgas. Som sagt, dagens bristande horisontella ekonomi är inte en ”neutral” produkt av människors kollektivt begränsade kreativitet, utan ett uttryck för samhälleligt dominanta gruppers antagna sanningar. Många saker som vi idag anser vara begränsade skulle inte alls behöva vara det. Ett avskaffande av intellektuella äganderätter och ett förespråkande av anti-auktoritär (det vill säga även anti-vänsterpartistisk) undervisning på alla nivåer skulle hjälpa människor omformulera sina drömmar på de sätt de själva vill. Målet borde vara en mosaik eller ett lapptäcke av grupper och drömmar, inte påtvingad enhetlighet.

Bättre individualism

I praktiken är saker som ditt heteronormativa förhållande en uppenbar startpunkt för en bättre individualism. Den positiva inverkan som avskaffandet av dagens hierarkier kunde ha på vänskaper, romantik, sexualitet och familjestrukturer är några av de mest uppenbara förbättringarna som vänstern kunde erbjuda. Idag är vi ett samhälle av dåliga förhållanden och antingen-eller-tänkande; sätten som vi ser på partners och vänner speglar kapitalistiska tävlings- och ägandefantasier. Förstås kan det vara coolt att vara medvetet monogam eller tvåsam förälder, men det är löjligt att till exempel feministisk polyamori och andra former av kritisk romantisk och (a)sexuell mångfald fortfarande inte finns på vänsterns partiprogram, då vänskap, kärlek och sex antagligen är de potentiellt mest överflödande resurserna på jorden. Postpatriarkala identiteter borde föras fram som en central del av vänsterns frihetssträvan, inte som något Seta ibland påminner oss om.

Förstås kan horisontella skillnader enbart fungera i kombination med att de vertikala görs samhälleligt oacceptabla. Totalt horisontella grupperingar är idag en fantasi och kampen för dem kommer aldrig att ta slut. För att kunna leva ut nya sätt att bli oss själva måste vi kräva betydligt mera när det kommer till den nuvarande ojämlikheten. Det alltid undflyende målet borde vara nolltolerans för strukturella hierarkier, inget mindre. Punkt. Det här är inget någon borde behöva upprepa. Feelgood-mångfald och pseudomultikulturalism – horisontella skillnader limmade på ett djupt ojämlikt samhälle – är till större skada än nytta.

Som individer kan vi knappast aldrig nå just det vår moral skulle diktera (se min andra kolumn i detta nummer), och misslyckanden är en naturlig del av varje process, men som rörelser måste vi kunna drömma större.

Otso Harju