Etikettarkiv: Genusfrågor

Finlands spända skinkor

Varför består Helsingfors statyer mest av allvarsamma män i kostym?, frågar sig konstkritikern Pontus Kyander i sin essä. Och om de är nakna är det mest män med spända skinkor och bara ett fåtal kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln finns strax utanför Helsingfors gränser, vid Hanaholmens kulturcentrum.

Konst är mitt yrke, och under några år var den offentliga konsten särskilt viktig för mig. Arbetet med offentlig konst i Auckland i Nya Zeeland inbegrep även de existerande konstverken.  Stoltheten över maorikulturen – blandad med uppenbara koloniala skuldkänslor – syntes tydligt i stadsrummet i konstverk som skapats från och med 1980-talet. Bland den äldre konsten dominerade koloniala skulpturer av brittiska myndighetspersoner i brons.

I Sydkoreas huvudstad Seoul står det i nästan varje hörn i det centrala affärsdistriktet Ganghwamun en skulptur som avbildar en familj – oftast far, mor och barn. Dessa skulpturer, ofta beställda av storföretag, tillkom efter Koreakrigets slut. Även helt abstrakta konstverk värdesattes av det privata näringslivet, helst överdimensionerade cirklar i sten eller stål.

Om man sveper med samma medvetet ytliga men ändå nyfikna blick över den offentliga konsten i Helsingfors är det en helt annan ikonografi som slår emot betraktaren. Om man som vilken annan turist ställer sig i Engels storslagna provinsimperiala centrum ser man självklart ryska maktdemonstrationer – imperiets dubbelörn, Alexander II – men i en ganska elegant och lössläppt form. Deras barocka form bäddar för konsten längs Esplanaden, där skulptören Ville Vallgrens Havis Amanda från 1908 uppträder i på sin tid chockerande nakenhet. Längre bort uppför Esplanaden får den sällskap av ett par vällustigt utsträckta fontäner av Viktor Jansson med lekande havsbarn som rider på en sjöjungfru och en välväxt vattensprutande fisk.  Ett högt Runebergsmonument i granit och brons med Finlands mö och en majestätiskt tronande skald försöker ganska fruktlöst återkalla till något slags ordning i all denna frivolitet som inte varit möjlig om inte Ville Vallgrens Havis Amanda angett tonen.

Historiens allvar tynger

Men sedan blir det allvarsammare. En anakronistiskt ålderdomlig Eino Leino från 1953 på en modern sockel en bit upp på Esplanaden pejlar redan ett annat stämningsläge, som slår igenom med förlamande bombasm för den som händelsevis rör sig kring parlamentsbyggnaden vid Mannerheimvägen. Tyngda av tidernas allvar sitter, står och i Mannerheims fall rider landets presidenter och fäder, med mustascherna mestadels slokande och kavajerna tunga som om de nyss gått genom ett skyfall utan paraply. Det är svårt att bli riktigt glad av att titta på Kyösti Kallio, K J Ståhlberg och P E Svinhufvud. Det är uppenbart att självständighet inte är lätt, men det verkar inte heller särskilt roligt. Det är inte så konstigt, med en nation som nödtorftigt hålls ihop efter extremernas konfrontation och all morals kollaps i inbördeskriget 1918. Tyngden i bronsskulpturerna och gestaltningen är förmodligen tänkt att inge respekt, men i efterhand är det lätt att även se ett moment av fruktan i denna konsekvent tillämpade gestaltningsform. Fruktan för en hotfull granne i öst, för revolutionsgnistor från en förnedrad vänster och skjutsningar och attentat från en övermodig höger. Det är alltför lätt att glömma Finlands historia av dödligt politiskt våld. Först vid 1990-talets slut tycks man ha kommit över dessa trauman uttryckta genom sorgtyngda politikergestalter, för i parken vid Tölöviken hittar man konstnären Pekka Jylhäs ganska uppsluppna presidenthyllning, som gestaltar Urho Kekkonen medelst fyra höga stolpar med vinkande händer högst upp och en vänligt glittrande damm mellan träden.

Manlig styrka

Så vad gör ett litet land som med nöd och näppe undkommit historiens framvältrande katastrofer, och som har många bistra år att blicka fram emot? I Sydkoreas än mer blodkantade historia och under en brutal diktatur blev familjen en bild att samlas kring. Vilka bilder skulle finländarna samlas under? Bortsett från de relativt sparsamt förekommande verken i tung modernistisk abstraktion (dit jag även räknar ett mästerverk som Eila Hiltunens Sibeliusmonument i Sibeliusparken och den vackra hyllningen till skådespelerskan Ida Aalberg bakom Nationalteatern, gjord av den alltför förbisedde Raimo Utriainen) faller blicken på en helt annan form av kompensering: genom manliga styrkedemonstrationer. Skulpturgruppen Tre smeder av Felix Nylund på öppningen utanför varuhuset Stockmann bankar i inåtvänt samförstånd och med förödande styrka på sina städ och ger därmed signalen till ett iögonfallande fokus i den finska offentliga konsten. Här spänns ryggar, armar, bålar och bakar inför idrottsliga urladdningar i naken manlig skönhet. Paavo Nurmi sträcker ut sitt eleganta steg i adamsdräkt borta vid Tölö sporthall i en skulptur av Wäinö Aaltonen från 1925. Varför han springer naken är en källa till förvåning och återkommande kommentarer, men det är uppenbart ett antikt ideal som slår igenom. Han har för övrigt sällskap av löparkollegan Lasse Virén hundratalet meter bort (i sportbyxor, av skulptören Terho Sakki). Desto naknare är den S:t Göran och draken vars stiliga skinkor hälsar kunskapstörstande finlandsvenskar välkomna framför entrén till bildningsinstitutet Arbis i Tölö (av Gunnar Finne, 1938). Nära Hagnäs torg pucklar två manliga – nakna, vad annars? – pugilister på varandra, eller snarare avvaktar de nästa slag eller steg i anspänd koncentration i ett verk på hög granitsockel av Johannes Haapasalo från 1932. Den som söker skall finna många fler nakna män som med sina spända skinkor visar Finland vägen till framtida nationell upprättelse.

Det är emellertid svårt att släppa tanken, att parkerna där många av dessa idrottsliga män spänner sätesmusklerna också var träffpunkter för Helsingfors fram till 1971 olagliga och till 1981 officiellt sjukförklarade homosexuella män. Är det kanske här som de första impulserna kom till Touko Laaksonens (mer känd under artistnamnet Tom of Finland) testosteronstinna estetik? ”Vi möts bakom Paavo Nurmi” är en inte orimlig invit i 1960-talets bokstavligen ljusskygga gaykultur. Det var kanske inte så stadens beslutande tänkte när de beställde skulpturerna, men med Laaksonens teckningar som en av Finlands mest framgångsrika konstexporter genom tiderna är det omöjligt att bortse från den stilistiska parallellen. Visst är det manligt med spända skinkor, men också lite bögigt, ändå?

Men kvinnorna då? Ja, där är det märkligt påklätt och kyskt i Helsingfors. Den som söker kvinnliga gestalter på offentlig plats kommer att finna dem bara ytterst sparsamt. Där de förekommer, är de mestadels påklädda i löst draperade klänningar som inte lämnar ut några fysiska företräden i onödan, som Wäinö Aaltonens Gryning (1956) utanför Riksbanken i Kronohagen, eller flickan med hund utanför Sockerbolagets kontor på Mannerheimvägen. När nakenhet förekommer, så är den påfallande återhållsam och antydande – som Viktor Janssons Convulvulus (1931) i Kajsaniemiparken, för vilken dottern Tove Jansson stod modell. I detta sammanhang står Havis Amanda ganska ensam som en påminnelse om en annan tid, ett annat samhälle som det ryska förtrycket till trots hade större utrymme för sinnlig lössläppthet än det fria Finland haft under sina 100 år.

Anna Uddenbergs Free Fall vid Hanaholmen.

Frigjordhet från Sverige

Vill man se en mer bokstavligen tygellös gestaltning av kvinnlig identitet får man fara halvvägs till Esbo. Där utanför Hanaholmen står en kvinna i tajt våtdräkt fyra meter upp i luften, med ryggen bakåtkastad i en båge. Den svenska konstnären Anna Uddenbergs Free Fall (2017) står placerad ute i vattnet och återger en kvinnlig jetboardåkare. Kvinnan tycks rida på en snett nedåtriktad vattenstråle, på väg att göra en av de akrobatiska volter som hör jetboardåkandet till. Den dramatiska bronsskulpturen tar vattentematiken från –Havis Amanda in i 2000-talet. Här är det mindre fråga om kvinnlig sexualitet än om kvinnlig aktivitet – i sig något helt nytt i den offentliga konsten i Helsingfors. Skulpturen är en gåva från broderlandet i väster med anledning av Finlands hundraårsjubileum. Medan den på sin tid upprörande frivoliteten hos Ville Vallgrens skulptur kan ses som ett uttryck för den ryska imperietidens franskt präglade lössläppthet, ligger det en mild ironi i att när till sist en kvinnlig skinka spänns i Helsingfors, så är den svensk.

Men jetboardåkerskan vid Hanaholmen är ett undantag i den manligt muskelspända finska glåmigheten. Kanske är det dags att släppa lite på en inåtvänd, bekymmerstyngd och föga inbjudande självbild? Inte för de gästande turisternas skull, utan för vår egen. På och kring Sandvikstorget ser jag något som pekar mot en sådan öppning. Här har konstnärsgruppen OLO (Marko Vuokola och Pasi-Eerik Karjula) spritt en stor mängd högblanka stålkulor i varierande storlekar. Det är ett verk som avviker radikalt från den övriga offentliga konsten i Helsingfors centrum.

Så ter sig den offentliga konsten i Helsingfors om man som jag anlitar flanörens blick, det vill säga uppmärksammar det uppenbara och synliga. Finland är inte underligt därför att ganska bestämda önskebilder av ”nationen” eller ”folket” dyker upp i konsten. Konsten ger oss möjlighet att se oss själva såväl i en narrspegel som med kritisk blick. Det senare är viktigare. För liksom nationalismen är ett gissel så är de omedvetna, ofta propagandistiska nationella självbilderna också en blytyngd att bära på. Vi kan bara frigöra oss från nationalismen om vi gör oss medvetna om den smygande symbolism som nationsmedvetandet byggs upp kring. Kanske kunde vi finländare slappna av bättre, om vi inte (förmodligen metaforiskt) alltid gick med så spända skinkor? N

Text: Pontus Kyander
Foto: Janne Wass & Marcus Floman

Backström: “Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp”

Min kolumn om identitetspolitik (Ny Tid 3/2018) kommenteras i två debattinlägg i Ny Tid 4/2018. Sven-Erik Klinkmann påpekar att själva identitetsbegreppet är problematiskt, eftersom det ”skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter”. Jag håller helt med. Identitetstänkandets kärna är viljan att slå fast att om man är det ena eller andra, till exempel man eller kvinna, så ska man vara och bete sig på ett visst sätt. Beter man sig annorlunda är man ingen ”riktig” Man/Kvinna, utan en löjeväckande, motbjudande eller farlig figur. Sociala identiteter består i såna  allmänt omfattade förväntningar, som alltid samtidigt är uttryckliga eller underförstådda krav. Handgripligen visar det sig till exempel i hur flickor som är lika vilda som pojkar, eller pojkar som är ”onaturligt” stillsamma, betraktas som problemfall. Identitetsskapandet är en väsentligen våldsam process, där allt som inte passar formen förnekas, förkastas och förvrids. Det finns därför inga entydigt goda identiteter. Och att i postmodern anda tala för valbara, flytande, mångtydiga identiteter är bara ett förvirrat sätt att säga att ju mindre en identitet faktiskt är en identitet, desto bättre.

De begrepp Klinkmann erbjuder som alternativ betecknar snarare andra sidor av identitetsproblematiken: identiteter definieras bland annat genom sina ”traditioner” och ”diskurser”, vilka liksom identiteter är mer förtryckande ju dominantare de är. Och ”oppositionella diskurser” tenderar, som Klinkmann noterar, att själva vilja bli härskande, kalifer på kalifens plats. Det som först såg ut som frihetslängtan visar sig vara vilja att få bestämma ofrihetens form. Identitetspolitikens ”progressiva” varianter, från 1800-talets nationella uppvaknanden till dagens transrörelse, erbjuder otaliga exempel. Det  frigörande i att träda fram som representant för en förtryckt minoritet och hävda sin existensrätt  (”pride”) förvandlas bara alltför lätt till tyranniska krav på hur ”sant frigjorda” individer ska tänka och bete sig.

Mio Lindman och Salla Peltonen (L&P) medger att många av tendenserna jag diskuterade är verkliga problem, men ogillar vad de uppfattar som min attityd till frågorna, och därmed till de människor för vilka frågorna är personligen brännande. De tycker att min ton är ömsom insinuant och brutalt avvisande, att jag reducerar komplicerade levda sammanhang till abstrakt svepande teser, att jag inte brytt mig om att sätta mig in i det jag kritiserar eller bryr mig om dem jag borde vända mig till, så att min text blir ett ”allmänt sanningssägande” från ett ”tryggt, högt berg”. Kort sagt, de sågar min inställning minst lika skoningslöst som jag sågade identitetspolitiken. Och bra så. Problemet är bara att inställningen de kritiserar inte är min.

Jag förringade på inget sätt vikten av att kämpa för samhällelig rättvisa, eller brutaliteten i det förtryck som drabbar människor i olika utsatta grupper, de som lever med allmänt föraktade identiteter. Mitt ärende var att peka på hur idéer om identitet, rättigheter, lidande och ”personlig upplevelse” ofta idag uppträder i vissa typiska konstellationer, oavsett vilken specifik orättvisa, verklig eller inbillad, det handlar om. Det är ständigt samma mönster, lika moraliskt förljuget som det är politiskt destruktivt. Det här sade jag klart och tydligt: jag insinuerade ingenting. Jag pekade inte finger mot någon, utan försökte sätta fingret på vissa problematiska förhållningssätt. Det är läsarens uppgift att fråga sig om den känner igen förhållningssätten jag beskriver, och framför allt om den känner igen dem hos sig själv. Att jag inte uppfattar mig stå ovanom problemen jag beskriver borde väl knappast behöva påpekas. Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp.

Man kan nog säga att jag pekade på vissa begreppsförvirringar, men begreppsförvirringar är inga abstrakta saker, utan uttryck för verkliga moraliskt-existentiella konflikter och frestelser som förvrider just det som L&P anser jag ignorerar: riktiga människors verkliga liv. Destruktiva attityder såsom självupptagenhet – vare sig av den pösigt privilegierade eller ynkligt självömkande sorten – visar sig också, och väsentligen, i hur destruktivt och självbedrägligt man tänker om (begreppsliggör) sitt liv och andras. Inte heller sociala identiteter är abstrakta saker, utan det handlar om ett ångestfyllt behov av det som med ett positivt klingande ord kallas tillhörighet, och vars frånsida är en dubbel skräck dels för social utfrysning, dels för en alltför personlig, naken kontakt med andra människor. Identiteten erbjuder ett skydd mot båda hoten. När man formar sig till ”en av oss som tänker och känner så här” kollektiviserar man sig, gör sig opersonlig, och håller därmed andra människor på ett visst avstånd, samtidigt som man accepteras i kollektivets varma famn, ”får vara med”. Det våldsamma begäret efter identifikation kommer inifrån enskilda människor, det handlar inte primärt om yttre tvång. L&P har rätt i att vår uppgift är att hitta sätt att verkligen ”på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra”. Men det lyckas bara om vi befriar oss från identitetstänkandets bojor. Svårigheten är att vi inte vill släppa bojorna, för de ter sig för oss i vår frihetsångest som livbojar, det enda som håller oss flytande.

Joel Backström

Män som inte vågar slå

Johanna Holmström
Johanna Holmström.
För en tid sedan började jag en ny hobby; kickboxning. Jag har alltid velat testa men aldrig haft tid. Det har varit studier, jobb, barn och sen lite mera jobb. Kanske har jag också varit rädd. Det är en häftig gren där risken att skada sig själv (eller andra) är stor.

Jag är en person som sällan är nervös men innan den första timmen var jag illamående. Jag var helt utanför min bekvämlighetszon och jag skulle i vuxen ålder börja med något alldeles nytt i en värld som verkade väldigt maskulin. Gruppen, visade det sig, bestod till två tredjedelar av personer som såg ut som kvinnor och resten såg ut som män. För enkelhetens skull kallar jag dem krasst män och kvinnor i fortsättningen. Förlåt mig. Vi var ungefär tjugo stycken. Vi lånade klubbens svettluktande handskar och ställde oss i helt fel försvarsställning.

Sex månader senare är jag inte längre illamående innan jag ska gå på träning men fortfarande lite nervös. Av de deltagare som började tillsammans med mig är det tre kvinnor och fyra män kvar. Fördelningen i övrigt är åttio procent män och tjugo procent kvinnor.

Kickboxningen är för mig en väldigt intressant sociologisk studie. Det är en gren som baserar sig på traditionellt maskulina värderingar. För ungefär tio år sedan blev det trendigt också för kvinnor att kickboxa och ofta är kvinnor i majoritet i nybörjargrupperna. Det är även kvinnor som i högre grad testar några gånger och slutar. Alla kvinnor jag har sparrat har bett om ursäkt när de har träffat som de ska. Också jag har gjort det under sparringsövningarna. De första gångerna bad jag om ursäkt säkert tio gånger. Ibland har jag blivit utan par när vi ska slåss mot varandra och känslan av att stå där, som i skolgymnastiken i lågstadiet, medan alla andra hittar nån att leka med, är förkrossande också i vuxen ålder. En tid var det alltid jag som blev utan par. Jag förstår att det är många med bristande självförtroende som väljer att inte komma tillbaka. Jag har sett klumpiga kvinnor som kanske har tänkt att grenen ska vara enklare än den är, göra några vinglande försök till sparkar en eller två gånger, för att sedan försvinna. Är det duktighetskomplexet som får dem att inte försöka tills de lär sig? Är det skammen över att ge sig in på ett revir som anses maskulint och sedan märka att de är dåliga på det, som får dem att ge upp innan de hinner blir bättre? Jag var hopplös i början. Jag är fortfarande dålig. Det är helt okej.

Mitt gym är i Helsingforssstadsdelen Hertonäs i det område där det finns mekanikerfirmor, renoveringsföretag och bilförsäljare i långa banor. Jag skulle våga påstå att nästan alla som är i min grupp kan placeras i kategorin arbetarklass. De jobbar i firmorna i samma område och efter jobbet kommer de till boxningsgymmet och pucklar på varandra. På grund av mitt jobb umgås jag väldigt sällan med människor som inte är kollegor eller gamla vänner från universitetet. Det här är alltså personer jag aldrig träffar i andra sociala sammanhang. I boxningsgymmet finns finnar och ester och spanjorer och fransmän och en uppsjö av människor med ena föräldern från Finland och den andra någon annanstans ifrån. Ingen åtskillnad görs med tanke på ursprung, men könet är sedan en helt annan sak. Även om tränarna noga avhåller sig från sexistiska uttalanden eller någon som helst könssegregerad behandling så är verkligheten på mattan en helt annan.

För det första finns det inte blandade par. Det finns inte en enda som skulle ha en sparringpartner av motsatt förmodat kön. En gång, när jag var utan par, fick jag en manlig sparringpartner. Det är den enda gången jag har hört nån av männen be om ursäkt varje gång han träffade rätt. Jag är en ganska fysiskt stark person och jag tror han och jag var rätt så jämnstarka. Ändå tog han inte i överhuvudtaget. Det var som om han trodde jag var gjord av glas. När vi slutade berömde han mig för att jag hade klarat av timmen.

Ibland har vi övningar där vi ska byta par i farten till vem som än råkar finnas närmast. Oftast ser inte männen kvinnorna överhuvudtaget. De söker sig direkt till andra män och utgår från att byta par inte innebär att byta till någon av förmodat motsatt kön. Senaste gång gick det så tokigt att en man inte lyckades hitta en annan man att fightas mot utan befann sig plötsligt framför mig. I hans ögon såg jag ren och skär skräck. Det var en övning där båda skulle försöka överlista den andra och få in ett lätt slag på den andras axel. Det var alltså lek, uppvärmning, men i stället började min partner undervisa mig (det händer alltid i dessa situationer). Han ville att enbart jag skulle anfalla och att han skulle försvara sig. Jag vägrade. Jag sade att jag också kör med försvarsteknik och att han lika bra kan anfalla. Han vägrade. Vi utväxlade inte ett enda slag.

Det som gör detta så ironiskt är att det i vår stora, blandade grupp finns män som är både gamla och dåliga, sämst till och med. Det finns kvinnor som är stenhårda och som tävlar på hög nivå. Det finns massor av mellanmjölk av båda könen, mig inräknad, som bra skulle kunna slåss mot varandra. Där en har uthållighet och snabbhet har den andra mera rå styrka. Rädslan jag såg i den där mannens ögon bottnade inte i att han var orolig för att skada mig. Det var inte ens en sådan övning att det fanns någon risk för det. Hans rädsla bottnade i att jag kanske skulle lyckas få in en enda träff. I att jag genom att lyckas nudda hans axel en enda gång skulle krossa hela hans självuppfattning. I den absurda, skräckfyllda tanken att han skulle kunna förlora mot en tjej.

Johanna Holmström
är författare

Svar till Joel Backström: Identitetsbegreppet är reducerande

Identitetspolitiken är överallt, skriver filosofen Joel Backström i ett mycket intressant inlägg i Ny Tid nr 3/2018. Det vi bevittnar är enligt Backström en del av en illusorisk avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. De avgörande politiska valen har redan gjorts i tysthet och samhällsutvecklingen drivs effektivt högerut. Identitetspolitiken har blivit konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida eller dess aningslöst granna fasad.

Backströms analys är smart och knivskarp. Den sätter fingret på en delikat, öm punkt i den rådande samhällsutvecklingen. Den visar i en noggrant utvald spegelbild med ett speciellt perspektiv någonting som vi alla som lever i den här typen av samhälle kan känna igen och känna igen oss själva i, mer eller mindre. Hans uppräkning av identiteter är förstås inte heltäckande, men dess anspråk på att vara det är det kanske.

Problemet med den här formen av samhällsanalys är bara att den opererar med någonting som alltid kommer att framstå som problematiskt, själva identitetsbegreppet.

Det problematiska med identitetsbegreppet är att det är tautologiskt och reducerande i den mån det skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter. Det skapar en föreställning om människan, det mänskliga subjektet och känslan för ett själv som helt enligt varuestetikens logik liknar ett ting, någonting som finns på en hylla i ett varuhus, ett apotek eller en skrothandel. Den låser processer som är mycket komplicerade, frågor om hur vi uppfattar oss själva och hur andra eventuellt uppfattar oss, så att dessa kan ges stämplar, märkningar, identitetsmärken.

I stället för om identiteter borde man kanske, som sociologen Nikolas Rose gör, tala om genealogier och historia. Enligt Rose borde man tala om att skapa mening, relevans, samband genom normer, regler, tekniker för visualiteter (som reklam eller film), sätt att tala, uppföra sig på, sätt som placerar in oss som individer med erfarenheter. Och om olika praktiker: skolor, familjer, gator, hus, arbetsplatser, rättssalar, flygfältslounger, internet. Det handlar om heterogena processer och praktiker som gör att vi som människor relaterar till varandra, till oss själva och till andra, som subjekt, genom subjektiveringar som har sin egen historia.

Från subjektiveringarnas praktik är steget till traditioner inte långt. Filosofen Hans Ruin diskuterar i sin essäbok Tidsvändning några sådana livshållningar med ett historiskt djup. Han talar om en gammal impuls hos dem som söker svar på livsfrågorna inom exempelvis new age: att nå fram till en mer eller mindre heltäckande förklaringsmodell av individen i ett kosmiskt sammanhang. Ett begär efter att kunna kontrollera sitt kroppsliga och själsliga välbefinnande i ett större sammanhang, ett begär som kan förvaltas av kyrkor och samfund eller mindre grupper, sekter.

Ruin säger att ett samhälles andliga klimat bestäms inte bara av vad som i dess egen tid blir uttryckt utan också av vad som i denna tid är hörbart ur det förflutna. Han säger att man måste utgå ifrån att mottagligheten på detta område är mycket mer skiftande än vi först kan och vill ana.

Kan det vara så att det som utmärker denna tid mer än den identitetsmarknad som Backström identifierat utgörs av en tolkningarnas marknadsplats? Enligt litteraturvetaren Wolfgang Iser har exempelvis den marxistiska analysen mist en stor del av sin förklaringskraft till följd av att den eftersträvar tolkningsmonopol och verkligheten inte så enkelt låter sig reduceras till en enda ideologiskt baserad form av tolkning. Att tolka denna tolkning, marxismen, blir i dagens läge svårt eftersom varje tolkningsmodell har en inbyggd begränsning och vi i dag tycks leva i en period där de olika modellerna alltmer tävlar med varandra. Iser talar om en kannibalism där de olika teorierna försöker kompensera sina tillkortakommanden genom att låna och stjäla från de övriga. Resultatet av detta tolkningssystem blir ett monster av teorier och tolkningar som kan vara sinsemellan hur motstridiga som helst.

Kampen inom det ideologiska fältet tycks långt ske mellan något Iser kallar oppositionella respektive hegemoniska diskurser, alltså sätt att tala om och beskriva verkligheten på. Det kan handla om minoritet, postkolonialism eller feminism. De oppositionella diskurserna utvecklas av sociala grupper som eftersträvar erkännande och vill främja sin grupps intressen. Men, säger Iser, i sitt arbete strävar de oppositionella diskurserna till att bli lika logocentriska som de diskurser de kämpar mot. För logocentrismen – tilltron till förnuftet och en absolut sanning – är enligt Iser själva kännetecknet på en hegemonisk diskurs. I en värld som samtidigt tycks krympa och bli alltmer fragmentariserad kommer frågan om översättningen, tolkningen att bli kritisk. Utan översättningar, utan ett minimum av förståelse mellan olika kulturer, traditioner, subjektiviteter kommer vi inte att kunna leva i en verklighet som är fungerande, hanterbar, mänskligt sett möjlig.

Sven-Erik Klinkmann

Svar till Joel Backström: Identitet handlar om folks liv, inte tjafs

Att kritisera identitetspolitik är viktigt i en tid där det politiska riskerar att upplösas i olika partikulära intressen och där identiteter ibland används för att rättfärdiga en sluten inställning som inte går att ifrågasätta. Ungefär så skriver Joel Backström i Ny Tid 3/18, och det är lätt att hålla med om resonemangen kring identitetspolitikens självupptagna sidor, så där allmänt taget. Det finns fog för mycket av det Backström skriver om hur hävdande av rättigheter för identiteten sker på bekostnad av en samhällspolitik som berör till exempel fördelningen av arbete och kapital. Det ligger också en hel del i det han skriver om identitet som flykt: ”Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge.” Enligt Backström är identitetspolitiken en självupptagen lindring av ångest, snarare än genuint kritiskt tänkande eller engagemang. Identitetspolitikens affektiva sidor (bland annat ”terapisnacket”) är kännetecknande för en tidsanda där en konsumtionslogik (den indignerade kunden som ”insisterar på sina förmenta rättigheter”) dominerar det mesta, och det är därför viktigt att uppmärksamma dessa problematiska mönster. Likväl bör vi lyssna på dem som utsätts för orättvisor, utan att för den skull anta att det de säger är bortom kritik. Men vilket perspektiv uttrycker Backströms eget förhållningssätt till identitetspolitik och det han skriver om? Hur skall vi förstå texten utan att läsa den som ännu ett avfärdande av frågor om tillhörighet och kön som politiska angelägenheter? Vad som bekymrar oss är Backströms förhållningssätt till det han skriver om, något som är viktigt att påtala eftersom debatter ofta blir låsta i två olika läger.

För det första är det viktigt att klargöra vad ’identitetspolitik’ omfattar. Det är nämligen oftast en term som används för att kritisera precis den typ av problematik Backström lyfter fram, där rättigheter ”hävdas i kraft av den partikulära identiteten”. Problemet med en lös användning av begreppet är att Backströms viktiga ärende att kritisera olika korrupta sätt på vilket människor hänfaller åt identitetsprat urartar i insinuationer som får en allmän karaktär. Att i ett par satser tala om trans och avfärda Pride får rollen av att bygga upp en tes om identitetspolitik i allmänhet, snarare än att göra oss till bättre kritiker både av oss själva och av politiska och kulturella fenomen. ”Identitetspolitik” används ofta som en svävande beskrivning av ett brokigt fenomen och ett avfärdande av lika brokiga rörelser som arbetar för politisk förändring och social rättvisa. En stor del av identitespolitikens förespråkare förhåller sig kritiskt till de kategorier och begrepp som används för att begripliggöra deras politik, t.ex. kön, sexualitet, klass eller ras, och kämpar med att synliggöra dessa perspektiv i en tid då, som Backström påpekar, ”fördomar och känsloströmningar flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna”. Skam och stolthet är inte bara attityder vi ’identifierar’ oss genom, utan de uppstår i ett konkret liv och i en större samhällelig struktur. De kan vara mer eller mindre korrupta, men de blir abstrakta markörer om man inte ser dem i sina levda sammanhang.

Det kan verka vettigt att säga att identitetspolitik handlar om att fly in i en identitet, men det är en förenkling och en reduktion av det fenomen som identitetspolitik kan sägas handla om. En orsak till att diskussionen om identitetspolitik är så låst kan vara att identitetspolitikens kritiker lite för lätt går upp i ett projekt som går ut på brutalt avvisande, snarare än ett engagemang med det som driver olika identitetspolitiska anspråk.

För det andra vill vi därför uppmärksamma den anda i vilken Backström skriver, där hans inställning till det som kritiseras kommer till uttryck. ’Identitetspolitiken’ framställs som en utbredd tendens i tiden, ett kollektivt självbedrägeri. Men till vem och hur vänder sig den elokventa kritiken som avslöjar ’identitetspolitikens’ bedräglighet? Kanske är avsikten att kritisera en bekymmersam tendens som vi alla i någon mening faller offer för i sätten att tänka på oss själva (”Därför är våra identiteter systematiskt förljugna”). Men Backströms sätt att skriva är mera ett sätt att peka ut löjliga drag i samtiden, än det är sätt att få oss att på riktigt ödmjukt undersöka tendenser i oss själva.

Det som stör oss i vissa sorters avvisanden av ‘identitetspolitik’ är ett slags avslöjandets form som inte bryr sig om mottagaren, som inte befattar sig med exakt vad som kritiseras, om det sedan är trans, antirasism eller feminism. Svidande kritik av rättighetshävdande som inte går i dialog med det den kritiserar, som inte bryr sig om att sätta sig in i det som kritiseras, riskerar bara att bli ett allmänt sanningssägande som talar från ett tryggt, högt berg. Från det höga berget är det svårt att se varför frågor är såriga och sårbara, viktiga, engagerande, och brännande. ”Det här verkar så självklart att vi ska lägga ner det identitetspolitiska tjafset. Härifrån verkar allt så uppenbart dumt.” Om vi vill komma någon vart med att diskutera på vilka sätt identiteter har en destruktiv roll vore det viktigt att inte utgå från idén om att det finns ett kollektivt självbedrägeri som det är bara att avtäcka, och så förväntas folk lägga ner det där tjafset.

Backström talar om ”trivialiserande begreppsförvirring” angående till exempel kön – att kön ibland behandlas enligt en preferensvokabulär som liknar shoppingens. Kanske det. (För övrigt en problematik som Nancy Fraser och Judith Butler inom den feministiska teorin diskuterat i en känd debatt). Men när vi går in i ett riktigt exempel, där riktiga människors förståelser, nej LIV, kommer in, är det inte längre på den allmänna ”begreppsförvirringens” plan vi befinner oss. Vi förhåller oss inte till varandra som uttryck för en trivialiserande begreppsförvirring, utan som någon vi har ett ansvar att förstå och förhålla oss till, också när vi har stora svårigheter att göra det. Visst går det (kanske) att på ett abstrakt plan säga att någon lindrar sin ångest genom alla möjliga ”klassificeringar” och identifikationer. Men det är något helt annat att förhålla mig till dig som någon som ”lindrar ångesten” genom ”klassificeringar”. Det är här den här texten blir så undflyende, insinuerande, lite för svår att svälja. Vi har inte bara ett ansvar att se varandra på ett rättvist sätt utan också att på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra.

Mio Lindman och
Salla Peltonen