Etikettarkiv: Kriminalitet

Ulla Appelsin förstår sig inte på civil olydnad

“Finland är inte 50-talets Alabama” skriver Ilta-Sanomats chefredaktör Ulla Appelsin i en opinionstext 2.8 angående debatten om civil olydnad som blossat upp efter De Grönas lagstiftningssekreterare Aino Pennanens deportationsaktivism på Helsingfors-Vanda flygplats i början av veckan. Inspirerad av den virala sensation som svenska Elin Ersson skapat i och med en liknande aktion, filmade Pennanen sig själv medan hon vägrade sitta ner i ett flygplan, eftersom det ombord fanns en person som skulle tvångsavvisas från Finland.

Pennanens protestaktion har fått både ros och ris, och det är föga överraskande att Appelsin, som har ett ständigt horn i sidan till de rödgröna, antirasister, feminister och olika typer av aktivister, sällar sig till dem som ger Pennanen med riskvasten. Civil olydnad är bra, menar Appelsin, men bara under rätt slags förhållanden. Som under apartheid i Sydafrika och rassegregeringen i USA. Men eftersom Finland inte är 50-talets Alabama, utan ett demokratiskt samhälle, så är civil olydnad här inte önskvärd, menar Appelsin.

Vidare skriver Appelsin att Finland har en tradition av fredligt och sansat påverkande, det vill säga genom lugna demonstrationer och politiska val i stället för våldsamma och olagliga aktioner, “härjande”, som hon kallar det. I det påståendet både gör hon sig skyldig till historieförfalskning och till missförstår den civila olydnadens ideologiska och idéhistoriska grunder. En av de mest mytomspunna händelserna i den finländska självständighetskampen var ett terrordåd, här avser jag naturligtvis mordet på generalguvernör Nikolaj Bobrikov. Inbördeskriget vars märkesår vi i år uppmärksammar var väl i allra högsta grad våldsamt? Appelsin avfärdar också Lapporörelsen som en liten halsbränna i vår fredliga historia som kunde åtgärdas med ett glas samarin. Det här en en grov historieförfalskning.

Men i allt detta tal om “härjande” missar Appelsin en av den civila olydnadens grundpelare, det vill säga ickevåldsprincipen. Civil olydnad har till exempel aldrig varit en central del av den socialistiska idén, eftersom den har revolutionen som mål, och således laborerat med med direkt aktion. Civil olydnad fungerar dessutom ofta relativt dåligt till exempel i våldsbejakande diktaturer eller i samhällen där ett förtryck är mer eller mindre absolut, och rättsprinciper inte tillämpas. I Nazityskland krävdes inte mycket civil olydnad för att en skulle bli satt på ett tåg till Auschwitz. I Nordkorea ser myndigheterna knappast med blida ögon på civil olydnad. Nej, i själva verket fungerar civil olydnad som påverkningsform ofta bäst i länder med ett visst mått av demokrati, trygghet och rättsprinciper. Till skillnad från direkt aktion är civil olydnad nämligen i första hand ett sätt att försöka påverka opinionen, snarare än försök att uppnå omedelbara resultat, även om det kan ingå som en del i aktionen. I ett land där den allmänna opinionen och lag och rätt har föga betydelse, har civil olydnad också föga genomslagskraft. USA på 50-talet eller Sydafrika på 70-talet var kanske inte demokratiska och rättvisa, men byggde nog däremot på ett demokratiskt system och en rättsprincip, till skillnad från till exempel dagens Nordkorea. De stora framgångar som den civila olydnaden har rönt, har också kommit inom system som åtminstone i teorin byggt på demokrati och rätt. Må vara att den brittiska ockupationen av områden i Afrika och Asien varken var rättvis eller demokratisk, men brittisk rättspraxis gällde trots allt inom vissa givna ramar inom det brittiska samväldet. Ett belysande exempel är den egyptiska självständighetskampen kring decennieskiftet 1920, där civil olydnad användes som en central metod i kampen mot det brittiska väldet. Däremot användes metoden inte just för att protestera mot de mer traditionella lokala lagarna, som till betydligt mindre grad än de brittiska byggde på demokrati och rättsprincip, delvis på grund av rädsla för repressalierna. Samma sak gällde Mahatma Gandhis berömda icke-våldsamma kamp mot britterna i Indien.

Det var den amerikanska filosofen och författaren Henry David Thoreau som myntade uttrycket civil olydnad i mitten på 1800-talet, då han i en pamflett förklarade varför han vägrade betala skatt till staten, i protest mot det amerikanska slaveriet samt kriget mot Mexiko. I den förklarade han också att straffet var lika viktigt som själva aktionen – han protesterade inte då han sattes i fängelse, däremot beklagade han att en av hans släktingar mot hans vilja betalade skatten, så han inte behövde sitta fängslad längre än en dag. Thoreau menade att även de medborgare som inte berörs av en lag eller ett politiskt beslut har en skyldighet att påverka i samhället om lagen eller beslutet strider mot rättvisan. Som exempel tog han sina grannar, som ansåg att USA:s aggressioner mot Mexiko var förkastliga, men som nog snällt betalade skatt, och på så sätt hjälpte till att finansiera kriget. Thoreau vägrade dra sitt strå till stacken för krigföringen och slaveriet, även om han höll med om att personer som inte betalar skatt ska bestraffas. Appelsin skriver att samhället inte fungerar om alla tar lagen i egna händer, och det har hon helt rätt i. I Thoreaus tolkning handlar civil olydnad ändå inte om att ta lagen i egna händer, utan om att ta rättvisan i egna händer, och sedan stå sitt kast inför lagen.

Jag använder nu Appelsin som exempel, men hon är inte den enda som förfärat sig över Pennanens aktion, och det är många som använder just laglydighetsargumentet som tyngsta slägga. Det här tyder ändå på en bristfällig förståelse av begreppet civil olydnad. Civil olydnad, som definierat av en av auktoriteterna på området, samhällsfilosofen John Rawls, är en handling som tar vid då de lagliga medlen för att påverka ett samhälleligt missförhållande är otillräckliga. Enligt Rawls går civil olydnad inte att motivera med religiösa eller privata åsikter, utan den måste motiveras med en allmän förståelse av rättvisa. Att vägra betala skatt för att en själv vill ha mer pengar är till exempel inte civil olydnad. Att vägra att samarbeta med kvinnopräster av religiösa skäl är inte heller civil olydnad. Till den civila olydnadens natur hör också att den baserar sig på en icke-våldsprincip. Civil olydnad ska alltså inte försätta andra människor i fara. Vissa har oroat sig för att utvisningsprotesterna på flygplan skulle äventyra flygsäkerheten, men det argumentet skjuts i sank i Svenska Yles artikel från tisdagen, av överkommissarie Jan Lindström, som noterar att de på sin höjd påverkar flygtidtabellerna.

Lagar är till för att följas heter det, men alla normalt funtade människor torde kunna dra en skiljelinje mellan vilka lagar som det är absolut nödvändigt att följa för samhällets säkerhet och det allmänna bästa, och vilka lagar som det är acceptabelt att bryta mot – för samhällets bästa. Rawls menar vidare att civil olydnad inte ska användas innan demokratiska och lagliga metoder har testats.

Lag och rätt är relativa begrepp, och bara för att något är lagligt är det inte rätt. Lagar kan också vara motstridiga, till exempel i USA finner man fall där delstatslagar motsäger federala lagar, vilket till exempel medborgarrättsrörelsen för de svarta rättigheter, eller varför inte dagens kamp för homosexuellas rättigheter eller aborträtten, ger prov på. Nationella lagar kan också strida mot internationella fördrag och överenskommelser, till exempel Genevekonventionen, Nürnbergprinciperna eller FN:s människorättsfördrag. Man kan då välja om man hellre bryter mot lokala, nationella eller internationella lagar.

I princip är Ulla Appelsin inne på samma spår, då hon menar att vi i Finland har möjlighet att påverka samhället i demokratiska val. Det här är ett annat argument som ofta används av debattörer som motsätter sig civil olydnad som påverkningsform. “Rösta in partier som förändrar saker och ting” heter det. Det här är ett argument som är bekvämt att använda om man gillar status quo. Men okej, låt säga att de som stöder Pennanen röstar på De Gröna i nästa riksdagsval, utan att de Gröna får plats i regeringen, och tvångsutvisningen av asylsökande fortsätter i ytterligare fyra år. Ska alla som anser att det är fel att skicka människor i döden då snällt vänta fyra år igen och låtsas som att det regnar? Många hinner dö under en regeringsperiod.

Dessutom vet vi alla att vallöften och politisk verksamhet sällan går hand i hand. Samlingspartiet och Centern nämnde inget om tvångsutvisningar i sina valprogram, och oberoende av vad resten av riksdagen anser, så är det Samlingspartiet som haft makten över Migrationsverket, gränsmyndigheten och polisen under regeringsperioden, och de har de facto bara en knapp femtedel av finländarnas stöd. Det som kommits överens om i valdebatter och regeringsförhandlingar behöver inte alls motsvara verkligheten. Om en regering för en politik som inte motsvarar det folket trodde att de röstade om, så förverkligas ju inte heller demokratin. För att använda Rawls definition, så har då de lagliga och demokratiska medlen testats, och då de inte gett resultat, är det berättigat att ta till olagliga medel, så länge de håller sig inom den civila olydnadens definition.

Per Herngren, författaren till boken Handbok i civil olydnad, ger en enkel beskrivning av civil olydnad i fyra punkter:

Civil olydnad är en öppen handling, som grundas på ickevåld.
– Handlingen är olaglig eller bryter mot order eller beslut.
– Den har dessutom som direkt syfte att förändra eller bevara en företeelse i samhället.
– De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

Herngren lägger en i mitt tycke onödigt stor vikt vid just den fjärde punkten, det vill säga straffet för lagbrottet, vilket ju snarast är viktigt om man med aktionen bryter mot den lag som man försöker påverka. Det här argumentet håller ju ändå inte till exempel i fråga om flyplansprotesterna. Det centrala är att den som utför civil olydnad inte försöker rymma från eller inte accepterar sitt straff. Bland annat sociologen Jürgen Habermas poängterar vikten av att den som utför civil olydnad bör acceptera att demokrati och rättsprincip har sin gilla gång, vilket jag har uppfattningen av att också till exempel Pennanen haft. Pennanen var utgående från de artiklar jag läst väl medveten om att hon bröt mot lagen och var redo att ta konsekvenserna. Konsekvenserna av den olagliga aktionen hjälper också till att skapa uppmärksamhet och mediesynlighet, vilket kan sporra fler att utföra samma handling. Enligt Herngren är detta den civila olydnadens kärna, att ur en minoritet skapa en kritisk massa av personer som i det allmänna godas bästa bryter mot lagen på fredlig väg. Såtillvida är flygplansprotesterna praktexempel på civil olydnad – Pennanen inspirerades ju av Elin Erssons snarlika aktion på Landvetters flygplats i Göteborg, och liksom Ersson filmade Pennanen aktionen med sin mobilkamera.

När Ulla Appelsin försöker förlöjliga de här aktionerna genom att kalla dem för “performanser” visar hon att hon överhuvudtaget inte förstår vad civil olydnad är för något. För det är ju just det de är tänkta att vara: performanser. Idén med att hindra ett flygplan från att lyfta är inte i första hand att rädda en enskild person, utan att skapa uppmärksamhet kring ett samhälleligt missförhållande. Därför är alla spekulationer kring om det verkligen var en asylsökande som satt på Finnairplanet, eller kring att Elin Ersson “räddade fel person” helt ovidkommande.

Pennanen avlägsnades ur flygplanet efter tio minuter och lyckades inte “rädda” någon, men jösses vad det snackas om tvångsutvisningar nu plötsligt. Med andra ord en lyckad “performans”.

Och för att ännu återkomma till slängen om att Finland inte är 50-talets Alabama. Tror inte Ulla Appelsin att de makthavande i Alabama på 50-talet använde sig av exakt samma argument? Vem är det som får definiera vad som är ett rättvist samhälle? De som har makten eller de som kämpar mot förtryck och orättvisor?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT 3.8. Lade till det sista stycket, rättade stavfel i första stycket och ändradesekelskiftet” till “decennieskiftet”,

In i mörkret

Den svenska journalisten Åsa Erlandssons pris-belönta bok ”Det som aldrig fick ske”, som handlar om skolmorden i Trollhättan 2015, är samtidigt en sorglig berättelse om Sverige av i dag.

På förmiddagen den 22 oktober 2015 går en maskerad man iklädd lång, svart kappa och nazisthjälm med ett skarpslipat svärd in på Kronans skola i Trollhättan. Hans namn är Anton Lundin Pettersson, han är 21 år och uppvuxen i staden. Han har inte själv varit elev på skolan. Under några veckors tid har han kartlagt skolan, noggrant planerat hur han ska gå till väga, skaffat mordvapnet och rekvisitan. 

Han väljer ut sina offer utifrån deras utseende. De män och pojkar – han låter bli flickor och kvinnor – som han tycker ser mest utländska ut.

Han marscherar målmedvetet genom skolan. Han tar sig till och med tid att stanna upp under mördarturnén för att posera på ett foto tillsammans med två elever. På svärdet som han håller i sin hand finns blodet från två av hans offer.

Han är där av en anledning: som den hjältekrigare han ser sig som ska han befria Sverige från utländska parasiter. Kallblodigt hugger han ner tre personer och skadar ytterligare en innan han skjuts av polisen. Tio minuter av vansinne. Senare på dagen avlider Anton på sjukhuset av skottskadorna. Polisens gärningsmannaprofil säger att det var ett ”suicide by cop”, det vill säga ett självmord där tillvägagångssättet är att provocera fram dödligt våld från polisen. Det blodiga attentatet skakar naturligtvis hela landet. Det är det första skoldådet av det här slaget i Sverige. Finland däremot har haft flera allvarliga skolskjutningar, Jokela 2007 och Kauhajoki 2008, i vilka tjugo personer miste livet. 
”Det som aldrig får ske, det har skett idag”, säger statsminister Stefan Löfven på presskonferensen samma dag. Det som aldrig fick ske är också titeln på journalisten och författaren Åsa Erlandssons bok, i vilken hon fördjupat och välformulerat berättar vad som hände den där höstdagen för två och halvt år sedan. Mycket välförtjänt vann hon Stora Journalistpriset förra året i kategorin Årets berättare med motiveringen ”För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia.”

Från reportage till bok

Vi träffas en kall marseftermiddag i Uppsala. Lite senare ska Åsa Erlandsson prata om Det som aldrig fick ske på biblioteket i stadsdelen Stenhagen. Sedan boken utkom i höstas reser hon runt i landet för att tala om den, träffa och prata med läsare, skolpersonal, poliser, journalister, ungdomar. Till vardags jobbar hon som redaktör på tidningen Svensk Polis.

– Jag bara väntade på att någon skulle intervjua patrullen som var först på plats vid Kronan. Då det aldrig kom någon, förstod jag att poliserna inte ville prata. Jag ville ändå försöka få dem att berätta om sina upplevelser. Det resulterade i reportaget ”Tillbaka på Kronan”, där poliserna som jag kallar ”Anna” och ”Stefan” för första gången offentligt berättar vad som hände. Sedan kontaktade Norstedts förlag mig och frågade om jag ville skriva en hel bok om dådet, berättar Erlandsson.

Det är väldigt ovanligt att svensk polis använder sig av tjänstevapen. Än mer ovanligt är det att polisen skjuter ihjäl någon. Efter skolskjutningen i Jokela ändrade svensk polis sin taktik för att hantera så kallat pågående dödligt våld, som till exempel en skolskjutning eller ett terroristattentat. Samtliga poliser i yttre tjänst utbildas numera i att hantera PDV – pågående dödligt våld – vilket innebär att de i första hand ska stoppa gärningsmannen, och inte invänta förstärkning. Första prioritet är inte heller att ta hand om skadade, något som annars sitter i ryggmärgen på poliser.

I boken möter vi offren genom deras anhöriga, poliser, vårdpersonal och personal på skolan. Erlandsson lämnar inget åt slumpen och låter inga lösa trådar bli hängande i luften. Gediget journalistiskt arbete när det är som bäst. 
Vi får veta mer om gärningsmannen Anton Pettersson och vem han egentligen var bakom masken. För en gång var också han en liten pojke med solsken i blick som lekte med ett piratskepp – vilket vi kan se på det fotografi, som Erlandsson fått av Petterssons storebror. Han är den enda i familjen som hittills talat med någon utomstående. Mamman och pappan orkar helt enkelt inte.

Vad var det egentligen som hände med den glada pojken och som fick honom att femton år senare ikläda sig en bisarr maskering och bli en mördare? Vad var det som gick så fruktansvärt fel? Det finns naturligtvis inget enkelt svar eller ens ett svar, frågan är mer komplex än så.

Marinerad i nätvåld

Det som aldrig fick ske är också en berättelse om Sverige idag. Förtjänstfullt sätter Erlandsson dådet i Trollhättan i sin historiska och samtida kontext – för att bredda bilden och visa på att Pettersson inte alls var någon ensamagerande galning eller ett enskilt monster.

Början av 1990-talet kan ses som en politisk vattendelare i Sverige. Landet upplevde den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, i form av människor som flydde inbördeskrigets Jugoslavien. Flyktingförläggningar brann, skinnskallar drev runt på gatorna och det politiska partiet Ny demokrati satt i riksdagen och spred rasistiska budskap. I just Trollhättan skedde flera brutala våldsdåd mot invandrare. Staden fick stämpeln ”rasismens huvudstad”.

Tjugo år senare upprepar historien sig. Också nu upplever vi ett allt hårdare och alltmer polariserat samhällsklimat. Också nu frodas rasismen och främlingsfientligheten – i politiken och inte minst på nätet. Rasistiska uttalanden och kommentarer är en del av vårt offentliga samtal. Redan dagen efter morden slog polisen fast att dådet i Trollhättan var ett hatbrott.

– Jag såg om tv-serien Lasermannen för ett tag sedan. Jag slogs av att polisens gärningsmannaprofil om John Ausonius påminner starkt om Anton Petterssons. Båda levde ensamma, hade ingen sysselsättning eller annat socialt sammanhang. De sökte ensamheten, men led samtidigt svårt av den. Ausonius var ingen dumskalle. Pettersson hade högsta betyg i flera ämnen i skolan. Däremot var han socialt handikappad. Jag har aldrig studerat en så ensam människa, påpekar Erlandsson.

I USA kallas de lone wolves, ensamvargar. Inom svensk polis kallas de ensamagerande våldsverkare. Det är gärningsmän som går under radarn, håller allt för sig själva. De är ofta tidigare ostraffade, planerar och finansierar sina dåd på egen hand, och har ingen synbar koppling till någon grupp eller organisation.

– Det är dubbelt. Förvisso var Pettersson en extremt ensam människa. Däremot är det fel att säga att han verkade och agerade utan sammanhang. Han beundrade till exempel Anders Behring Breivik och Columbinemördarna. Hur ensam han än var i det verkliga livet, var han det inte digitalt. Han följde rasistiska nätforum, spelade våldsamma dataspel, konsumerade oerhörda mängder vålds-och porrvideor. Han marinerade sig själv i hat och våld. Jag har följt honom i hans digitala fotspår. Han bröt aldrig av genom att titta på något lättsammare.  Under årens lopp radikaliserades han framför datorn. Jag tror också att om han hade fått fast jobb på sin sista praktikplats, så hade det inte behövt gå som det gick. Det blev ytterligare ett misslyckande för honom. Spiken i kistan, säger Erlandsson.

Autism och självhat

I familjen Pettersson fanns en vurm för vikingatiden och ett stort intresse för fornnordiskhet som kan kopplas till det nationalkonservativa. Man upplevde att Sverige gått förlorat i och med invandringen. En av Anton Petterssons släktingar hade under en ganska lång tid efter dådet kvar sin Facebookprofil – en vikingakrigare med höjt svärd. Anton iscensatte sig själv som en supermanlig hjältekrigare som ville rädda nationen.
Det paradoxala är att familjen uppfattade Anton som en vänlig, blyg person och en stor djurvän. Erlandsson upptäckte efter ett tag att Pettersson skickat ett hemligt avskedsbrev via en spelchat – något som polisen helt hade missat. Det skiljer sig innehållsmässigt från det brev som fanns i hans lägenhet och som bara handlade om invandrarhat. I det digitala brevet nämns inte detta med ett ord – här talar Pettersson enbart om sitt självhat. Brevet är skickat till en jämnårig man i Holland som Pettersson kallar för ”min enda vän i världen.” Han avslutar brevet med ”jag älskar dig”.

Vi har talat mycket om Pettersson, våldsdådet, dagens Sverige och debattklimat. Erlandsson poängterar att boken inte främst handlar om Anton Pettersson, utan minst lika mycket om offren.

– Däremot är Pettersson inte längre en gåta för mig. Han borde ha utretts inom psykiatrin och fått hjälp. Hans bror funderade kring att han hade autism, men gick aldrig vidare med det. Brodern berättade att man inte pratade om känslor hemma. Man fiskade, snickrade på huset, grillade. Men frågade inte varandra hur man mår. Anton Pettersson blev inte den martyr eller ikon han hade tänkt sig bli. Visst finns det kommentarer på nätet som hyllar hans dåd, men i det stora hela och jämfört med andra gärningsmän så blev det tyst och ensamt runt hans person även efter hans död.

De vuxnas svek

Jag undrar vad som förvånar Åsa Erlandsson mest i Trollhättandådet, nu när det gått några år.

– Att Pettersson tilläts gå så ensam och osedd genom hela sitt liv. Att jag trots stora ansträngningar inte hittat en enda vuxen kring honom som reagerade, som till exempel försökte initiera ett orossamtal, en utredning av hans svårigheter att förstå sociala koder, göra en orosanmälan – eller bara försöka nå Pettersson inne i bubblan. Det är som om han blev sviken av hela vuxenvärlden under hela barndomen, tonåren och åren efter det. Han hade inte en enda vän. Den här typen av djup isolering ser man nästan annars bara kring gamla människor.

Dessvärre kommer det att hända igen, befarar Erlandsson. Hon lyfter fram att vi har haft en homogen välfärd. Den stora massan i Sverige har haft det ganska bra. Därför bekymrar det henne att Sverige slits isär – både vad gäller ekonomi och klass, men också ifråga om debattklimatet. Det är lättare att radikaliseras när man befinner sig i enskilda filterbubblor. De naturliga kontaktytorna och mötena mellan människor minskar.

Erlandsson poängterar att vi måste börja se de tysta och ensamma barnen. De som till synes har allt, men som är isolerade, utanför. De sköter sig, kommer i tid, gör sina läxor, stökar inte. Är det något som arbetet med boken har lärt henne är det att ”hälsan inte tiger still”. En pedagog på Kronans skola sade efteråt att ”Vi har massor med olika program och handlingsplaner för våra elever. Mot mobbing, mot hedersförtryck – men inget mot
ensamhet”. N

Ylva Larsdotter

Ayotzinapas försvunna studenter

För tre år sedan försvann 43 studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa i Mexiko. Fallet är fortfarande ouppklarat och ingen av studenterna har återfunnits. I ett av världens våldsammaste och mest korrumperade länder har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

På den vackra ön Långholmen i Stockholm ringlar sandvägar och stigar där det forna fängelset ruvar i sin nya skepnad som turisthotell. På gångstigen som följer vattnet runt ön passerar jag Västerbrons betongfäste där graffitin funnit en fristad i nolltoleransens Stockholm. Brons mäktiga båge höjer sig över vattenytan mot Kungsholmen och jag kan se ”taggar ” högt däruppe där klottrarna utmanat tyngdlagen.

Men nedanför där betongen möter berg har någon ritat konturerna av ansiktet på  en ung man med mörkt hår och munnen som ett allvarsamt streck, likt ett uppförstorat passfoto taget rakt framifrån  med texten ”Ayotzinapa”. Jag googlar namnet och upptäcker att ansiktet för mig rakt in i en våldsam verklighet och ett drama som utspelat sig på andra sidan jordklotet.

Den 26 september 2014 var 43 unga män, samtliga första årets studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa, på väg till Iguala, en liten stad i sydvästra Mexiko. Missnöjet med den genomkorrumperade, högerliberala regeringen var stort bland landsbygdens befolkning och studenterna ville samla in pengar för en massdemonstration mot myndigheternas övervåld som skulle hållas senare på hösten i Mexiko City. De kom aldrig fram.

Enligt vittnesmål i rättsprocessen som följde fördes de bort av polis på order av stadens borgmästare och överlämnades därefter till medlemmar i en av traktens ökända narkotikakarteller. Skuldfrågan har förblivit oklar, i den officiella versionen förnekas inblandningen av polisväsende och militär. Enligt en sammanfattande rapport nu tre år efteråt, har hundratals arresteringar gjorts utan att leda till åtal. Inte en enda student har återfunnits.

Lärosätet Ayotzinapa i delstaten Guerrero är känt för sin radikala vänsterprofilering och drar till sig regeringskritiska aktivistiska studenter som vill bli lärare på den mexikanska landsbygden. Guerrero är en av de minst utvecklade delstaterna i Mexiko och känt för sin politiska oro.

Internationell uppmärksamhet

I media beskrivs Mexiko som ett av världens våldsammaste länder. Det statliga våldets företrädare, polis och militär, lierar sig alltmer med kriminella karteller som enligt ett flertal rapporter håller  landet i sitt grepp. Paramilitära grupper anklagas för otillbörligt rättsskipande som ofta går ut över oskyldiga. De 43 högskolestuderande har fått representera de hundratusentals människor som under de senaste decennierna har försvunnit  i våldets Mexiko. Även om de aldrig återfunnits har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

Också på den internationella arenan har rättsfallet dragit till sig uppmärksamhet. På uppdrag av en amerikansk kommission för mänskliga rättigheter reste en grupp internationella jurister förra året till Mexiko för att på plats undersöka fallet. De kände sig motarbetade av den mexikanska regeringen och lämnade landet utan att kunna slutföra sin rapport. Misstankarna de hade om att deras verksamhet utsattes för spionage kunde senare bekräftas. Detta hotar att bli en ny skandal som fläckar president Enrique Peña Nietos rykte.

Rebellerna i Chiapas

Att missnöjet pyr kunde jag själv konstatera under min resa i Chiapas, en av Guerreros grannstater, i början av förra året. På torget i San Christobal de las Casas pågick en stor manifestation  med banderoller och övernattningstält som organiserats av ”campesinos ”, lantarbetare. De krävde bättre levnadsvillkor och rättvisa för Ayotzinapas studenter och deras anhöriga. Följande dag var människorna och tälten som bortblåsta och torget rensopat. Soldater stod på rad i exercis. Påven  Franciskus skulle besöka staden och gatorna fylldes med tusentals troende. Trots den katolska kyrkans brutala historia i Mexiko, älskar bergstrakternas folk sin påve, minst lika mycket som de misstror statens intentioner.

Det är inte bara påvens besök förra året som gör San Christobal de las Casas till en speciell stad. Det var också här som zapatisterna under subcomandante Marcos (numera under namnet Delegado Zero) startade sitt uppror 1994 och förklarade krig mot den federala mexikanska armén. De krävde rättvisa för de fattiga och deras   motto ”Jord och frihet” hade en klang av forna tiders uppror. Det revolutionära skimret väckte internationell uppmärksamhet. Mediamänniskor och aktivister vallfärdade till Chiapas högländer och när zapatisterna marscherade mot Mexico City hade de hela världens blickar på sig. Trots tidiga framgångar kan det nu i efterhand vara svårt att se konkreta resultat av deras kamp. Även om Mexiko är den näststörsta ekonomin i Latinamerika och har en betydande export av olja, har den nyliberala regeringen under president Nieto fört landet mot en allt snedare fördelning av landets resurser där lantarbetarna och den inhemska befolkningen är förlorarna. Politiken har i främsta hand gynnat städernas medelklass och de industrialiserade områdena.

Enligt aktuell statistik lever närmare 40 procent av invånarna under fattigdomsgränsen.

Den senaste tiden har lantarbetarnas och ursprungsbefolkningens ställning och problem överskuggats av flyktingfrågan. De miljoner av människor som sökt sig till det rika grannlandet i norr hotas nu av Donald Trumps kampanj mot invandringen. Fortfarande riskerar mängder av desperata människor varje dag sina liv i gränsområdet mellan Mexiko och USA.

En fredlig revolution

Zapatisternas kortvariga uppror slutade med att de tog sin tillflykt till avlägsna djungel- och bergstrakter nära gränsen till Guatemala, där de lever i självstyrda samhällen. Subcomandante Marcos har dragit sig tillbaka. En koalition av Mexikos ursprungsbefolkning och zapatisternas parti EZLN  har nominerat en 53-årig kvinna, Maria de Jesus Patricio Martinez från Tuxpan, en liten stad i västra Mexiko, till sin kandidat i nästa presidentval, 2018.

I en intervju i The Guardian i somras framträder hon som en lågmäld profil med en stark övertygelse om att på fredlig väg skapa förändringar.

Patricios kandidatur är första steget för att på politisk väg föra fram ursprungsbefolkningens problem med allt sämre försörjningsmöjligheter och diskriminering. I intervjun medger hon att hennes kampanj främst är symbolisk. Hon vill kämpa för att bereda plats för ursprungsbefolkningen som utgör mer än 20 procent av Mexikos invånare, och hon hoppas att hennes kampanj kan skapa ett nationellt nätverk som förenar inhemska grupper med mexikaner från arbetarklassen och landsbygdens fattigbönder. ”Målet är”, säger hon, ”att krossa Mexikos politiska system och bygga upp det från grunden”. Förvisso ett ambitiöst mål, men politiska analytiker tror att hon kan finna stöd bland de 40 procent av väljarna som vanligen låter bli att rösta. För Maria Patricio är zapatisterna en stor inspiration. ”Vi ser dem som våra äldre syskon”, säger hon i intervjun.

På mina promenader runt Långholmen förundras jag inte längre över ansiktet på brofästet, jag tänker på det mexikanska ordspråket som blivit ett signum för Ayotzinapas försvunna studenter: Trataron de enterrarnos, no sabian que éramos semillas (”De försökte begrava oss, de visste inte att vi var frön) .*

Kampanjen för de försvunna studenterna har i juridisk mening gett obetydliga resultat, men trots detta har den förmått breda ut sig och även nå ut till rörelser som ”Black Lives Matter” i USA och feministiska organisationer i solidaritetens tecken. Det existerar en stark och obändig livspotential i Mexiko som trotsar drogkartellernas och makthavarnas destruktiva framfart. N

Text & foto Gunilla Karsten

Attentatsman eller terrorist?

I höst har det gått tio år sedan Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta människor i Jokela skola i Tusby, varefter han riktade det vapen han använde mot sitt eget huvud och tryckte av. I Global Terrorism Database är skolskjutningen i Jokela upptagen som terrordåd, men varken hos finländska myndigheter eller i det allmänna medvetandet räknas den som ett sådant – trots att Auvinen hade en uppenbar ideologisk drivkraft, vilken kommer till synes i ett efterlämnat manifest. Istället utpekas knivdådet i Åbo den 18 augusti i år som det första terrordådet på finländsk mark.

På liknande sätt betecknas attentatet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 som det första fullbordade terrordådet i Sverige (Taimour Abdulwahabs bomber utlöstes ju i förtid den 11 december 2010 i Stockholm). Peter Mangs serieskjutningar i Malmö och Anton Lundin Petterssons attack på grundskolan Kronan i Trollhättan räknas däremot inte som terrorism, inte heller de bombattentat och försök till attentat som tre nynazister i Göteborg dömdes för tidigare i år.

En sak förenar alla de här gärningsmännen, förutom Göteborgsnazisterna: alla planerade de och utförde sina dåd på egen hand, de är vad forskarna kallar ensamvargar eller lone wolves.

Hotet från lone wolves eller ensamagerande politiska våldsbrottslingar behandlas utförligt av Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet, i ett avsnitt i en ny bok, Den ensamma terroristen?, som försöker vidga terroristdebatten i Sverige. Boken har sin upprinnelse i ett forskningsprojekt som började i fjol på uppdrag från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Man ville veta mer om de många brandattentaten mot asylboenden 2016, hur sociala media används som politiskt verktyg och vilket hot som kan väntas från ensamagerande gärningsmän. Forskningsuppdraget gick till historikern Helene Lööw, sociologen Michael Dahlberg-Grundberg och Mattias Gardell. Den sistnämnda understryker i ett förord att Den ensamme terroristen? ska ses som ett första preliminärt resultat av forskningsarbetet. Boken kommer att följas av nya studier.

Obligatorisk läsning

Helene Lööws och Michael Dahlberg-Grundbergs bidrag till antologin har mer akademiskt intresse, det tyngsta och för den vanliga läsaren mest intressanta avsnittet i Den ensamme terroristen? är Mattias Gardells text om lone wolf-fenomenet. Det är, vad jag vet, den första svenska forskartext som behandlar ämnet och borde bli obligatorisk läsning för alla som på något sätt sysslar med forskning kring terrorism. Gardell är dessutom en driven skribent – ett problem med boken som helhet är att Lööws och i synnerhet Dahlberg-Grundbergs bidrag är en smula stappliga.

Mattias Gardell spårar den ensamme terroristen 150 år tillbaka i tiden; under den första perioden 1878-1934 genomförde anarkister och nihilister en rad attentat. Men lone wolves i dagens mening är framför allt en produkt av den amerikanska vit makt-rörelsen. Ensamvargarna är alltså terrorister som arbetar helt allena eller på sin höjd tillsammans med en eller två partner. Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som den 19 april 1995 sprängde det federala ämbetshuset i Oklahoma City och dödade 168 människor, är arketypen för ensamvargen. McVeigh var uttalad högerextremist och utförde attentatet i ”terroristiskt syfte” som det av någon anledning numera heter i Finland. Han hyllas fortfarande som en hjälte av nynazister hos oss, till exempel på Nordiska motståndrörelsens webbsida Nordfront.

IT-ålderns terrorism

En rad amerikanska vit makt-ideologer som Lous Beam, David Lane med flera kom till slutsatsen att rasiströrelser förlorat kampen och att en ny taktik behövdes för ”säkra existensen för den vita rasen och de vita barnens framtid”. Organisationer kan infiltreras och säkerhetstjänsterna är numera skickliga på att avlyssna kommunikationer. Om man istället inspirerar individer att begå terrordåd på egen hand är de betydligt svårare att upptäcka och stoppa.

Salafist-jihadisterna i Afghanistan och Mellanöstern var snabba att anamma idéerna om ledarlöst motstånd: redan strax efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 uppmanade en Al-Qaida-anknuten nättidning anhängarna att slå till där de befann sig utan att invänta order. Året därpå publicerade en syrisk veteran från kriget i Afghanistan, Abu Musab al-Suri, på internet sin 1 600-sidiga ”strategihandbok” Kallelse till globalt islamiskt motstånd, där han rekommenderade ”individuell terrorjihad” mot en militärt och underrättelsemässigt överlägsen motståndare. Al-Suris texter ska ha inspirerat flera terrordåd på 2000-talet, bland annat attackerna i Madrid och London. Också IS har pläderat för en liknande taktik i sin bok How to Survive in the West, där de uppmanar sina anhängare i väst att smälta in, bli ”hemliga agenter” som lever ett dubbelliv och utåt låtsas vara vanliga medborgare medan de väntar på ett tillfälle att slå till.

Dålig beredskap

Men Mattias Gardell noterar också att ensamvargarna sällan lyckas bli de perfekta dubbelagenterna som terrormanualerna föreskriver. De visar ofta behov av uppmärksamhet och signalerar sina avsikter på olika sätt – den misstänkte för knivattacken i Åbo, Abderrahman Bouanane, är ett exempel: redan flera månader innan han begick sitt dåd hade man på hans flyktingboende slagit larm om att han radikaliserats. Skyddspolisen la dock orosanmälan åt sidan, eftersom man inte lyckades koppla Bounane till några aktuella terrorplaner man kände till.

Vilket illustrerar dilemmat med ensamvargarna: säkerhetsmyndigheterna har dålig beredskap att upptäcka och värdera deras benägenhet att sätta sina planer i verket.

Ett annat problem är den selektiva synen på vilka som ska betraktas som terrorister. De ovan nämnda Pekka-Eric Auvinens, Peter Mangs och Anton Lundin Petterssons våldshandlingar utreddes inte som terrordåd, trots att alla tre kan knytas till högerextrema idéer och själva uttryckte sig på ett sätt som gör att deras gärningar borde betraktas som terrordåd. Men här spökar kanske 11-septemberattackerna i New York: av många betraktas de som början på den ”moderna” terrorn. Men det är förstås felaktigt: terrorismen är långt äldre än så. Men den ändrar karaktär, och det gäller att se och förstå när det sker. Just därför är Mattias Gardells och hans kollegers forskning så viktig – den hjälper de ansvariga att vässa sina redskap för att hantera en föränderlig terrorism.

En ”haverikommission” har i höst tillsatts för att utreda knivattacken i Åbo och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra en upprepning. I den obligatoriska läsningen för kommissionens medlemmar borde Den ensamme terroristen? ingå. Åtminstone Gardells text bör översättas till finska fortast möjligt och publiceras i ett lämpligt forum.

Lars Sund

Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg: Den ensamme terroristen? Om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar. Ordfront, 2017.

Ornament och brott

Trots att jag brukar föredra dikter (som ändå blott spelar piano på mina nerver) som strandläsning, gjorde jag i somras det udda valet att läsa Adolf Loos Ornament and Crime. Selected Essays. Jag förväntade mig en seg tortyr bestående av knastertorr prosa med oändliga meningar som insisterar på fortsatt liv över flera sidor. Därför blev jag uppspelt som en stinn undulat när jag fann att Herr Loos tvärtom är en oförfalskad humorist. Jag skrattade högt när jag följde Loos bisarra penna som plötsligt riktar sig mot mig, när han gör narr av överflödig dekoration: ”Du vill ha en spegel? Här är den. Uppburen av en naken kvinna. Du vill ha ett bläckhorn? Här är det. Najader ligger intill två skålar av sten, av vilka den ena innehåller bläck, den andra sand. Du vill ha en askkopp? Här är den. En ormdansös breder ut sig framför dig, du kan knacka askan från din cigarr på hennes näsa.”

Adolf Loos (1870-1933), den store österrikiske arkitekten, skribenten, modernismens förste överstepräst – som förhöll sig skeptisk till jugendstilen, specifikt Wiensecessionen, så tidigt som 1898 då denna internationella ”nya stil”, art nouveau, stod i sin fulla blomstring. Som arkitekt, trots att han aldrig utexaminerades som sådan, känd för sitt Looshaus (1911) i Wien, en byggnad som väckte lika mycket indignation som hans fasad och inredning av Café Museum hade väckt 1899. Intressantare för ett öga som redan sett modernismen är Loos Maison Tristan Tzara (1926) i Montmartre, Paris. Jag blir lika tokig som en dadaist när jag super in bilder av husets anatomi.

Som skribent, känd för slagkraftiga formuleringar som: ”Ju mindre avancerad en nation är, desto mer extravaganta dess ornament, dess dekorationer. Indianen förser varenda objekt, varenda båt, varenda paddel, varenda pil om och om igen med dekorationer … Målet mot vilket hela mänskligheten strävar är att se skönhet i formen allena, och inte göra den beroende av ornament och dekoration” (ur essän Luxury Carriages,1898).

Loos ställer den tillspetsade frågan varför man i Wien anser det viktigt att vara införstådd i de grekiska kolonnernas fem ordningar för att designa en stol, då det enda formgivaren borde ha kunskap om är att sitta! Och ifråga om andra vardagliga bestyr skriver han att ett dricksglas vill han använda för att dricka ur. Det är den enda poängen, och därför ser han rokokoimitationer och art nouveau-dekorationer på dricksglas som omotiverade. Han applåderar att imiterandet av aristokratin sakta håller på att gå ur modet, och konstaterar att avsaknaden av diamanter inte är vulgärt, men att fake diamanter, fuskpälskragar och konstläder är vulgärt! Och på tal om aristokratin inflikar Loos att adeln under Ludvid den XIV:s tid såg till att hålla sig borta från smuts, emedan de inte heller tvättade sig, det var bara något för folket. Aristokratin var emaljerad. ”En människa som tvättar sig själv varje dag måste vara ett snuskigt svin”, brukade man säga.

”För moderna människor är konsten en underbar gudinna och att begagna sig av den på praktiska bruksföremål är att prostituera henne”, skriver Loos i Surplus to Requirements. Och fortsätter med stora, djärva penseldrag: ”Utsmyckandet av ett köksredskap innebar konstens begynnelse /…/ Mänsklighetens historia visar hur konsten försökte befria sig från profanerandet av detta missbruk, hur den emanciperade sig från hantverkarens praktiska bruksföremål. [Under 1600-talet] hade man nerver nog för att skära upp sitt kött på en tallrik dekorerad med Berninis Våldtäkten av Proserpina. Vi kan inte göra det. Vi kan inte. Vi moderna.”

Ornament and Crime, som skrevs 1908, men inte publicerades på tyska förrän 1929, i Frankfurter Zeitung, upprepar Loos oförtröttligt sin tes om att ornament och dekoration inte hör det propra moderna livet till. Lite dubiöst diktar Loos att ”Papuanen täcker sin hud med tatueringar, [och dekorerar] sin båt, sina åror, i all korthet allt han kan lägga händerna på. Han är inte kriminell. Den moderna människan som tatuerar sig är antingen kriminell eller degenererad. Det finns fängelser där åttio procent av internerna har tatueringar. Folk med tatueringar som inte sitter i fängelse är antingen latent kriminella eller degenererade aristokrater”!

Givet Loos aversion mot ornament i kombination med hans hyperbola stil, inbjuder den första tolkningen av essäns titel en till att konkludera att brottet i fråga är av estetisk natur. Detta är retorik. För det egentliga brottet i utsmyckandet handlar om pengar och tid – vad annat i dessa moderna tider? Jämför två hantverkare. Den ena smider ett avskalat paraplyställ på fyra timmar, som på grund av sin minimalism får en aura av tidlöshet och därför nyttjas i decennier, priset därefter. Den andra hantverkaren smider ett paraplyställ utsmyckat med lejontassar, rosenblad och sjöjungfrur på tjugofyra timmar, men tack vare dess dekorationsdensitet blir paraplystället omodernt efter några futtiga år, priset därefter. I processen har vår ornamentala hantverkare förlorat tid, pengar, material, och i värsta fall sitt anseende.

En viss socialliberal underström genomsyrar Loos texter, vilket synliggörs av följande maxim: ”Arkitekter finns där för att greppa livet på djupet, att tänka igenom behov till deras logiska slutsats, att hjälpa de underprivilegierade i vårt samhälle.” Funktionalismen skall inte bara vara yta, utan det funktionella hemmet skall göra livet lättare för kvinnor, arbetare och individer med nedsatt funktion.

Dessutom – trogen den modernistiska flocklusten att chockera borgerskapet – är han också en pappersfeminist. Han ger kvinnor carte blanche för att klippa sitt långa hår, bära byxor och uppmanar dem att nå ekonomiskt och intellektuellt oberoende genom arbete, hellre än att söka status med silke, satin och rosetter.

Fast vem vet. Gift och skild tre gånger, med åtal för pedofili på åttaåringar som saknar ornament. Kanske Herr Loos bara försökte intellektualisera sin patologiska girighet, sin strid för renhet. Skulle inte förvåna mig. Det moderna livet har producerat en massa underliga klubbar av manliga, opportunistiska fake feminister.

Julia Knežević
är latent kriminell, degenererad och tatuerad, med en förkärlek för fake diamanter.
Översättningarna från engelska är skribentens.