Etikettarkiv: Ungdom

Tre frågor till Hanna-Marilla Zidan

Vänsterungas ordförande

1. Du har nu varit ordförande för Vänsterunga i tre månader. Vilka är Vänsterungas viktigaste målsättningar inom den närmaste framtiden?

– Vi satsar på att ge unga en bättre framtid. Det finns egentligen ingen annan politisk ungdomsgrupp som arbetar lika konkret för förändring som vi. Just nu jobbar vi med tre stora frågor: en bättre framtid för unga med fokus på miljöfrågor, att motarbeta den globala ojämlikheten och slutligen att förbättra arbetslivet för unga. Det sistnämnda handlar om att vi försöker ändra på den usla arbetsmarknaden. Nuförtiden erbjuds det mest kortvariga jobb eller oavlönad praktik. Det här måste det bli en ändring på.

2. Opinionsundersökningar under den senaste tiden tyder på att Vänster-förbundets stöd sjunker trots att regeringen är impopulär. Vad beror det på?

– Främst beror det på att vårt budskap ofta ljuder för döva öron. Trots att budskapet är väldigt tydligt lyckas till exempel De gröna mer appelera till människors känslor. Labour-partiet i Storbritannien talar om stora globala frågor på ett folkligt sätt. De talar om hur någonting påverkar just ”din” vardag. Vänsterförbundet talar om en alternativ framtid vilket är jättebra, men människor kan se det här som något avlägset och kanske inte alltid ser kopplingen till sin egen vardag. Men jag anser att utvecklingen är på väg mot det bättre och att Vänsterförbundet kommer att växa sig till det största vänsterpartiet i Finland.

3. Hur ser framtiden ut?

– Den ser ljus ut för vänstern särskilt nu när vi lämnat bakom oss den tid när den politiska utvecklingen sökte sig mot mitten. Vi har ett starkt budskap och folk kommer att inse att vi är ett bra alternativ för deras vardag. Jag tror att budskapet i framtiden kommer budskapet att träffa mitt i prick och främja partiets framfart och tilltagande popularitet.

Text: Tony Pohjolainen
Foto: Mariam Colley

Sain matkaluettavaksi Ny Tidin, jonka kannessa on yllätyksekseni Zidan x 2. 😀 #nytid #zidan

A post shared by Hanna-Marilla Zidan (@hannamarillaz) on

Juvenoia och Brexit

Det var den äldre generationen i Storbritannien som röstade för ett utträde ur EU. Var det här en politisk variant av ”allt var bättre förr”?

År 1871 publicerade tidningen Sunday Times en kolumn där
det stod: ”Tidigare när papper inte kostade något lade vi ner tid på att skriva långa och välformade brev. Nu verkar alla för upptagna för det, och skickar bara små lappar med korta meddelanden åt varandra.” Låter det bekant? Det kan liknas vid diskussionen om dagens SMS:ande. ”Allt var bättre förr”, ”dagens ungdom”, ”den lata generationen” och så vidare är uttryck som så gott som alla har hört i sin ungdom. Fenomenet är inget nytt och till och med Aristoteles menade att ungdomar tror sig veta allting och att hans ungdomstid var bättre. George Orwell sa: ”Alla anser att deras generation är mer intelligent än generationen som kom före, och visare än generationen som kom efter.”

Det finns ett uttryck för fenomenet: juvenoia. Juvenoia betyder en överdriven rädsla för det som influerar ”dagens ungdom”. Ett klassiskt exempel på fenomenet är en meme som spridit sig på nätet där man jämför tågresenärer i nutid och för ungefär 60 år sedan: idag sitter alla med näsan i sin smarttelefon och då satt alla med näsan i sin tidning – har så mycket egentligen förändrats?

Juvenoia har också en politisk aspekt, som potentiellt kan ha negativa verkningar. Nyligen lyckades en 70-åring stiga till makten med ett budskap om att allt var bättre förr: Make America great again. En annan grupp som har valt ”allt var bättre förr” som sin slogan är fascister. De vill komma tillbaka till en tid när samhället var på rätt spår.

Man kan även dra paralleller till Brexit. I folkomröstningen röstade hela 61 procent av väljare över 65 för att Storbritannien ska lämna EU. Av väljare mellan 18 och 24 röstade däremot  71 procent för att Storbritannien skulle bli kvar i unionen. Det här har tolkats som att äldre britter i någon slags nostalgiskt töcken – eller juvenoia om man så vill – körde över Storbritanniens ungdom och framtid.

Kan du lita på dina minnen?

Så vad beror juvenoia på? Ett svar är att vuxna anser att sättet de uppfostrades på var det bästa och enda alternativet. Problemet med det är att vi inte kommer ihåg det förflutna korrekt och därför överdriver vi våra goda minnen, vilket leder till att vi tror att saker och ting faktiskt var bättre förr.

Enligt psykolog Yvonne Carpelan-Hokkanen beror fenomenet på att när man tänker bakåt har man svårt att skilja på det objektiva och det subjektiva. Det färgar ens helhetsbild, särskilt när det sker en förändring som kan uppfattas som skrämmande eller farlig.

– Minnen är allt annat än precisa, de förändras med tidens gång. Det man tror att hände färgas av det subjektiva som kommer där emellan. Då överbetonar man det positiva i sina minnen. Man färgas alltså av den som man i sina minnen en gång var.

Axel Aminoff

Axel Aminoff, som också är psykolog, håller med.

– Du kan föreställa dig ett dokument på din dator. Du börjar med en version och varje gång du öppnar dokumentet redigerar du det lite grann. Till slut kan du inte komma ihåg exakt vad du började med.

Carpelan-Hokkanen menar att det inte är otänkbart att juvenoia kan ha ett finger med i spelet när det kommer till Brexit.

– Det finns nostalgi kring Brexit. Brexit var en fantasi och ingen brydde sig om att få fram fakta om fenomenet. Det finns en dragning till imperiets tider. Då var vi bra, större och starkare.

Aminoff menar att ”allt var bättre förr”-tanken kan ha påverkat Brexit till en viss mån.

– Äldre människor är oftast mer konservativa. Folk blir helt enkelt försiktigare med åren.

Han anser ändå att är förenklat att skylla valresultatet bara på den äldre generationens konservatism.

– Nationalismen som har vuxit fram de senaste åren hade också en stor påverkan på röstningsbeteendet. Framtiden kan kännas skrämmande och då faller man tillbaka på konservatism.

Carpelan-Hokkanen menar att rasismen hade ett tjockt finger med i spelet. Rasismen i sin tur beror delvis på uppfostran, men den är också kopplad till vår inbyggda rädsla för förändring.

– Man kan se på Finland som exempel. Vi har inte haft så mycket främmande inslag och ändå finns det en stark rasism. Vi lever i en tid där framtiden ses som oviss. Många generationer sedan kriget har tänkt att det kommer gå bättre för deras barn. Nu plötsligt går samhället genom stora förändringar och en säker framtid kan inte tryggas.

Britter beklagar

Anthony Shaw och Joseph White är britter som har bott i Finland i över 30 år, båda tillhör den äldre generationen och båda är negativt inställda till Brexit. Samtidigt förstår båda varför förslaget röstades igenom.

– Den största orsaken till att Brexit gick igenom var influensen från medier, så kallad skräpjournalistik. det var alltför enkelt att klaga på regeringen. Dessutom ljögs det ju fullständigt och det lovades saker som aldrig skulle kunna förverkligas, menar Shaw.

– Länge hörde man att man ska lyssna på intellektuella och politiker. De vet vad som händer i världen. Men ingen förutsåg till exempel Sovjets fall eller den arabiska våren och så vidare. Människor har tröttnat på regeringen. Brexit var ett lätt sätt för folket att visa att regeringen inte har deras förtroende. Dessutom såldes det drömmar till arbetslösa och desperata människor, säger White.

Shaw säger att det är struntprat att allt var bättre förr. Då han var barn måste nästan allting ransoneras för att räcka till, vilket är något som dagens unga inte kan begripa.

– Unga i dag förstår inte betydelsen av materiella uppfoffringar. I och med att unga idag kan få nästan vad de vill så har ordet bortskämd lite förlorat sin mening.

Å andra sidan, säger han, har unga i dag en enorm press på sig från samhället att lyckas i livet och vara bäst på saker och ting. Shaw menar också att Orwells citat om generationsklyftor bra passar in på honom och hans uppväxt.

– När man var ung förstod man den moderna världen så mycket bättre än ens föräldrar och man kunde lösa moderna problem på ett helt nytt sätt. Det är sedan något man försöker överföra till sina egna barn. Just för att man tror att man vet vad som är bäst för dem. Man tänker ju aldrig på att man var exakt likadan när man själv var ung.

I frågan om Brexit och vad som var bättre förr menar Shaw att mycket har att göra med nationalismen. Tidigare bestämdes allting i parlamentet och man hade en egen självständighet.

– Det är lättare att hata Bryssel än sitt eget land eftersom man inte kan påverka det som bestäms eller händer i EU. Vilket jag tror att till en stor del påverkade hur människor, särskilt äldre människor, röstade i valet. N

Vad vet du om fascism?

Serietecknaren Kalle Johansson och Lena Berggren, docent i historia och forskare kring fascism och antisemitism, gör ett försök att en gång för alla förklara vad fascism är och hur ideologin kom till i formen av serieboken Vad är egentligen fascism?

Boken börjar med en historielektion. Johansson förklarar hur det nazistiska partiet fick över 37 procent av rösterna i Tyskland och hur Benito Mussolini lade grunden för fascismen i Italien. Den andra och centrala delen av boken består av en intervju med Berggren som Johansson har tecknat bilder till, och som är uppdelad i fyra kapitel. Det första kapitlet behandlar det som fascismen vill uppnå: att gå tillbaka till en tid då nationen var på ”rätt väg”. Idén går ut på att vrida tillbaka klockan till något historiskt vägskäl, då nationen i fascisternas ögon valde ”fel väg”, och istället styra utvecklingen och samhället på den ”rätta vägen” igen. Tankarna går osökt till Donald Trumps slogan att göra USA ”great again”.

I de följande två kapitlen förklarar Berggren hur fascismen ser på samhällets utveckling. De vill ju inte fysiskt vrida tillbaka tiden eller stoppa den teknologiska utvecklingen. De italienska fascisterna ville att Italien skulle efterlikna romarriket men utvecklas teknologiskt och politiskt, och bli bäst, vackrast och störst. Det samma gällde Nazityskland som utförde medicinska experiment och främjade läkarkonsten. Under fascismen skulle invånarna leva i ett slags välfärdssamhälle, där de kunde leva ut drömmen om en ”self-made man”, som med hårt arbete kunde klättra upp för karriärstegen (men däremot fick de privata företagen inte bli alltför stora).

I det sista kapitlet talar Berggren om individen och mansidealet. Mannen skulle vara stark, vegetarian och inte använda droger som alkohol eller tobak. Han skulle vara en arbetare och ha en stor familj. Folket skulle renodlas, både individernas hälsa och levnadsvanor, men också rasmässigt så att samhället parade ihop människor för att förädla fram den mest ”tyska” kombinationen. Samtidigt skulle samhället utrota allt som inte var ”naturligt” som psykiskt sjuka, handikappade med mera.

Vad är egentligen fascism? beskriver alltså ideologins hopp och drömmar istället för hur den förverkligades i praktiken. Den sista delen av boken handlar om hur fascistiska ideologier har påverkat samhället, och hur de sakta men säkert kommer krypande tillbaka idag.

Jag har alltid trott mig ha en ganska bra uppfattning om vad fascism egentligen är och hur den har påverkat världen, men efter att ha läst serien kan jag ändå medge att jag har lärt mig något nytt. För det första har jag aldrig tänkt på hur mycket Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien liknade varandra ideologiskt sett. Maktövertagandet, som i deras ögon var en revolution, genomfördes med lagliga medel, men de använde sig fortfarande av våld och förföljelser för att de ”riktiga” invånarna skulle få leva i en utopi.

För det andra framgår det tydligt vad Hitler egentligen menade med ras. Han talade inte om hudfärg utan om det som i den tyska romantiken kallas för folksjäl. Det handlar mer om kultur och religion än om egentlig ras. Du kan till exempel inte plötsligt bestämma att du ska vara tysk bara för att du talar språket och följer Tysklands lagar och kultur. Tyskhet var enligt honom något medfött.

En annan serie som på ett dokumentärt sätt behandlar koncentrationslägren och judeförföljelserna under andra världskriget är Art Spiegelmans Maus. Spiegelman leker med begreppet katt och råtta då nazisterna och fångvaktarna porträtteras av katter medan judarna och fångarna porträtteras av möss. Med den tydliga visualiseringen blåser Spiegelman på ett nytt sätt liv i det som Hollywood i oänglighet försökt visa med dramatik och Spielberg.

På samma sätt som jag fångades av Maus fångas jag också av Vad är egentligen Fascism?, och fastän Johansson helt klart har gjort sin egen research är det Berggren som driver berättelsen och ibland kan berättandet kännas trögt. Här hjälper det att Johansson illustrerar Berggrens teorier med teckningar av historiska foton. Tillsammans förklarar de fascismen så att ett barn skulle förstå.

I slutordet ger Berggren en något skrämmande förklaring varför serien har kommit till, och lyfter upp politiska händelser som finns i det hon kallar för en gråzon. De är inte uttryck för ren fascism men samtidigt ger de uttryck för många attityder som är gemensamma med fascismen, och denna återkoppling till dagens utveckling gör serien till något relevant och viktigt.

Tony Pohjolainen

Kalle Johansson: Vad är egentligen fascism? Lära förlag, 2017.

Generation Y:s uppror mot kravet om produktivitet

Spleenish: att må dåligt utan specifik orsak, att känna sig olustig, nedstämd, håglös, vemodig, melankolisk, att känna att ens bäst-före-datum var för tio år sedan. Med introperspektion och självironi ger Ulla Donner med seriealbumet Spleenish oss en träffsäker inblick i hur det är att vara en ung person med konstnärsdrömmar och självtvivel i södra Helsingfors idag.

Donner har gått ifrån de klassiska serierutorna och i hennes första album består en ruta av en hel sida eller ett helt uppslag. Varje uppslag blir ett konstverk som man önskar hänga upp på väggen.

Huvudpersonen i Spleenish är i färd med att bli den bättre versionen av sig själv. Men på vägen flyger den existentialistiska frågan upp i ansiktet på henne: Varför göra någonting alls? Varför arbeta? Varför luncha med vackra människor? Varför höra av sig till vännerna? Varför inte bara stanna hemma i underkläderna medan livet fortsätter utanför?

Samma fråga ställer sig romanjaget i Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter (2016).  Båda karaktärerna gör uppror mot kravet om produktivitet och effektivitet och trenden som säger att människovärde är synonymt med framgång och arbetsduglighet. Romanjaget i Tripprapporter tänker att ingen anser att hon är anställningsbar; ”jag har ingenting annat att sälja, mina dikter är värdelösa och mitt liv är för värdefullt”.

Liksom Tripprapporter gestaltar Spleenish upplevelsen av alienation väldigt väl. ”Så du gör … Ingenting? Nä. Inte minsta lilla tvärkonstnärliga projekt? Nä. Inte ett litet litet zine? Nä. Fotografi då? Nä. Matblogg? Nä. Knypplad spets? Nä. Arbetar du på nästa generationsroman? Nä. Men jag ser dig på alla vernissager? Jag går dit för gratisvinet. Gör du nåt? Kan du nåt? Inte egentligen. Eller … Jag kan nästan alla repliker i Lejonkungen utantill.”

Det finns även likheter mellan Spleenish och Bim Erikssons seriealbum Det kändes lugnt när mina känslor dog som kom ut på Kartago i fjol. Båda serieskaparna behandlar känslan spleen och psykisk ohälsa, men den stora skillnaden är att Det kändes lugnt när mina känslor dog behandlar relationer, vilket Spleenish inte gör. Donner kanske också ironiserar huvudkaraktärens känslor mer än vad Eriksson gör. För förutom att Spleenish i sin rödvita uppenbarelse är en sjukt snygg bok, är den extremt underhållande. Jag sitter och fnissar åt alla träffsäkra karaktärer och Donners kritiska analys av sin samtid och sin generation. Donner lyfter fram det lite skenheliga och ytliga som finns hos de flesta människor, men också känslan av otillräcklighet, osäkerhet och diffus ångest. Jag tror därför att många unga kan känna igen sig i läsningen. Jag känner åtminstone mycket igen mig i huvudkaraktären. En ungdom i Helsingfors innerstad som har möjlighet till självförverkligande. Jag blir så frustrerad på henne, men det är mer en frustration över mina egna privilegier än något fel på framställningen.

Spleenish är en mycket träffande skildring av generation Y:s förhållande till samtiden och kravet om produktivitet och effektivitet och framgång och ett seriealbum som detta är mäkta efterlängtat på den finländska scenen.

Vilhelmina Öhman

Spleenish, Ulla Donner, 2017, Schildts & Söderströms

Tre frågor till Noora Oertel

aktivist i Vänsterungas tält under Ilosaarirock i Joensuu

1. Varför står Vänsterunga vid torget i Joensuu under festivalen Ilosaarirock?

– Vi presenterar vår verksamhet och berättar om organisationen. Själv står jag här för första gången i år, och jag vet att Vänsterunga har haft ett tält i samband med festivalen åtminstone i fjol, och antagligen några år innan det också. Ilosaari är ett utmärkt tillfälle att för oss att visa upp oss för unga människor som kommer fram och diskuterar och kanske till och med blir medlemmar i organisationen.

2. Vilka är de viktigaste frågorna för tillfället för Vänsterunga i Joensuu?

– Rätten till den subjektiva dagvården, utan vidare. Plus kampen mot nedskärningarna i yrkesutbildningen. Båda är frågor som direkt handlar om den ökande ojämlikheten i samhället.

3. Festivalen har visserligen inte riktigt dragit i gång då den här intervjun görs, men har ni redan lyckats värva några nya medlemmar?

– Folk brukar ofta vilja ta med sig materialet vi delar ut hem och fundera över saken, sällan sätter de namnet på pappret direkt, och vi brukar inte heller köra upp medlemsblanketten under näsan på dem. Men överraskande många har nog redan varit här och diskuterat både politik och annat – ibland har det till och med blivit riktigt ingående diskussioner.

Text & foto: Janne Wass