Etikettarkiv: Ungdom

Shopping and eco-blogging

Livsstils-Linda
Livsstils-Linda
Jag lovade ju ett inlägg om mina naturliga shopping- och spa-upplevelser på Boracay i Filippinerna, lite tips för er som planerar att åka dit och inte vill tumma på naturliga produkter eller behandlingar.

Jag älskar att resa! Att få uppleva nya kulturer och natur. Att få se hur lokalbefolkningen bor och lever. Jag har väldigt lätt för att sätta mig in i andra personers situationer och fascineras över att folk verkligen har så olika sätt att leva, bo och verka på.

Viktigast i packningen är nästan min hamamhandduk från Ateljé Stockholm. Kommer givetvis från Ecosphere, ligger stabilt i pris på 389 kr vilket är schysst då den är handvävd i GOTS-certifierad ekologisk bomull.

Då vi är veganer hade vi beställt vegankost på planet och fick den serverad före alla andra, lite lyxigt! Tyvärr lät det som att större delen av planet valde biff, vilket gjorde mig lite besviken – men alternativet fanns i alla fall för alla att få vego. Istället för att ge mig in i ”köttdebatten” (det finns det andra som är bättre på), så vill jag helt enkelt utmana er att grilla mer grönt – oavsett klimatbiten så är det det ju sååå gott!

Psst… ett tips! MatHems Ekologiska matkasse innehåller fem goda, hälsosamma och snabblagade rätter för fyra personer. Prislappen gör den till en lite lyxigare produkt som jag har kommit att bli väldigt förtjust i.

Igår när jag var och handlade till dagens vegetariska tre-rätters med vänner så passade jag på att smita in på Emmaus som låg intill och botaniserade bland ställningarna. Anledningen till några nyinköp har varit att jag antingen inte lyckats hitta det jag sökt second hand eller för att det faktiskt blivit billigare eller lika billigt att köpa nytt.

Och så gick jag med i en Facebookgrupp. En om inredning, på svenska, med nästan 200 000 medlemmar. Och blev helt förfärad. För i den gruppen existerar inte något miljötänk. Alls. Stressen har varit så påtaglig att igår kväll strax efter 20 slog det mig att det var torsdag och jag egentligen borde suttit på en hästrygg. En slutsats som jag drar av allt det här är, att det bästa är att helt undvika plast och att frågan är mycket större än vad vi köper för leksaker till våra barn. En stund ville jag bara skrika i vanmakt och börja slänga all plast i hushållssoporna, men jag inser att det inte kommer att göra någon skillnad.

Jag har hittat ett mycket bättre alternativ. Något fantastiskt som jag tror att ni kommer att älska. Det gör i alla fall jag. Man blandar två teskedar kolloidalt silver per liter dricksvatten, skakar om och låter stå i 15 minuter. Vattnet är sedan klart att drickas.

Vill ni hänga med mig på pressvisningar, mässor och galor så rekommenderar jag mina instastories, de är lättare än bloggen att uppdatera på flygande fot.

Livsstils-Linda
är en fiktiv livsstilsbloggare som skapats av frilans-journalisten Erik Sandström, genom att han saxat citat från diverse – fullt verkliga – ekologibloggar och samman-ställt dem till denna låtsaskolumn.

Foto: Porapak Apichodilok/Pexels/CC 

Kvinnorna i kulturkrigets frontlinje

Nilgün Tutal
Nilgün Tutal.
Efter den misslyckade militärkuppen i Turkiet 2016 inledde det styrande AKP-partiet svepande åtgärder för att ta kontroll över vad president Recep Tayyip Erdoğan kallar för ”social och kulturell makt”. För den här processen spelar AKP:s kvinnliga aktörer en central roll, och för att belysa hur den gradvisa vridningen mot ett mer religiöst konservativt samhälle sker, kan vi studera två olika familjer i Ankara och Istanbul.

Först till en familj i Keçiören-distriktet i Ankara, bestående av en mamma och hennes två barn (en flicka på 17 år och en pojke på 20) som förbereder sig för universitetsstudier. Mamman i huset deltar regelbundet i religiös aktivitet, men har inte lyckats övertala sina barn att göra detsamma.

Barnen läser båda för inträdesförhör, men den AKP-aktiva mamman uppmuntrar dottern betydligt mindre än hon uppmuntrar sonen. Mamman har anammat den livsstil som predikas på Koranmötena som hålls varje dag, och kräver att alla i familjen, men speciellt dottern, ska fullfölja sina religiösa plikter, bära huvudduk, gå i moskén, inte synda, etc.

Dottern envisas med att bära jeans och t-skjorta. Sonen har egna starka åsikter som går stick i stäv med mammans. Han vill förändra Turkiet via sociala medier, snarare än via partipolitik eller religion.

Kvinnorna i regionen har lågt kulturellt kapital: hela deras sociala liv upptas av Korangrupperna, de har ingen egentlig utbildning och anammar traditionella familjevärderingar. För kvinnliga AKP-aktivister är det här frodig mark för att plantera konservativ islamism. Tv-tittandet har ökat markant på bekostnad av socialt umgänge, och tv-programmen är kontrollerade av staten.

Kultur förstås i sådana här samhällen i första hand som religion.

Den ideologi som propageras av AKP:s kvinnliga dörrknackar-aktivister bidrar endast till att ytterligare exkludera sociala grupper som redan från tidigare har lågt ekonomiskt och kulturellt kapital. Ideologin har ändå haft svårt att få fotfäste bland ungdomarna, kanske på grund av det fönster till resten av världen som öppnats via sociala medier.

I Besiktas, ett lägre medelklassområde i Istanbul populärt bland studerande, välkomnas jag in av en äldre kvinna som överöser mig med godsaker: vattenmelon, Turkish Delight och plommon. Hon vet att jag är högutbildad och börjar tala om sin sonson, som hon berömmer för att han har memorerat Koranen och studerat juridik som sin far. Han har fått stipendium till Harvard, och farmodern är överlycklig för att han kan skapa sig en god framtid. Framför allt är hon lugnad av att han har fått en god religiös uppfostran, så att han inte låter sig ledas på villovägar i USA.

Kvinnan är hustru till en före detta imam, och höjer sin sons och sina sonsöners goda utbildning till skyarna. Däremot säger hon ingenting om sin dotters eller sina kvinnliga barnbarns utbildning. Dottern är också hemma – hon har gått i en religiös skola, bär konservativ klädsel, och berättar att hon är lärare i en Koranskola vid en av de lokala moskéerna. I moderns ögon räcker detta som kulturellt kapital för henne.

Tro kan vara sanningens fiende, och summan av ett samhälles allmänna opinioner, tvångsföreställningar, fobier, rationella och icke-rationella antaganden. I exemplen ovan ser vi hur traditionell religiös tro styr relationerna mellan män och kvinnor, föräldrar och barn. I utsatta grupper dominerar religionen som socialt ramverk. Dessa grupper är det också lättast att härska över med hjälp av tro.

Politisk kamp är en kognitiv kamp över makten att utfärda en vision för samhället. Visionen legitimeras av lagar, eftersom de stadfäster den dominerande visionen och gör den ”naturlig”. På samma gång osynliggör lagarna att visionen utfärdats av en dominerande part. Som en form av metakapital är staten den högsta utövaren av symboliskt kapital och symboliskt våld. Den styr och övervakar alla andra typer av kapital. Därför kämpar olika politiska rörelser om kontrollen över statsmaskineriet. Det symboliska kapitalet stadfästs av symboliskt våld, och staten eftersträvar därför monopol över den symboliska produktionen.

I Turkiet kan man grovt göra skillnad på så kallade ”vita turkar” eller den ”kemalistiska  bourgeoisien”, som ligger närmare den västerländska eller sekulära symboliska produktionen, och anhängarna av Erdoğans ”Nya Turkiet”, som ligger närmare en islamistisk ideologi. Båda grupperna tar avstånd från den andra genom klädsel, heminredning, arkitektur, nöjespreferenser, idrott och turism.

Nya Turkiets symbolik har under de senaste åren varit på stark frammarsch: teatrar och nöjesscentrum har stängts, alkohol har förbjudits på offentliga platser, kvinnor i konservativa kretsar har börjat bära huvudduk och överrock, och läroplanen har kontinuerligt förändrats. Efter kuppen 2016 har Erdoğan iscensatt en enorm ”samhällelig rensning”, vilket inkluderat nedtystande av oppositionella röster som hotat Nya Turkiets symboliska hegemoni.

När Erdoğan talar om ett erövrande av social och kulturell makt, kan det läsas som ett tecken på att islamismen i Turkiet håller på att radikaliseras. AKP använder islamistisk radikalisering som ett vapen mot västerländsk samhällelig, symbolisk och kulturell makt, på samma sätt som internationella islamistiska terrorgrupper.

AKP har använt islam för att uppfinna en antipolitisk och antivästerländsk utopi. Denna utopis mål är antingen att förstöra politiken eller genom religionen lösgöra sig från politiken. Fethi Benslama, som skrivit flera böcker om ”politisk islam”, menar att termen i sig är otillräcklig. Återupptäckten av islamismen är enligt honom snarast en återgång till den medeltida sunniteologen Ibn Taymiyyahs idéer, som argumenterar att det inte finns någon annan politik än religionen.

I ljuset av de senaste årens utveckling har det blivit uppenbart att Turkiet har närmat sig just den typen av islamism som Taymiyyah representerar, och att brutalt våld kommer att brukas mot dem som står i ideologins väg.

Nilgün Tutal
är professor i kommunikation vid universitetet i Galatasaray

Översättning och redigering Janne Wass

En betydligt längre version av texten går att läsa på engelska här.
Kolumnen publicerades ursprungligen i den turkiska kulturtidskriften Varlik i september 2017.

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.

Träffsäkert om åtrå och depp i Östnyland

I sin debutbok En liten bok om nästan ingenting skildrar journalisten Mikael Crawford hur det är att växa upp på en liten ort i Finland. I boken får vi följa med hur det var att växa upp som tonårspojke, drömmande och längtande efter sitt första knull. Och man kan nästan tro att allt som Crawford berättar är sant.

Hur hade man det förr? Hur var det att växa upp på en liten ort i Östnyland, där det närmaste du kommer ett gym är några hantlar i ett svettigt omklädningsrum. Man kunde tro att antalet självmord och alkoholister är skyhögt och så är det också. Hur var det när biblioteket fick sina första datorer? Och så detta med sex, sex och ännu mera sex. Förutom så klart att ingen hade sex men alla pojkar gick likväl omkring med kåta tankar och runkade sig galna över flickorna som satt och tittade ut genom fönstret. Det närmaste man kommer sex är när en klasskamrat pullat en flicka på dansen och alla i tur och ordning får lov att dofta på fingret. Och vad hände med den stackars taxen?

Mer än så kan jag inte avslöja eftersom boken praktiskt taget läser sig själv. Det hela kulminerar i en sista historia om banktransaktioner och stöld, förföljelse i Thailand och till slut en paranoid eremit på en holme i Östnylands skärgård. Det är hela tiden väldigt tydligt vem som berättar sin historia. Det samma kan man inte säga om berättelsernas innehåll. Man är inte alltid riktigt säker på vad som händer eller om det alls händer.

Trots att boken heter En liten bok om nästan ingenting kunde titeln inte vara längre från sanningen. Boken är visserligen liten men handlingen är stor. Texten får en ibland att känna sig lite illa till mods, andra gånger mycket illa till mods. De korthuggna beskrivningarna går rakt på sak om hur det var på ”den” tiden och är ofta väldigt fula och framförallt väldigt träffsäkra. Med Crawfords sätt att skriva hade man ju hoppats på en mycket längre bok, för jag tror nog att författaren sitter på många fler historier. Det här är definitivt inte hans sista bok. Trots att boken definitivt är läsvärd ska man vara lite försiktig. Lite som  när de gäller de första skräckfilmerna man såg somliten ska man komma ihåg att allt för intensivt läsande kan leda till mardrömmar. Eller i detta fall kanske snarare ångest.

Oavsett om beskrivningarna av landsbygden och livet i byn är sanna eller inte, tvivlar man inte en sekund på att författaren har upplevt allt det här själv.

Tony Pohjolainen

Mikael Crawford: En liten bok om nästan ingenting.
Vilda förlag, 2017.

Tre bröder och tre böcker

Är det en roman? Är det ett filmmanus? Eller kanske en handbok för skådespelare? Ny Tids recensent tar sig an Joakim Groths mastodontverk Tre Bröder, en djupdykning i kultur- och vänstersvängarnas Helsingfors på 1970-talet.

När man som läsare erhåller en roman i sin hand som omfattar 660 sidor, väcker det ambivalenta känslor. Man utgår kanske ifrån att det måste vara något extraordinärt man håller i, eftersom boken getts så omfattande utrymme. Samtidigt kan man frestas att tro att det är precis tvärtom, att man håller i ett rejält antal sidor för mycket. Inget utgångsläge är att rekommendera, och relativt fördomsfritt tar jag itu med det inledande avsnittet i Tre Bröder som är skriven av teaterregissören och dramatikern Joakim Groth, som även tidigare gett ut böcker. (På bilden ovan tre stycken Joakim Groth år 1984, ur Ny Tids arkiv.)

Prologen utspelar sig hösten 2016 där tre bröder sammanstrålar för att fördela släktens bohag, eller kanske i det här fallet livsrekvisita i lägenheten på Apollogatan i Helsingfors som utgjort en gemensam bas för dem under olika tidsperioder.

Här introduceras vi inte enbart till storebror Hogge, mellanbror Enar och minstingen Jumbo, utan även till bokmanuset Två bröder som Hogge håller på att bearbeta i egenskap av författare med ambitioner och övertygelse, kombinerat med växtvärk och tvivel. Ibland är det som om själva livets stora mening, och det som utspelar sig där, i huvudsak skulle ha sitt värde i att vara ett råmaterial för själva konsten som skall skapas till vilket pris som helst.

Det är en öppning som lovar mycket, och tankar kring huruvida det här kommer att bli en form av metaroman som utspelar sig i två världar med inbördes dialog mellan bröderna, den fiktiva romanen och det dokumentära livet infinner sig. Men så eskalerar det hela dock inte.

Ofullständiga brödrarelationer

Boken består till sin konstruktion av flera olika delar, där varje broder tilldelats ett eget avsnitt i en miljö som utspelar sig främst på 1970- och 80-talet. Med tanke på bokens omfattning, kunde man lika gärna säga att varje broder fått en egen bok att husera i. Och det är kanske det som är bokens problematik. Ända till den avslutande delen där handlingen är tänkt att knytas ihop i ett avslutande möte, så hittar man inte alltför många avsnitt som skulle göra den massiva textmängden med otaliga utvikningar till en helhet som skulle försvara ett behov av gemensamma pärmar. Det betyder inte att avsnitten var för sig inte skulle vara läsvärda.

Brödernas inbördesrelationer anas, men i sitt sökande efter den egna mansrollen och platsen i tillvaron, som långt fylls med tärande kvinnorelationer, uppbrott och återigen nyorientering, finns det kanske inte så mycket tid och kraft över att dessutom vårda brödrarelationerna. Där i bakgrunden anas en genomsyrande känsla av skuld och skam, obearbetad sorg över relationer som aldrig blev vad de kunde ha blivit. Var och en har helt enkelt nog med sitt, och förblir sin ”livsbok” trogen.

Hogges författarambition är stor och som en röd tråd löper den ångest som konstens villkor ställer  på den unge vänstertaoisten som, i likhet med sina bröder, bär på ett tungt och icke uppackat bagage efter moderns självmord. Enar för en liknande kamp i egenskap av oförlöst teaterregissör, medan lillebror förblir vid sin roll, en diffus utfyllnadsfigur, trots de förhandsförväntningar man inledningsvis har som läsare på just honom. Att konst åtminstone ibland skulle vara förknippad med glädje känner tyvärr inte de här männen till.

Är det en roman?

Det som Groth inte lyckas uppnå genom bokens konstruktion, kompenserar han genom sin goda förmåga att med djupanalytiska penseldrag teckna dessa tre karaktärer i en text där fokus ligger på att beskriva, framför att gestalta. Det händer att arbetsmetoder från teatervärlden skymtar fram i det här romanbygget. Kanske är det här sist och slutligen ingen roman, åtminstone inte i traditionell bemärkelse där man bjuds på någon form av intrig eller dramaturgisk kurva, eller åtminstone en antydan till lutning.

Snarare ter sig de gediget beskrivna karaktärerna mera som figurer i något som kunde vara en handbok för skådespelare som står i beråd att snart börja gestalta och ge liv och sammanhang till sina rollfigurer i en kontext på scenen. I prologen får man veta att ”Hogge är melankoliker, Enar flegmatiker, och Jumbo sangviniker”. Jag kommer på mig själv med att lite provokativt ställa frågan till berättarrösten: Och hur vet du det? På 600 sidor skall väl mycket ännu kunna hända i boken som marknadsförs som en utvecklingsroman.

Och 500 sidor senare vill jag ropa: Släpp dem fria. Det här eftersom de tre bröderna förefaller att bli bundna vid ett förutbestämt öde i ett väl starkt regigrepp.

Blåsigt sjuttiotal

Men boken bjuder ändå på mycket mera än det som nu nagelfars. För den som inte personligen fick uppleva de politiska vänstervindarna som blåste och attraherade ungdomar på sjuttiotalet, är texten som utspelar sig i Helsingforsmiljö en form av minnesruna av en tid med mycket tumult, avantgardistiska kulturtidskrifter och engagemang som onekligen lämnat djupa spår hos dem som var med då.

Jag kan inte undgå att märka att texten plötsligt börjar gå i dialog med Michel Ekmans nya essäsamling Självbiografiskt lexikon, där han med självdistans penetrerar och analyserar likartade miljöer som i Tre bröder. Bägge böckerna behandlar utifrån sin genre tematiken om vad som utgör kittet i en familj, eller kanske snarare den hårda cement som Idén Familjen ibland tenderar att klistra ihop sina medlemmar med.

De gestalter som presenteras i vardera böckerna kan gott och väl vara de samma, även om Joakim Groths värld främst är fiktiv. Men inte alltid, ibland framtäder också tidigare existerande kulturpersonligheter med sina rätta namn och titlar.

Språket i boken är ofta briljant med välformulerade språkliga konstruktioner som åtminstone i början förs fram genom en förklarande berättarröst som kunde riskera att bli pretentiös, men greppet finner balans i de autentiska och trovärdiga dialogerna. Textmängden är massiv, men ändå komprimerad. Det som är för mycket är inte orden, utan då snarare innehållet.

Förvirrad värld utan vuxna

Vill man göra en koppling till skildringar av dagens ungdomstid, bortsett från det politiska engagemanget, kan man försiktigt dra vissa paralleller och härleda fenomen och stämningar till den norska succéserien Skam. De tre bröderna är visserligen inga tonåringar utan unga identitetssökande män, men dagens ungdomar tenderar ofta att vara rätt brådmogna, så skillnaden är kanske inte så stor. För trots att det hunnit förflyta nästan ett halvt sekel mellan livet på Apollogatan och dagens Skam-generation, finns här något allmängiltigt och lite sorgligt. Främst med tanke på hur de unga i bägge miljöer tvingas, eller kanske föredrar, att utöva sitt växande, sökande och stapplande i en förvirrad värld utan vuxna. Åtminstone i det som skildras finns en påtaglig frånvaro av människor som kunde ha någon form av orienterande och mentorsliknande funktion i ett virrvarr av känslor och spretiga relationer.

Kanske är det så att ungdomstiden och dess sökande efter plats och uppgift, mycket mer än vi tror, alltid måste vara ett ensamhetsprojekt. Och de vuxna som trots allt fanns närvarande ter sig i efterhand ändå som frånvarande, eftersom uppmärksamheten hela tiden var riktad på det egna jaget och ett nästan desperat sökande efter en andra halva att få spegla sig hel i. Om också bara för en stund, men helst i evighet.

De här speglingsmodellerna är rikt förekommande i Tre Bröder, som är en tidsskildring, men lika mycket en relationsroman där flickvännerna avlöser varandra i ett outsinligt flöde. De mustiga och detaljerade beskrivningarna till trots så känns de här avsnitten av någon anledning inte särskilt angelägna eller berörande. Hade romanupplägget trots allt kunnat förtätas på scen eller duk, är en fråga man igen får orsak att ställa sig.

Under läsningens gång får jag en dag frågan om titeln på den bok jag håller på att läsa. Kanske antyder mitt svar en freudiansk felsägning. ”Tre böcker”, svarar jag.

Redan i prologen slår författaren, eller berättarrösten fast att den här romanen ”…handlar om tre bröder, deras liv, och om det fält i tiden och rummet som dessa liv omfattar.”. Den definitionen har man inget att invända emot och kanske är det också främst mot den fonden boken skall läsas.

Text Camilla Lindberg
Foto Agneta Enckell

Joakim Groth: Tre bröder.
Förlaget, 2017.