Etikettarkiv: Genusfrågor

Mitt i Indiens feministiska kamp

Julia Wiræus reportagebok är ett resultat av fem års vistelse i Delhi, en vistelse som började året innan den brutala gruppvåldtäkten före jul 2012, som fångade världens uppmärksamhet. Juridiskt har utvecklingen sedan dess gått åt rätt håll, men starka högerkrafter i landet eldar upp en ny vurm för religiös konservatism, säger Wiræus som nu är tillbaka i hemlandet Sverige.

Delhi, december 2012. Efter en stund inser Jyoti att de inte kör mot Dwarka som konduktören hävdar. De närmar sig korsningen mot flygplatsen när tre män kommer ut från förarhytten. De stinker sprit och vill veta vart Jyoti och Avnindra är på väg. En hetsig diskussion tar fart. Plötsligt får Avnindra en knytnäve i ansiktet och brottas ner på golvet. Männen slår honom med järnrör medan Jyotis panik stiger och hon febrilt försöker ringa polisen. Någon rycker mobilen ifrån henne och även hon attackeras med slag. Jyoti gör allt för att komma loss när hon släpas längst bak i den vita skolbussen och det brutala våldet börjar.

När polisen anländer till platsen har Jyotis och Avnindras sönderslagna kroppar slängts av i farten och chauffören har dessutom försökt köra över dem. De ligger nakna och till synes livlösa vid en motorväg där hundratals bilar passerar.

Så inleds den svenska journalisten  Julia Wiræus reportagebok De kallade henne Delhi Braveheart. Händelsen som beskrivs är den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkt som inträffade i Delhi den 16 december 2012, och som utlöste en våg av protester i Indien. Offret för våldtäkten var den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh, som var på väg hem från en bioföreställning med sin manliga vän Avnindra Pratap. Sex män misshandlade och våldtog Jyoti, och körde bland annat upp ett järnrör i hennes underliv. Hon avled av sina skador på sjukhuset den 29 december 2012.

Våldtäkt har länge varit tabu i Indien och kvinnor som utsätts för det skuld- och skambeläggs, tillsammans med sina familjer. Det har varit kutym att i det offentliga samtalet inte använda offrens riktiga namn – därav fick Jyoti i offentligheten pseudonymen Delhi Braveheart, och därav även titeln på Wiræus bok. Men boken handlar egentligen inte om våldtäkten, utan om det brytningsskede som pågår i det indiska samhället, där en ung, välutbildad och uppkopplad urban generation försöker bryta sig ut ur den konservativa, patriarkala traditionen.

– Idén om boken växte fram med tiden, jag var i Indien då bussvåldtäkten i Delhi hände – och reaktionerna på den visade att det var nånting stort och påtagligt på gång i det indiska samhället, säger Wiræus då Ny Tid träffar henne i samband med Helsingfors bokmässa i slutet av oktober.

– Jag visste att jag ville skriva nånting – om unga människor i Indien, inte analfabeta kvinnor i hyddor någonstans på landsbygden, utan om människor i det urbana Indien som jag kunde känna igen mig i. Jag hade fått flera nära vänner i Indien, och jag ville skriva något utgående från den jag är, och vem mina vänner är.

I hjärtat av det  moderna Indien

Någon känner kanske igen Wiræus namn från nyhetsrapporteringen – hon har i över fem år bott i och rapporterat från Indien, bland annat för Sveriges radio och Hufvudstadsbladet. Den som har litet längre minne, kanske kommer ihåg att hon också skrivit för Ny Tid. Att hon hamnade i landet var ändå något av en slump – som det så ofta tenderar att vara. Efter att ha slutfört gymnasiet i Sverige, flyttade Wiræus till Helsingfors för att jobba, och intresset för Indien väcktes då hon besökte landet efter att flera av hennes brors vänner åkt dit. Själv åkte hon dit 2011 för att göra arbetspraktik på svenska ambassaden, ett arbete hon inte trivdes speciellt bra med.

– Diplomatlivet kändes inte särskilt intressant, men jag blev kvar i Indien.

I stället började Wiræus läsa språk och göra frilansreportage från landet. Hon hade inte hunnit vara i Indien länge, då våldtäkten i Delhi inträffade, och blev startskottet för en omfattande rörelse för kvinnors rättigheter.

Varför väckte just den här våldtäkten så starka reaktioner?

– Jag tror att många kunde känna igen sig i Jyoti, det finns miljontals unga kvinnor som är de första i sina familjer som utbildar sig och lever med betydligt större friheter än tidigare generationers kvinnor. Det var nog också en slump, men att det skedde innan jul gjorde nog att fler studenter var lediga och hade tid att organisera sig.
– Och så var våldtäkten också ovanligt brutal, och den skedde i Delhi, som är en av Indiens huvud- städer för utbildning, näringslivet.

Krutdurken i vänsteruniversitetet

Vill man finna en ”ground zero” för proteströrelsen är det antagligen Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi – en bastion för den indiska vänstern, där många av landets mest prominenta politiker och samhällspåverkare studerat och undervisat. På universitetet är många studerande oroliga över att de konservativt religiösa krafterna har tagit makten i landet efter årtionden av sekulärt vänsterstyre. Missnöjet med de allt mer konservativa samhälleliga attityderna pyrde alltså redan då Jyoti Singh våldtogs, och som en följd av dådet har har det startats en rad kampanjer, bland annat för att motarbeta arrangerade äktenskap, skärpa lagstiftningen kring våld och trakasserier mot kvinnor, samt överlag för att minska på tabut och tystnaden kring kvinnors sexualitet.

Wiræus intervjuar i De kallade henne Delhi Braveheart flera studerande vid universitetet. Vissa unga kvinnor har brutit all kontakt med sin familj eftersom de vägrar bli hemmafruar i arrangerade äktenskap – de går ute med manliga vänner på kvällarna, röker, festar och njuter av livet. Bara det att de som unga kvinnor väljer att utbilda sig och siktar på en karriär i arbetslivet ses av vissa konservativa krafter som kontroversiellt.

Wiræus intervjuar aktivister och unga, frigjorda kvinnor. Men vi får också träffa de kvinnor som inte är redo att bryta med sina familjer och med traditionen. Wiræus intervjuar även två mycket ofrivilliga aktivister – Badri Nath Singh och Asha Devi Singh – föräldrarna till Jyoti Singh. Fast för Wiræus var det inte alls självklart från början att de skulle vara med i boken.

– De var alldeles ”vanliga” människor som inte på något sätt hade varit aktiva i någon proteströrelse tidigare, och jag tror att de hade svårt att riktigt förstå vad det var som hände kring dem. Plötsligt blev de rikskändisar, och det var många som parasiterade på deras kändisskap. Men till slut tänkte jag att de är ju bara ett telefonsamtal bort. Om man nu skriver om de här händelserna, varför inte lyfta telefonluren om det kan tillföra nånting?

Vänner för livet

Men boken handlar om så mycket annat också. Speciellt fascinerande är Wiræus beskrivning av transkvinnornas paradoxala situation i Indien. Å ena sidan är de utsatta och vanärade, precis som många våldtäktsoffer eller kvinnor som öppet tar makten över sin sexualitet. Det är oerhört svårt för trans-personer att få arbete eller bli fullvärdiga medlemmar av samhället.. Men å andra sidan är Indien ett av flera asiatiska länder som har ett juridiskt tredje kön. Dessutom finns det mycket hinduisk vidskepelse som omger transkvinnor. De antas ha övernaturliga krafter och många livnär sig på att i grupper ”välsigna” till exempel företag eller personer. Samtidigt tror många att de kan fälla förbannelser över folk, vilket gör att de åtnjuter ett visst socialt beskydd.

Under arbetet med boken blev Wiræus god vän med flera transkvinnor, och kom därför mycket nära inpå dem. Några har hon fortfarande regelbunden kontakt med via nätet. Bland annat fick hon och hennes australiensiska kompis möjlighet att följa med en grupp av dem då de drog runt och utfärdade välsignelser.

– Speciellt då vi rörde oss i de fattiga delarna av Delhi, slummen, väckte vi mycket uppmärksamhet, och blev nästan ett slags sevärdheter. För det första då transkvinnorna, som redan i sig drar blickarna till sig. Sedan jag, en lång blond svensk i leopardmönstrad byxdräkt, och min excentriska kompis med lila hår och platåskor!

Ur boken framgår tydligt att  Wiræus hyser en enorm respekt för transkvinnorna hon umgås med, deras överlevnadsstrategier och fasta beslutsamhet att inte be om ursäkt för sig själva. Wiræus skriver inte ut det i boken, men det verkar uppenbart att åtminstone de transkvinnor som hon umgås mest med inte hyser några föreställningar om sina ”övernaturliga” krafter – men ändå går de med i spelet, i teatern, helhjärtat – och kräver också betalt.

Det kan te sig besynnerligt att länder med en så konservativ sexual- och könstraditon på många sätt är mer progressiva än vi är i väst angående transpersoners juridiska ställning och acceptans i gatubilden.  Wiræus förklarar det här med att de konservativa idealen delvis härstammar från den brittiska kolonialtiden. Samtidigt hör glidande könstillhörighet till den indiska mytologin – många av de hinduiska gudomligheterna uppträder i både manlig och kvinnlig skepnad.

Modi och hinduhögern

Mycket mer kunde berättas, till exempel om Wiræus intervju med den kvinna som överlevde en syra-attack som öppnat skönhetssalong och blivit nationalhjälte, om de djupt oetiska plastikoperationer som ska ”rekonstruera mödomshinnan” så att kvinnor ”får tillbaka sin oskuld”, om menskampanjen där aktivister hänger upp bindor med slagord på kring städerna.

– Svårast var det att intervjua hindunationalisterna. De besitter värderingar som är verkligt skrämmande, och hela oskuldskulten är oerhört problematisk.

Kvinnornas situation har blivit bättre i Indien, delvis på grund av de senaste fem årens kampanjer och medieuppmärksamhet – enligt Wiræus är det här mycket tack vare smarttelefoner, internet och sociala medier. I dag kan kvinnor och aktivister få kontakt och organisera sig via sociala medier, och internet ger dem möjlighet att själva ta reda på fakta och slå hål på traditionella mytbildningar.

– Mycket har hänt på den juridiska fronten, och straffen för misshandel mot kvinnor och misshandel i hemmet har blivit strängare. #Metoo-kampanjen har varit alldeles gigantisk i Indien, och det finns en mycket stark name and shame-kultur, vilket är både på gott och ont.

En förändring sker ändå inte över en natt, eller ens fem år, och det finns starka motkrafter. Under premiärminister Narendra Modi har religiös konservatism fått ett allt starkare fäste inom samhället. Indien har nu två samhällssegment som rör sig i motsatta riktningar – den unga, utbildade urbana medelklassen, påivrad av den fortsättningsvis starka sekulära vänstern, och en religiöst konservativ hindunationalism, speciellt stark på landsbygden, som vill ”gå tillbaka” till en mer traditionell, konservativ livsstil, och som anklagar modernitetsivrare att vara offer för västerländskt moraliskt förfall. Vilken utveckling samhället tar under den närmaste framtiden tänker Wiræus ändå inte iaktta på riktigt lika nära håll som tidigare, och har nu flyttat tillbaka till Sverige.

– Det är skönt att ha lite paus från allt kaos, men jag älskar ju Indien så jag kan nog inte hålla mig borta därifrån! N

Janne Wass

Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

Borde vi slopa idrotten?

Axel Vikström
Axel Vikström.
En av de historier som i Sverige fått störst uppmärksamhet i svallvågorna av #metoo-kampanjen berättades av Gunilla Axén, tidigare utvecklingschef på Svenska Fotbollförbundet. Under sin tid på förbundet ska Axén vid upprepade tillfällen fått penisbilder med bifogade ”hälsningar” skickade till sin mobil av tre landslagsmeriterade herrspelare. Kritiken mot den sexistiska kulturen inom förbundet blev inte mindre när Lars-Åke Lagrell, som var ordförande vid tiden som trakasserierna ska ha ägt rum, gick ut i media och sade att han inte tror på Axéns historia. Och att starta en utredning såhär i efterhand bara hade varit ”dumheter”.

Att sexismen är utbredd inom idrotten är i sig inget förvånande. Idrottens fokus på den fysiska kroppen och dess prestationer gör att sexualiseringen närmast är inbyggd i dess natur. Dessutom finns det få institutioner, om någon, som fortfarande är lika besatt av att upprätthålla den binära föreställningen om att det skulle finnas två kön och att dessa måste säras på eftersom den ”manligt” konstruerade kroppen förmodas vara överlägsen den ”kvinnliga”. Redan från tidig ålder lär samhället pojkarna att de enligt idrottens darwinistiska logik är det starkare könet, vilket ingjuter ett osunt självförtroende som de sedan tar med sig in i vuxenlivet. Denna självföreställning bidrar onekligen till det sexistiska sorgespel som varje dag utspelar sig på arbetsplatser och dansgolv.

I Sverige har flertalet projekt startats för att bekämpa sexismen inom idrotten. Dessa handlar dels om att förändra värdegrunden i vad som sägs i omklädningsrum och på läktaren, dels om att höja statusen på ”damidrotten” genom ekonomiska satsningar. Men vad ingen diskuterar är om det verkligen finns någon plats för idrott i det postpatriarkala samhälle som vi kämpar för? Om inte slutmålet för feminismen egentligen borde vara att helt och hållet slopa idrotten i sin nuvarande form.

Låt mig här kasta in en armada av brasklappar. Jag vet att idrotten med sin ickeverbala kommunikation spelar en stor roll när människor från olika håll i världen kommer i kontakt med varandra. Jag vet att det finns hur många exempel som helst på kvinnor som berättat om hur idrotten gett dem bättre självkänsla. Lagsportens kollektiva natur, där individer går samman och arbetar mot ett gemensamt mål, innebor ett vackert ideal. Men frågan är om någon av de reformer som görs inom ramen för idrottens logik verkligen har potentialen att förändra dess grundläggande sexistiska struktur. Jag tänker på den amerikanska feministen Audre Lords berömda citat om att ”the master’s tools will never dismantle the master’s house”. Idrotten är otvivelaktigt ett patriarkalt verktyg. Och jag ställer mig tveksam till att den någonsin kan bidra till att störta systemet.

Självklart ska vi fortsätta motionera för att upprätthålla en god fysisk och mental hälsa. Jag menar inte att det i ett postpatriarkalt samhälle bör vara förbjudet att sparka fotboll tillsammans med kompisarna. Nyckeln och utmaningen ligger i att lyckas förvandla idrotten genom att tona ner tävlings- och prestationshetsen och istället fokusera mer på lek och socialt umgänge. Detta går givetvis hand i hand med att nedmontera den globala idrottsindustrin, som i dag är en av de tydligaste symbolerna för den utspårade kapitalismen.

Jag är medveten om att tankarna kring huruvida vi bör slopa idrotten kan upplevas som provocerande. Jag påstår inte heller att jag landat i någon konkret slutsats. Men vad jag hoppas är att vi framöver får se mer kritiska diskussioner kring vilken roll idrotten bör spela i ett feministiskt samhälle.

Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö
Foto: Chad Cooper/CC/Flickr

#Metoo en ögonöppnare för män

Vi var många män som överrumplades av #metoo-kampanjen på sociala medier – mest av allt av att synbarligen alla kvinnor i vår bekantskapskrets berättade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier, fysiska eller verbala. Under några dagar fylldes åtminstone mitt Facebookflöde av uppdateringar där kvinnor berättade om sina upplevelser av trakasserier – i lokaltrafiken, på barer och nattklubbar, på arbetet, i skolan, på gatan. Antagligen var det också många som höll inne med sina allra mest traumatiska upplevelser, av skam eller av sociala orsaker.

För många män kom vidden av trakasserierna som en överraskning, vilket tydligt accentuerades i Radio Vega Huvudstadsregionens morgonsändning på tisdagen, där Mia Haglund, generalsekreterare vid Nordisk grön vänster, samtalade med bankdirektören Oscar Taimitarha om ämnet. Taimitarha konstaterade i sändningen att det helt hade gått honom förbi att tafsande på lokaltrafiken är ett vanligt fenomen: “Jag har säkert levt i nån mystisk bubbla eller nånting, det där har jag inte föreställt mig heller, jag har tänkt att det där är sådant som händer på diffusa krogar.”

#Metoo-kampanjen exploderade över internet under veckoslutet, som en reaktion på anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein om att han i årtionden trakasserat en uppsjö kvinnor i filmbranschen. Det var skådespelaren Alyssa Milano som först uppmanade kvinnor på Twitter att tagga sina inlägg med #metoo om de utsatts för trakasserier eller övergrepp, för att belysa vidden av problemet. Exakt varifrån Milano fick idén är oklart, men antagligen var hon åtminstone undermedvetet bekant med den ursprungliga Metoo-kampanj som startades 2004 av aktivisten Tarana Burke, i första hand riktad till svarta flickor och kvinnor i USA som upplevt övergrepp. Från början var det fråga om en uttrycklig solidaritetskampanj – genom att vuxna kvinnor berättade om övergrepp som begåtts mot dem, skulle flickor som blivit antastade och utnyttjade inte behöva känna sig ensamma och stigmatiserade, och våga berätta om sina egna upplevelser.

Det finns de som kritiserat Milano för att hon “stulit” kampanjen från Burke och den ursprungliga målgruppen, men allt tyder på att hon helt enkelt inte var medveten om dess ursprung, och har sedermera lyft fram Burke som ursprungskvinnan. Burke har också i intervjuer uttryckt glädje över att #metoo blivit ett så viralt fenomen.

Kampanjen har ändå inte gått förbi utan kritik. Naturligtvis har det förekommit den del slentrianmässigt mummel om hur klicktivism inte är “riktig” aktivism, och andra har ifrågasatt om sexuella trakasserier verkligen är ett så stort problem som det framställs som. På ett mer teoretiskt plan har det framförts tankar om att denna kampanj än en gång är en där kvinnor talar ur en passiv offerposition, i stället för att fokuset skulle flyttas till de män som trakasserar, förgriper sig och våldtar. Att man i stället för att tala om “övergrepp mot kvinnor” borde tala om “män som utför övergrepp”. Andra har menat att kampanjen blir upplevelsefokuserad, i stället för att angripa de patriarkala strukturer som tillåter övergreppen.

Ännu grumligare blev soppan då männen blandade in sina slevar. Allt fler män började berätta om sina egna upplevelser av trakasserier, om trakasserier de bevittnat, eller om gånger de gått emellan och hindrat trakasserier. Ytterligare en vändning tog kampanjen då män började berätta om de gånger som de själva betett sig svinigt mot kvinnor, bad om ursäkt och noterade att de själva var en del av problemet.

Det var många som gick i taket och beskyllde männen för att “stjäla” kampanjen av kvinnorna, och än en gång hindra kvinnor från att ta plats i den offentliga debatten. För den svenska feministen Lady Dahmer (Natashja Blomberg) rann bägaren över då män som berättade om hur de våldtagit eller förgripit sig på kvinnor fick uppmuntrande kommentarer och tackades för att de delat med sig. “Bara i ett partiarkat kan män hyllas för sina övergrepp”, skriver Blomberg.

Männens deltagande i #metoo-kampanjen kan diskuteras. Övertramp skedde, men min uppfattning utgående från posterna i mitt eget flöde är att de flesta män som deltog i taggandet i första hand ville visa kvinnor sitt stöd, och många av dem lyfte fram det faktum att de själva var en del av problemet. Många sporrades säkert också av alla de uppmaningar som getts män att diskutera sexuella övergrepp och toxisk maskulinitet. Sedan är det alldeles klart att det är bakvänt att berömma män som berättar om att de trakasserat kvinnor.

Och så måste man minnas att det rör sig om en hashtaggkampanj. Sådana är sällan fruktbara utgångspunkter för djupa diskussioner om strukturella problem. Ju större spridning de får, desto längre bort från sina ursprungliga motiv tenderar de att rinna. Alla som deltar vet inte nödvändigtvis vad ursprunget har varit, och deltar på det sätt som de tror att det är tänkt att man ska delta – i högsta godtro. Och naturligtvis finns också de som är ute efter att sabotera och förvränga.

Det är inte heller första gången som en kampanj på sociala medier lyfter fram sexuella övergrepp mot kvinnor. För ett par år sedan hade vi taggen #prataomdet, och det var mycket debatt efter Donald Trumps uttalande om hur han grabbar tag i kvinnors underliv. Man kan fråga sig hur mycket dessa diskussioner egentligen förändrade, och om #metoo-kampanjen kommer att ha någon praktisk betydelse då den bedarrat.

Nu kan jag bara skriva ur en rent personlig upplevelse, men min uppfattning är att #metoo-kampanjen har varit upprivande och en ögonöppnare också för män på ett sätt som tidigare kampanjer inte varit. Den har kommit nära inpå, och på ett enkelt men effektivt sätt illustrerat vidden av problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor. Det genomslag den fått har också fått många män att kringgå den reflexmässiga reaktionen att slå ifrån sig och tänka att “det här berör inte mig, jag har ju aldrig trakasserat någon”. Och jag tror att det är här som vi hittar orsaken till att män plötsligt känt ett behov av att “bikta sig” offentligt.

Åtminstone jag själv fick mig en allvarlig tankeställare. Jag har alltid tänkt att jag aldrig trakasserat eller utnyttjat någon sexuellt. Jag har inte heller föreställt mig att någon av mina nära vänner skulle ha gjort det. Men den massiva vägg av #metoo som mötte mig, fick mig att haja till. Om så många av mina kvinnliga vänner, som rör sig i helt samma kretsar som jag, blivit trakasserade, så måste de betyda att ganska många män i min omgivning har trakasserat – utan att de ens skulle medge det för sig själva. Kanske också jag själv? Och det är då tanken börjar röra på sig: hur är det egentligen med alla de små förseelser som jag inte har klassat som trakasserier? Nej, jag har aldrig tafsat på någons bröst på dansgolvet utan tydligt samtycke, men hur är det med de där “harmlösa” förseelserna som så många av oss män gjort oss skyldiga till som unga? Partyhånglet, “poängsättandet” av studiekompisars kroppar grabbarna emellan, de där gångerna man försökte lirka till sig lite sex av en partner som tydligt sade “inte nu”? Jo, visst kan man klassa dem som trakasserier. Det var en obehaglig insikt. Även om jag på ett teoretiskt plan insett mig vara en del av det strukturella problemet, har jag inte tidigare insett att jag faktiskt är det på ett rent konkret och personligt dito.

Jag skrev ingen #metoo-uppdatering, men jag förstår mycket väl de män som just på grund av den här kampanjen kom till liknande insikter som jag, och ville dela med sig i solidaritet, kanske i något slags mindre chocktillstånd över sin egen insikt. Sedan är det antagligen så att dessa uppdateringar nog försköt fokusen på ett icke-önskvärt sätt.

På grund av sitt enorma virala genomslag vågar jag påstå att #metoo-kampanjen verkligen har öppnat mångas ögon för de strukturella problem som föreligger inom patriarkatet, bättre än all statistik eller feministisk teori i världen, därför att den också fått en nästan chockartad emotionell genklang hos många män. Låt vara att den teoretiska diskussionen om strukturerna ganska långt lyst med sin frånvaro, men #metoo var måhända den öppning som många behövde för att i framtiden intressera sig också för de genomgripande analyserna om strukturer.

Nu måste vi män ta vårt ansvar och diskutera vidare, också efter att kampanjen på sociala medier tystnat. Vi måste diskutera vilka strukturer det är som behöver förändras, varför de existerar och hur vi kan förändra dem. Vi måste tala om kvinnors rätt till sin egen kropp och sin sexualitet också då det inte är på tapeten, starta våra egna kampanjer för att motarbeta att män utför övergrepp, motarbeta den vardagliga sexismen och alla de trakasserier och överträdelser som vi så ofta viftar bort som “skämt”. Framför allt måste vi dagligen påminna oss själva om våra egna privilegier, att det vi ser från vår position bara är toppen av ett isberg. Då vi blir chockade av historier om tafsande på spårvagnar bör vi minnas att det är en vardag som många kvinnor lever med, till den grad att den nästan blivit normaliserad. Det är en vidrig insikt, och om #metoo gjort något, är det kanske att vi kan hålla i minnet den känsla av ilska och obehag som många av oss har drabbats av i samband med kampanjen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

En mörk historia

Gränsen mellan friskt och sjukt upprättades och kontakten med extasens, förvirringens eller förkunnelsens språk bröts. Den förnuftiga människan kunde inte längre tyda eller tolka detta språk, och istället blev det ett sjukdomens språk – ett tystnadens språk. Så beskriver den franska filosofen Michel Foucault den moderna psykiatrins intrång i det mänskliga varandet. Samtidigt gick något väsentligt förlorat. Foucault säger att vi måste lära oss att lyssna.

Detta konstaterar Johanna Holmström inledningsvis i romanen Själarnas ö, en episk och djupt berörande roman som vilar mot en kuliss av verkliga händelser och som utspelar sig från slutet av 1800-talet fram till slutet av 1990-talet, på ett mentalsjukhus på en ö i den åboländska skärgården. Holmström återuppväcker röster som för länge sedan gått förlorade och gestaltar brännande och alltjämt aktuell tematik kring utanförskap, fångenskap, frihet och galenskap. Holmströms roman beskriver tillvaron ur tre kvinnors perspektiv. Först Kristina, som i en handling av utmattning, skam och desperation dränker sina barn i Aura å. Sedan Elli – en upprorisk ung kvinna som vägrar anpassa sig till de rådande sociala konventionerna och sist Sigrid, en av vårdarna på hospitalet.

Dessa tre röster formar en harmonisk helhet som fängslar läsaren från början till slut. Holmströms fysiska språkmetaforer känns stundom smärtsamma även för läsaren i passager där kvinnorna genomgår förnedrande undersökningar och behandlingar. Isolering, tvångströjor och minutiöst granskande av deras kroppar och underliv – allt i den rashygieniska anda som uppstod under 1930-talet. Överläkarens uttalanden låter som ett eko av nazisternas ideologi om rasrenhet – allt avvikande skulle förintas och de som lades in på hospitalet betraktades som obotligt sinnessjuka. De skulle aldrig bli friska. De skulle aldrig lämna Själö. Undantaget blir Elli som genomgår en tvångssterilisering för att få tillåtelse att lämna mentalsjukhuset. Även detta en procedur i rashygienisk anda som fram till Klaus Härös film Den nya människan varit så gott som ett kollektivt tabu i så väl Sverige som Finland.

Var dessa kvinnor som inhystes på Själö verkligen galna? Hur skall galenskap definieras? Är psykiatriska diagnoser i högre grad ett kollektivt uttryck för vad ett samhälle anser som friskt än ett subjektivt tillstånd som individen upplever som sjukt?

När det handlar om kvinnoödena på Själö, erinrar jag mig ett citat av psykiatrikern och författaren Claes Andersson: ”Det är lätt att göra en människa galen. Ta från henne allt och titta hur konstigt hon beter sig.”

Många av kvinnorna som lades in för vård på Själö hade förlorat allt. De var inte sällan offer för traumatiska upplevelser som våldtäkt eller skam över ett oäkta barn. En del av kvinnorna på hospitalet befann sig där på grund att de var fattiga och utstötta från samhället. Själö blev såväl deras hem som fängelse. De hade inget annat val än att underkasta sig, stå ut. Självfallet var det många som inte stod ut. De matvägrade och tvångsmatades – men till slut, om de vägrade underkasta sig, lät man dem dö eftersom de trots allt var ”obotligt sjuka” och deras liv ”meningslösa”.

Karaktären Elli beskriver träffande sitt tillstånd som en känsla av att vara ett meningslöst objekt snarare än ett upplevande subjekt: ”Elli kände sig som en gammal möbel som någon hade ärvt och som ingen riktigt kan hitta en plats för, så den flyttas från rum till rum utan att någonsin passa in, och slutligen stod den bara där, skavande mot helheten, men den måste behållas för att det är en gåva och då måste det i varje fall verka som om den vore omtyckt.”

Simone de Beauvoir beskriver år 1947 i För en tvetydighetens moral: ”Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inga medel att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och efter dem. Så är till exempel fallet med de slavar som ännu inte har blivit medvetna om sitt slaveri. /…/ I många civilisationer är även kvinnorna i en sådan situation, då de inte kan annat än underkasta sig de lagar, gudar, seder och sanningar som männen skapat.” 

Mentalvårdens historia är mörk, i synnerhet för kvinnorna. Mentalvården är inte heller något avslutat kapitel i dagens samhälle, där det finns så många psykiatriska diagnoser att man inte kan undvika att få åtminstone tre stycken av dem om man konfronteras med en psykiater. Varför är det så? Holmströms oerhört viktiga roman uppmanar oss att spegla oss själva i dessa kvinnors öden och ställa oss själva den fråga som även filosofen Jiddu Krishnamurti ställde sig: är det verkligen ett tecken på hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle?

Emma Juslin

Johanna Holmström:
Själarnas ö. Förlaget, 2017.