Etikettarkiv: Tove Jansson

Varm, men spretig Tove

Svenska Teatern gör ett behagligt vardagligt porträtt av Svenskfinlands mest hyllade författare, men manuset vill så många saker att det är svårt att greppa vad pjäsen om Tove Jansson egentligen handlar om. 

Ingen finlandssvensk kulturpersonlighet torde vara så väldokumenterad som Mumins skapare Tove Jansson. Inte bara skrev hon själv en rad – mer eller mindre – självbiografiska böcker, hon lämnade också efter sig en stor samling dagboksanteckningar och brev, och som Finlands stora litterära stjärna under flera decennier intervjuades hon flitigt i både finländsk och internationell press. Att flera biografier skrivits om henne var förstås oundvikligt.

Att sätta ihop en teaterpjäs om en så välkänd, väldokumenterad, och samtidigt älskad, hyllad och omhuldad person är naturligtvis en stor utmaning, speciellt om den sätts upp på Svenska Teatern i Helsingfors. För detta arbete har Svenskis valt den 1973 födda rikssvenska dramatikern Lucas Svensson, kanske bäst känd för den uppmärksammade pjäsen Fosterlandet 2015.

 Svensson har valt att ta avstamp i en episod i Janssons liv som är sämre dokumenterad, nämligen det år, 1949, som hon gjorde en stor väggmålning i ett daghem i Kotka. Bristen på arkivmaterial från hennes vistelse i den östfinländska staden har gett Svensson möjlighet att fabulera fritt kring vad som i pjäsen framställs som Janssons rymning från stora personliga kriser. Hennes Mumintroll gjort henne till en smärre kändis, men ”degraderat” henne till sagotant, medan hon själv vill framstå som seriös konstnär. Faderns antisemitism och nazistflörtande har splittrat konstnärsfamiljen. Hon är i praktiken förlovad med filosofen och politikern Atos Wirtanen, men är osäker på om giftermål med honom verkligen är vad hon vill ha.

Alma Pöysti.
Alma Pöysti.

Denna utgångspunkt är läcker, och på sätt och vis önskade man att Lucas Svensson hade stannat vid den, fördjupat och utvidgat den, i stället för att, som nu, försöka klämma in hela Janssons liv och verk och alla hennes viktiga relationer i en tre timmars föreställning. Förutom Kotkaepisoden tar Svensson också fasta på en annan händelse 1949, nämligen uppsättningen av den första Muminpjäsen på Svenska Teatern, liksom Janssons försök att finna sig tillrätta i den finlandssvenska kultureliten och den ibland mördande kritik som hon får i pressen. Lägg ännu till detta alla de personliga förhållanden som pjäsen vill lyfta fram: förhållandet till fadern och modern, till Wirtanen och till brodern Lars, samt den begynnande kärleken till Vivica Bandler. Som om detta inte var nog, rör sig pjäsen dessutom också på ett parallellt tidsplan – 1970-talet, då Jansson tillsammans med livskamraten Tooti Pietilä reste jorden runt, med anhalt i Japan, där Muminfeber rådde. I Japan ställs författaren inför en i hennes tycke vanställning av Mumin, då hennes troll har gjorts grälla och färggranna, och i en ny film dras in i krigshändelser, vilket går stick i stäv med hela Mumins idé och anda.

Den röda tråden i pjäsen är Tove Janssons konstnärliga letande och hennes förhållande till sina Mumintroll. Den unga, ambitiösa konstnären kämpar mot stämpeln som ”Mumintrollets mamma”, och har dåligt samvete för att hon skriver ”barnsliga berättelser” i stället för att göra stor målarkonst. Den äldre Jansson börjar bli evinnerligt trött på allt ståhej kring Mumin, men är å andra sidan protektionistisk angående sin skapelse. Då Mumin nu plötsligt finns på handdukar och kaffemuggar och drar ut i krig på japanska, finner hon att den självklara positionen som ”Mumintrollets mamma” tagits ifrån henne.

Ingen skugga ska falla över Svenska Teaterns skådespelarensemble för att helheten inte fungerar. Alma Pöysti är magnetisk som den pirrigt nervösa, kedjerökande, passionerade och ofta tvära unga Tove. Ylva Ekblads äldre Tove har en lugnare och anonymare framtoning, men däremot skördar Hellen Willberg lagrar i sina roller som Tooti och den fiktiva(?) Tuula i Kotka. Scenerna mellan unga Tove och brodern Lasse (Patrick Henriksen) hör till de mest rörande i pjäsen. Den kanske mest problematiska rollen är den japanska animatören och Muminfantasten Miyuki, som i sin stereotypiserande skepnad balanserar på gränsen till exotiserande i den annars så realistiskt skildrade pjäsen. Elisa Makarevitch gör visserligen rollen med stor medmänsklighet, men eftersom Miyuki i pjäsen representerar den Mumin-galenskap som vi finländare ofta finner komisk, framstår också rollfiguren ställvis som en ”comic relief”, och man lever som vit skådespelare alltid farligt då man gestaltar komiska figurer av annan etnicitet.

Flera scener i pjäsen är i sig fungerande, roliga, gripande, tankeväckande. Men Svenssons manus försöker klämma in så många trådar och karaktärer i historien att fokusen försvinner. Vissa av bifigurerna, som Mitja Siréns härligt lakoniska, alkoholiserade taxichaufför som blir Toves bundsförvant i Kotka, tillför egentligen väldigt lite till narrativet. Taxichauffören upptar så mycket tid och utrymme att man förväntar sig att hans historia med Tove ska få någon slags konklusion, men hela den bihistorien bara rinner ut i sanden. För Ny Tid-vänner är det roligt att tidningens dåvarande chefredaktör Atos Wirtanen (gestaltad av Dennis Nylund) lyfts upp som en så pass stor bifigur i pjäsen, men också förhållandet mellan Tove och Atos blir på sätt och vis hängande i luften.

Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.
Alma Pöysti, Dennis Nylund och Mitja Sirén. Det röks så mycket i pjäsen att den kanske inte rekommenderas för folk som just slutat bolma.

Jag uppskattar att Lucas Svensson inte fallit för frestelsen att överdramatisera Tove Janssons historia eller försöka klämma in den i färdigt givna ramar av den typ som biografiska föreställningar ofta följer. Textens uppbyggnad kring vardagliga scener och ögonblick känns uppfriskande, men tyvärr är texten, ofta baserad på brevväxling och dagböcker, ställvis uppstyltad. Den emotionella klangbottnen till exempel i scenerna mellan Tove och Vivica Bandler saknas nästan helt i texten. Pöysti och Julia Korander är visserligen båda så emotionellt uttrycksfulla skådespelare att de kompenserar väl för detta, men man önskar att det hade glimrat till med lite mer emotion än en enstaka kyss.

Regissören Fiikka Forsman har antagligen gjort vad hon kunnat, även om hon en vecka före premiären lämnade produktionen för att låta teaterchefen Johan Storgård ”täta ihop det”, som han säger i en intervju i Hufvudstadsbladet 10.2. Scenografin av Erik Salvesen är, som brukligt är, stilig och fungerande i sin minimalism, och dräktdesignen av Karoliina Koiso-Kanttila ovanligt välfungerande för en pjäs som utspelar sig under den senare halvan av 1900-talet. I hennes kläder frammanar Alma Pöysti nästan spöklikt precis bilden av den unga Jansson vi sett i diverse fotografier.

Svensson skriver i (det för övrigt förträffliga) programbladet att föreställningen ”handlar något om hur det kunde vara, något om vad man längtar efter att vara men inte riktigt törs och något om hur det är”, vilket är symptomatiskt. Föreställningen känns också som om det handlar om något något något, men det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Det är på det stora hela en varm och sympatisk föreställning, som dock hade vunnit storligen på gamla goda kill your darlings.

Text: Janne Wass
Foto: Cata Portin

Tove. Svenska Teatern. Regi: Fiikka Forsman. Text: Lucas Svensson. I rollerna: Alma Pöysti, Ylva Ekblad, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch, Teemu Heinzmana, Charlie Henriksen, Morris Henriksen, Amanda Kaijärvi, Alma Laurmaa, Valtteri Salo. 
Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. Hår & mask: Pirjo Ristola. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Anton Lindblom. Specialeffekter: Jonas Runeberg. Projektionsbilder: Joonas Tikkanen.

Slattriga hjältar

Trygve Söderling
Trygve Söderling är doktor i litteraturvetenskap
Slattrare. Dagdrivare. Drönare. Slackers. I verkligheten kan de vara jävligt påfrestande – i synnerhet om nånting måste bli gjort, och slattraren inte råkar vara man själv.

I litteraturen däremot kan de spela en konstruktiv roll. Kanske deras rätta element i själva verket är just boksidorna? Läste Onda boken, Kaj Korkea-ahos nya roman, och utan att här gå in på resten av storyn intresserar det mig hur en riktig slaterapa här får ett pregnant porträtt – ifall den paradoxen nu är möjlig.

En håg- och hållningslös litteraturstuderande driver omkring på akademin, som en vandrande satir över administrativa ideal om snabb ’genomströmning’. Calle Hollender knarkar, dokar, slarvar bort sin flickvän – det enda sammanhang där han tycks kunna skärpa sig är när han gör ståupp-shower. Dessvärre är han – av smakproven i boken att döma – inte alls bra på det heller. En tragikomisk gestalt alltså, mustig och med hög igenkänningsfaktor.

Kom att tänka på en annan finlandssvensk roman med en drifter i huvudrollen: Joakim Groths Världen enligt Edi från 1986. Edis berättelse utspelar sig i helt annan tid, helt andra miljöer. Men hållnings-, riktnings- och lealösheten har han gemensam med 2010-talets Calle Hollender. Vad är det som skapar ett sug kring de här tafatta ”hjältarna”, trots deras totala brist på traditionella hjältekvaliteter? Är det läsarens hemliga drömmar om att själv slänga all protestantisk etik överbord? Eller tvärtom, rädslan för att själv dras ner i slacker-träsket?

Edi är småstadskillen från Lovisa som blir omplanterad i ”storstaden” Helsingfors. Efter ett år med sjukhusjobb och lycklig kärlek i ett hippiekollektiv i Stockholm gör svenskan Johanna slut – tydligen trött på hans brist på ambition. Tillbaka i Helsingfors driver Edi in i ett haschgäng där tiden verkar stå stilla, det enda som förändras är vilken LP som snurrar på skivtallriken. Ny start med Ragna, proper österbottnisk studentflicka, och ett tag ser det ut som om Edi har hittat hem. Han jobbar på bibliotek, lagar mat, diskar, städar hemmet och lyssnar snällt på hennes anklagelser om hur han förtrycker henne (en fråga hon diskuterar varje vecka med sin feministiska medvetandehöjningsgrupp; läcker parodi där).

Sen upprepas mönstret från Stockholm: också Ragna får trots bra sex nog av Edi. Är det för hans brist på riktning, ”inre kärna”? Så ser det åtminstone ut. Och samma mönster verkar det vara fråga om i Onda boken, när Helena gör slut med Calle Hollender. Det bohemiska hos den unge mannen, som till en början kanske var tilldragande, spännande, mister med tiden sin glans, kvar finns bara en halvgammal lufsig typ utan framtidsplaner. Kärlek och arbete brukar spegla varann, så hur skulle en person som inte får sin pro gradu skriven kunna klara av ett förhållande?

På många sätt hör de här två romanerna till olika register; i Världen enligt Edis 1970-tal säger man ännu inte ”ha sex” eller ”röka på” (trots att det är just vad man gör, hela tiden). Där Calle är åtminstone delvis marinerad i det akademiska språket, verkar Edi leva i en nästan språklös värld, där höjden av intellektuella strävanden är att ställa horoskop och yra om ”livet”. Edi hankar sig fram på proletära yrken som varken kräver något eller leder någon vart; Calle lever däremot på studiestöd, och blir på ett för läsaren komiskt sätt helt oresonligt rasande när stödet dras in för att han inget har presterat. ”Systemet” är åt helvete – den bekväma analysen kunde både Calle och Edis flummande hippievänner ha varit överens om, ifall de hade träffats via tidsmaskin. Som vi alla behöver också slackern en livslögn för att leva.

Måste slackern-drönaren vara en (ung) man? Inte nödvändigtvis, jag tänker på till exempel Françoise Sagans Bonjour tristesse (1954). Eller de unga hedonistiskt solande fruarna i Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten och den halvt drömska ”flickighets”-tillvaron i Den amerikanska flickan. Driver man den här lojheten vidare i en viss riktning kanske man får en femme fatale, modell Abbé Prevosts Manon Lescaut (1731). Problemet med den kvinnliga slackern är att hon åtminstone förr motsvarade och smälte in i ett kvinnoideal, åtminstone inom de övre klasserna.

Finns det pengar kan slackern bli en Oblomov, efter Ivan Gontjarovs odödliga soffliggare (1849-58). Eller uttråkad troféhustru, släkt med Flauberts samtidiga Madame Bovary (1856). Saknar slackern pengar blir hon eller han däremot trasproletär, modell Juutas Käkriäinen i Joel Lehtonens Putkinotko (1920). Någonstans mellan ytterligheterna svävar då slacker-studenten som lever över sina (pappas) tillgångar, men som ännu inte står helt utan hopp om trygg borgerlig framtid. Som Korkea-ahos Calle Hollender – eller den odödliga Åke Holm i Runar Schildts novell ”Ett nytt liv” från 1912.

Modellen finns förstås på många håll, t.ex. i K.A. Tavaststjernas Barndomsvänner (1886) eller hos den av Schildt beundrade Hjalmar Söderbergs unga stockholmsflanörer, som gör fattiga flickor med barn innan de gifter sig med de rika. På helsingforsiskt håll kallas subgenren från början av 1900-talet för ”dagdrivarna”, och småningom ges begreppet en pejorativ och djupt moraliserande klang, framför allt från och med kritikern Hagar Olsson. Som om skildring av slattrighet och dålighetsliv också skulle vara dålig litteratur; lika väl kan motsatsen vara fallet, som vi ser av exemplen.

Dagdrivaren framom andra bland Tove Janssons figurer är förstås Joxaren, som i Muminpappans bravader med beundransvärd energi ägnar sig åt att slöa och sova. Jämförd med Joakim Groths Edi och Kaj Korkea-ahos Calle är Joxaren en slacker med stil. Men för alla tre gäller att det enda som tillfälligt (?) kan väcka dem ur deras nästan offensiva lojhet är erotiken. När Joxaren möter Mymlan utbrister han någonting om ett ”enastående fruntimmer”, och litet senare förklarar paret att de ämnar ”åka slänggunga hela natten”. Också för slackern har slattrigheten en gräns, trots allt.

Trygve Söderling
Illustration: Otto Donner

Tidens ihärdiga blåst

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom är författare
När det stormar ute får jag svårt att sova. Jag blir stirrig och börjar gå på höga varv. Men fast takplåten slamrar i stan, och tuppdörren och brunnslocket lossnat och lyft här i Korpo är jag egentligen inte rädd för att någonting ska hända. Det är vindens vinande och våldsamma framfart som gör mig uppjagad. När det, som så ofta i sommar, pustar på från sydväst rullar vittoppade vågor ända från Skiftet in mot vår strand. Särskilt efter att mörkret fallit känns det som om dyningarna skulle fortsätta uppe på land. Gräsen, buskarna och träden böljar som om en stor andning for genom landskapet.

Om jag drar för gardinerna och stoppar proppar i öronen kommer sömnen. Men ibland väljer jag att som en annan filifjonka stanna kvar i det farliga och låta mig exalteras. Filifjonkan får se sitt tak lyftas av och sina skrämda ägodelar – möblerna, prydnadssakerna – virvla upp i luften och försvinna. Det har jag inte upplevt än. Men efter att ha blivit genomblåst kan jag tänka som hon: vad skönt! Allt är renstädat och bortsopat! Och mina tankar och känslor rör sig lite friare än innan.

Det tillstånd som blåsten försätter mig i känns helt oreflekterat, bara att se och höra den verkar elektrifierande. Men säkert spelar det in att jag numera ser tiden som en vind som förändrar och på sikt utplånar allting, såsom vi känner det. I förbiilande glimtar kan jag faktiskt se vinden/tiden blåsa genom allt som finns, föda, blåsa upp, förvandla, upplösa, blåsa bort. Så nära varandra befinner sig vinden och tiden i mitt medvetande att jag nyligen när jag översatte en dikt från finska lät ”aika” (”tiden”) bli ”vinden” på svenska. Jag hade gått igenom översättningen flera gånger utan att få syn på misstaget – det gjorde lyckligtvis redaktören innan den gick i tryck.

Men kanske skulle det ha funnits läsare som i sin tur skulle ha förstått att läsa ”tiden” där det stod ”vinden”? För jag är inte ensam om att uppleva tiden som en storm som driver oss framåt. Välkänd är till exempel Paul Klees akvarell Angelus Novus. På den avlägsnar sig en ängel med uppspärrade ögon, öppen mun och utspända vingar från det han betraktar. Walter Benjamin menade att ”Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han vill nog dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset…”

Tove Jansson uttryckte det enklare: ”Vad kan jag, stackars filifjonka, mot de stora naturmakterna? Vad kan man laga ihop efter dethär? Ingenting!”

Benjamin skrev om Klees bild och historiens ängel i sina historiefilosofiska teser år 1940. Han befann sig då på flykt under nazisterna och dog senare samma år, troligen för egen hand när det visade sig att han inte skulle kunna lämna Europa utan sannolikt tillfångatas och deporteras till ett förintelseläger.

Tove Jansson kunde under ett långt liv i ord och bild bearbeta sina krigsupplevelser. Hos henne lurar hotet, rädslan och utsattheten också i den avskilda dalen. Även Filifjonkan klarade sig med livet i behåll och satt befriat fnittrande i det varma regnet efter att tromben upplöst sig. Du som läser det här sitter troligen, som jag, i en av världens just nu mera skyddade vikar, passa på, dyk i dyningarna, skratta på stranden.

Henrika Ringbom
är författare
Bild: Robert Salmons Skepp i storm

Ny Tid 70 år

Vid årsskiftet fyller Ny Tid 70 år. Tidningens brokiga historia uppmärksammas mer högtidligt i februari i samband med utgivningen jubileumsskrift, men vi ger här nedan en kort översikt över Ny Tids olika faser under åren som gått, genom nedslag i jubileumsnumren. Se papperstidningen för bilder på de gamla tidningarna.

1. Folktidningen grundades 1944, som svenskspråkigt organ för DFFF, Demokratiska förbundet för Finlands folk (i praktiken kommunistpartiet). Det första egentliga numret utkom 10 januari 1945, med Cay Sundström som huvudredaktör, men han efterträddes redan under 1945 av Allan Asplund. 1947 skapade Folktidningen en smärre skandal inom Finlands vänsterrörelse då planerna på en gemensam svenskspråkig vänstertidning röstades ner av socialdemokraterna. Resultatet var att en grupp socialdemokrater, med Arbetarbladets avskedade chefredaktör Atos Wirtanen i spetsen, lämnade partiet, grundade Socialistiska enhetspartiet, och började ge ut Ny Tid tillsammans med DFFF – med Wirtanen som ny chefredaktör. Mellan 1947 och 1957 utkom Ny Tid 5-6 dagar i veckan. Bland medarbetarna noterades bland annat Asplund, Ragni Karlsson, Bertel Stenius, Jörn Donner, och Georg Backlund. 1947-48 publicerades chefredaktör Wirtanens flickvän Tove Janssons första Muminserier i Ny Tid. Serien lades dock ner efter en läsarstorm mot de förhatliga borgerliga seriestripparna. Här intill syns ett av de första numren från år 1948.

2. I årsskiftet 1964-65 firades tjugoårsjubileum. Då hade Ny Tid redan i fem år varit veckotidning, och chefredaktör var den långvariga redaktionssekreteraren Mikael Romberg. Trots övergången till veckovis utgivning, har tidningen behållit sitt dagstidningsaktiga utseende. Bland nyheter, rapporter från DFFF:s kongresser och kommunistiska brandtal, hittar man även sportrutor, korsord, kolumnen Hemma och ute, en spalt för barn, filmrecensioner (bland annat Dr. Strangelove hyllas), sporadiska moderutor för kvinnor, samt Tjingis Ajtmatovs roman Dzhamilja som följetong. En osignerad ledare beklagar tidningens svåra ekonomiska position, så allt har inte förändrats. Ledaren konstaterar även att övergången till veckovis utgivning har medfört större upplaga och tjockare tidning, men även ospecificerade ”nackdelar”.  Ett fotoreportage visar hur ”Folktidningen” blir till. Förutom chefredaktören kan noteras långvariga redaktören och senare redaktionssekreteraren Christina Nordgren, samt en korrekturläsare, ombrytare, ”klichégraffa”, ett tiotal tryckeriarbetare, samt ”flinka postflickor”.

3. Ny Tids 30-årsjubileum uppmärksammas stort i det sista numret för 1974, bland annat med det satiriska ”Borgarbladet”, där SFP får sig en ordentlig känga. En åtta sidor lång bilaga skriven av den nyss avgångna chefredaktören Romberg ger en diger bild av redaktionens historia. Nye chefredaktören är långvariga medarbetaren Georg Backlund. Bland medarbetarna nämns bland annat kulturredaktören Tatiana Sundgren, Börje Mattsson och Ilkka-Christian Björklund. På ett fotografi stoltserar tidningen med sin nye, unge redaktionssekreterare Peter Lodenius. Unga medarbetare bland de studerande är bland annat Johan Storgårds, Leif Salmén, Jan Otto Andersson, Johan Willner och Nils Torvalds. De dagsnyhetsaktiga inslagen är färre, och ”oseriösa” rutor och kolumner har noggrant städats bort. Inget pyssel och mode här, inte. Gubbar, grabbar, fabriker, kongresser och någon enstaka vilsen hippie fyller sidorna. Layouten är renare och den röda färgen har gjort intrång på de svartvita sidorna. Det som inte nämns i den historiska överblicken är att taistoiterna 1973 lämnade redaktionen för att grunda sin egen tidning Enhet, för vilken bland annat ovan nämnda Torvalds fungerade som chefredaktör under en kort tid.

4. Luftigare, bildrikare, lättare, mer humoristiskt, mer splittrat är intrycket av 1984 års årgång av Ny Tid. Tidningen känns inte längre som ett tungt partispråkrör, utan chefredaktör JohanSeppivon Bonsdorff och redaktionssekreterare Peter Lodenius låter ämnesfloran blomma fritt. Det är många gedigna utrikesreportage, med fokus på Östeuropa (för vilket Ny Tid även fick journalistpris på 80-talet), samt stort uppslagna rapporter från kongresser och facktillställningar. Kommunalpolitik, bland annat bråket kring Holger Wickströms position inom Karis stad, får mycket utrymme. Men också kulturen vinner mark, bland annat rockfestivaler och konserter bevakas flitigt av Matts Kullman och Trygve Söderling, som är en av tidningens flitigaste redaktörer. Agneta Enckell och Birgitta Boucht märks också bland skribenterna. Lodenius Överblickar har gjort entré, liksom Sista ordet. Ombrytaren gottar sig storligen i möjligheten att variera typsnitt.

5. När Ny Tid ger ut sitt 50-årsjubileumsnummer i slutet av 1994 sker det mot bakgrund av stora omvälvningar. 1990 upplöses Finlands kommunistparti, och Ny Tid blir en partipolitiskt obunden tidning. Vänsterförbundets ordförande Claes Andersson både skriver och skrivs om i blaskan. Peter Lodenius har nu varit chefredaktör i nio år, Tapani Ritamäki är redaktionssekreterare, Juhani Olavinen ombryter och Lena Malm fotograferar. Om intrycket 1984 var lättare, är 1994 ett år då texten är kung. Långa reportage om både inrikes- och utrikesfrågor, kultur, politik och filosofi fyller tidningen, ibland avbrutna av anarkistiskt ombrutna fotoreportage. Mikko Zenger, Tiina Kirkas, Ulrika Milles och Martti Puukko skriver på fyrmanhand ungefär häften av alla texter 1994. Malms proffsiga fotografi ger tidningen ett visuellt lyft.

6. Efter 50 år och 5 chefredaktörer inleds år 2000 en period då dörren till chefreds kontor går betydligt oftare. Mellan 2000 och 2010 har Ny Tid fem ordinarie chefredaktörer, och räknar man tillfälliga ersättare är det hela tio chefredaktörsbyten. Efter Peter Lodenius blir Theresa Norrmén 2000 tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hon efterträds 2002 av Jan-Erik Andelin, som 2004 lämnar över åt Patsy Nakell, som i sin tur 2009 ger över år Nora Hämäläinen. Av olika orsaker träder mellan varven också Peter Lodenius, Solveig Arle, My Lindelöf och Fredrik Sonck in på chefredaktörsposten. År 2004 ser man mycket som är bekant ännu 2014. Grunden till den nuvarande layouten läggs av grafikern och serietecknaren Kaisa Leka. Nu är det fyrfärg, och borta är det ställvis ”plåttriga” utseende som präglat Ny Tid egentligen från start. Lekas layout hämtar ett lugn och ett visst statiskt utseende. Diskussionen kring 9/11-attacken och kriget mot terrorismen präglar mycket av tidningen. Det är mycket islam och Mellanöstern, liksom USA och biståndsarbete. Inrikespolitiken har nu fått sätta sig i baksätet, och kultur och filosofi får en allt mer framträdande roll. Bland ”nya” medarbetare 2004 noteras bland annat Sara Ehnholm-Hielm, Janco Karlsson, Eva Biaudet, Lasse Garoff, Bianca Gräsbeck, Johanna Holmström, Filip Saxén och Joel Backström.

Janne Wass

Villkorslös Jansson

Tove Jansson tycktes ha något slags direkt tillgång till alla våra innersta drömmar och önskningar” skriver Philip Teir i förordet till den nyutgivna novellsamlingen Meddelande, ursprungligen publicerad 1998. Meddelande innehåller noveller i urval från Janssons tidigare samlingar och de allra sista texterna hon skrev 1998. Den jubileumsutgåva av boken som nu föreligger är fint formgiven av Sanna Mander.

Fortsätt läsa Villkorslös Jansson