Etikettarkiv: Genusfrågor

Här får kvinnorna vara normen

En festival helt utan män. Det är konceptet för den kanske mest omtalade – och kritiserade – festivalen i Sveriges historia. Festivalen Statement, som ägde rum sista helgen i augusti i Göteborg, blev en högljudd hyllning till systerskapet och en hård spark mot patriarkatet, skriver Tove Lillsund.

Allt började med ett tweet. Den svenska komikern Emma Knyckare hade precis sett en nyhetssändning där det rapporterades om allt fler våldtäkter och övergrepp på festivaler i Sverige när hon skrev på Twitter: ”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”
Ett år senare besöker jag det som kom att bli Sveriges första festival endast för kvinnor, transpersoner och ickebinära.

Kön ringlar lång utanför Bananpiren i Göteborg, en kö helt utan män. Folk är glada och uppsluppna, men framför allt förväntansfulla. Känslan av att vara med om något unikt, snudd på historiskt, är påtaglig. Förutom ett fåtal bandmedlemmar kommer endast kvinnor att stå på scen, och inte heller bland väktarna och den övriga personalen kommer det att finnas några män. Med 5 000 besökare rör det sig om ett könsseparatistiskt rum i stor skala. Ett unikt evenemang som fått stor medial uppmärksamhet både i Sverige och internationellt.

Inne på området träffar jag Matilda Samson Löfving, Linnea Samson och Ida Lingegård som gärna tar en paus i sitt samtal för att prata om festivalen. De berättar att de köpte biljetter redan innan artisterna var bokade.

– Det känns bra att vara här och stötta initiativet, säger Samson.

Alla tre lyfter fram den goda stämningen och trygghetskänslan som de största skillnaderna jämfört med en vanlig festival.

– Man slipper oroa sig, helt enkelt, säger Lingegård.

– Och så är det ingen som bufflar sig fram i publiken, tillägger Matilda Samson Löfving.

Två andra som också köpte biljetter så fort de släpptes är vännerna Ingrid Sandstedt och Mimmi Fasth.

– Här finns en gemenskap och en trygghetskänsla. Det känns mycket bekvämare än en vanlig festival, säger Sandstedt.

– Att vara här är som att träffa alla tjejer man någonsin pratat med i en toakö, säger Fasth och skrattar.

Behövs det verkligen en separatistisk festival som Statement?

– Ja, festivalen är viktig för att belysa strukturella problem kring manlighet. Den debatten behövs och måste uppmärksammas, säger Fasth.

Ett hektiskt år

När festivalens grundare Emma Knyckare kliver upp på scenen för att inviga festivalen går det en våg av jubel genom publiken som aldrig vill ebba ut. En banderoll med texten Patriarkatet får inte dansa med oss hänger på väggen bakom henne och framför henne applåderar tusentals händer. Det är uppenbart att många av festivalens besökare inte i första hand är här för musiken utan för att vara del av ett ställningstagande, ett feministiskt Statement.

– Det känns helt fantastisk här i dag. Jag får rysningar från fötterna och upp till skalpen, säger Knyckare när jag senare lyckas få en pratstund henne.

Hon har haft ett hektiskt år. Förutom allt arbete bakom kulisserna har hon varit festivalens ansikte utåt och gjort fler intervjuer än hon kan minnas. Nu skriver hon dessutom på en bok om festivalen som kommer att släppas nästa vår. Det är ändå en förvånansvärt avslappnad person som sitter mittemot mig i presstältet.

När du skrev inlägget på Twitter för ett år sedan, kunde du då föreställa dig vilket genomslag det skulle få?

– Absolut inte, då tänkte jag mig inte ens att det skulle bli en festival. Det var mer en tanke jag hade, att om man gjorde en festival på det här sättet skulle man bli av med nästan allt sexuellt våld eftersom det är män som står för nästan alla övergrepp. Sedan blev det en festival på grund av den enorma responsen jag fick. Många hörde av sig och ville hjälpa till.

Förra året anmäldes 150 sexualbrott på festivaler i Sverige, inklusive 20 våldtäkter eller våldtäktsförsök, enligt en sammanställning gjort av tidningen Metro. Händelserna blev startskottet för Statement. Knyckare är noga med att poängtera att Statement inte är någon lösning, utan en reaktion på problemet.

– Lösningen ligger på så mycket högre nivå. Det vi vill uppnå är att visa att enough is enough. Och det är alltid roligare att protestera med glädje och fest!

Kritik från dag ett

Festivalen har fått en hel del kritik under året. Bland annat har det diskuterats om festivalen är diskriminerande mot män eftersom de nekas tillträde. För tillfället pågår en utredning hos Diskrimineringsombudsmannen om festivalen rentav bryter mot lagen.

– Jag tycker det är roligare att prata om vilka festivalen är till för och varför istället för att prata om vilka den inte är till för, säger Knyckare och fortsätter:

– Män har ju alltid annars tillgång till samhällets alla ytor 24 timmar om dygnet, så det kanske är bra för dem att känna på hur det är att inte ha det.

Många har även lyft frågan om separatism är rätt väg att gå för att nå målet med ett mer jämställt samhälle. Vill vi inte snarare ha fler gemensamma ytor? Enligt Knyckare kan separatistiska rum fylla en viktig funktion. Under Statementfestivalen handlar det om att kvinnor, transpersoner och ickebinära ska få en trygg festivalupplevelse, men hon lyfter också fram exemplet med killmiddagar som blivit ett fenomen i Sverige.

– Jag tror att det är jättebra för killar att prata med andra killar om till exempel sexuellt våld, utan att behöva känna sig ansvariga eller utpekade av kvinnor i rummet.

Har du någon hälsning till alla i Finland som arbetar för att motverka sexuellt våld?

– Det går bra att höra av sig om ni vill hitta på något liknande. En festival som den här kan vara väldigt uppfriskande, säger Knyckare och skrattar.

”Lyrisk stämning”

Ute på festivalområdet höjs stämningen i takt med att luften blir allt mer syrefattig framför scenerna i de gamla lagerlokalerna. Loreen får till en rungande allsång av Eurovisionslåten ”Euphoria” och dj-duon Rebecca & Fiona skapar något som kan beskrivas som ett glädjebubblande danskaos i publikhavet. Följande dag tar Frida Hyvönen över stafettpinnen och slår nästan sönder pianot när hon under en timme ger utlopp för så gott som hela känslospektret. Hiphopartisten Maxida Märak blandar rap med jojk med en nästintill ilsken energi och nya stjärnskottet Shirin fyller rummet med en röst som för tankarna till Adele och Amy Winehouse.

Artisterna möts av en generös publik som inte snålar med applåderna och snabbt förlåter bortglömda textrader och teknikstrul. Hela festivalen präglas av en vänlig stämning där främlingar kramas spontant och drinkar kan lämnas obevakade.

Matilda Ersson som kommit från Umeå för att besöka festivalen beskriver känslan:

– Det är lyriskt och mäktigt. För en gångs skull behöver man överhuvudtaget inte anpassa sig efter männen.

Hennes kompis Ann Högberg tillägger:

– Såklart hoppas att jag att festivalen inte ska behövas i framtiden under de här premisserna, utan att den ska kunna öppna upp för alla. I och med allt som hänt efter #metoo är jag hoppfull. N

Text & foto: Tove Lillsund

Tre frågor till Nina Nyman

Chefredaktör för tidskriften Astra, som tilldelades årets Fredrika Runeberg-stipendium för uppropet #dammenbrister. Uppropet kan ses som en del av den globala rörelsen #metoo.
Astra gav största delen av stipendiepengarna vidare till Förbundet
för mödra- och skyddshem.

1. Har ni fått öppet beröm av män?

 – Det är en spännande fråga som jag inte tänkt så mycket på. Förstås har vi också fått beröm av män, speciellt i november förra året när #dammenbrister släpptes. Sen är det kanske mer kvinnor som diskuterat saken vidare.

2. Behövs det liknande upprop i framtiden?

– Det skulle ju vara fint om det inte behövdes, men att vi nu publicerar nya vittnesmål beror på att diskussionen måste fortsätta. Det har varit ganska få liknande upprop i Finland, så det finns berättelser som inte hörts ännu. En positiv sak, och ett av målen med #dammenbrister, var att myndigheterna tog saken på allvar. Det var fint.

3. Boken om #dammenbrister kommer ut i november.  Vad har ni för förväntningar på den?

 – Orsaken till att den kommer ut just på årsdagen, i november, är för att vi vill ge medierna en extra ”push” att kolla vad som har gjorts och fortsätta ta upp ärendet. Samtidigt blir boken ett rent fysiskt minne för dem som deltog. Författararvodet går till Förbundet för mödra- och skyddshem.

Text: Öjvind Strömsholm
Foto: Rabbe Sandelin

Jägarinnor bland bönehus − en österbottnisk uppväxtskildring

“Jag sög av en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen”. Tonen i Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten är alltigenom explicit och humoristisk med en känsla av uppriktighet. I centrum står relationen mellan jagberättaren Rakel och bästa vännen Hanna och den präglas av såväl kärlek som hat.

”Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara” säger Rakel, samtidigt som hon njuter av att Hannas ex kritiserar henne. Romanen är uppbyggd av tillbakablickar vars ordning inte begränsas av tidsmässig kronologi. Rakel tillbringar tid hos sina morföräldrar och cyklar omkring med Hanna, men i många av sekvenserna har cykeln blivit utbytt mot bilar och vännerna söker sig mot vatten eller möter pojkar och män i badhytter.

Gymnasietiden utgör en lätt fokuseringspunkt, samtidigt som läsaren också får följa Rakel långt upp i vuxen ålder. Morföräldrarna lever inte efter Rakels barndom och hennes mamma försvinner till Sverige, vilket utgör en jakt på vatten som går längre än till bilfärder i nejden. Även nattetid går Rakel och Hanna ner till havet, för att vara så nära Sverige och resten av världen som möjligt.

Stundvis ter sig helheten spretig och sträckläsning är därför på sin plats. Samtidigt bidrar det splittrade berättandet också till den uppriktiga tonen, då minnen sällan har en tydlig kronologi. Under ytan finns det ett hjärtskärande allvar i skildringen av Rakels och Hannas relation. Rakel är en jagberättare, men genom dialog och reaktioner får läsaren en större inblick i relationen än hon själv avslöjar.

På ett avdramatiserat sätt är det stort fokus på sex i romanen. Sex är främst ett tidsfördriv för Rakel och Hanna, liksom att köra omkring i den österbottniska bygden. Det är dynamiken i vänskapsrelationen som är i fokus och Strömberg lyckas skildra det ambivalenta förhållningssättet till en nära vän på ett nyanserat sätt.

Den österbottniska tillvaron skildras samtidigt träffsäkert med bönehus och rävfarmer i bakgrunden. Den råa beskrivningen av uppväxt starkt präglad av hemorten för tankarna till Kalmars jägarinnor (2014) av Tove Folkesson. Klassperspektivet är också närvarande, exempelvis då Rakel reflekterar över sig själv i relation till andra konststuderande som är alternativa på ”rätt sätt”. Liksom Folkesson är Strömberg även orädd inför att skapa osympatiska karaktärer, vilket i allra högsta grad bidrar till att göra Jaga vatten till en skickligt uppbyggd och högst trovärdig uppväxtskildring. Läsningen är inte alltid njutbar, men romanen är roande, hjärtskärande och rå, precis som livet och de relationer som präglar en uppväxt.

Janina Svart

Ellen Strömberg: Jaga vatten. Schildts &
Söderströms, 2018

Aborträtten i Europa hotad – trots framgången i Irland

I en historisk folkomröstning avkriminaliserades abort i Irland förra månaden. Men det är ett av de få länder i världen där utvecklingen går mot det liberalare hållet.

I Chile avkriminaliserade Michelle Bachelets regering 2017 abort vid tre omständigheter: om graviditeten har föregåtts av våldtäkt, om fostret är livsodugligt, eller om kvinnans liv är i fara. Det var ett historiskt beslut som föregåtts av många års påtryckningar från kvinnorättsaktivister och liberala politiker.

Sebastián Piñeras sittande konservativa regering har valt att skärpa lagstiftningen. I januari 2018 infördes en samvetsklausul som innebär att en läkare kan vägra att utföra en abort utifrån sin etiska övertygelse. Detta orsakade en protestvåg runtom i landet.

Rätten till samvetsfrihet finns även inskriven i den italienska konstitutionen. Det innebär att upp till 100 procent av alla gynekologer och läkare i vissa delar av landet vägrar avbryta graviditeter, även i fall då gravt missbildade foster anses ha ringa chanser att överleva. Detta trots att det är en lagstadgad rättighet för varje kvinna att välja om hon önskar avbryta en graviditet under de 90 första dagarna.

Abortvägran ett karriärdrag

Silvana Agatone, gynekolog och ordförande i Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Applicazione della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som utför aborter, säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar och inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det inte längre finns några läkare alls som utför aborter – åtminstone inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet.

Agatone menar att möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val som ger en läkare större karriärmöjligheter, förklarar hon.

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien år 1978 innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att implementera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbetsuppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och får färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Kontroll över kvinnan

Laetizia Costa (namnet fingerat) från Ancona berättar om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot sin vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa och beskriver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet.

Men det är också en rättighet som riskerar att försvinna. För trots att abortlagen fyller 40 år, så är den under ständig attack. Abortmotståndarna mobiliserar, uppbackade av fascistiska och högerkonservativa partier samt katolska kyrkan, som alla fått vind i seglen efter valen i mars. Kvinnors rättigheter finns sällan med i partiernas partiprogram, men då partierna väl tagit makten blir det plötsligt en viktig fråga.

– Vi upplever en allt fientligare inställning mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, säger Giorgia Serughetti, författare och forskare som nyligen gett ut boken Libere tutte ”Fria alla (kvinnor)”, som hon har skrivit tillsammans med Cecilia D’Elia.

Hon fortsätter:

– Det nya angreppssättet från högern innebär att de talar i termer av kvinnans bästa och även använder feministiska argument.

Serughetti menar att det är tydligt att det handlar om att vilja ta tillbaka kontrollen över kvinnan och dra in hennes rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Inte bara i Italien, utan också i länder som USA och Polen.

– Konservativa krafter vill införliva kvinnan i hennes traditionella roll med fokus på att reproducera.

Kräftgång i USA

Donald Trump hade inte suttit länge som president innan han fattade beslut om att skära ner de statliga bidragen till organisationer som utför aborter, och strypa biståndet till grupper som arbetar med abort och sexuella och reproduktiva rättigheter ute i världen.

Trump har även lovat att tillsätta fler domare i högsta domstolen som är villiga att riva upp den lag, Roe vs. Wade, från 1973 som gjorde abort lagligt i USA.

I januari anslöt sig Trump till två tidigare republikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, när han hälsade på demonstranterna i den årliga demonstrationen March for Life och på så vis gav sitt stöd till de pro-life-grupper som till varje pris vill ”försvara rätten till liv”, med andra ord motsätter sig abort – till och med i fall då kvinnans liv är i fara.

I maj 2018 rapporterades det om att delstaten Iowa hade röstat igenom USA:s striktaste abortlag. Abort kommer att förbjudas i fall där man kan uppfatta fostrets hjärtslag. Det innebär att många kvinnor inte ens kommer att hinna upptäcka att de är gravida förrän det är för sent att avbryta graviditeten.

Stark aktivism i Polen

En av de mest restriktiva abortlagarna i Europa finns i Polen. Förra året uppskattades runt 80 000 polska kvinnor ha genomgått olagliga aborter, både i Polen och i andra länder.

Förslaget som ligger på bordet handlar om att förbjuda abort i alla fall förutom där kvinnan blivit gravid via våldtäkt eller incest. Det innebär bland annat en skärpning av lagen i fall av allvarliga fosterskador. I dag är det tillåtet med sådana aborter, men det vill man nu alltså förbjuda.

Enligt Katarina Bergehed, sakkunnig på kvinnors rättigheter vid Amnesty i Sverige, är den anledningen man nu vill förbjuda den vanligaste till att kvinnor och flickor får abort i Polen i dag. Det handlar om ungefär 95 procent av alla fall.

För ett par år sedan stoppade hundratusentals polacker ett förslag som helt skulle förbjuda aborter och dessutom göra abort straffbart, med uppemot fem års fängelse som påföljd (både för kvinnan som gjorde abort och läkaren som utförde ingreppet). Också nu har det organiserats ett flertal demonstrationer mot de föreslagna skärpningarna i abortlagstiftningen och många av deltagarna riskerar repressalier. Det rapporteras också om att aktörer som visar stöd för abort, som kvinnoorganisationer, utsätts för polisräder.

I mars ordnades demonstrationer i bland annat Warszawa, då de protesterande tog sig till regeringspartiet Lag och Rättvisas (PIS) högkvarter och skrek slagord som ”Valfrihet istället för terror”. Konservativa PIS uppbackade av den katolska kyrkan är positiva till att skärpa abortförbudet. Aktuella opinionsundersökningar visar dock att en betydande majoritet av det polska folket är emot lagförslaget.

Irland en ljuspunkt

På Irland har utvecklingen ändå gått i motsatt riktning.

”Det ser ut som att vi skriver historia i morgon”, skrev Leo Varadkar, Irlands premiärminister och ja-förespråkare inför folkomröstningen om att skrota abortförbudet på Irland.

Och det skrotades, som känt. I folkomröstningen den 25 maj i år vann ja-sidan stort. Det innebär att det konstitutionella förbudet mot abort, som infördes i en folkomröstning 1983, kommer att upphöra. Den gamla lagen innebär att den som gör en abort riskerar upp till 14 års fängelse.

Den irländska regeringen kommer nu att påbörja arbetet för att rösta igenom ett lagförslag som innebär fri abort till och med tolfte graviditetsveckan och vid speciella omständigheter till och med sjätte graviditetsmånaden.

Premiärminister Varadkar säger att han hoppas att den nya lagen hinner stiftas innan årets slut. Han kallar det kulmen på en revolution som pågått i det tysta under 10-20 år.

Över 3 000 irländska kvinnor tvingas i dagsläget varje år att resa till England och andra länder för att kunna göra abort. Men det är inte alla som har möjlighet eller hinner resa. En av dem som drabbades av abortförbudet på Irland var Savita Halappanavar, som dog i sviterna av ett missfall på grund av att läkarna vägrat genomföra en abort. Halappanavars pappa Andanappa Yalagi sa i en intervju med Irish Times att han är mycket glad över resultatet av folkomröstningen. Han säger också att han önskar att den kommande lagstiftningen ska uppkallas efter dottern, ”Savitas lag”.

Förbud i Malta

Även på Cypern togs ett steg mot att avkriminalisera abort tidigare i år då strafflagen ändrades så att risken för åtal efter avbruten graviditet minskar. På Malta, en annan ö i Europa, är det dock helt förbjudet.

– Jag kan inte säga att jag är för abort, men jag accepterar en kvinnas val och jag skulle genomföra aborter på kvinnor, som så önskar, även om det inte var lagligt, säger Beatrice Berluti, gynekolog och en av få icke-samvetsvägrare i regionen Marche i centrala Italien.

Berluti menar om att det handlar om svåra livsval. Det viktigaste som professionell är att stå vid kvinnans sida: ge information och stöd och helst också ha möjlighet att följa upp.

– Att förbjuda abort innebär inte att färre unga flickor och kvinnor blir gravida. Kvinnor blir oftast gravida under en livskris eller förändring i livet. Det kan handla om sorg efter en avliden anhörig, separation, att ha förlorat arbetet, våld, krig eller konflikter, en flytt, att man blivit sjuk eller deprimerad eller bara är på semester och glömmer rutinerna, säger Tiziana Antonucci, en radikal kvinnorättskämpe som hjälpt kvinnor i Italien med preventivmedelsrådgivning och abort på organisationen AIED sedan 1978.

Mordåtal för missfall

Världshälsoorganisationen WHO har beräknat att det utfördes 25 miljoner osäkra aborter (45 procent av det totala antalet aborter) varje år under åren 2010 till 2014. Majoriteten av dem, 97 procent, genomfördes i Afrika, Asien och Latinamerika. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort, uppskattar WHO. Sydafrika har sedan 1997 en av kontinentens mest liberala abortlagar, vilken säkerställer rätten att göra abort fram till 20:e veckan. Till följd av introducerandet av Sydafrikas abortlag Choice Act 1997 minskade landets mödradödlighet med 90 procent.

I El Salvador råder det totalförbud mot abort. En kvinna som avbryter en graviditet efter en våldtäkt eller får ett missfall riskerar att dömas till fängelse. Trots påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till kvinnor som har avlidit efter illegala aborter har regeringen inte prioriterat frågan. Under tiden sitter kvinnor av fängelsestraff för mord efter att ha drabbats av missfall.

Text & foto: Christin Sandberg

Finlands spända skinkor

Varför består Helsingfors statyer mest av allvarsamma män i kostym?, frågar sig konstkritikern Pontus Kyander i sin essä. Och om de är nakna är det mest män med spända skinkor och bara ett fåtal kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln finns strax utanför Helsingfors gränser, vid Hanaholmens kulturcentrum.

Konst är mitt yrke, och under några år var den offentliga konsten särskilt viktig för mig. Arbetet med offentlig konst i Auckland i Nya Zeeland inbegrep även de existerande konstverken.  Stoltheten över maorikulturen – blandad med uppenbara koloniala skuldkänslor – syntes tydligt i stadsrummet i konstverk som skapats från och med 1980-talet. Bland den äldre konsten dominerade koloniala skulpturer av brittiska myndighetspersoner i brons.

I Sydkoreas huvudstad Seoul står det i nästan varje hörn i det centrala affärsdistriktet Ganghwamun en skulptur som avbildar en familj – oftast far, mor och barn. Dessa skulpturer, ofta beställda av storföretag, tillkom efter Koreakrigets slut. Även helt abstrakta konstverk värdesattes av det privata näringslivet, helst överdimensionerade cirklar i sten eller stål.

Om man sveper med samma medvetet ytliga men ändå nyfikna blick över den offentliga konsten i Helsingfors är det en helt annan ikonografi som slår emot betraktaren. Om man som vilken annan turist ställer sig i Engels storslagna provinsimperiala centrum ser man självklart ryska maktdemonstrationer – imperiets dubbelörn, Alexander II – men i en ganska elegant och lössläppt form. Deras barocka form bäddar för konsten längs Esplanaden, där skulptören Ville Vallgrens Havis Amanda från 1908 uppträder i på sin tid chockerande nakenhet. Längre bort uppför Esplanaden får den sällskap av ett par vällustigt utsträckta fontäner av Viktor Jansson med lekande havsbarn som rider på en sjöjungfru och en välväxt vattensprutande fisk.  Ett högt Runebergsmonument i granit och brons med Finlands mö och en majestätiskt tronande skald försöker ganska fruktlöst återkalla till något slags ordning i all denna frivolitet som inte varit möjlig om inte Ville Vallgrens Havis Amanda angett tonen.

Historiens allvar tynger

Men sedan blir det allvarsammare. En anakronistiskt ålderdomlig Eino Leino från 1953 på en modern sockel en bit upp på Esplanaden pejlar redan ett annat stämningsläge, som slår igenom med förlamande bombasm för den som händelsevis rör sig kring parlamentsbyggnaden vid Mannerheimvägen. Tyngda av tidernas allvar sitter, står och i Mannerheims fall rider landets presidenter och fäder, med mustascherna mestadels slokande och kavajerna tunga som om de nyss gått genom ett skyfall utan paraply. Det är svårt att bli riktigt glad av att titta på Kyösti Kallio, K J Ståhlberg och P E Svinhufvud. Det är uppenbart att självständighet inte är lätt, men det verkar inte heller särskilt roligt. Det är inte så konstigt, med en nation som nödtorftigt hålls ihop efter extremernas konfrontation och all morals kollaps i inbördeskriget 1918. Tyngden i bronsskulpturerna och gestaltningen är förmodligen tänkt att inge respekt, men i efterhand är det lätt att även se ett moment av fruktan i denna konsekvent tillämpade gestaltningsform. Fruktan för en hotfull granne i öst, för revolutionsgnistor från en förnedrad vänster och skjutsningar och attentat från en övermodig höger. Det är alltför lätt att glömma Finlands historia av dödligt politiskt våld. Först vid 1990-talets slut tycks man ha kommit över dessa trauman uttryckta genom sorgtyngda politikergestalter, för i parken vid Tölöviken hittar man konstnären Pekka Jylhäs ganska uppsluppna presidenthyllning, som gestaltar Urho Kekkonen medelst fyra höga stolpar med vinkande händer högst upp och en vänligt glittrande damm mellan träden.

Manlig styrka

Så vad gör ett litet land som med nöd och näppe undkommit historiens framvältrande katastrofer, och som har många bistra år att blicka fram emot? I Sydkoreas än mer blodkantade historia och under en brutal diktatur blev familjen en bild att samlas kring. Vilka bilder skulle finländarna samlas under? Bortsett från de relativt sparsamt förekommande verken i tung modernistisk abstraktion (dit jag även räknar ett mästerverk som Eila Hiltunens Sibeliusmonument i Sibeliusparken och den vackra hyllningen till skådespelerskan Ida Aalberg bakom Nationalteatern, gjord av den alltför förbisedde Raimo Utriainen) faller blicken på en helt annan form av kompensering: genom manliga styrkedemonstrationer. Skulpturgruppen Tre smeder av Felix Nylund på öppningen utanför varuhuset Stockmann bankar i inåtvänt samförstånd och med förödande styrka på sina städ och ger därmed signalen till ett iögonfallande fokus i den finska offentliga konsten. Här spänns ryggar, armar, bålar och bakar inför idrottsliga urladdningar i naken manlig skönhet. Paavo Nurmi sträcker ut sitt eleganta steg i adamsdräkt borta vid Tölö sporthall i en skulptur av Wäinö Aaltonen från 1925. Varför han springer naken är en källa till förvåning och återkommande kommentarer, men det är uppenbart ett antikt ideal som slår igenom. Han har för övrigt sällskap av löparkollegan Lasse Virén hundratalet meter bort (i sportbyxor, av skulptören Terho Sakki). Desto naknare är den S:t Göran och draken vars stiliga skinkor hälsar kunskapstörstande finlandsvenskar välkomna framför entrén till bildningsinstitutet Arbis i Tölö (av Gunnar Finne, 1938). Nära Hagnäs torg pucklar två manliga – nakna, vad annars? – pugilister på varandra, eller snarare avvaktar de nästa slag eller steg i anspänd koncentration i ett verk på hög granitsockel av Johannes Haapasalo från 1932. Den som söker skall finna många fler nakna män som med sina spända skinkor visar Finland vägen till framtida nationell upprättelse.

Det är emellertid svårt att släppa tanken, att parkerna där många av dessa idrottsliga män spänner sätesmusklerna också var träffpunkter för Helsingfors fram till 1971 olagliga och till 1981 officiellt sjukförklarade homosexuella män. Är det kanske här som de första impulserna kom till Touko Laaksonens (mer känd under artistnamnet Tom of Finland) testosteronstinna estetik? ”Vi möts bakom Paavo Nurmi” är en inte orimlig invit i 1960-talets bokstavligen ljusskygga gaykultur. Det var kanske inte så stadens beslutande tänkte när de beställde skulpturerna, men med Laaksonens teckningar som en av Finlands mest framgångsrika konstexporter genom tiderna är det omöjligt att bortse från den stilistiska parallellen. Visst är det manligt med spända skinkor, men också lite bögigt, ändå?

Men kvinnorna då? Ja, där är det märkligt påklätt och kyskt i Helsingfors. Den som söker kvinnliga gestalter på offentlig plats kommer att finna dem bara ytterst sparsamt. Där de förekommer, är de mestadels påklädda i löst draperade klänningar som inte lämnar ut några fysiska företräden i onödan, som Wäinö Aaltonens Gryning (1956) utanför Riksbanken i Kronohagen, eller flickan med hund utanför Sockerbolagets kontor på Mannerheimvägen. När nakenhet förekommer, så är den påfallande återhållsam och antydande – som Viktor Janssons Convulvulus (1931) i Kajsaniemiparken, för vilken dottern Tove Jansson stod modell. I detta sammanhang står Havis Amanda ganska ensam som en påminnelse om en annan tid, ett annat samhälle som det ryska förtrycket till trots hade större utrymme för sinnlig lössläppthet än det fria Finland haft under sina 100 år.

Anna Uddenbergs Free Fall vid Hanaholmen.

Frigjordhet från Sverige

Vill man se en mer bokstavligen tygellös gestaltning av kvinnlig identitet får man fara halvvägs till Esbo. Där utanför Hanaholmen står en kvinna i tajt våtdräkt fyra meter upp i luften, med ryggen bakåtkastad i en båge. Den svenska konstnären Anna Uddenbergs Free Fall (2017) står placerad ute i vattnet och återger en kvinnlig jetboardåkare. Kvinnan tycks rida på en snett nedåtriktad vattenstråle, på väg att göra en av de akrobatiska volter som hör jetboardåkandet till. Den dramatiska bronsskulpturen tar vattentematiken från –Havis Amanda in i 2000-talet. Här är det mindre fråga om kvinnlig sexualitet än om kvinnlig aktivitet – i sig något helt nytt i den offentliga konsten i Helsingfors. Skulpturen är en gåva från broderlandet i väster med anledning av Finlands hundraårsjubileum. Medan den på sin tid upprörande frivoliteten hos Ville Vallgrens skulptur kan ses som ett uttryck för den ryska imperietidens franskt präglade lössläppthet, ligger det en mild ironi i att när till sist en kvinnlig skinka spänns i Helsingfors, så är den svensk.

Men jetboardåkerskan vid Hanaholmen är ett undantag i den manligt muskelspända finska glåmigheten. Kanske är det dags att släppa lite på en inåtvänd, bekymmerstyngd och föga inbjudande självbild? Inte för de gästande turisternas skull, utan för vår egen. På och kring Sandvikstorget ser jag något som pekar mot en sådan öppning. Här har konstnärsgruppen OLO (Marko Vuokola och Pasi-Eerik Karjula) spritt en stor mängd högblanka stålkulor i varierande storlekar. Det är ett verk som avviker radikalt från den övriga offentliga konsten i Helsingfors centrum.

Så ter sig den offentliga konsten i Helsingfors om man som jag anlitar flanörens blick, det vill säga uppmärksammar det uppenbara och synliga. Finland är inte underligt därför att ganska bestämda önskebilder av ”nationen” eller ”folket” dyker upp i konsten. Konsten ger oss möjlighet att se oss själva såväl i en narrspegel som med kritisk blick. Det senare är viktigare. För liksom nationalismen är ett gissel så är de omedvetna, ofta propagandistiska nationella självbilderna också en blytyngd att bära på. Vi kan bara frigöra oss från nationalismen om vi gör oss medvetna om den smygande symbolism som nationsmedvetandet byggs upp kring. Kanske kunde vi finländare slappna av bättre, om vi inte (förmodligen metaforiskt) alltid gick med så spända skinkor? N

Text: Pontus Kyander
Foto: Janne Wass & Marcus Floman