Etikettarkiv: Ungdom

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.

Träffsäkert om åtrå och depp i Östnyland

I sin debutbok En liten bok om nästan ingenting skildrar journalisten Mikael Crawford hur det är att växa upp på en liten ort i Finland. I boken får vi följa med hur det var att växa upp som tonårspojke, drömmande och längtande efter sitt första knull. Och man kan nästan tro att allt som Crawford berättar är sant.

Hur hade man det förr? Hur var det att växa upp på en liten ort i Östnyland, där det närmaste du kommer ett gym är några hantlar i ett svettigt omklädningsrum. Man kunde tro att antalet självmord och alkoholister är skyhögt och så är det också. Hur var det när biblioteket fick sina första datorer? Och så detta med sex, sex och ännu mera sex. Förutom så klart att ingen hade sex men alla pojkar gick likväl omkring med kåta tankar och runkade sig galna över flickorna som satt och tittade ut genom fönstret. Det närmaste man kommer sex är när en klasskamrat pullat en flicka på dansen och alla i tur och ordning får lov att dofta på fingret. Och vad hände med den stackars taxen?

Mer än så kan jag inte avslöja eftersom boken praktiskt taget läser sig själv. Det hela kulminerar i en sista historia om banktransaktioner och stöld, förföljelse i Thailand och till slut en paranoid eremit på en holme i Östnylands skärgård. Det är hela tiden väldigt tydligt vem som berättar sin historia. Det samma kan man inte säga om berättelsernas innehåll. Man är inte alltid riktigt säker på vad som händer eller om det alls händer.

Trots att boken heter En liten bok om nästan ingenting kunde titeln inte vara längre från sanningen. Boken är visserligen liten men handlingen är stor. Texten får en ibland att känna sig lite illa till mods, andra gånger mycket illa till mods. De korthuggna beskrivningarna går rakt på sak om hur det var på ”den” tiden och är ofta väldigt fula och framförallt väldigt träffsäkra. Med Crawfords sätt att skriva hade man ju hoppats på en mycket längre bok, för jag tror nog att författaren sitter på många fler historier. Det här är definitivt inte hans sista bok. Trots att boken definitivt är läsvärd ska man vara lite försiktig. Lite som  när de gäller de första skräckfilmerna man såg somliten ska man komma ihåg att allt för intensivt läsande kan leda till mardrömmar. Eller i detta fall kanske snarare ångest.

Oavsett om beskrivningarna av landsbygden och livet i byn är sanna eller inte, tvivlar man inte en sekund på att författaren har upplevt allt det här själv.

Tony Pohjolainen

Mikael Crawford: En liten bok om nästan ingenting.
Vilda förlag, 2017.

Tre bröder och tre böcker

Är det en roman? Är det ett filmmanus? Eller kanske en handbok för skådespelare? Ny Tids recensent tar sig an Joakim Groths mastodontverk Tre Bröder, en djupdykning i kultur- och vänstersvängarnas Helsingfors på 1970-talet.

När man som läsare erhåller en roman i sin hand som omfattar 660 sidor, väcker det ambivalenta känslor. Man utgår kanske ifrån att det måste vara något extraordinärt man håller i, eftersom boken getts så omfattande utrymme. Samtidigt kan man frestas att tro att det är precis tvärtom, att man håller i ett rejält antal sidor för mycket. Inget utgångsläge är att rekommendera, och relativt fördomsfritt tar jag itu med det inledande avsnittet i Tre Bröder som är skriven av teaterregissören och dramatikern Joakim Groth, som även tidigare gett ut böcker. (På bilden ovan tre stycken Joakim Groth år 1984, ur Ny Tids arkiv.)

Prologen utspelar sig hösten 2016 där tre bröder sammanstrålar för att fördela släktens bohag, eller kanske i det här fallet livsrekvisita i lägenheten på Apollogatan i Helsingfors som utgjort en gemensam bas för dem under olika tidsperioder.

Här introduceras vi inte enbart till storebror Hogge, mellanbror Enar och minstingen Jumbo, utan även till bokmanuset Två bröder som Hogge håller på att bearbeta i egenskap av författare med ambitioner och övertygelse, kombinerat med växtvärk och tvivel. Ibland är det som om själva livets stora mening, och det som utspelar sig där, i huvudsak skulle ha sitt värde i att vara ett råmaterial för själva konsten som skall skapas till vilket pris som helst.

Det är en öppning som lovar mycket, och tankar kring huruvida det här kommer att bli en form av metaroman som utspelar sig i två världar med inbördes dialog mellan bröderna, den fiktiva romanen och det dokumentära livet infinner sig. Men så eskalerar det hela dock inte.

Ofullständiga brödrarelationer

Boken består till sin konstruktion av flera olika delar, där varje broder tilldelats ett eget avsnitt i en miljö som utspelar sig främst på 1970- och 80-talet. Med tanke på bokens omfattning, kunde man lika gärna säga att varje broder fått en egen bok att husera i. Och det är kanske det som är bokens problematik. Ända till den avslutande delen där handlingen är tänkt att knytas ihop i ett avslutande möte, så hittar man inte alltför många avsnitt som skulle göra den massiva textmängden med otaliga utvikningar till en helhet som skulle försvara ett behov av gemensamma pärmar. Det betyder inte att avsnitten var för sig inte skulle vara läsvärda.

Brödernas inbördesrelationer anas, men i sitt sökande efter den egna mansrollen och platsen i tillvaron, som långt fylls med tärande kvinnorelationer, uppbrott och återigen nyorientering, finns det kanske inte så mycket tid och kraft över att dessutom vårda brödrarelationerna. Där i bakgrunden anas en genomsyrande känsla av skuld och skam, obearbetad sorg över relationer som aldrig blev vad de kunde ha blivit. Var och en har helt enkelt nog med sitt, och förblir sin ”livsbok” trogen.

Hogges författarambition är stor och som en röd tråd löper den ångest som konstens villkor ställer  på den unge vänstertaoisten som, i likhet med sina bröder, bär på ett tungt och icke uppackat bagage efter moderns självmord. Enar för en liknande kamp i egenskap av oförlöst teaterregissör, medan lillebror förblir vid sin roll, en diffus utfyllnadsfigur, trots de förhandsförväntningar man inledningsvis har som läsare på just honom. Att konst åtminstone ibland skulle vara förknippad med glädje känner tyvärr inte de här männen till.

Är det en roman?

Det som Groth inte lyckas uppnå genom bokens konstruktion, kompenserar han genom sin goda förmåga att med djupanalytiska penseldrag teckna dessa tre karaktärer i en text där fokus ligger på att beskriva, framför att gestalta. Det händer att arbetsmetoder från teatervärlden skymtar fram i det här romanbygget. Kanske är det här sist och slutligen ingen roman, åtminstone inte i traditionell bemärkelse där man bjuds på någon form av intrig eller dramaturgisk kurva, eller åtminstone en antydan till lutning.

Snarare ter sig de gediget beskrivna karaktärerna mera som figurer i något som kunde vara en handbok för skådespelare som står i beråd att snart börja gestalta och ge liv och sammanhang till sina rollfigurer i en kontext på scenen. I prologen får man veta att ”Hogge är melankoliker, Enar flegmatiker, och Jumbo sangviniker”. Jag kommer på mig själv med att lite provokativt ställa frågan till berättarrösten: Och hur vet du det? På 600 sidor skall väl mycket ännu kunna hända i boken som marknadsförs som en utvecklingsroman.

Och 500 sidor senare vill jag ropa: Släpp dem fria. Det här eftersom de tre bröderna förefaller att bli bundna vid ett förutbestämt öde i ett väl starkt regigrepp.

Blåsigt sjuttiotal

Men boken bjuder ändå på mycket mera än det som nu nagelfars. För den som inte personligen fick uppleva de politiska vänstervindarna som blåste och attraherade ungdomar på sjuttiotalet, är texten som utspelar sig i Helsingforsmiljö en form av minnesruna av en tid med mycket tumult, avantgardistiska kulturtidskrifter och engagemang som onekligen lämnat djupa spår hos dem som var med då.

Jag kan inte undgå att märka att texten plötsligt börjar gå i dialog med Michel Ekmans nya essäsamling Självbiografiskt lexikon, där han med självdistans penetrerar och analyserar likartade miljöer som i Tre bröder. Bägge böckerna behandlar utifrån sin genre tematiken om vad som utgör kittet i en familj, eller kanske snarare den hårda cement som Idén Familjen ibland tenderar att klistra ihop sina medlemmar med.

De gestalter som presenteras i vardera böckerna kan gott och väl vara de samma, även om Joakim Groths värld främst är fiktiv. Men inte alltid, ibland framtäder också tidigare existerande kulturpersonligheter med sina rätta namn och titlar.

Språket i boken är ofta briljant med välformulerade språkliga konstruktioner som åtminstone i början förs fram genom en förklarande berättarröst som kunde riskera att bli pretentiös, men greppet finner balans i de autentiska och trovärdiga dialogerna. Textmängden är massiv, men ändå komprimerad. Det som är för mycket är inte orden, utan då snarare innehållet.

Förvirrad värld utan vuxna

Vill man göra en koppling till skildringar av dagens ungdomstid, bortsett från det politiska engagemanget, kan man försiktigt dra vissa paralleller och härleda fenomen och stämningar till den norska succéserien Skam. De tre bröderna är visserligen inga tonåringar utan unga identitetssökande män, men dagens ungdomar tenderar ofta att vara rätt brådmogna, så skillnaden är kanske inte så stor. För trots att det hunnit förflyta nästan ett halvt sekel mellan livet på Apollogatan och dagens Skam-generation, finns här något allmängiltigt och lite sorgligt. Främst med tanke på hur de unga i bägge miljöer tvingas, eller kanske föredrar, att utöva sitt växande, sökande och stapplande i en förvirrad värld utan vuxna. Åtminstone i det som skildras finns en påtaglig frånvaro av människor som kunde ha någon form av orienterande och mentorsliknande funktion i ett virrvarr av känslor och spretiga relationer.

Kanske är det så att ungdomstiden och dess sökande efter plats och uppgift, mycket mer än vi tror, alltid måste vara ett ensamhetsprojekt. Och de vuxna som trots allt fanns närvarande ter sig i efterhand ändå som frånvarande, eftersom uppmärksamheten hela tiden var riktad på det egna jaget och ett nästan desperat sökande efter en andra halva att få spegla sig hel i. Om också bara för en stund, men helst i evighet.

De här speglingsmodellerna är rikt förekommande i Tre Bröder, som är en tidsskildring, men lika mycket en relationsroman där flickvännerna avlöser varandra i ett outsinligt flöde. De mustiga och detaljerade beskrivningarna till trots så känns de här avsnitten av någon anledning inte särskilt angelägna eller berörande. Hade romanupplägget trots allt kunnat förtätas på scen eller duk, är en fråga man igen får orsak att ställa sig.

Under läsningens gång får jag en dag frågan om titeln på den bok jag håller på att läsa. Kanske antyder mitt svar en freudiansk felsägning. ”Tre böcker”, svarar jag.

Redan i prologen slår författaren, eller berättarrösten fast att den här romanen ”…handlar om tre bröder, deras liv, och om det fält i tiden och rummet som dessa liv omfattar.”. Den definitionen har man inget att invända emot och kanske är det också främst mot den fonden boken skall läsas.

Text Camilla Lindberg
Foto Agneta Enckell

Joakim Groth: Tre bröder.
Förlaget, 2017.

Feelgood-ångest på finlandssvenska

För något år sen fylldes mitt, och säkert de flesta andras, FB-flöde med insikten om att vi människor är gurkor med ångest. Det var twittraren Skrivbent som ursprungligen drog slutsatsen utgående ifrån vår vattenhalt i ett av tidernas mest stulna tweets.

Den urvattnade ångesten, folksjukdomen vi alla har en släng av om vi riktigt känner efter, är vad som med kraft drabbar hjältinnan Erika Haga i Michaela von Kügelgens debutroman Vad heter ångest på spanska?. Tillfälle att känna efter ges hon när en oväntad graviditet slutar i missfall och uppenbarar tomheten i det prestationsinriktade liv hon dittills levt, där framgångsrika studier, lovande karriär, svärfarsdröm till fästman och stundande familjeliv följt på varandra som på en sömlös räls. Missfallet kommer som en lättnad, och med den insikten om att hennes liv var ett svar på andras förväntningar, inte det liv hon egentligen ville leva. För att komma underfund med vad det livet kunde vara tar hon timeout och åker till Ecuador för ett par månader för att läsa spanska, resa runt och finna sig själv i bekant Eat Pray Love-anda.

I Ecuador lär sig Erika dricka öl, dansa salsa och surfa. Däremellan håller hon koll på sitt vattenintag och hittar några andra, längre hunna sökare som blir ett slags mentorer på hennes väg mot frigörelse från internaliserade prestationskrav. Att det är just öl i kombination med friterad mat och svettig dans med heta killar som Erika ägnar sig åt i Ecuador gör henne till en befriande och sympatisk feelgood-hjältinna, trots det präktiga och privilegierade utgångsläget. Att hon inte kurerar sig med yoga, meditation och groddar är en lättnad. Så också det faktum att barndomsdrömmen om att som jurist bidra till en bättre värld förblir på drömnivå i boken. Den hedonistiska utlevelsen tjänar som ett värn mot den förtärande duktigheten som så lätt sipprar in i berättelser om kvinnors självförverkligande.

Mot självhjälpsflosklerna skyddar den dock inte. Att en full kalender kanske tjänar som flykt från det som skaver inombords är inte direkt någon revolutionerande tanke, och Erika är inte den första att prova på den tomma kalendern som flykt från den flykten. Det kan bli lite tradigt när hon för n:te gången slås av tvånget att älta sin egen ångest. Men däremellan portionerar von Kügelgen ut lagom många förvecklingar och dukar upp med både en Juan och en Jacques för att locka sin hjältinna att inse att celibat inte är lösningen på problemen och därmed sysselsätta läsaren med att undra hur länge det ska ta innan hon kommer underfund med det. Att hon kommer att komma underfund med det är förstås givet. Det är underhållningslitteratur Michaela von Kügelgen bjuder på, och där snuvas man inte på konfekten. 

Genren sätter sina spår också i skildringen av ångest. Erikas ångest är visserligen både tidstypisk och existentiell, men den gestaltas varken som förlamande eller livshotande. Hemma väntar ett fint jobb på en ansedd juristbyrå, reskassan är väl tilltagen och ett extra kreditkort nedpackat i ryggsäcken för säkerhets skull. Skyddsnätet är med andra ord stadigt på plats. Det är förstås en aspekt av Erikas problem, men en aspekt som gör det föga ångestladdat för läsaren att resa runt med Erika i Ecuador. Och trots en kökspsykologisk tolkning av ångesten som en följd av en överbeskyddande far som betraktar dottern som sin egen förlängning befinner vi oss långt ifrån Lagerkvists arvedel och hjärtas skri i världen. Om ångesttemat någon gång hotar att bli lite svårt eller högstämt låter von Kügelgen sin hjältinna ta udden av det med lite självironi.

Några djupare tankar kring hur det kommer sig att allt fler unga kvinnor presterar sig sjuka idag gör sig von Kügelgen inte. Genustänk och strukturella analyser får man leta efter på annat håll. Dessvärre för den som på riktigt ville bli klokare, dessbättre för den som inte vill det. I von Kügelgens debut är tonen den underhållande igenkänningens – gurkans. Också den förtjänar en plats i den finlandssvenska litteraturen.

Text: Freja Rudels
Foto: Niklas Sandström

Michaela von Kügelgen:
Vad heter ångest på spanska?
Förlaget, 2017.

Tre frågor till Hanna-Marilla Zidan

Vänsterungas ordförande

1. Du har nu varit ordförande för Vänsterunga i tre månader. Vilka är Vänsterungas viktigaste målsättningar inom den närmaste framtiden?

– Vi satsar på att ge unga en bättre framtid. Det finns egentligen ingen annan politisk ungdomsgrupp som arbetar lika konkret för förändring som vi. Just nu jobbar vi med tre stora frågor: en bättre framtid för unga med fokus på miljöfrågor, att motarbeta den globala ojämlikheten och slutligen att förbättra arbetslivet för unga. Det sistnämnda handlar om att vi försöker ändra på den usla arbetsmarknaden. Nuförtiden erbjuds det mest kortvariga jobb eller oavlönad praktik. Det här måste det bli en ändring på.

2. Opinionsundersökningar under den senaste tiden tyder på att Vänster-förbundets stöd sjunker trots att regeringen är impopulär. Vad beror det på?

– Främst beror det på att vårt budskap ofta ljuder för döva öron. Trots att budskapet är väldigt tydligt lyckas till exempel De gröna mer appelera till människors känslor. Labour-partiet i Storbritannien talar om stora globala frågor på ett folkligt sätt. De talar om hur någonting påverkar just ”din” vardag. Vänsterförbundet talar om en alternativ framtid vilket är jättebra, men människor kan se det här som något avlägset och kanske inte alltid ser kopplingen till sin egen vardag. Men jag anser att utvecklingen är på väg mot det bättre och att Vänsterförbundet kommer att växa sig till det största vänsterpartiet i Finland.

3. Hur ser framtiden ut?

– Den ser ljus ut för vänstern särskilt nu när vi lämnat bakom oss den tid när den politiska utvecklingen sökte sig mot mitten. Vi har ett starkt budskap och folk kommer att inse att vi är ett bra alternativ för deras vardag. Jag tror att budskapet i framtiden kommer budskapet att träffa mitt i prick och främja partiets framfart och tilltagande popularitet.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Mariam Colley

Sain matkaluettavaksi Ny Tidin, jonka kannessa on yllätyksekseni Zidan x 2. 😀 #nytid #zidan

A post shared by Hanna-Marilla Zidan (@hannamarillaz) on